Då jag följande dag inträdde till Gustaf Fröding, betraktade han mig med djup ångest. »Stackars barn, hur har du väl haft det?» sade han. »Har du förföljts af de syner, jag tvungits att frammana för dig, och har väl din själ blifvit anfrätt af det onda?»
»Var lugn nu, skall du få höra, hur det gått», svarade jag och slog mig leende ned bredvid honom. »Det är sant, att jag kände mig en smula kvalmig vid den sista persen, oaktadt jag då och då tänkte mig framåt till sökandet af Vasen Tjusning. När jag kom hem till min kamrat, serverades det ål till kvällen — nå jag åt ..... och ... ja ... kom i rätt våldsamma kräkningar, och allt som satt kvar af olust i kropp och själ följde ålen ... adjö! borta! Var det ej en förträfflig anordning?»
Han skrattade. »Det kan ej bestridas», sade han »och du ser onekligen kry ut, ja, hvad mer är — oskadd».
Dagen förflöt ungefär som den föregående, hans ångest, då jag gick, var kanske en nyans starkare, och det kändes mycket mera tungt än någonsin förut att lämna honom. I Stockholm var jag nära att duka under för intrycket af hvad jag upplefvat och måste genom morfininjektion bringas till ro och glömska.
Tegnérgatan 14 maj 1904.
Du käre Gustaf — mina tankar fara till dig många gånger, många gånger i timmen, ofta med oro, oftast med hopp att du nu har det lugnare. Det sved i mig öfver nödvändigheten, som tvang mig att gå, och jag ser med glädje mot den stund, då intet klockslag stänger en dörr mellan mig och dig.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Kunde jag nu också blott finna Vasen Tjusning och låna något af dess glans, tills jag träder fram för dig, skulle mörkret och pinan vika ifrån dig, och den lycka du glimtvis anar som full verklighet bli din. Den vasen är väl ej omöjlig att finna, blott du har tålamod med mig.
Om jag har lyckokänslan kvar?
Jo — den kommer upp från något fördolt källsprång, alldeles som en sådan där bubbla, som du ser oemotståndligt banar sig väg till ytan. Jag känner den ej alltid, och ofta kommer den oväntadt, men jag vet, äfven då det kännes svårt, att den finnes gömd någonstans inne i mig.
Jag tror ej jag kan komma till dig på söndag. — Åh, Gustaf om du visste, hur det känns att skrifva det — fjorton dagar förefalla mig som en lång skilsmessa.
Mina studentkamrater ha kommit från när och fjärran, och efter 15 år skola vi på söndag åter mötas. Hoppas, att de må finna större nöje däri än jag.
Jag tror inte, att du tycker om det här brefvet. Jag kan ej säga hvarför — kanske tycker du ej om att jag talat så mycket om mina känslor för dig. Man skall öfverhufvudtaget ej tala om sådant — det är Vasen Tjusning som man gömmer i sin lönnkammare och som du stundom får se en skymt af i ögondjupet. — — — — — — — —
alltid din I. B.
* * *
Den söndag jag tillbragte med mina studentkamrater, hade Cecilia Fröding sökt mig i min bostad. På förfrågan sade hon sig ej ha någon särskild hälsning till mig; hennes ärende rörde brodern, men hon kunde äfven afhandla det med hospitalsläkarne.
Nästa gång jag råkade Gustaf Fröding, sade han: »Cecilia har varit här, och jag uppbyggde henne med de fantasier, som nu spela i mig. Cyniska råheter trillade ur mig som ärter».
»Stackars Cecilia», undföll det mig.
»Åh, hon är mycket mera van vid dylikt tal än du», tröstade han, »och tar sig det ej så när .... Hur är det med dig? Vågar jag väl fortfarande lägga på dig bördan af de synder, som tynga mig? Du vet ju», tillade han, och rösten blef en annan, »att jag är den elektriska apparat, genom hvilken världens synder tala. Som min hustru är det din skyldighet att afläsa hvad den säger».
Jag nickade, men betogs af ängslan, att detta stadium ännu fortfor. Om blott doktor Lundborg varit hemma, skulle jag känt mig lugnare. Han hade med glädje skänkt oss sin lediga tid, och det förtroende Gustaf Fröding hyste till hans välvilja mot oss, skulle gjort honom fullt öppen och mottaglig för hjälp.
Hans fantasier skilde sig denna gång något till innehållet, men ej till arten från hans föregående. De kretsade kring perversiteter och blodskam. Den ena stunden bönföll han mig om förlåtelse för dylika brott, och den andra bedyrade han heligt, att han aldrig begått dem.
»När du kommer tillbaka nästa gång, skall du få se, att allt är öfver», trodde han, då det onda ändtligen släppte honom, »och jag behöfver ej mer pina dig».
* * *
Från Stockholm skref jag till professor S., delgaf, vill jag minnas, hur jag funnit Gustaf Frödings hälsotillstånd och bad att med några rader få veta, om tecken till förbättring visat sig. Till Gustaf själf skref jag följande bref.
Tegnérgatan 14, juni 2 1904.
Jag höll på att skrifva April, men jag är så vimmelkantig af alla möjliga skrifverier för skolan, att det kan ursäktas. Min sista skrifbokshög ligger framför mig, och tanken på att det är den sista fyller mig — om inte med tjusning så dock med rätt mycken fröjd.
Jag är rätt besvärlig i skolan, jag vill inte arbeta utan vill drifva skoj med allesamman, och — är med tanke på alla upptåg jag har haft för mig särskildt glad, att det i morgon är sista läsdagen.
Jag är för trött att kunna ta allt på allvar. På lördag är afslutningsdagen. Söndagen packar jag ned mina tillhörigheter och måndag står jag som ett tändt ljus hos dig — antagligen vid 2-tiden. Jag skall ordna litet med den festmåltid vi skola intaga med anledning af din höga namnsdag — det är Gustafsdagen —
Hela vägen till Lidingön i går — H. B. ligger i reumatisk feber och jag blef med anledning däraf utkommenderad — funderade jag på rim till ett namnsdagspoem åt dig, Svarta svan — urban — men ser du jag kan ej få något på hvita korp. K. höll på att köra öfver mig i en backe där, men tack vare min vighet, lyckades jag hoppa upp på stängslet vid vägen. Han åkte velociped och påstod sig vara mycket dålig.
Som velocipedryttare ja — det medgaf jag, och eftersom han var i så dyster stämning, ville jag ej be honom om hjälp i min rimnöd.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Jag ville — åh så gärna — att det redan vore måndag. — — — — — — — — — — — —
alltid din I. B.