Dagen efter skolafslutningen reste jag till Stockholm. Det väckte ett rätt starkt motstånd hos en del af mina vänner, då jag nämnde min afsikt att fara till Utö. Deras betänkligheter rubbade ej ett ögonblick mitt beslut, men jag medgaf, att det för Cecilias skull såge bättre ut, om någon af dem följde mig och för att möjliggöra detta, uppsköt jag resan en vecka. Som emellertid ett hinder i sista stund uppstod för mitt ressällskap, gaf jag mig i väg ensam och rätt belåten med denna ödets skickelse.
Jag hade ej underrättat om min ankomst, men blef likväl besviken att ej finna honom nere vid bryggan. Hur skulle jag väl med bibehållna själskrafter gå igenom mönstringen inför Cecilia i hans frånvaro?
Gustaf Fröding hade gifvit mig en mycket utförlig beskrifning på »Slottet», där han sade sig residera tillsammans med sin syster, hvarför jag utan svårighet fann den. Med steg, än dansande af glädje vid tanken på att de förde mig till honom, än dröjande och osäkra vid erinringen att de samtidigt ledde till den så hemskt utmålade Cecilia, gick jag vägen fram.
Slutligen nådde jag en byggnad, som motsvarade beskrifningen på »Slottet». I en stol på verandan och med ryggen vänd mot mig satt en person och läste. Vid ljudet af mina steg, då jag beträdde trappan, kände jag, hur skenet från ett par glimmande svarta ögon for öfver mig.
Jag stelnade till af fasa. — Det kunde ej vara någon annan än Cecilia. Med en röst, som förvånade mig själf genom dess fasthet, sade jag: »Ni är förmodligen fröken Fröding, jag är Ida Bäckmann och söker er bror».
»Jaså», sade hon förbindligt, men reserveradt. »Min bror har åtskilliga gånger varit nere vid båten för att möta fröken Bäckmann. Han sade sig skola gå äfven i dag, men har förmodligen missräknat sig på tiden. Vill ni ej sitta ned?»
Jag tog plats så långt bort ifrån henne som möjligt och mumlade invärtes: »Hvarför kan inte Gustaf Fröding komma! Ser hon på mig en gång till, kommer jag att krokna och kolna som en upp och nedpåvänd brinnande tändsticka».
Hvad vi talade om, minns jag ej, men tror, att vi trefvade oss fram till gemensamma bekanta. Jag var ej medveten om att upprepade gånger ha sett utåt vägen, förrän hon litet ironiskt anmärkte: »Han är alldeles säkert snart här».
Gustaf Frödings ankomst räddade mig ur den pinsamma förlägenhet, hvari hennes ord försatt mig. Så fort jag kunde göra det obemärkt, drog jag honom undan och hviskade: »Stå framför mig hela tiden, så att hon inte kan se mig. Jag tål inte vid hennes ögon, de äro så brännande, att de skulle kunna smälta den eviga snön».
»Är ni rädd?» frågade han road.
»Nej», protesterade jag, »inte nu, blott då jag var ensam med henne, men jag vill helst, att hon inte ser mig».
En stund därefter framkom Cecilia med den något spetsiga förmodan, att jag otvifvelaktigt vore väl bevandrad i Marlitska romandiktningen.
»Min verksamhet som lärarinna lägger tyvärr allt för starkt beslag på min tid, för att jag skulle bli i tillfälle att dela er smak för den litteraturriktning han eller hon representerar», svarade jag och såg trohjärtadt på henne.
Gustaf Fröding skrattade högt, och Cecilia smålog. Vi talade sedan om lord Byron, — en skald Fröding älskat kanske mer för hans personlighet än för hans diktning. Själf beundrade jag öfvermåttan hans uthållighet att fördra fysisk smärta och hans lust att idka sport trots sitt lyte. »Men hvad som sedan mina tidiga barnaår mest fängslat mig», slutade jag, »det är hans vackra lockiga hår».
»Han låg hvarje natt i pappiljotter, hans hår var sträft som spik», anmärkte Gustaf Fröding torrt.
»Är det sant?» utbrast jag bestört.
Han nickade.
»Inte är väl det någon så svår missgärning», utlät sig Cecilia och tillfogade med rätt mycken udd i tonen, »fröken krusar helt visst själf håret ibland».
Den afsiktliga elakheten stack mig. Jag ryckte hastigt af mig hatten, for med handen genom mitt yfviga kortklippta hår och svarade raskt: »Inte har jag gjort det hitintills, men måhända kommer detta höga föredöme att locka mig».
Än en gång skrattade Gustaf Fröding, och än en gång smålog Cecilia, men denna gång såg jag, att både hennes leende och hennes ögon voro sällsynt vackra.
Gustaf Fröding promenerade fram och tillbaka på verandan. »Att krusa håret är ingenting orätt, och att Byron låg i pappiljotter om nätterna bör ej förringa hans värde», återtog han, »det oriktiga häri, det som gjorde fröken Bäckmann upprorisk, det var hennes antagande, att han utgaf dessa lockar för naturliga. Kanske gjorde han det ej, kanske sade han: ’Mina damer, de lockar, som tjusa er och väcka er beundran, äro ej en gåfva af min Herre och Skapare, de ha ett vida större värde, de äro mina egna händers verk!’»
Detta löjliga antagande lockade oss i muntert skratt.
Gustaf Fröding föreslog en promenad till hafvet, och som Cecilia för sin astmas skull hade svårt att gå, åtföljde jag honom ensam.
Jag hade nog helst velat tala om Cecilia, men orden dogo, innan de hunnit öfver läpparne. Vi talade, vill jag minnas, hufvudsakligast om Moses och hans smartness att tillegna sig egypternas djupa bildning samt de socialistiska idéer, efter hvilka han grundadt det israelitiska samhället.
Som Moses alltid varit en af mina älsklingsfigurer i historien, försvarade jag honom ifrigt — »han är så mänsklig», förfäktade jag, »i sina fel och i sina dygder och så stor i sin känsla för det genstörtiga folket, som nästan alltid lönade hans kärlek med att förkasta honom ....»
En sky for öfver Gustaf Frödings ansikte, och i hans ögon kom återigen det underliga blåaktiga skenet, då han forskande fäste dem på mig.
Jag tystnade.
»Tala vidare!» uppmanade han kort.
Litet ängslig lydde jag. »Minns ni, hur klart Moses inom sig förnam kallelsen att bli sitt folks förlossare, hur känsligt hans öra var för den äkta klangen i rösten, som kallade honom, men hur otålig han samtidigt kände sig att få visa israeliterna den mission Jehova gifvit honom att utföra med afseende på dem och deras fiender. Stackars Moses, — han fick dyrt plikta, för att han gaf sig ut i ogjordt väder, hans folk misstrodde honom, då han slog ihjäl egyptiern, som tvistade med en af dem, och själf måste han fly bort — ej endast från sina storhetsdrömmar, utan också från hem och släkt för att i fyrtio år vistas i öknen som en obetydlig herde. Under dessa fyrtio år lärde han sig ödmjukhet och fann sig nu så ringa i sina egna ögon, att han på den uppmaning från Jehova, som en gång fyllt hela hans varelse med tjusning, gaf svaret: Herre hvem är jag, att jag skall förlossa ditt folk Israel!»
Åter tystnade jag — det låg något af fjärrblick i Gustaf Frödings ögon, som kom de ord, jag uttalat, att ljuda tomma och ihåliga. Hvem var dessutom jag, att jag skulle utlägga skriftens ord för denne, som tänkt och grubblat i åratal öfver det, som blott stundvis lekte mig i hågen och satte min fantasi i rörelse.
»Om Moses slog ihjäl egyptiern, så var det väl den handling, som syntes honom den enda riktiga», sade Gustaf Fröding eftersinnande. »Man måste tala och måste handla, då någonting inom en kräfver det».
»Det är sant, men ibland låter man sin egen röst nedtysta Guds stämma», invände jag. »Har ni någongång tänkt på det där bibelordet: Om I stilla voren, så vorde Eder hulpet. Jag undrar, om det inte också är så, hur orimligt det än kan synas en — just att vara stilla».
Gustaf Frödings blick hvilade begrundande på mig. »Hur kan det månne komma sig», fortfor jag, halft generad, »att det känns nästan äckligt att ha på allvar citerat ett bibelspråk, fast detta språk är både vackert och uttrycksfullt?»
Han skrattade. »Förmodligen därför att rymderna ännu genljuda af de falska tonfall, med hvilka det af millioner uttalats», förmodade han. »Kan ni till exempel säga Herren Jesus utan att därvid få en besk smak i munnen? Det har samma orsak».
Vi tego en stund, plötsligt utbrast han: »Åh, hvad ni skall komma att afsky, det jag skrifvit!»
»Hur kan den, som skrifvit ’Fadervädel’, bli istånd att skrifva något, som väcker mitt misshag?» skämtade jag.
»Ja, inte sant», hånade han, »genom dylikt marknadsskrammel gör man sig väl förtjänt af en plats i Olympen».
»Det torde dock ej vara alldeles värdelöst att skrifva något, som kommer människor att skratta», invände jag.
»Kanske — jag vill åtminstone försöka tro det», sade han, hvarpå vi återvände till Cecilia.
Jag skulle resa med kvällbåten, och både hon och Gustaf Fröding följde mig till bryggan.
»Välkommen tillbaka!» sade Cecilia vid afskedet, och dessa ord lyste mig lik blänkfyrar i den natt, som föll öfver mitt sinne, då jag lämnat dem.
»Om lilla Ida Bäckmann själf har stark lust att återvända, önskar jag, att hon måtte göra det», hade Gustaf Fröding sagt.
»Hjälper ni mig väl då, om Cecilia blir svår?» hade jag frågat.
»Det vill jag inte utfästa mig till, helst som jag ofta behöfver hjälp själf, men känner jag rätt den lilla nåden framför mig, är hon nog kapabel att hjälpa både sig och mig», blef svaret.