Tiden gick, och Gustaf Frödings förbättring fortskred. Öfverläkaren, professor S., tycktes dela doktor Lundborgs åsikt om behandlingen och yttrade sedermera till mig någon gång i maj, att det allra bästa vore, om man möjligen kunde få Fröding boende någonstans i närheten af Uppsala, så att han kunde erhålla läkarevård från hospitalet samt ansåg, att jag borde flytta med honom dit. Han föreslog Linnés Hammarby och erbjöd sig att höra efter, om rum där vore disponibla.
Jag tackade, men ville helst innan dess rådgöra med min förtrogna i Stockholm; dessutom vore det väl föga troligt, att förmyndaren skulle gå in på denna anordning.
Professorn menade, att denne säkerligen ej komme att visa sig obenägen härför, hvaraf jag slöt, att han redan antydt för honom planer i denna riktning.
I afvaktan på händelsernas utveckling, lyssnade jag intresseradt, men ganska passivt till Gustaf Frödings tal om den förestående förflyttningen.
»Jag hoppas, att ditt rykte ej blir lidande af att du bor på samma ställe som jag och tar vård om mig», yttrade han en dag, »men antagligen anser man mig för sjuk att kunna lefva i något slags konkubinat. Dessutom skall det väl ej dröja så länge, tills vi kunna gifta oss», fortfor han.
»Kan du då försörja mig så snart?» frågade jag leende.
»Nej, men du kan försörja mig, och det är bättre; de penningar, som komma från dig ha ett renare ursprung. Jag har alltid samvetskval för de pengar jag skinnar allmänheten på med mina dåliga dikter».
»Jag föreställer mig, att allmänheten är den, som blir minst skinnad och du mest», sade jag och försökte byta samtalsämne.
»Om din tveksamhet för ett giftermål med mig härleder sig af fruktan för ärftligt vansinne i min familj», tog han åter vid, »så kan du låta den fara. Min mor var öfverbegåfvad, men ej sinnessjuk — min far ej heller, blott lynnessjuk — hypokonder. Hvad mig beträffar så .... är jag visserligen intagen på hospital, men .....» han smålog sorgset, och jag slog mina armar omkring hans hals.
»Har du underrättat din mor?» frågade han en stund därefter.
»Jag ville vänta därmed, tills du blir friskare», sade jag och gick fram till fönstret.
»Kom tillbaka hit», bad han, »tror du inte, att jag kan se ditt ansikte, hvar du än står, om jag vill? Du skall ej behöfva göra din mor en sorg, som jag kan bespara dig, och jag har därför hela tiden tänkt, att vi skola prästviga oss. Kanske kunna vi få använda det engelska formuläret, det synes mig vackrare. — Du skall få se, att allt går bra», fortfor han uppmuntrande. »Din svåger var en gång min bäste vän, och om jag också ej är så vacker som han, kunna vi ju berätta din mor, att när jag var liten, kunde ingen dam gå förbi mig utan att kyssa mig, så söt var jag».
Han såg mig skälmaktigt in i ögonen, och vi skrattade båda.
»Du behöfver ej alls ha någon beröring med min familj», återtog jag, »dina krafter räcka ej till härför».
»Nej, kanske det», medgaf han.