Gustaf Fröding

Och jag kunde vara viss om, försäkrade hon, att hon skulle tala med honom utan förutfattad mening, så som man resonerar med en läkare. Om jag hade undrat på tonen i hennes bref, så var den helt och hållet framkallad af tonen i mitt första bref. Hon visste sig aldrig ha haft en tanke på att »skilja» mig och G. utan hade alltid menat, att han och jag skulle råkas, som vi hitintills gjort, och om mina besök hos honom nu senaste tiden hade hon ej tänkt annat, än att vi blott för stundens nöje utbytte tankar och skämtade. Hade hon missförstått detta? frågade hon. Hon erkände, att hon ett ögonblick misstänkt mig att ha bearbetat honom i riktning att få allt mer och mer inflytande på honom och slutligen få honom helt och hållet för mig själf. Detta skulle hon ha kallat bakslugt eller något liknande. Men hon förklarade sig nu ej tro det, det skulle varit så stick i stäf mot hennes föregående uppfattning af mig, och utan bevis för motsatsen komme hon ej att frångå den.

Sedan hon sist skref till mig, hade hon haft bref från förmyndaren, som å sin sida var lika förolämpad som jag. Han ansåg, att jag ej tagit hänsyn till hans ställning som G:s förmyndare och som den där äger rätt att bestämma om hans angelägenheter. Han behöfde hvarken rådföra sig med henne, mig eller någon annan och hade blott att svara för förmyndarkammaren i Uppsala. Att han rådförde sig med henne och oftast rättade sig efter hennes mening var idel hänsynsfullhet.

Detta hade jag ej insett, menade han. Emellertid lämnade han åt henne — förutsatt, att hon toge allt ansvar på sig — att ställa med G:s resa och där deras åsikter kunde afvika följa hennes. Hon skulle ingenting bestämma, förrän hon talat vid doktor Lundborg och de andra läkarne. Hon komme endast att ta hänsyn till G:s bästa, och kunde hon ej finna öfvertygande skäl å någondera sidan, skulle hon alldeles afsäga sig förtroendet, och förmyndaren finge då rådgöra med hennes systrar eller med hennes kusin Carl Agard eller handla oberoende, alldeles som han ville.

Angående de rykten, hon nämnt i sitt förra bref samt en del därmed sammanhängande, så ansåg hon sig frikallad att alls beröra detta eller något liknande oss emellan, sedan jag i dagens bref sagt mig ej fästa ringaste afseende vid dem. Hvad som därvidlag behöfde sägas, kunde hon afhandla med doktor Lundborg, efter jag skänkt honom mitt förtroende. Hon yttrade sin glädje öfver mitt val af rådgifvare i Stockholm och sade sig lita på denne persons rättskaffenhet och sunda omdöme samt betygade än en gång, att hon ej hyste något misstroende till min ärlighet och öppenhet blott i viss mån till mitt omdöme. Och det var ju blott mänskligt, ansåg hon, att hvad man mycket önskar, det vill man gärna anse klokt och välbetänkt.

^*    _*    ^*

I mitt svar till Cecilia bad jag henne vänta med något afgörande vis à vis brodern, tills den nyutnämnde öfverläkaren vid hospitalet tillträdt sin befattning, hvilket skulle ske om någon månad.

Detta sade hon sig i nästa bref så mycket hellre vilja lofva, som det hela tiden varit hennes afsikt, och G. ändå ej kunde resa, förrän det blef varmt i luften. Hon förhastade sig ej i allmänhet försäkrade hon, och allra minst då saken gällde hennes bror.

Det hade varit något mystiskt, en oklar punkt i min ställning i hela denna fråga, men hon var öfvertygad, att den berodde på ett missförstånd, som kunde utklaras och var därför glad att få tala öppet med doktor Lundborg.

Det vore bäst, menade hon, att nu ej vidare orda härom. Man kunde så lätt komma att strida om småsaker i stället för att se i stort, men jag skulle vara lugn, att fast hon i första rummet tänkte på sin bror, hade hon i andra också en tanke för mig.

Det efterlängtade svaret från doktor Lundborg kom och lydde.