Gustaf Fröding

»Jag anade det, när pennan formade bokstäfverna», svarade jag, »men då det nu en gång kom att stå där, fick det stå».

»Det har allt ibland händt mig på samma sätt», tröstade han, »man vill ej häda, och dock hädar man».

Han teg en stund och betraktade mig därunder med en allvarligt pröfvande blick. »Under den gångna veckan», sade han därpå, »har jag kommit till den slutsatsen, att jag bör be dig om något, som helt visst blir dig mycket tungt, ja, kanske rent af omöjligt. Men jag känner det som ett kraf på mig själf att bönfalla dig försöka».

»Du vet, att jag är redo till allt, som kan gagna dig», svarade jag.

»Stundom kommer jag under guden Priapus makt», fortfor han, »och allt hvad jag ser, blir då besudlat. Så har händt mångfaldiga gånger i mitt lif. Det är, som skulle då all otuktssynd, som finns i världen ta sin stråkväg genom mig. Jag känner, hur det nu börjar sin gamla gång, och jag har tänkt, att om jag finge säga till dig hvad jag ser och förnimmer och därunder ha min blick riktad in i ditt ögondjup, skulle det aldrig mer återkomma till mig med sin besmittade betydelse. Tror du dig stark nog att kunna lyssna?»

»Visst vill jag höra, om du bör tala, men jag måste först veta, om det är nyttigt för dig, och det kan endast läkaren afgöra».

Han smålog tviflande. »Kan det göra dig lugnare, bör du fråga, jag vill ej undanhålla dig något, som bereder dig lättnad».

Jag uppsökte genast professor S., hvilken menade, att jag borde göra Gustaf Fröding till viljes och lofvade att längre fram på dagen själf besöka honom.

»Sätt dig på sängkanten och lägg dina händer i mina», bad han, då jag återkom, »men kyss mig först, hvem vet, om du sedan någonsin mer kan göra det utan rysning. Jag har förnimmelsen af att jag lutar mitt ansikte mot en blommande skogstufva, då jag känner beröringen af dina läppar».

Han tystnade och stödde sig mot sänggafveln.

»Gud hjälpe mig», tänkte jag i ångest, då jag såg, hur hans drag förändrades, och ögonen miste det strålande i sin glans.

Han började tala med en röst, som kom än stötvis, än lik en fors, men alltid klanglös. Orden voro hemska och berörde laster, hvars tillvaro jag förut ej anat. Jag fördes till en värld midt i bland oss, men där allt skapadt var neddraget i slemmig synd, och där allt, som rörde sig, var en yttring af otukt. Jag såg den ohyggliga pina det vållade honom att genomlefva allt detta, och mitt hjärta ropade till Gud om befrielse för honom.

»Vi Priapusdyrkare ha ett hemligt tecken. Jag skall lära dig det, så att du kan känna igen oss», fortfor han, och det kom ett stänk af elakhet i rösten då han beskref det för mig. »Men allt måste döljas, och det är just däri retelsen ligger. Man behöfver blott göra en antydan till en gest, och gärningen dallrar igenom en». Därefter började han ånyo beskrifva ohyggliga dåd, hvilka frampressade kallsvetten på hans panna. Sakta aftorkade jag den med min näsduk, och han förde min hand till sina läppar.

»Frimodigheten lämnar aldrig din blick», sade han, och rösten fick åter klang. »Hur gärna skulle jag ej skona dig för detta!»

»Jag kan nog hålla ut ännu en stund, om så behöfs», svarade jag, »och du skall ej ängsla dig för min skull».

»Jag har tänkt», fortfor han, »att när all denna vidriga synd en gång skyr mig, skall jag med din hjälp kanske finna Vasen Tjusning».

»Vasen Tjusning?» upprepade jag, fångad af det magiska i själfva orden.

»Kristian Eriksson har försökt modellera den», fortfor han. »Jag har sett afbildningar däraf i en tidskrift och har sedan dess ofta haft visioner af den enda äkta Vasen Tjusning. Det är den vi måste söka, tills vi finna, du och jag ... det är den, som skall ge oss lösningen till människornas befrielse ur guden Priapus våld ......

Jag har ej kommit längre än till aningar», fortfor han vid min önskan att få höra mera om den underbara vasen. »Jag har förstått att vi närmat oss den genom den outsägliga ljufhet, som genombäfvat oss. Jag har sett reflexen af dess strålar i ditt hår, och hvarje steg i riktning mot ljuskällan har fördubblat vår lyckokänsla. Allt hvad vi därunder mött på vår väg har förlänats en underbar skönhet äfven ett torrt, förtrampat löf ... Och när vi så omsider nå fram till den — — — då ändtligen skola de toner lösgöras, som fångna i skräck och vånda längta efter rytm och klang till sången.....»

Han tystnade och tycktes lyssna efter något.

»Hvilken sång?» frågade jag, rädd att lyckoaningarna veko undan.

»Sången som skall befria människorna ...... Du vet, hur jag en gång tog miste ...»

Han försjönk i grubbel.

»Gud, gif mig renhet!» utbrast han plötsligt lidelsefullt, fattade därpå mina händer och bönföll: »Hjälp mig att bli ren inför din Gud!»

Han slöt ögonen och var några minuter därefter åter ett rof för hemska röster.