En fransk läkare och vetenskapsman vistades i Uppsala och hade erhållit tillstånd att bese hospitalet. Som han antagligen gärna ville träffa en så intressant patient som Gustaf Fröding, hade man frågat denne, om han hade något emot att följande dag mottaga besök af honom. Gustaf Fröding sade sig ingenting ha att invända, men bad mig komma tidigt, så att han ej behöfde vara ensam under receptionen. »Att beskådas som ett underligt djur, insatt i en cell, är ingalunda en välbehagsförnimmelse», förklarade han, »dessutom har han mera valuta, om han samtidigt får se dig, då du ju faktiskt är ändå konstigare».
Jag hade ej tillåtelse att vistas i Gustaf Frödings rum under läkarens morgonrond, men beslöt att för denna gång öfverskrida förbudet och därefter förklara mig. Vid tiotiden nästa morgon stod jag därför hos honom, och hela hans ansikte sken af skalkaktighet. »För sent», ropade han, »du har gått miste om att bli affotograferad i hans hjärna och antecknad i hans anteckningsbok!»
»Hur lät din franska?» frågade jag.
»Det hade tagit mig hela morgonen att snickra ihop frasen: ’Comment vous portez vous monsieur’, och just när jag skulle begagna den, försvann fransmannen».
»Hur såg han ut?» frågade jag.
»Det iddes jag ej undersöka».
»Satt du kanske och såg ned hela tiden?»
»Jag tror det, men ’hela tiden’ inskränkte sig till halftannat ögonblick, hvilket dock för en smart lärd torde vara nog till en sakrik afhandling i tre delar om skalden Gustaf Fröding på dårhuset».
Han hånlog. »Kan du säga mig», utbröt han hetsigt, »hvad som är driffjädern till att du trotsar alla vidrigheter och kommer hit. Svara mig långsamt och med eftertanke och servera mig inga fraser».
»Törhända känslan, att du behöfver ett värdigt föremål för dina sarkasmer», föreslog jag efter en stunds öfvervägande. »Men vill du nu som jag, äta vi frukost; i min ifver att närvara vid mottagningen för fransmannen, blef jag nödsakad att gå fastande från staden».
Jag dukade upp mina medförda förråd, och under måltidens gång försvann hans misstämning.
* * *
Till hospitalets bibliotek hade förskaffats en del nyare historiska arbeten, däribland ett par om England, hvilka skänkte Gustaf Fröding stort nöje.
»Har du saknat mig mycket under veckan?» frågade jag en gång under denna tid.
»Måste tyvärr erkänna, att jag varit för upptagen af andra damer för att ha haft tillfälle att tänka på dig. Jag menar de engelska drottningarne», tillade han, då jag förvånad betraktade honom.
»Åh — hå!» sade jag skrattande.
»Maria Stuart är ingalunda en föraktlig rival», påvisade han.
»Du kan väl ej mena, att jag skall bli svartsjuk på en kvinna, som lefde för flera hundra år sedan», invände jag.
»Inte vill jag uppmana dig därtill, men inte vill jag heller afråda», återtog han, »hon torde vara lika verklig i det närvarande som du, men ....»
»Hon kommer ej till dig med mat», afbröt jag.
»Nej, däri har du gifvit ett försteg», medgaf han.
Vi började därpå resonera om hennes förhållande till sina män och älskare och gåfvo oss i färd med att studera, hvad läroböcker och källskrifter haft att förmäla om henne. Äfven Anna Boleyn var länge föremål för vårt intresse, och Gustaf Fröding tycktes luta åt den åsikten, att hennes gemål endast handlat af konungslig skyddsplikt mot tronföljden, då han lät afrätta henne.