En dag får jag ett bref, dateradt Suttestad febr. 96.
»Nog trodde jag ibland», skref han, »att det var Er mening att reta mig, och jag var ibland försmädlig och otålig tillbaka. Ni har väl hatat mig af någon orsak och kanske ibland haft medkänsla — när nu medkänslan fått öfvertaget, så är det ju bra igen. Möjligen kunde vi bli riktigt goda vänner om vi råkades.
Jag är sjuk till själen af visioner och grubbel öfver himmel och helvete och yttersta dom och allt och vet icke, hur jag skall komma ur det, — ibland litet hoppfullare, ibland litet mera förtviflad, ibland likgiltig.
Er vän
Gustaf Fröding.
Vänd!
Sedan jag skref det där på andra sidan har jag haft en svärm idéer af lycka och harmoni här i världen — absolut frihet bara reglerad af förnuft och kärlek, så där ni förstår och hufvudsaken att verka lif omkring sig, man må äljes begynna hur som hälst. Kanske går denna min förhoppning itu igen — då får ni få fatt i något hoppfullt att ge mig igen, så blir det växelverkan af lif ser ni! — Farväl lilla Ida Bäckmann.
D. S.
Det dröjde därefter länge, innan jag erhöll vidare underrättelser, och drifven till ett slags förtviflan skref jag till Hugo B. och bad honom hjälpa mig att få veta något om Gustaf Fröding.
Hans svar upplyste mig, att Fröding strax före jul blifvit sinnessjuk, och detta tidtals så svårt, att han måst vaktas. Några år senare fick jag höra, att läkaren i Suttestad måst inspärra Fröding i ett mörkt rum för att hindra honom att begå själfmord, och att denne i sin förvirring ansåg mig som upphof till detta behandlingssätt. Denna tvångstanke följde honom länge, och det var den, som drifvit honom att skrifva det första underliga brefvet till mig. Åratal därefter dök den åter upp under ett par af hans depressionstillstånd, och han förebrådde mig då häftigt den grymhet, jag i Norge satt i scen mot honom.
Så snart Gustaf Frödings tillstånd medgaf en förflyttning, fördes han af ett par vänner till Stockholm. Till en början bodde han på hotell Continental, men som han behärskades af den fixa idén att gå naken omkring i korridorerna — han plågades af kläder — flyttade man honom till Serafimerlasarettet.
Där nådde honom mitt bref, och därifrån fick jag också mottaga ett glädtigt svar. »Jag är rätt bra på bättringen och snart utskrifven», meddelade han en gång i april. »Det är icke roligt än, men tör bli bättre framåt sommaren, och då skall jag bli glad som ni. Serafimen är eljest en rätt hygglig inrättning. Jag håller på att skrifva dåliga vers åt Bonnier».
Jag samtalade denna tid rätt ofta med honom per telefon, och han klagade skämtsamt öfver rysligheten att ha kommit in i grötlandet utan att känna det förlösande ord, som ägde makt att hejda grötströmmen, från att kväll och morgon flöda öfver honom. Ville jag komma på besök, var jag mycket välkommen.
Förr än skolan slutat, kunde jag dock ej lemna Skåne, och han telefonerade, att detta kanske mest vore att beklaga för min skull, emedan han efter den första juni skulle bo på Utö tillsammans med sin farliga syster Cecilia. »Hon har förfärliga svarta ögon samt en tunga skarp som en toledoklinga och giftig som en skallerormsgadd», utlät han sig. Det vore ställdt utom allt tvifvel, att hon ej lik sagans varulf skulle sluka mig i en enda munsbit.
Jag bad om en litet mera mildrad beskrifning.
Han skrattade. »Kanske går det bättre än man tror», medgaf han, »hon kan vara ganska hygglig, men jag har ibland en förkänsla af att hon kommer att bli grym mot denna lilla Ida Bäckmann».
Hvilken massa penitenser ålade jag mig ej i hopp att blidka det öde, som syntes vilja föra mig i Cecilias väg!
Min intimaste vän, som vid denna tid vistades hos mig, sökte dagligen genom uppmuntrande ord förjaga min ängslan för det förestående sammanträffandet.
»Hur tacksamt bör hon ej komma dig till mötes», menade hon, »du behöfver ej säga något särskildt och ej göra något särskildt för att vinna henne — blott vara dig själf».
Till en början åhörde jag henne belåtet troende, men slutligen väckte hennes ord en känsla af harm hos mig.
»Hvad vet väl du om Cecilia, och hvad hon tycker?» utbröt jag. »Du är ju så totalt förblindad af din tillgifvenhet för mig, att du tror, det alla människor skola se mig med dina ensidiga ögon!»
Min vän lät ordflödet stilla gå öfver sig. »Om jag ändå visste, hvad han sagt till henne om mig!» fortfor jag och flyttade mig närmare min kamrat.
»Kanske att han skickat dig dikten: ’Mät mig ej med mått, men vät mig med tårar’ ....»
»Nej», afbröt jag, »snarare att han skrifvit »Lille Karl-Johan» om mig till straff för min ohöflighet mot hans älskade doktor Peterson i Suttestad».
»Vill du, att jag följer med dig till Utö?» frågade hon.
Jag svarade afböjande, emedan det sannolikt skulle irritera mig att till allt annat äfven känna hennes ängslan.