Mina förtrogna intalade mig, att Cecilia nu skulle skrifva ett tacksamt bref till mig med anledning af hvad jag gjorde för hennes bror, hvars tillvaro på hospitalet ditintills varit glädjelös, och att förmyndaren skulle skynda att söka ursäkta sitt i vårt tycke olämpliga beteende.
Förmyndaren lät ej med ett ord höra af sig, men från Cecilia mottog jag kort därpå ett bref.
Sedan hon talat med doktor Lundborg, sade hon, föreföll henne mitt förhållande i vår skism angående Gustaf Frödings behandling betydligt mindre gåtfullt än förut. Doktor Lundborgs åsikt var för henne lika oväntad som ny och egendomlig. Han hade nämligen yttrat, att mitt inflytande på Gustaf Fröding blifvit så stort, att han troligen ej skulle kunna förmås till något utan min mellankomst. Doktor Lundborg tycktes också anse detta som en synnerligen fördelaktig omständighet och ej förenad med någon slags olägenhet af något slag.
Dessutom var hans uppfattning af Gustaf Fröding, hans sinnesbeskaffenhet och karaktär en annan än hennes. Man kunde ju, medgaf hon, på ett kort samtal ej bilda sig någon riktig uppfattning af en person sådan som doktor Lundborg och bad mig därför skaffa henne några af hans skrifter, för att hon skulle kunna bilda sig ett omdöme om hans teorier beträffande sinnessjukdomar och deras orsaker.
För egen del hade hon alltid ansett, att Gustaf Fröding, så vidt möjligt, då han nu komme att lämna hospitalet borde skyddas för alla erotiska inflytanden och förvecklingar äfven, som hon uttryckte sig, sådana som voro af mycket oskyldig art. Att det längre fram, då han blefve bättre, kanske vore omöjligt, insåge hon ju, men då finge han själf ta risken. Hitintills hade hon ej haft den ringaste oro för mig. Hon hade tänkt, att förhållandet fortfarande varit sådant, jag själf alltid sett det och att jag funne mig däri utan några illusioner. Först efter mitt besök hos förmyndaren och min motvilja att lämna Gustaf Fröding ens på en kortare tid ensam åt en annans vård, hade hon börjat tänka sig en förändring i hans och min ställning till hvarandra. Denna förändring skulle hon, om den förefunnes, anse som en olycka. Emellertid ville hon ej göra mig ansvarig för, om detta skulle vara händelsen. Med den kännedom hon hade om doktor Lundborgs åsikter, måste jag, sade hon, tro hvad jag så gärna önskade. Hon för sin del kunde emellertid ej frångå sin uppfattning, som stöddes af doktor Göransson och professor Öhrvall. Då nu de båda hospitalsläkarnes åsikter voro vidt skilda, ansåg hon bäst, att såsom hon förut sagt, invänta professor S. låta honom någon tid sköta G. och sedan ge sitt utlåtande. Han var ju opartisk, hvilket hon ej kunde säga om sig själf, då hon ju hade en förutfattad mening.
Hon hade i alla händelser tänkt resa till Uppsala i början af april och kunde då tala med både den ene och den andre. Ingen ansåg det hasta med hennes brors förflyttning från hospitalet. Jag hade i mitt bref nämnt något om att man ej kunde behandla honom som en otillräknelig person, och ej handla utan att höra hans åsikt. Jag hade väl ej kunnat tänka, att det skulle komma ifråga, och ej heller hade det varit förmyndarens mening. Det enda hon velat hade blott varit, att han ej onödigtvis skulle oroas.
Men då nu frågan kommit till en kris och ovissheten var så stor, ansåg hon, att han gifvetsvis borde få full klarhet om de olika meningarne och själf afgöra. Hon visste, hur svårt det var för honom att fatta ett beslut, men under förhanden varande omständigheter, kunde det ju ej hjälpas, förklarade hon.
Nu skulle hon slå sig till ro och ej vidare tänka på detta, det verkade blott upphetsande, utan att lämna resultat. Hon bad mig äfven vara lugn och söka klargöra min ståndpunkt samt därvid ha i tankarne ej blott den närvarande utan äfven den kommande tiden. Själf hade hon alltid tänkt sig, att det skulle förbli som det varit, tills vi alla voro gamla och grå eller döda och borta. Men lifvet visade sig ej tåla stillestånd.
* * *
Den ovilja hon kände öfver doktor Lundborgs åsikt, skymtade alltför tydligt fram i brefvet, för att det skulle kunna skänka mig någon glädje, dessutom väckte det min harm, att hon tagit en af asylläkarnes fruar till sin förtrogna i den meningsskiljaktighet, som uppstått. Jag hade endast invigt doktor Lundborg däri, då jag ansåg det ligga utom de andras befogenhet att veta något om saken. Min känsla för Cecilias förhårdnade, och jag ville ej ens för mig själf erkänna den häftiga sorg mina desillusioner med afseende på henne vållade mig. Till något så klokt som att besöka henne för att bilägga missförståndet kunde jag ej förmå mig; det var som skulle jag sky att återse henne, sedan jag gjort den upptäckten, att hon var behäftad med mänskliga svagheter.
Min rådgifverska ansåg å sin sida ett besök i Södertelge olämpligt, det skulle bli resultatlöst för saken och blott trötta mig.