I Uppsala gick allt sin gilla gång. Jag försökte hålla Gustaf Fröding helt utanför det, som marterade mig, och fick den uppfattningen, att jag äfven lyckades häri. Då och då gjorde han visserligen en anmärkning om hur betänkligt jag magrade och hur darrningen i mina händer tilltog, men tycktes godta min förklaring, att allt detta var symptom till den annalkande våren.
Det mest lifaktiga hos honom denna tid var dock hans retsamhet, och nästan alla mina ord och gärningar voro föremål för hånfull kritik.
»När jag ser mig i spegeln», yttrade han en dag, »ser jag blott dig».
Jag skrattade. »Minns du», frågade jag, »hur du förr hade många speglar och gick från den ene till den andre för att beskåda dig? Då jag en gång begärde att få veta, hvarför du gjorde så, svarade du: För att se, hur den väl kan se ut, som du håller så mycket af».
»Det var blott delvis sanning», förklarade han, »jag tänkte mest på hur onaturligt härjadt mitt ansikte blifvit och hoppades vid hvarje ny blick i spegeln finna, att jag misstagit mig, och att det ägde den manliga skönhet och energi jag eftertrådde».
»Jag tycker, att du är vacker, som du är — mycket vacker», sade jag allvarsamt.
»Jag har aldrig frågat efter din smak och aldrig tilltrott dig äga någon», snäste han.
Jag gick bort till fönstret, och det blef tyst under flera minuter.
»Hörde du, att jag blott ser din bild i mitt öga, då jag ser mig i spegeln», sade han omsider.
»Ja, och jag hörde också, att du fann, hvad du såg afskyvärdt», svarade jag kort.
»Vill du, att jag skall stiga upp och falla på knä för dig», fortfor han ironiskt.
»Gärna, om du hade kläder på dig, men högst ogärna i det du nu för tillfället är iförd», sade jag, ur stånd att bibehålla mitt allvar vid tanken på realiserandet af hans förslag.
»Kom hit, får du se mina ritningar», bad han.
Jag lydde.
»Det är du, och det är du, och det är du», tillkännagaf han. »Så snart jag fattar en penna och skall teckna, blir det du, som med tillbakakastadt hufvud lyssnar till mig».
»Kunde du ej försöka dig på att teckna Maria Stuart?» föreslog jag.
»Det har visat sig omöjligt. Hon har gått ned i grafven, och du lefver bredvid mig».
Han öfvergick därpå att tala om skalden Schelleys äktenskapsförhållanden, därpå kommo vi till lord Byrons och slutligen till Goethes.
»Skulle du kunna finna dig i att vara en Goethes Eckermann?» frågade han. »Det skulle aldrig jag. Jag kan ej lida att vara den andre».
»Vore du Goethe, blefve jag gärna Eckermann», svarade jag.
»Så stor blir jag aldrig, ehuru jag stundom i min vilja glidit framom honom, ja, det har gått ända därhän, att jag ibland tyckt mig upptäcka svagheter äfven hos denne diktens oupphinnelige heros. Det är dagar», fortfor han, »då det känns, som ville jag ha all ära i världen för egen del, jag hyser då ej blott afund mot Goethe, Heine, Nietsche och andra spetsar, äfven mot våra egna mot Lagerlöf, Heidenstam, Karlfeldt m. fl. känner jag en missunnsamhet, som gör, att jag stundom ej rättvist bedömer deras arbeten. Och — kan du tro det — jag erfar till och med en slags afundsjuka nedåt, då man berömmer dem, som i diktning stå under mig». Han betraktade mig några ögonblick, smålog därpå vemodigt och sade: »Icke nog härmed, det har händt, att det kan komma en tagg i mig, då jag läser något du skrifvit eller hör dig säga något, som du finner bättre ord för än jag».
»Det beror på din vana att söka alla slags rottrådar till hvarje om än aldrig så flyktig stämning, som tangerar dig», sade jag, »och har intet gemensamt med din verkliga natur. Du lider af själfgisslingsmani och söker likt och olikt efter spön».
»Det är möjligt, att du ej har alldeles orätt», medgaf han i tvekande ton.
Han betraktade mig därefter med en blick, som jag ej kunde tyda.
»Plågar dig min fula halsduk?» frågade jag och ville lösa den af mig.
»Låt den sitta!» bad han. »Den blir vacker då du bär den».