När jag åter stod inför Gustaf Fröding betraktade han mig forskande genom pince-nezen. »Har du varit sjuk?» frågade han, »vecken mellan dina ögon ha blifvit djupare».
»Sjuk, säger rent för litet», svarade jag leende, »det har nästan varit lifvet till låns; dock som skriften säger, sjukdomen var icke till döds utan .... ja, du känner citatets fortsättning».
»Ditt tal klingar grandiost ehuru ej alldeles otroligt», förklarade han, »men fortsätter du att citera bibeln, känner jag mig uppfordrad att sjunga: ’O vill du gå med till Kanaan’». Hans ansikte fick ett salvelsefullt uttryck och rösten en darrande, tunn klang.
Jag sjönk skrattande ned på en stol, jag visste knappast något roligare, än när han återgaf bönemötena i Kristinehamn.
»Hur mår Maria Stuart?» frågade jag därpå.
»Hon har stigit ned i sina fäders graf, hon fann mig ej nog temperamentfull».
»Då har du säkerligen ej gjort ditt allra bästa», förebrådde jag. »Det är, kan jag förstå, din olycksaliga lättja och håglöshet, som ställt till ofog mellan dig och den högättade dam, du skänkt din gunst».
»För andra gången i dag framkallar du bilden af min far», utbrast han. »Hur ofta förde han ej ordet håglös på läpparne, då det gällde mig. ’Du måste skaffa dig mera håg’, lät det. Liksom man skaffar sig håg själf. Det är väl något, som bör vara medfödt. Kan du kanske gå ut och köpa ett kvarter Frödingsvilja åt mig?» slutade han sarkastiskt.
»Hvem vet, om det skulle vara så omöjligt att uppbringa, exempelvis på apoteket ’Svarta Svanen’», skämtade jag. »Men för att nu återgå till din far, så menade han törhända, att man kan förslöa och förinta sin håg».
»Jag vet ej, jag tror, att hans håg låg åt att predika för mig och föra strafftal på tungan, alldeles som hans ’bröder i Waldenström’». Jag läser för tillfället Adelskölds memoarer, däri han talar om min far ....»
»Jag har läst, att han kallar honom ’den bildsköne Ferdinand Fröding’», afbröt jag. »Har du något minne af denna skönhet?»
»Ja, den gjorde alltjämt ett visst intryck på mig, hur härjad den än slutligen blef. Adelsköld talar om hans kompositioner, men han tyckes ej veta, att det finns en hel opera komponerad af min far. Jag vill minnas, att någon har den i sitt förvar, fast jag ej kan erinra mig hvem. Hans röst har jag också hört prisas», fortfor han, »men för mitt minne står klarast de släpande andliga sånger han sjöng, och som voro mig förhatliga».
Vid mitt nästa besök underrättade oss en af betjäningen att »Herr Frödings syster åkt upp till hospitalet». Jag förstod, att hon besökte doktor Lundborg, och att hon ej skulle komma in till sin bror, då hon visste, att jag befann mig hos honom. Han tycktes ifrigt vänta henne, och frågade den återinträdande vårdaren, om han sett rätt, hvilket denne försäkrade.
»Längtar du efter henne?» frågade jag.
»Jag vet just ej, men jag finner det märkvärdigt, att hon ej besöker mig, då hon är här på hospitalets område. Längtar du efter henne?»
»Kanske», svarade jag, och tårarna stego mig i ögonen. Han drog mig tröstande intill sig.
Redan samma kväll måste jag resa till Stockholm, men hörde sedermera af doktor Lundborg, att han framhållit för Cecilia nödvändigheten att begagna sig af det gynnsamma inflytande jag utöfvade på patienten.