Doktor Lundborg skulle om några veckor anträda sin beramade resa till Holland, och jag frågade per telefon Cecilia, om hon rådgjort med förmyndaren om förslaget van Eeden. Det vore i så fall lämpligt, att denne gåfve doktor Lundborg i uppdrag att göra efterforskningar, menade jag.
När jag hörde, att så ej hade skett och att hon ej visste, när hon skulle komma till Stockholm, föreslog jag att själf få tala med förmyndaren, då han ju helst borde träffa doktor Lundborg före dennes afresa. Jag fick den uppfattningen, att hon gillade förslaget, och några dagar därefter besökte jag honom. Vi hade redan ett par gånger flyktigt sammanträffat, den första för många år sedan, då jag medföljt Cecilia upp på hans kontor och i förbigående blifvit presenterad af henne och den andra på en resa till Uppsala.
Han mottog mig snäft och sade sig ha andra planer för Gustaf Fröding än Holland samt att han tänkt, det någon läkare skulle medfölja honom. Jag nämnde då, att doktor Lundborg möjligen skulle kunna göra det äfvensom Frödings vän K., men intet af detta tycktes göra det intryck på honom, att han fann det värdt en reflektion. Hvad mig beträffar, ansåg han sig ej kunna tillråda, att jag reste med, då han ej visste mer om mig »än att jag var ett fruntimmer, som var tokig i Fröding och ville följa honom».
I första ögonblicket kände jag ett våldsamt begär att skratta, det lät precis som en röst från någon skvallerkonselj, men i nästa tog harmen öfverhanden, och jag svarade mig ha hyst den förmodan, att fröken Fröding varit i stånd att lämna något utförligare upplysningar om mig.
»Hon har sagt, att ni är mycket exalterad», förklarade han.
»Jaså», svarade jag och tänkte, att min ställning såväl till henne som till hennes bror dock torde ha gifvit henne goda skäl att ej låta detta uttryck gälla som det för mig uttömmande.
»Hur har ni det er emellan, ni och Fröding?» fortfor han. »Äro ni förlofvade?»
Jag betvang min känsla af föraktfull motvilja att svara honom. Om jag nu tege, kunde han rikta samma fråga till Gustaf Fröding och därigenom störa den glädje mina besök beredde honom. Kanske skulle då äfven ångesten att på något sätt ha bundit mig åter väckas till lif i hans ömtåliga sinne. Detta måste förhindras, och jag måste svara, men hvad? Hade det gällt mina egna känslor, skulle det varit en lätt sak, men att kräfva räkenskap för dessa låg utanför den frågandes befogenhet .... Öfver Gustaf Frödings känslor för mig hade jag däremot ej ens gjort några sannolikhetsberäkningar.
»Förlofvade kan man väl knappast kalla oss», svarade jag slutligen — »de känslor Gustaf Fröding hyser för mig, äro väl närmast att förlikna vid hvad han skulle känna för en yngre bror, som han själf fostrat».
För att ej låta märka, hur djupt hans beteende sårat mig, utväxlade jag några konventionella fraser med honom rörande gemensamma bekanta och lämnade sedan hans lokal.
Ljungande af harm skref jag följande dag ett bref till Cecilia, hvari jag relaterade hennes förtroendemans samtal med mig och menade, att jag haft rätt att vänta, det han vetat så mycket om mig, att han ej uppträdt direkt förolämpande.
Mitt förtroende till Cecilia hade efter samtalet med förmyndaren fått en betänklig stöt. Ej nog med att hon tycktes ha undanhållit honom alla upplysningar, som kunnat ge mig en aktad ställning i hans ögon, utan hon hade äfven förtegat för mig deras planer om förflyttning för Gustaf Fröding, under det hon skenbart gått in på lämpligheten af de arrangement jag föreslog. Den läkare, förmyndaren nämnde, som utsedd till ressällskap åt Fröding, var honom ytterst osympatisk, och han motsåg med glädje dennes förflyttning från hospitalet.