Gustaf Fröding

Lyckligtvis träffade jag i skolan min rådgifvare och kunde lämna henne brefvet.

Då jag blef fri från de förpliktelser min tjänst ålade mig, sammanträffade vi ånyo.

»Du skall ej återvända till Uppsala», förklarade hon, »du skall resa långt bort».

»Jag har tänkt så .... och jag tror, att jag bör se kriget», sade jag, »du vet, att jag känner en fältläkare. Det skall nog gå bra. Jag kan vara färdig på tisdag, på måndag har jag lofvat vara i Uppsala — ett löfte till honom har jag aldrig svikit — men jag stannar blott ett par minuter. Jag vill, att han skall minnas, det han kan lita på mitt ord, oberoende af hur han själf varit».

»Jag såge helst, att detta besök besparades dig», sade hon, »men jag förstår ditt kraf på dig själf för hans skull».

»Tror du, att han talat nedsättande om mig till professorn?» frågade jag och ryckte till vid att höra mig uttala en tanke, som hela tiden sågat sönder allt annat i mitt sinne.

»Med vett och vilja aldrig», försäkrade hon, »jag förstår ej brefvet, men känner blott, att du för närvarande ej bör ha något som helst samarbete med den, som skrifvit det. Du står skyddslös och rättslös».

På hennes uppmaning skref jag med aftonposten till professorn. Jag sade, att hans bref ytterst pinsamt berört mig, och att jag visserligen, såsom jag uppgifvit, skulle återvända till Uppsala följande måndag, men blott för att säga farväl. Mycket hade jag förlåtit Gustaf Fröding, men hade ännu ej pröfvat, hur jag skulle känna det, om något yttrande från honom gifvit anledning till innehållet i professorns bref. Måndag förmiddag skulle jag infinna mig på hans mottagning.

Stel invärtes stod jag framför honom; en del anstalter för resan voro redan vidtagna, och om några timmar skulle jag åter vara i Stockholm för att afsluta dem.

Professorn skyndade att beklaga det intryck hans bref gjort. Gustaf Fröding hade ej personligen gifvit anledning till det citat han användt, ej heller något i mitt uppförande. Han hade, framgick det, haft ett strängt bref från fröken Fröding, hvilket tycktes ha lärt honom att se saken i ett annat ljus.

Då jag vidhöll mitt beslut att resa, menade han detta vara orätt, och att jag för Frödings skull borde stanna.

Jag var för söndersliten för att kunna känna ens den svagaste glimt af glädje vid hans ord, som ju dock fritogo Gustaf, och beslutet att resa hade kostat mig så stor kraftansträngning, att all vilja att ändra det låg i dvala. Först när han sade sig ha trott, att mitt mål alltid varit Frödings bästa, yttrade jag: »Är det bäst för honom, att jag stannar, gör jag det».

Cecilia hade på det bestämdaste tillsagt professorn, att mina besök ej fingo utsträckas till mer än ett par timmar, dessutom satte hon som villkor, att jag måste tillse, det inga ömhetsbetygelser finge utbytas oss emellan.

»Jag skall bjuda till att följa föreskrifterna», lofvade jag, »men fruktar, att en allt för påtaglig förändring i mitt sätt kan verka irriterande på honom».

Professorn medgaf det, och alltjämt som förstelnad gick jag upp till Gustaf Fröding.

Han hade ej väntat mig på flera timmar och lyste till af öfverraskning och glädje. »Välkommen gratulant!» sade han.

Jag neg och hälsade honom med en skämtsam tirad, hvarpå jag dukade upp den utlofvade festmåltiden.

»Hvarför uraktlåter du att hälsa på mig?» frågade han.

»Neg jag då ej därborta vid dörren, så djupt jag bara tordes för att ej rubba maten i väskan?» svarade jag och lyckades småle. »Fordrar du kanske, att jag på Zulukaffervis skulle kastat mig på näsan och krupit fram till dig? Ser du inte, att jag är en hvit kvinna?»

Han skrattade. »Du har ej kysst mig i dag lilla Ida Bäckmann», sade han sorgset, »och dock är det min namnsdag».

»Kanske är det idel vördnad, som så kommit mig att bryta häfdvunnen sed ....»

Han såg misstänksamt på mig, och rädd för ett utbrott böjde jag mig ned och kysste honom.

»Snart blir jag frisk, skall du se», sade han, »och då behöfver du ej skälfva så, när dina händer fatta om mitt hufvud. Jag vill göra allt för att tillfriskna, blott du ej lämnar mig».

»Vill du också sätta på dig kläderna och följa mig ut på en promenad nu — genast?» frågade jag ifrigt.

»Ja, om du kysser mig».

»När du är färdig, inte förr», sade jag och skyndade att lägga fram kläderna.

»Hjälp mig Gud att skingra hans önskan efter det, som nu är förbjudet!» bad jag i stigande ängslan. Aldrig förr hade jag märkt, att ömhetsbetygelser varit något behof för honom. Det var, som skulle han af hemliga makter drifvas att fordra dem, och som först med förbudet lockelsen skulle börja.

Snart var han färdig, och min uppriktiga beundran för hans stolta, spänstiga gestalt fångade honom så, att han glömde affordra mig mitt löfte. Han tog min arm, och vi gingo ned i parken.

»Känner du luften, och ser du träden och himlen och gräset på marken?» sade jag jublande.

»Jag ser blott dig och känner, att jag gjort dig en glädje, men själf blir jag ej glad, förr än jag åter ligger i min säng», svarade han.

Vi skulle fortsätta ned till professorns bostad men då vi kommo till en öppen plats, började kallsvetten sippra från hans panna, och jag måste följa honom i en sidogång.

Som han ej varit ute på många år, ville jag ej påyrka, att vi skulle kvarblifva i parken mer än en timma.