Som vanligt inrapporterade jag för min rådgifvare allt, hvad som tilldragit sig emellan Gustaf Fröding och mig. Hon tillrådde mig på det bestämdaste, att innan jag förnyade mitt besök hos honom delge läkaren den förändring i hans känslor, som kommit till synes. Min ängslan, att den kunde vara skadlig för honom lugnade hon med att så ej behöfde vara förhållandet, utan kanske tvärtom, men att det i hvarje fall vore min plikt att inberätta det.
Det kom öfver mig en stark längtan att resa till Cecilia och säga henne allt. Hon hade väl först af alla rätt att få veta det. Men hur skulle jag väl kunna se henne, efter de misstankar hon haft om mig och den kyliga hållning hon iakttagit efter sitt besök hos doktor Lundborg? Jag kämpade hela natten med denna önskan, och under en af rasterna i skolan satte jag mig i telefonförbindelse med henne. Hennes röst lät mycket afvisande, då hon frågade, hvad jag önskade, och detta var nog att göra mitt sinne hårdt. Iskallt svarade jag mig ha något att tala med henne om, och att jag möjligen komme att resa till henne på eftermiddagen.
»Är det något viktigt, kan du ju komma», sade hon nätt och jämt höfligt. Jag beräknade ej omöjligheten för henne att se, hur söndersliten och förbi jag stod där, ropande till henne ur djup nöd, och svarade därför fylld af vrede och harm, »Jag tror ej, att jag kommer».
»Jaså», svarade hon, och därmed var samtalet slut.
Det räknades som en klok gärning, att jag ej farit till Cecilia. I sitt upphetsade tillstånd kunde hon ställt till oreda, och dessutom skulle en dylik resa tärt på de krafter, jag för Gustaf Frödings skull ej hade råd att undvara.
Som ett ytterligare skäl framhöll man äfven, att det som förefallit ej var något att delge andra än läkaren, förr än man fick se, om det var mer än ett ögonblicks infall hos Fröding.
Samtalet med doktor Lundborg, hvilket jag skriftligen utbedt mig, blef ej på långt när så pinsamt, som jag väntat. Han tycktes redan af Gustaf Fröding själf ha fått kunskap om hvad jag hade att säga och menade, att i hans känslor för mig kunde ligga en sporre till mera vilja hos honom att bli frisk. Det var tydligt, att en afsevärd förbättring inträdt, och finge denna fortgå ostörd, kunde man vänta sig ett mycket godt resultat. Med lätta steg skyndade jag till den, som väntade mig.
»Åh, Gustaf!» utbrast jag jublande — »min kärlek till dig vållar dig intet ondt, — jag känner mig ryckt ur helvetiska marter».
»Hur skulle väl något, som kommer från dig till mig kunna verka annat än godt, det är otänkbart», sade han.
Jag lade mitt hufvud mot hans bröst och kände, hur hans ögon strålade, medan de oafvändt betraktade mig.
»Att vara lycklig och göra lycklig, det är att vara Gud», sade han slutligen.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —