Gustaf Frödings lust för läsning började i någon mån aftaga. Hans tankar dvaldes helst vid den framtid han drömde för oss båda, och jag lyssnade därtill, som man lyssnar till en underbar saga.
»Noga sedt är mitt giftermål med dig en messallience», sade han en dag, »jag tillhör en mycket äldre familj».
»Åh strunt», svarade jag. »Din farfars far var enligt din utsago soldat, min farfar, farfarsfar och farfarsfarfar ha alla varit förmögna bönder, törhända var din farfarsfar soldat på min farfarsfars egendom».
»Jag menade ej precis i den meningen», invände han saktmodigt. »Fröding, ser du, härstammar från guden Frö, och jag är hans ättling».
»Bäckmann är det samma som Necken», förklarade jag i min tur, »min stamfar hade redan hunnit bli en myt, innan din kom till».
Han skrattade länge. »Nu behöfver jag aldrig mer känna ängslan för din väg genom lifvet, du klarar briljant situationerna. Jag har talat med läkarne om vår framtid», fortfor han, »och de anse det möjligt, att jag kan bli frisk nog att gifta mig med dig. Jag gjorde mig underrättad om deras mening, innan jag sade något till dig».
»Månne du ej bör vänta att bestämma dig, tills du blir friskare?» frågade jag med Cecilias bref i mina tankar. »Hvad tror du väl, att människorna skola säga om mig, annat än att jag tvingat mig på dig och hindrat dig att göra ett val. Du lefver ju här i afskildhet och ser ingen annan kvinna än mig. Vänta, tills du kommer ut och har tillfälle att välja. Världen är full af kvinnor, hvem vet, om du då fasthåller känslan för mig».
Han teg en stund, därpå sade han. »Du var dock den enda, som kom till mig, och det skall i evighet ställa dig främst bland alla. Om det är sant, att tacksamhet föder kärlek ....»
»Ja, så står det i Mignon. ’Hon kunde icke tro i barnslig oskuldsyra, att tacksamhetens glöd blef kärlek innan kort’», citerade jag.
Han gjorde ett fruktlöst försök att bibehålla sitt allvar, och vi öfvergingo sedan att tala om Goethes starka medkänsla för den verkliga Mignon.