Gustaf Fröding

Uppsala den 10 juni 1904.

Jag skref också något i går kväll, men jag vill, att professorn skall läsa detta först, det är något jag måste tala om.

Jag kom strax före två i dag. Gustaf låg i sitt rum; han hade varit uppe hos N. men påstod, att han sett mig, då jag kom, och gått ned. Jag hade med mig några bilder från Gammal-Svenskby och hans egna dikter, men han var dock föga intresserad och till sist frågade jag, om han kanske hellre ville återvända till N.

»Nej, jag vill helst vara, där du är», svarade han.

»Godt», sade jag och satte mig i fönstret för att läsa Göteborgstidningen. Jag hade väl suttit en stund, sökande i spalterna efter något, som kunde intressera honom, då han kom fram till mig. Jag lade ned tidningen och räckte ut min hand mot honom. Han såg svårmodigt på mig.

»Hvad tjänar det till att du spelar komedi med mig», sade han, »du håller ej det ringaste af mig, du vill ej rädda mig ur kvalen — du längtar blott att komma ifrån mig. Vet du af, att du ej kysst mig i dag?»

»Verboten», sade jag i tanke att kunna slå bort det med skämt.

»Förbudet kommer ifrån dig själf», sade han, »det är du som hittat på det, emedan du känner vedervilja för mig. Dock försöker jag vara dig till nöjes».

»Gå och lägg dig», sade jag, halft sorgsen, halft harmsen. Han lydde.

»Om du öfverhufvudtaget förstode, hvad det vill säga att hålla af en människa, skulle du inse, att jag måste vara mot dig, sådan jag är», fortfor jag.

Jag tog upp tidningen och sökte åter läsa en stund. Jag såg dock oupphörligt, huru hans händer foro öfver hjässan — slutligen kunde jag ej uthärda det längre, utan hoppade ned ur fönstret och lade mitt hufvud mot hans hand. Han strök mig med den andra sakta öfver håret.

»Ser du», sade han, »jag hade tänkt mig, att jag skulle få säga dig allt mörkt och klibbigt, som pinar mig, att då det gått igenom dig, det skulle stå för mig som befriadt och renadt. Jag ville säga högt alla dessa hemliga ord och därunder se in i dina ögon för att få bort den besudlande betydelsen i dem — jag ville kyssa dig för att få ett nytt tankelif och lyckokänsla att ge den näring». Han såg på mig med den där fjärrblicken — så drog han mitt hufvud intill sig och kysste mig.

Jag kunde ha gjort motstånd, men det stod i det ögonblicket för mig, att det hade varit orätt.

»Jag måste säga professorn detta», sade jag. Något i min röst grep honom säkert. »Måste du», sade han ... »så skall jag aldrig mer pina dig, stackars liten, — jag känner mig lycklig nu och tror på dig. Det måste vara Cecilias fel allt detta. Jag skall ej säga något hårdt åt henne, men jag skall be, att hon ej ofredar dig och mig med sin härsklystnad».

Jag skrattade, och så kommo vi öfverens om att hennes handlingssätt möjligen kan ha sin rot i något som skall föreställa välvilja. Man hypnotiserar sig så lätt själf och tror sig gå Guds vägar, då man blott går sina egna.

»Vet du, hvad kärlek är?» frågade han plötsligt.

»Nå, låt höra!» svarade jag.

»Det är en välbehagsförnimmelse, som en man och en kvinna skänka hvarandra, stundom starkare, stundom svagare ....»

»Jag vill ej förneka, att hvad mig beträffar, förnimmelsen skulle bli starkare, om du toge på dig kläderna och följde med ut», sade jag och lade fram hans hvita kostym.

Han skakade skrattande på hufvudet. »Det måste också vara två egoismers samstämmighet. Är du snäll, följer jag kanske med dig ut och åker en dag».

Vi talade sedan om ryska tiggare, det är en af dem, som mycket roar honom. Själf var jag ohyggligt trött, och strax efter tre gick jag till Dr. K:s för att hvila mig litet. »Kärleken öfvervinner allt», säga mig rösterna, yttrade han, då jag skulle gå. Jag kvarblef hos K:s till 10 minuter öfver 5. Han hade väntat och till min glädje läst något litet. Vi talade om Gammal-Svenskby och kommo på något sätt öfver till Zanzibar och en fest för sultaninnan där, som jag bevistat.

Ingenting i världen har gjort ett sådant intryck på mig som bajaderernas dans utanför hennes fönster, och jag beskref den i korta drag för honom. Lord B. hade en arabisk tjänare ombord — hans dans påminde något om denna, och jag lärde mig den dansen af honom. Jag brukade rätt ofta härma honom inne i salongen på aftnarne, då tiden blef enformig och vi behöfde förströelse.

»Du kan inte dansa», sade Gustaf, »men kanske kan jag en gång lära dig».

»Tack», sade jag öfverlägset, tog ett par danssteg som araben och hoppade sedan upp i fönstret. Det var just intet utrymme mellan sängen och fönstret, och jag hade gärna velat visa honom den dans, som med så sällsam trollmakt grep oss alla därute. Minnet af den verkade också nu starkt, och jag satt en stund försjunken i denna period af mitt lif, då Gustafs röst ryckte mig därur.

»Vet du, hvart du nu ledt mig?» sade han. — »Jo, till Vasen Tjusning!»

Jag gick ögonblickligen fram till honom. »Vasen Tjusning», upprepade jag och kände den underbara verkan blotta orden framkallade. — (Jag skall tala om den en annan gång).

»Din gratie dödade allt djuriskt hos mig», fortfor Gustaf. »Jag såg din själ i all dess stolthet och mjukhet, — min egen själ lyftes af din högt från jorden upp i himlarne. Jag kände för första gången lyckan i att etiskt älska någon. Samtidigt blef jag rädd, men så såg jag åter din själ» — — och han beskref den. Jag förstod, att det var sin egen själ han sett, sådan den verkligen är — — — — — — — — — — — — — — —. Jag talade om mina egna intryck af dansen, då jag såg den, och trodde att jag känt något af Mohameds hänryckning, då han stod inför Den Eviges tron.

»Vet du af, att du är trolsk?» sade Gustaf.

»Vi stå nu inför Vasen Tjusning, eljes erinrar jag mig nog, hur du sagt, att jag är som ett troll, som tittar fram bakom en sten, som Astri i Astrakanien, som ’Norrskenets dotter med en isbjörn till fader’ — du har varit frikostig med namn».

»Jag minns ej dessa, och intet synes mig passa, men jag vill skrifva ett poem om den dansen».

Han lade sig ned på kudden och strök sig öfver ögonen. »Gör något, så att jag märker, att vi äro på jorden», bad han.

Jag började sjunga: »Och akta er för jäntor». Då jag slutat första versen sade han. »Tag någon annan, den är vedervärdig. Kom ihåg, att vi stå inför Vasen Tjusning!»

Jag sjöng då med låg röst en gammal visa, och just i detsamma inträdde Ni och de andra läkarne. Då Ni gått, började vi tala om hans dikt »Balen», och hur denna tillkommit, och så måste jag gå.

Jag vore mycket tacksam, om professorn någon gång ville tala med Gustaf om att den barrière som kommit oss emellan, ej beror på någon förändring i mina känslor för honom, och att det ej är mig utan honom som Ni vill skydda. Han tror att det är smittofruktan. Det vill säga, i dag har han ej talat om det, men i går. Han har nu lofvat att tro på mig och lyda alla föreskrifter. Jag är själf mycket trött — liksom söndersargad. Om jag vore uthvilad skulle allt gå lättare.

Jag är ej säker på, att jag svikit Ert förtroende, men likväl pinar det mig (som om jag gjort det).

Er Ida Bäckmann.