Doktor Lundborg, Gustaf Fröding och jag samtalade allt emellanåt om van Eeden och den tillämnade vistelsen i Holland. »Jag känner mig som en stor elefant med en liten varelse på min nacke, som sticker mig i örat åt det håll hon önskar jag skall gå», yttrade Gustaf Fröding en dag. Doktorn skrattade.
»Du misskänner dig alldeles», sade jag, då vi åter voro ensamma, »det är du som är den viljestarke, och det är din viljas gissel, som drifver oss fram i den riktning, du önskar. Hvad har väl jag förmått? — Se hur obegagnade dina kläder hänga och tänk på hur sällan du ens bjuder till att vistas uppe i nattrock».
Jag fortfor en stund att ytterligare förehålla honom en mängd andra fall, där hans vilja behållit valplatsen, och hans ögon kisade hela tiden mot mig bakom pince-nezen.
Innan jag hunnit säga, allt hvad jag hade på hjärtat, räckte han med skolpojksaktigt underdånig min upp handen till tecken, att han ville tala. Jag såg på honom under lätt rynkade ögonbryn.
»Fröken, fröken», viftade han litet ifrigare.
»Nå, Gustaf Fröding», sade jag och nickade åt honom.
»Diktar du månne ej om mig efter Fryxells svartmålning af Karl XII?» frågade han.
»Nej, men när du säger det, finner jag, att din envishet har ett starkt släkttycke med hans», svarade jag, hvarefter vi båda brusto i skratt.