Vi voro inne i maj. Dr. Lundborg skulle företa sin andra studieresa till Holland, och då jag afhämtade det sedvanliga skriftliga meddelandet om tillåtelse att besöka Gustaf Fröding, önskade jag honom samtidigt lycklig resa.
»Han är en smula exalterad i dag», sade doktorn, då han räckte mig »lappen».
»Har han haft något besök under veckan?» frågade jag.
»Ja, systern har varit här».
Vid mitt inträde i rummet satt Gustaf Fröding i sängen med en filt virad omkring sig. Hans ansikte var upphettadt, och hans röst hade en klang, som var mig främmande.
»Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta», citerade han. »Cecilia har varit här», tillade han omedelbart, »och jag berättade henne, att vi ämna gifta oss. Vill du veta, hvad hon tyckte därom?»
»Nej», svarade jag kort.
»Är hon elak emot dig?» fortfor han.
»Det ligger vid Gud inte i hennes förmåga», sade jag och såg honom skrattande in i ögonen.
»Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull han sätter spetsen af sitt goda svärd mot nornans bröst .....» deklamerade han. Ett plågadt uttryck for öfver hans ansikte. »Jag har de senaste dagarne varit som besatt af Tegnérider», tog han åter vid. »En skald som jag, bör ej citera utan nyskapa. — Jag vill ej citera, men rösterna tvinga mig».
»Skulle då ett vackert citat vara ett brott mot din sångmö?» undrade jag.
»Jag frågar ej därefter, blott efter dig just nu. Kärleken mellan man och kvinna är välbehagsförnimmelse och tjusning. Tjusningen kommer och går, men dess bas ömheten är konstant. Erfar du några andra slags förnimmelser än dessa, då du sitter här hos mig?»
»Nej, gör du?» frågade jag.
»Inte då du är här, din närvaro skingrar och lugnar, men då jag är ensam, därför längtar jag efter den tid, då du aldrig mer lämnar mig. Jag har dessa sista dagar blifvit rädd, att mina tankar orena dig, när du är skild från mig, och Paulus har bestraffat mig med ordet: Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta».
»Men eftersom vi skola gifta oss, när du blir frisk, ser du ju i mig din hustru, och Pauli strafftal saknar alltså tillämpning på dig», sökte jag lugna honom.
Han drog ett andedrag af lättnad. »Det är sant», sade han. »Vidare har jag läst bibelns lag: En man skall öfvergifva sin fader och sin moder och blifva när sin hustru. — Jag är beredd att för din skull lämna min släkt och bryta dess kraf på mig».
Hvad hade väl Cecilia sagt, som så upprört honom? undrade jag och sökte på allt sätt få hans tankeriktning ändrad. Med hjälp af några medförda planscher lyckades jag slutligen inveckla honom i ett historiskt resonemang.