Gustaf Fröding

Stockholm mars 1904.

Du bör beundra mitt fina papper, inte sant — käre Gustaf. Jo, det är så att söndagen förgår i för dig af mig ostörd ro, och i för mig af dig — något annat. Så kommer en dag, som heter Maria Bebådelsedag, och då kommer jag o. G. v. bebådande vårens ankomst — snyggt klädd skall du se o. g. v. (Gustaf Fröding och jag hade träffat öfverenskommelse att låta stora G. betyda Göransson och lilla g. Gud, emedan den förre beträffande oss var för tillfället mäktigast). Jag sköter nu min peruk, rädd för perukmakarens profetia. Wilhelms födelsedag har längesedan varit, nu får jag gömma min improvisation till hans namnsdag. Jag skall höra fru Monrad om söndag. Hon lär ha sjungit din Fylgia så, att det isade Stenhammar i knävecken. Jag skall gå till S. endera dagen, han har skickat bud med sin svägerska, att han väntar mig.

Tycker du ej, att det här papperet påminner om Seidis bref till sultanen? Jag skulle nog låtit innehållet få samma höga fina form, men ser du, det är så, ser du, att det är någonting, som hindrar mig, fast rakt inte förmåga, närmast »lokale forhold».

Du — Goethes Najad — har haft mitt hela fulla medlidande. Knappast tror jag dock, att han pröfvade henne i nio år. Jag är glad, att du har Goethe till omväxling med Momsen. Hoppas du hunnit igenom den, tills jag kommer, så att vi ej bli rivaler.

Alltid din
I. B.

Stockholm Tegnérgatan 14, april 1904.

Hvad du nu tror, att jag vill säga dig i detta bref är icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. O. g. o. G. v. kommer jag nämligen på torsdagsförmiddag, som jag hade den glädjen att säga dig, då vi skildes sist. Jag har något att säga dig, men du får ge dig till tåls, tills det kommer af sig själf.

Du — Gustaf — det är palmsöndag i dag, och solen skiner så välsignadt på mitt gleshåriga hufvud. Jag kunde ha varit hos dig både i dag och i morgon om jag ej fruktat, att det skulle bli för ansträngande för dig. Nu sitter jag här och har för afsikt att skrifva ihop något om Selma Lagerlöfs öfversättarinna.

Men vare sig jag läser eller skrifver, kommer ändå alltid ditt stora profethufvud mellan raderna, jag hör din röst, än retsam, än trött, än med en skiftning af vekhet, men för mig ändå alltid den vackraste röst, som finns. Om jag ändå vore den där sagopojken, som alltid fick bukt med trollen, hur skulle jag då ej dra i härnad mot »spöksällskapet», som förbittrar din tillvaro och förlamar din arbetskraft. Du är ändå bra litet död, blott slagen i bojor, och du har vuxit dig så stor i din fångenskap.

Dock var det ej detta jag skulle säga dig — det var något vackert, som den norske målaren yttrade i sin föreläsning, då han talade om sin färd genom det sotiga fabriksdistriktet i Belgien. Han sade, att ur de tusentals skorstenarne där, bolmade i natten fram tjock, svart rök, bemängd med eld, liknande blodvågor i storm. Du kan ej tro, så träffande denna liknelse är. Jag skäms, att jag ej funnit den själf, då jag ju ändå så ofta sett, just det han beskref.

Om du kan komma åt, så läs hvad H. D. skrifvit om folkskolan och läroverksfrågan. Du skall ej mena, att ämnet ej intresserar dig, han är erkändt genialisk på sitt område, och han är ödmjuk som du själf. Vi äro vänner han och jag ända sedan jag låg i linda. Jag tror, att det är hans stora tillgifvenhet för mig som gör, att — — — låter mig gå min egen väg och min väg till dig.

Ha det nu så godt och läs Momsen, jag skäms litet för det där jag sade, att jag tyckte det var bra att veta, att du låg i din säng, och dock är det en god portion sanning i det.

Lokala och litterära nyheter har jag inga. Det som för närvarande gör mesta intrycket på mig är det välsignadt vackra vädret.

Alltid din
I. B.