Cecilias svar kom mycket snart. Länge hade hon tänkt tala vid mig om mitt förhållande till hennes bror, hans närmaste framtid o. s. v., men ditintills hade det ej lämpat sig, då vi endera suttit på en järnvägsstation eller också haft obehöriga åhörare. Kanhända hade också en annan känsla tillkommit, nämligen att hon unnade mig den lycka jag för en kort tid kunde äga, innan jag åter komme i kontakt med lifvets hårda realiteter.
Mitt förhållande till Gustaf Fröding sade hon sig ej ha missuppfattat, hon skulle då ej kunnat hysa den vänskap för mig, som hon gjorde och skulle ej låtit mig komma dem så nära. Hon trodde, att min kärlek till honom var en stark och äkta känsla. Däremot hade hon alltid ansett, att G. ej brytt sig om mig annat än på ett rent vänskapligt sätt, något som jag också själf i mitt bref till henne sagt, att hon städse sökt framhålla för mig.
Hon hörde nu till sin stora förvåning, att vi voro förlofvade och försäkrade, att det i så fall ej kunde komma i fråga, att hon skulle lägga sig i våra enskilda angelägenheter. Dock tyckte hon sig ha haft rätt till vårt förtroende i denna sak, så nära som hon stått sin bror och mig alla dessa år. För sin del ansåg hon det orätt af honom att ingå giftermål och att föga utsikt funnes för ett lyckligt äktenskap, som ju fordrade hälsa och friska krafter. Men skulle så olyckligt vara, så hellre mig än någon annan. Endast kontrahenterna själfva kunde ta risken att från eller tillråda. Hon skulle per bref underrätta sina systrar om detta; G. själf komme hon ju snart att träffa personligen.
Det var fullkomligt sant, att både G:s förmyndare och hon ansåge det olämpligt, att jag ensam reste ut med honom — hade hon kunnat följa med, hade det varit en annan sak — och orsaken härtill var, att jag ej skulle kunna reda mig ensam i alla svårigheter. Att jag däremot skulle få råka honom så mycket jag ville därute, hade ingen satt sig emot.
Hon kunde omöjligt tro, sade hon, att förmyndaren förolämpat mig. Jag måtte alldeles ha missförstått honom. Då han talat vid henne om mitt förhållande till G. hvilket ju var så ovanligt, att det väckte uppmärksamhet, och hon visste ju ej då af någon förlofning, hade hon framhållit, att jag var en gammal vän till G., och att alltsammans var hvad hon kallade oskyldigt. Som en förklaring på att ett sådant förhållande kunde existera, hade hon sagt, att G. och jag ju båda voro excentriska personligheter med mera fantasi än folk i allmänhet och ej finge bedömas efter vanlig måttstock.
Om någon exaltation å min sida visste hon sig ej ha talat, men mindes ej, hur hon lagt sina ord och i hvad sammanhang. Hon sade sig ej kunna tro, det förmyndaren ej skulle känna till mig, då min svåger var hans vän, hvilket han också nämnt.
Att hon ej hade samma uppfattning af G. som jag var nog sant. Hennes grundade sig på 43-årig bekantskap och därvid ständigt återkommande fenomen i hans sinnesstämning, men ingalunda på någon utsago af mig eller doktorerna. Det fanns dessutom många omständigheter i hans lif, som jag ej hade reda på och därför ej kunde ta med i beräkningen.
Så länge han emellertid var så hjälplös, kunde hon ej annat göra än endast ta hänsyn till hvad som för honom var bäst, äfven om hon därvidlag skulle råka att stöta sig med mig eller andra. Behöfde hon välja mellan honom och mig, kunde jag nog tänka, hur valet utfölle. Blefve jag hans hustru, finge jag själf ta hela ansvaret, och hon skulle då ej hindra mig i någonting. Ju förr jag kunde göra det alldeles klart med G. desto bättre.
Hon tillrådde mig, att i denna sak rådföra mig med en namngifven god vän, som kände mig sedan min skoltid. Denna var mig uppriktigt tillgifven och därtill opartisk, sade hon. Men skulle G. och jag finna, att vi förhastat oss, så kunde vi väl som förut råkas på ett vänskapligt sätt, fast ej på samma sätt som i förra fallet, utan med någon inskränkning. För sin egen del brydde hon sig ej om folks mening och frågade ej efter skandal, men hvad som härvidlag blefve följden, nämligen att allt tadel skulle falla på G., och han komme att anses som en förbrytare och förförare, hvilket han aldrig varit och ej heller var, det ville hon gärna hindra. Hon bad mig försöka att tänka mig in i G:s ställning och hvad som kunde vara bäst och nyttigast för honom samt blunda för hvad som gjorde min lycka. Hon visste, att jag kunde det, om jag ville.