För att mina besök ej skulle trötta Gustaf Fröding, brukade jag merendels göra ett afbrott i dem mellan 3–4 och tillbringa denna tid hos bekanta på hospitalet.
Vid ett af mina följande besök kom jag att dröja något längre än vanligt, och han mottog mig tvär och butter. Förgäfves sökte jag bringa det ena samtalsämnet efter det andra å bane, men afspisades städse med: »Hvarken du eller jag finna nöje att tala därom». Slutligen blef jag trött, höljde öfver mig hans nattrock och lade mig på soffan. Jag kände, hur sömnen ville smyga sig öfver mig, men förstod, att detta i hans nuvarande sinnesstämning skulle såra, hvarför jag alltjämt försökte leta ut något, som kunde roa honom.
»Hur likgiltig är jag dig ej», afbröt han mig slutligen. »Du känner ingen längtan att sitta i min närhet, utan trifs med det afstånd, som är oss emellan».
»Jag trodde du själf önskade det så, du föreföll alldeles uttråkad af mig», svarade jag. »Nog vet du väl, att jag helst sitter bredvid dig».
Jag reste mig upp, hängde nattrocken tillbaka och skulle just ta plats på stolen vid hans säng, då han sade:
»Ordna böckerna bakom mig och lägg sedan mitt linne i lådorna, men vänd dig ej om och se ej på mig».
Som jag var van vid hans kommenderingar, fäste jag mig ej särskildt därvid, utan sökte göra honom till nöjes. Jag småsjöng gladt hela tiden och utbad mig då och då hans råd. Han gaf dem genast, men i mycket kärf ton.
»Är du trött? Vill du kanske, att jag skall gå?» frågade jag.
»Nej, jag vill, att du blir, just där du är, och att du fortfar att skämta», sade han.
Jag lydde. Då jag granskade hans linne, fann jag en skjorta, som synes mig obrukbar, och lade undan den.
»Jag förmodar du tänker föreslå, att den skall skänkas till någon fattig», antog han hånfullt. »De fattige skola naturligtvis blott ha det, som är förstördt och aldrig anses värdiga nytt och helt».
»Öfver dina tillhörigheter kan jag ej bestämma, men jag skulle tro, att om plagget ändras till en mindre person, kan det sättas i brukbart skick», sade jag lugnt och skyndade att byta samtalsämne.
»Jag hör vakten», sade han efter en stund, »när du nu går, så håll dig så långt borta från mig som möjligt, se ej på mig och räck mig ej din hand till afsked».
Jag följde noga hans instruktioner. Jag tänkte, att han åter fått ett anfall af de nervryckningar, som plågat honom långfredagen, och att han ville förskona mig från att se dem.