Gustaf Fröding skref till mig allt som oftast, och hans bref innehöllo en blandning af hopp och tvifvel, af bitterhet och ömhet, af skämt och allvar. Några månader efter vårt sammanträffande flyttade jag från Värmland till Skåne, och ehuru skilsmessan från mina anhöriga till en viss grad smärtade mig, kände jag dock samtidigt en stark glädje vid tanken på att nu i ensamhet få söka göra mig värdig att bli den vän, jag önskade vara för honom.
Några timmar efter ankomsten till min nya vistelseort skyndade jag till postkontoret för att se, om Gustaf Fröding tänkt på att skicka mig en hälsning till Skåne. Mitt hjärta besvärade mig betydligt, medan posttjänstemannen genomletade brefhögen. »Fanns där kanske intet?» undrade jag. Jo, allra underst låg ett stort, blått kuvert med norskt frimärke.
Det gick mig, som alla andra i min situation, jag måste betvinga mig för att ej rycka brefvet ifrån honom, medan han med en långsamhet, hvartill jag ditintills ej sett motstycke, granskade adressen.
Ändtligen hade jag det i min hand och skyndade ut på heden bort till den högsta kullen, på hvars sluttning jag sjönk ned och bröt kuvertet. Utmattad af sinnesrörelse förmådde jag ej se mer än öfverskriften »Min kära lilla Ida Bäckmann» och underskriften, »Er trofaste vän Gustaf Fröding».
Intet af de lidelsefullt ömma ord han någon gång sedermera haft för mig, har kommit hela min varelse att så vibrera af glädje som dessa. Hvad hans bref föröfrigt innehöll? Mest skämt med en svag underton af allvar. »Vi Gustaf Fröding», hette det i en högstämd tirad, »hälse å Vår gård Suttestad i konungariket Gudbrandsdalen lilla Ida Bäckmann välkommen till Skåningarnes land, och må hon en gång i tidens fullbordan lika klarögd och muntertungad dra ut därifrån, som hon drog därin».
Inga onda aningar skuggade den glädtighet, hans ton då anslog i mitt sinne. Hade jag kunnat se in i framtiden, skulle jag ryggat tillbaka för den dag hans ord frammanade. Den dagen var skämtet förstummadt på Gustaf Frödings tunga, och mina ögon sågo blott natt och mörker.
Några dagar därefter erhöll jag ånyo ett bref.
Lillehammar, Suttestad, Norge den 1 sept. 95.
Hvem som får lyckan? Jag vet ej riktigt, men att söka den på må och få utan att veta, hur den ser ut, eller hur man skall bära sig åt för att få den, är väl lika galet som att hoppa i sjön för att simma, innan man vet, att man kan det. Man får väl först tänka ut, hur man hälst vill ha det om icke i lifvet så i drömmen och fantasien. Kanske är det så i det eviga lifvet också, att man får det mått af lycka, som man kan skapa sig med sin nedärfda skaparkraft — och förmodligen är just det måttet af lycka, hvad man orkar bära. Det som är mer tynger och spränger en, det som är mindre lämnar tomrum efter sig.
I denna världen får man visst det allt för lilla — hvad detta ständiga missförhållande mellan vill och kan, mellan önskar och har, skall tjäna till begriper jag icke — såvida det icke är för att känna efter hur mycket svält och köld en tål. Kanske är det också för att stärka aptiten till den goda måltiden i himmelen. Det finns de, som afstå från frukosten för att kunna äta så mycket bastantare till middagen. Men somliga stackare, som ej veta, om de skola få någon middag, äta af alla krafter frukost äfven om den är dålig.
Detta är hvad jag har att säga om lyckan och ätandet, och Ni får nöja Er med detta denna gången. En annan gång kanske jag kan finna på något finare och genialare.
Er vän
Gustaf Fröding.