Jag hade skyndat från Stockholm till Uppsala, och föregående dagars oro och pina hade tröttat mig till den grad, att när jag nådde Gustaf Fröding, och mitt öra förnam ljudet af hans hjärtas slag, var jag så förbi, att jag somnade. Han hade lagt sin arm omkring mina axlar som stöd, och under min slummer hade jag vridit mig så, att mitt hufvud hvilade mot denna. Efter en liten stund vaknade jag vid skenet från hans ögon.
»Vet du, hvad jag tänkt på?» frågade han.
»På profetens Natans berättelse om den fattige mannens enda lilla lamm», gissade jag.
»Inte den här gången, nu har jag tänkt på Selma Lagerlöfs eremit. Du minns, han som kunde hålla sina händer upplyftade till fäste för fågelboet». Han tystnade, och svårmodet i hans blick växte. »Detta förmådde han af kärlek till några varelser, som hvarken gjort honom godt eller ondt — och jag — jag kände kraften i arm svika, då jag höll den till skydd omkring den, jag främst af allt skapadt känner mig manad att skona och värna! .... Jag tänkte på allt du gjort för mig och ödmjukade mig inför Gud för att få något af den Lagerlöfska eremitens kraft att ej röra mig, utan låta dig ostörd njuta den ro du så väl behöfver ....»
Mina ögon fylldes med tårar, och jag ville resa mig upp för att lämna honom armen fri.
»Låt den vara», uppmanade han och höll mig kvar, »den smärtan är kanske den ädlaste jag känt. Tror du», fortsatte han, »att Selma Lagerlöf själf skulle kunna göra som eremiten?»
»Om hon lefver i sin diktning, bör hon kunna det, men du minns väl ditt och —:s tvifvel på att så var förhållandet», svarade jag, ängslig att han skulle råka i grubbel om en möjlig underlägsenhet vis à vis henne.
»Jag tror, att vi hade orätt, eller att hon åtminstone i det här fallet skulle kunna göra det», återtog han. »Dikten skulle eljes ej verka så starkt på mig. Törhända har hon, som jag nu, känt dallringen af smärta i hvarje nerv, smekt den med lisan att i inbillningen låta den värkande lemmen ändra ställning, darrat för sin svaghet, men hämtat styrka i ömheten för den det gällt».
Han tog mitt hufvud mellan sina händer och såg på mig. »Ack, du lilla Ida Bäckmann», utbröt han förtvifladt, »knappast kunde jag hålla min arm i samma ställning en halftimma för din skull, då en stackars enfaldig eremit var i stånd att kvarhålla den flera månader för några små fåglar».
»Men Gustaf, förstår du då ej, att munken hade tränat sig», sade jag i stigande oro.
Han log mot mig. »Det har du rätt uti», sade han lugnad.
Sedan jag ytterligare fått diskutera möjligheterna för obegränsningen i Selma Lagerlöfs förmåga af osjälfvisk ömhet allt med anslutning till eremiten, fick jag honom att öfvergå till ett annat ämne.
* * *
Följande dag hade jag lämnat honom ensam något längre än den fastslagna tiden. Då jag inträdde i hans rum, låtsades han ej se mig, utan låg omsorgsfullt insvept i sin filt och stirrade ut genom fönstret.
»Märker du ej, att jag är här?» frågade jag.
Han gaf intet svar.
Jag ropade på honom ännu ett par gånger, men han förblef orörlig i samma ställning.
»Gustaf Fröding är ute på promenad», upplyste han mig slutligen förbindligt.
»Aha ....» sade jag. »Vågar man kanske slå sig ned och invänta hans återkomst?»
»Var så god», uppmanade han.
En lång tystnad uppstod. »Hur skall väl det här utveckla sig?» undrade jag, på en gång skrattlysten och ängslig.
»Jag har läst en mycket intressant bok», kom det slutligen.
Jag teg afvaktande.
»Den handlar om en fransk författare, hemfallen under manin att älska sin hustru och blindt förlita sig på hennes trohet».
»En lycklig man med andra ord», insköt jag.
»Men hon bedrog honom», fortfor han utan att akta på mitt inpass, »och vet du, hur han då förfor med henne?»
»Dräpte henne», föreslog jag mildt.
»Nej, han gick mycket mera raffineradt tillväga än så — han ignorerade henne. När hon fanns i rummet, såg han henne ej, när hon talade, var det som ingen yttrat ett ord, hon var som luft — alldeles som du för mig nu».
»På hvad sätt har jag bedragit dig?» frågade jag.
»Genom att i femton minuter ha låtit mig förgäfves vänta på din återkomst», upplyste han.
»Utan att vara direkt ohöflig kunde jag ej lämna mitt värdfolk en sekund förr», sade jag, »och bör ej möjligen den förskräckelse jag erfor, vid att se dig alldeles stel ligga på magen och stirra ut genom fönstret, vara straff nog för en ofrivillig förseelse».
»Kanske —» medgaf han, »helst som min natur har böjelse att vara nådig. Men du skall komma ihåg en sak», fortfor han, och ögonen glänste bakom pincenezen. »När du blir retad, kryper du in i klädskåpet, och jag måste sitta här ensam och snopen, tills jag kunnat blidka dig. Jag däremot får ej rum där och har ingen annan utväg att beteckna, det jag försvunnit, än att kasta mig på magen».
Jag lofvade att lägga detta på minnet, och vi återtogo vår afbrutna läsning.