Jag hade gått mycket snabbt från stationen till hospitalet, det var något jag ville be Gustaf Fröding om, och som han genast måste göra, för att det ej skulle bli bortglömt.
»God afton, o Konung Ahasverus!» hälsade jag och blef ödmjukt stående vid dörren.
Som seden bjöd vid detta tilltal, räckte han mig cermoniöst sin blyertspenna.
Jag rörde vid udden och tog den plats han anvisade mig.
»Hvad fattas dig, Drottning Ester? Hvad är din bön, den vare dig beviljad och hvad din begäran? Gällde det ock hälften af riket, så skall den uppfyllas», citerade han med djupt allvar.
»Om det så täckes Konungen, och jag hafver funnit nåd inför honom, och det synes Konungen vara görligt och jag är honom välbehaglig, så må en skrifvelse utfärdas .....» — jag gjorde en välberäknad paus — »med en födelsedagsvers åt min svåger, däri vi rimma på gasklocka».
»Må ske», sade han leende.
Jag fick fram papper och grep blyertsen.
»Jag har sagt gasklocka, första rimmet var alltså mitt», påskyndade jag, »nu är det din tur!»
»I extas bocka», sade han blixtsnabbt, »nu är det din!»
»Trasdocka», försökte jag, men slog ögonblickligen armarna om hans hals för att få tröst vid tanken på de ledsamheter, till hvilka detta rim kunde ge anledning, om det olämpligt råkade i familjens händer.
»Hvar har jag min oförfärade drottning Ester?» frågade han och strök undan mitt hår för att bättre kunna se mig.
»Hon gick, just som vi började skalda», suckade jag, »och nu är det bara Ida Bäckmann — du vet hon, som skref så makalösa julrim. Föresten», fortfor jag triumferande — »antag att vi sätta gasklocka i midten, så är det ditt rim, som fattas».
»Tyvärr väntade jag blott, att du skulle vrida det därhän», suckade han, »skrif nu, så skall jag diktera!»
Han tystnade, och hans blick mötte glittrande min.
»Sjufaldt bättre gratulation finns då bestämt inte?» gissade jag.
»Jag vet ej, men sämre får man nog leta efter», bedyrade han.
Han betraktade mig länge under djup tystnad. »Hvad du dock leker allra bäst», återtog han slutligen, — »det är Delila med mig som Simson. Du lurar högst behändigt ut hemligheten af min styrka».
»Din styrka —» afbröt jag förvånad.
»Åh, ja, se ej så gäckande på mitt kala hufvud», förmanade han, »ditt eget visar starka ansatser att om .... tjugu år följa efter».
»Tyst», insköt jag brådskande, »talar du om det, kan jag vara flintskallig redan i morgon, och min hjässa mogen för din plan att uppdelas i fält för täflande plafondmålare .... Din styrka», upprepade jag eftersinnande — »den ligger ju i din apati ....!»
»Riktigt Delila, och det är den du stjäl ifrån mig».
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —