Lördags afton kl. 6 (den 11 juni 1904)
Jag har nyss kommit från hospitalet. Dagen har varit den lugnaste af alla, blott en och annan gång har hörts en röst, men ingen af otreflig art. Jag satt så jublande glad och tänkte få ge de bästa nyheter, men så när jag tog på mig och gick bröt han häftigt ut om att jag var trolös mot honom och om barrièren som kommit emellan oss. Att än en gång bryta ned den vill jag ej och jag gick. Jag vet nu ej hvad som är bäst, han förebrådde mig min skenhelighet att ej vilja höra på honom och min hast att gå ifrån honom. Jag går ej till honom i morgon och ej på måndag, förrän jag talat med professorn. Kanske är det bättre, att jag en tid uteblir. Det är svårt att veta, hvad som är rätt och rättast.
Er Ida Bäckmann.
Måndagen den 13 juni 1904.
Han såg ej så mycket bättre ut i dag, då jag kom in. Ögonen voro blodsprängda, och blicken borta.
»God dag Saul!» sade jag.
»Hur är det med dig? Jag trodde du gått i Fyrisån», sade han. »Du får förlåta mig, att jag var hård och orättvis emot dig, den onde anden kom öfver mig». Han betraktade mig granskande — »föröfrigt ser du ej alls bra ut i dag, snarare mycket ful».
Jag brast i skratt. »Jag vet det», sade jag, »men jag är desto snällare».
»Godt», sade han, »det tör vara en rätt förtjänstfull egenskap. Är du den jag hoppas på, låter du ingen barrière vara emellan oss, jag måste tala och du måste höra, om jag skall komma ur eländet».
»Tala hvad du vill, jag skall höra», svarade jag.
»Och om jag ser det plågade draget kring din mun?»
»Det skall du slippa att se, jag skall tänka på det resultat vi vänta oss». Hans fantasi gick mindre ofta än jag väntat i de gamla plågsamma spåren, och historien med flickan halkade han tämligen lätt öfver — — — — —. Slutligen tog jag mig för att å hans vägnar svara rösterna, och då kommo vi in på monadläran.
»Ser du», sade han, och såväl tonfall som ögon blefvo hans, »jag hade tänkt mig att det till slut skulle bli en centralhjärna, som reglerar hela jorden, omöjligt är ej heller, att det redan är så. Denna förnimmer telepatiskt, hvad vi behöfva och ger oss det. Vi skulle kunna kalla denna centralhjärna för jordanden. Å sin sida påverkades denna af solanden och denna af centralsolanden o. s. v.».
»Tror du, att denna centralhjärna eller jordande är personifierad, eller tror du, att den blott verkar som en osynlig kraft?» frågade jag.
»Jag har haft åtskilliga funderingar om detta», sade han. »Jag tror, att den är personlig och att det är den som för ögonblicket har den största intelligensen. Där råder anarki, än följa människorna den ena, än den andra ledaren. Vissa ögonblick har jag tyckt mig själf haft ledningen».
»Men tror du verkligen, att en människohjärna så kan uppfatta och leda hela mänskligheten?»
»I detalj naturligtvis inte och inte direkt, utan medels andra — jag påverkar dig, och du i din ordning andra o. s. v.».
»Du tycks alltså hålla den där kedjeteorien för sannolik?»
»Att vi olösligt höra ihop — ja, den förefaller rätt sannolik .... Älsken Edra ovänner står det». — Han försjönk i grubbel. — »Man kan ej älska genom ett beslut, eller hvad tror du?» fortfor han.
»Nej», svarade jag, »men man kan göra rättvisa åt en människas goda egenskaper, i hvilket förhållande hon än personligen står till en». Jag tänkte själf med en smula samvetskval på Cecilia.
Jag skyndade mig att åter ta upp idén om centralhjärnan, och han förklarade och bemötte. Så kom maten in. Det var så godt som omöjligt, att förmå honom äta. Han tog en enda köttbit, åt ett stycke bröd och drack ett glas isdricka. Jag måste försöka att ta med mig något åt honom, jag har varit för trött och osäker för att kunna göra något extra dessa dagar.
»Vill du läsa Jesu Bergspredikan för mig», bad han.
Jag gjorde så. »Bibelns Kristus var ej en sådan centralhjärna, men kanske den Kristus jag tänkt mig. Vet du en gång inbillade jag mig, att jag var Kristus. Jag tyckte, att jag ville gå upp i honom, men ändå ej förlora mitt personliga jag. Därför upprepade jag: Jag Gustaf Fröding är Kristus. Men just som jag låg där och skulle suggera mig till detta, kom en handlande från» — han nämnde ett ställe — »inhoppandes i rummet och ropade helt gladt: ’Jag är Jesus Kristus’. Då förstod jag, att det var min sinnessjukdom, som ingifvit mig den tanken».
Han skrattade åt sig själf.
»Tror du på bönhörelsen?» frågade han därpå.
»Åh, ja — stundom, men jag fruktar, att mina böner äro allt för oresonliga för att bli hörda».
»Dina böner dikteras af din frimodighet», sade han leende. »Jag känner mig stå under någon slags högre ledning, och jag ber till denna. Om jag utan att det blir till pina eller skada för någon annan kan få det jag åstundar, så gif mig det!»
Tårarne kommo mig i ögonen — ingenting kan bättre uttrycka Gustaf Frödings skaplynne än just denna bön.
Vi talade en stund ytterligare om bibeltexter, och så gick jag till K:s ett ärende. Då jag kom tillbaka var han åter i sällskap med rösterna, som nu talade jämförelsevis oskyldiga dumheter. Jag fick slutligen en sväng på dem genom att tala om B:s och härma honom. Gustaf kom in på sitt älsklingsämne om »mindkurer», och så var klockan 6, och jag gick en nyans mera hoppfull än då jag kom.
Ida Bäckmann.