Tisdagen den 7:de Juni 1904
Professor Herr Frey Svenson.
Gustaf är stundtals mycket bättre, men om jag ej hindrar honom, vill han gärna komma tillbaka i de gamla tagen.
(Professorn hade nu ansett bäst, att han så mycket som möjligt hindrades från att tala om den synd, från hvilken han ville bli befriad, och när han bad mig lyssna, måste jag försöka leda hans uppmärksamhet på annat.)
I går fick jag honom helt oväntadt att kläda på sig, och vårt mål var då att gå ned och se på professorns lilla gosse, men så vågade Gustaf ej gå öfver den öppna platsen. Han hörde hela tiden röster, under det vi voro ute, och därför gick jag snart upp med honom igen. Han blef mycket missnöjd, när jag vid femtiden tänkte gå, och när han tog alldeles falska motiv till denna min handling, sade jag honom, att Cecilia önskat att mina besök skulle inskränka sig till några få timmar dagligen.
»Jag vet ej, hvad rätt hon har att bestämma öfver dig och mig», sade han. Nej, det visste inte jag heller, men fick honom att brista i hjärtligt skratt genom att beskrifva, hur jag skulle betett mig, om hon muntligen sagt mig detta.
Förändringen i mitt sätt gent emot honom trädde väl ej så mycket fram i går, jag har försökt göra det så litet påfallande som möjligt. Men i dag — ja, i dag måste jag säga honom en del af sanningen.
»Så länge du är så här dålig, verkar det irriterande på dig, läkarne önska det ej, och själf inser jag, att det ej är fullt rätt. När du blir frisk, blir det annorlunda».
»Det är hårdt att sätta en barrière emellan oss», sade han.
»Den är ju ej så hög, jag får ju sitta här bredvid dig, du får luta ditt hufvud mot min axel, som du är van, du får blott ej göra något eller säga något som verkar erotiskt irriterande på dig. Låt oss leka, att vi äro Erik XIV och Karin Månsdotter i fängelset».
Han skrattade litet. »Det är en ledsam lek», sade han sedan.
Jag hade ej rustat mig att vara mer än öfver en dag och reser nu till Stockholm på några dagar för att ordna om mina tillhörigheter. Jag har sagt Gustaf detta. Torsdag eller Fredag är jag tillbaka. I dag kommer jag blott att vara hos honom ett par timmar.
Jag vet ej, om de där besöken hos N. äro så bra just. Han talade något, som gjorde mig förskräckt. Dock har han sagt saker beträffande mig, som saknat all grund, och det torde vara händelsen äfven här.
Förlåt brefvet — (menas förmodligen stilen) jag sitter vid ovant bord med ovan penna.
Er tillgifna och tacksamma
Ida Bäckmann.