Min häpnad öfver innehållet i hennes svar trotsar all beskrifning. Hvad som i mitt bref gifvit henne anledning att tro mig ha tillkännagifvit någon slags förlofning med hennes bror var mig en fullständig gåta, då jag genom att citera mitt uttalande till förmyndaren tvärtom markerat motsatsen. Hon hade tydligen i sin upphetsning förbisett det verkliga innehållet i mitt bref, för det hennes fantasi fruktat. Likaledes måtte det ha undgått henne, att hvarje gång vi talat om Frödings förflyttning till Holland, jag föreslagit K. och doktor Lundborg som medhjälpare. Att resa ensam med honom hade aldrig ens tangerat min tanke. Vidare syntes det mig långsökt, att förmyndaren genom sin bekantskap med min svåger, som bodde i Karlstad och som jag ytterst sällan träffat — min syster var sedan två år tillbaka gift med hofrättsnotarien B. — skulle varit i tillfälle att erhålla ingående kännedom om mig, och jag lade bort brefvet i känslan af min oförmåga att fatta, om hon menade allt hvad hon sade eller blott en del, och om det hon icke menade, hade någon annan betydelse än som ett försvar för henne själf.
Jag fruktar, att jag ej tillbörligt smält det fogliga och resonabla, som onekligen äfven fanns i brefvet, då jag per omgående skyndade att befria henne ur den villfare se med afseende på min ställning till Gustaf Fröding, hvari hon intrasslat sig.
I sitt svar försäkrade hon sig ej ha någon lust att skilja mig och Gustaf Fröding åt, och känslor och tycken sade hon sig ej ha någon som helst fordran på att få kritisera. Det vore ju det privataste af allt privat. Det var blott de rent yttre förhållandena, som måste gestaltas så, att de ej blefve till skada och obehag för G. och mig. Förr hade hon alltid gått emellan, men nu var hon för klen och själstrött och saknade både håg och förmåga. Hon kunde yttra sin mening, men ägde ej energi att bråka åt höger eller vänster.
Uppträdet hos förmyndaren hade berört henne pinsamt och var henne alldeles oförklarligt. Han hade alltid visat sig ytterst hänsynsfull och dessutom gemytlig och treflig att ha att göra med. Hon undrade, om jag var säker på att han förolämpat mig. Hon hade ofta sett mig förolämpad för rakt ingenting, och jag var själf ej sällan hänsynslös. Var jag säker på att det ej var jag, som började?
I hvarje fall hade mitt första bref gjort ett mycket obehagligt intryck på henne, mest därför, sade hon, att hon fått en misstanke om att jag gått bakom hennes rygg och bearbetat G. under mina besök i Uppsala. Hon hade redan skickat mitt bref till en af sina systrar, så att hon kunde ej se, hvad som vållat missuppfattningen, men det var alldeles nog, att jag nu sagt, hvad jag menat. Bland de fel hon funnit hos mig, hade hon ditintills ej upptäckt hvarken bakslughet eller beräkning, snarare led jag af allt för stor öppenhjärtighet. Emellertid känner man ju hvarann i själfva verket så litet, att man ej kan vara alldeles säker, och då hon därtill oupphörligt tutats full af varningar, hade detta väl äfven i någon mån inverkat på hennes, som hon sade, omisstänksamma sinne. Hon hade i alla fall tänkt tala med mig och be mig vara litet mera försiktig i mina yttranden om G. och i hans och min samvaro, men afhållits därifrån, emedan hon tyckt det vara synd att komma med några missljud, och inte heller hade hon brytt sig synnerligen mycket om hvad folk säger. Hvad hon fruktade var, att det skulle gå därhän, att man öfverfölle hennes bror, och vore det än aldrig så obefogadt och lögnaktigt, så kunde det ändå störa honom i hans tillfrisknande. Det var först i julas hon fått reda på att några rykten voro i svang. En bekant hade råkat henne på gatan och gratulerat henne till att G. nu vore så frisk, att han kunde tänka på att gifta sig. »Fästmön bor ju hos honom på hospitalet», hade man sagt.
Hon hade blott kunnat försäkra, att det var lögn och stora sjöormen, och hade ej tänkt på det vidare. Emellertid hade ryktet envist hållit i sig med olika variationer såsom »fästmö, älskarinna och fruntimmer, som han har hos sig på hospitalet». Hon angaf värmländingar, som i denna sak bäst underrättade. Hon hade ingenting nämnt om dessa rykten till förmyndaren eller systrarne, men fann det klart, att hvad som angick G. var af så stort intresse, att det fort skulle sprida sig.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Af detta bref fattade jag hufvudsakligast, att hon misstänkt mig för bakslughet och citerat grundlösa rykten, afsedda att kasta ett ovärdigt skimmer öfver min ställning till hennes bror. Det föreföll mig högst märkligt, att Cecilia i den djupa afskildhet, hvari hon lefde, skulle »tutas full» af dylika ryktessmidare, helst hon var en person, inför hvilken lömskt förtal borde gripa till flykten. Ju mer jag grubblade däröfver, ju sannolikare tycktes det mig, att själfva kringflygandet af nämnda rykten vore att förlägga till samma kategori som »den stora sjöormen» och att hon troligen drömt dem. Men eftersom de nu delgifvits mig, måste jag ju i hvarje fall räkna med dem och tillse, att såväl Gustaf Fröding som det läroverk, där jag arbetade, skyddades för det onda, de kunde vålla.
För att få hjälp vände jag mig till den af mina vänner, Cecilia utpekat som lämplig. Hon åtog sig att, så fort det behöfdes, ordna min ställning till skolan och skref därpå ett bref till Gustaf Frödings läkare, docenten Lundborg, relaterade de af Cecilia citerade ryktena samt utbad sig hans råd, huruvida mina besök på hospitalet skulle fortsättas eller afbrytas.