Följande dag strålade hans ögon ett muntert välkommen mot mig, redan då jag hade dörren på glänt.
»Darf man heute anrühren?» frågade jag.
»Man darf», sade han och tog mitt hufvud mellan sina händer.
»Du håller en afsyning med mitt ansikte, som hade du ej sett det på åratal?» skämtade jag.
»Vet du väl bestämmelsen på det tidsmått, som för mig ligger, emellan det jag såg dig försvinna i går och ser dig återvända i dag?» frågade han.
Jag teg. Han drog djupt efter andan och fortfor: »Skulle det hända sig så, att jag någon gång råkar bli obehaglig för dig, så häll vatten öfver mig och ropa på vakten».
»Hvad menar du?» frågade jag bestört.
»I går medan du hvilade dig på soffan, kom det öfver mig en djurisk lust, ett slags raseri att slita kläderna af dig och våldta dig. Jag ville ej låta dig gå, som du minns, därför att det tycktes mig lättare att bekämpa denna onda lust under inflytande af en del af ditt väsen. Det blef mera kraft i min bön till gudarne att skydda dig mot mig, då jag samtidigt hörde din röst. Jag har aldrig förr känt denna drift gent emot dig, och jag tror ej, att den återkommer. Är du rädd?»
Jag smålog. »Aldrig för dig, men jag kan ju ej undgå att känna smärta öfver hvad du lidit för min skull».
»Det var med mycken tvekan jag gjorde denna bekännelse», fortfor han, »jag fruktade, att du med afsky skulle vända mig ryggen och springa».
»Det fruktade du nog blott i ditt sinne, men ej i ditt hjärta», svarade jag.
Vi kommo in på ämnet om soldaternas grymma beteende mot kvinnor vid Magdeburgs belägring och därifrån på krigskonsten.
»Ett modernt krig borde kunna ordnas så, att blodsutgjutelse blefve onödig», menade Gustaf Fröding. »Härförarne skulle vara uppfinnare och öfverbjuda hvars andra i att uttänka medel att hindra fienden nalkas. Man kunde exempelvis göra marken magnetisk, så att de vid en gifven punkt voro ur stånd att flytta sig från stället, eller man kunde bespruta dem med ett pulver, som förhindrade dem att bruka sina ögon o. d. Minns du»; fortfor han, »hur en svensk fältherre en gång räddade sin amunitionslösa här genom att kommendera fram en skrattsalfva. Fienden trodde sig genom härens munterhet lockad i bakhåll och flydde. Uppfinningsrikhet kunde äfven i forna tider ersätta vapen».
Vi togo kartan och sökte följa ryssarnes frammarsch mot japanerna.
»Det ligger en dragning af längtan i din röst, vill du till krigsskådeplatsen?»
»Om du vore befälhafvare, och jag finge följa dig som adjutant», svarade jag »eljest har det ingen lockelse för mig».
Han log vemodigt. »Jag har länge tänkt tala med dig om framtiden och ofta gjort häntydningar därpå, men endera har du ej förstått det, eller har du föresatt dig låta mig gå till Canossa».
»Uttryck dig tydligare», bad jag oroligt, »jag har ingen aning om hvad du menar».
»Jag menar, att vi ej i evighet kunna fortsätta så, som vi nu ha det. Vill du bli min hustru, då jag tillfrisknat?»
»Hvad skall väl Cecilia säga?» var min första tanke, och litet afvisande svarade jag därför:
»Jag vill inte heta Fröding».
»Så får jag väl kalla mig Bäckmann då», sade han undfallande, »våra barn låta vi välja mellan de båda namnen».
Jag skrattade åt denna kuriösa kompromiss, och äfven han smålog. »Jag har ej gjort dig denna fråga utan att först länge ha pröfvat dig», fortfor han. »Allt som drog mig till dig, har jag plockat sönder för att se, om det var värdt att älska, och allt som stött mig bort ifrån dig har jag gisslat, tills jag funnit det älskvärda däri jag sökt».
»Har detta legat till grund för all din hårdhet mot mig»? frågade jag bestört.
»Man får ej begagna vekliga medel, då man vill ha fram den sanning, hvarpå man skall lefva evinnerligen», sade han högtidligt.
»Hvem skulle trott, att just du var så metodisk», suckade jag, »tyvärr kan jag ej som den hängde säga, att första timmen i galgen var värst. — Låt oss nu läsa Nietsche über die Frauen!» Då jag fått boken, böjde jag mig ned öfver honom och frågade: »Har Nietsche varit din förebild, då det gällt mig?»
Han höjde hufvudet, och hans ögon blixtrade.
»Jag är själf förebild», sade han.