Torsdagen den 16 juni 1904.
Ja, jag ville egentligen börja från slutet för att få befrielse från det, som plågar mig, men det är ju ej alls det som är meningen med dessa bref, och därför får jag väl försöka göra mig värdig Gustafs nådiga omdöme nyss om ordning och reda i mina skrifverier.
Jag har varit på hospitalet i dag från 2-½6 utan att vi besvärats af röster vare sig af det ena eller det andra slaget. Nå, jag hakar mig ej fast vid något bedrägligt hopp, jag konstaterar blott ett gladt faktum.
Gustaf skulle gå upp till N. och läsa högt för honom, då jag kom in. Tänk — det som är en sådan pina för honom eljes! Men N. kan dåligt se, sade han, och ingen annan vill göra det.
»Gå du en stund», sade jag, »jag går under tiden ett ärende till K:s».
»Nej, jag är hellre med dig», sade han, »jag skall blott säga till honom, att han ej väntar».
Jag stod vid fönstret, då han återkom. Han lyfte upp mig på armen och bar mig ett par slag fram och tillbaka på golfvet. Det är en gammal vana hos honom, då han är vid godt lynne, eller också brukar han lyfta mig upp på ett bord eller en byrå.
»Så—å Salomo, du bär Zulamit ett stycke genom öknen», sade jag, då han varsamt satte ned mig i soffan.
»Stackars liten, du är nästan skrämmande lätt», sade han.
»Jag tänker också resa hem några veckor för att göda upp mig, skall du skrifva till mig under tiden?»
»Ja, gör i ordning kuvert och papper — det kan väl hända, mina sinnesstämningar växla, så att jag ej kan ge något bestämt löfte. Och du?»
»Du vet, att jag skrifver ofta, om jag också stundom har den känslan, att din misstänksamhet plockar bort betydelsen i hvarje ord».
Innan jag hann hindra det, hade han kysst mig.
»Du får ej göra så», sade jag halft rädd, halft förtretad. »Professorn har förbjudit det».
»Inte har han förbjudit mig», invände han, »och jag har aldrig gått in på ett sådant villkor som att ej kyssa dig».
»Ja, men jag har gått in på det, och jag tycker ej det skulle vara något nöje för dig, då du vet, att jag ej är med om att du gör det».
»Åh, nej, det kan du ha rätt i. Vill du säga mig, hvad man angifvit för skäl för detta förbud?»
»Detsamma jag sagt dig upprepade gånger förut. Det är ej nyttigt för dig».
»Paulus sade: ’Allt är mig tillåtet, men allt är mig icke nyttigt’. Jag kan vända om satsen och få den att passa in på mig», fortfor han, och ögonen glittrade bakom pincenezen. »Jag begriper förresten ej Paulus, men det gjorde inte Petrus heller».
Vi promenerade under tiden fram och tillbaka på golfvet — han ville försöka bli mager. Då jag föreslog honom att ta kläder på sig, påminde han mig, att jag i mitt julrim sagt honom vara ’keinen Byxendichter’ och denna äretitel ville han behålla. Han försökte öfvertyga mig om att Greklands främste filosofer gått klädda just som han, och så lämnade vi den frågan.
»Det där sanningskrafvet, du» — sade han, »är ett förtärande på samma gång som ett renande kraf».
»Jag är ej säker på, att det är berättigadt», sade jag. »Jag talade därom med mina jämnåriga vänner, och vi kommo öfverens om, att vi nog i nödfall kunde narras, blott vi ärligt erkände för oss själfva — den gången sade jag en osanning — då slapp man åtminstone humbuga inför sig själf».
»Ja», sade han, »det ligger någonting i det där. Jag tycker ej om budet: ’Varen fullkomlige’».
»Jag antar det menas, att man skall sätta idealet högt», undslapp det mig. Jag betogs i samma ögonblick af förskräckelse — ordet ideal utgör hans afsky. Han märkte det dock ej, upptagen som han var af sina egna tankar.
»Föröfrigt», sade han, »kan det menas futurum: I skolen vara fullkomlige».
»Det står dock ej så», invände jag.
»Jo, i grundtexten. Jag håller det ej omöjligt, att vi en gång kunna nå en grad af fullkomlighet, men det där, att vi skola bli gudar, det synes mig otänkbart. Om Gud är det, som uppfyller allt, finns det väl blott en Gud».
»Skulle ej oändligheterna kunna rymma mera. Skulle det ej för hvarje Gud, kunna uppstå en ny oändlighet?»
»Inte om man fasthåller vid hvad ordet oändlighet i sig själf betyder, men olyckan är, att man slarfvar till språket, så att det blir en förbistring värre än Babylons. Ser du, det där uttrycket Guds barn», fortfor han och tog upp ett ämne, som vi nyss nedlagt, »det betyder ej att vi äro Gudar, — ej ens att vi skola bli det. — Är jag väl densamme som min far, är det ens sannolikt, att jag en gång blir det? Nej, det betyder blott, att det är något gudomligt i oss».
Så kom maten. Han behärskas fortfarande af nycken att ej äta den och förtär blott, hvad jag medför åt honom.
»Hur har du fått den orientaliskt gulbruna färgen, konung Salomo?» frågade jag, då han satt där, insvept i cigarrökmoln.
»Däraf att jag aldrig tvättar mig, o Drottning af Saba», svarade han och tillade med en granskande blick på mig. »Jag tror, att drottningen af Saba var ljushårig och blåögd».
»Enda likheten är nog, att vi båda gjort äfventyrliga färder för att få höra Salomos visdom», menade jag.
»Min framställning af konung Salomo är ej alls bra», sade han. »Det är litet af mig själf och litet af Henrich Heine, min fantasi har ej kraft nog att skapa en äkta Salomo. I allt hvad jag skrifvit är intet uppleft, blott uttänkt och det duger ej för en lyriker — det är falskt. Jag har i hela mitt lif längtat att erfara en lyckokänsla — —»
»Och har du aldrig känt någon?» sade jag, då han teg.
»Jo, då du kysst mig ........»
»Godt jag skall gå till Kungs och be att få kyssa dig på din födelsedag». Han skrattade litet och jag förde talet på Jägar Malm och den äkta stämning, som fanns i denna.
»Du —» sade han sedan, »om jag ligger så här ett år och blir uppassad af dig tör jag kanske kunna göra fruktbärande, hvad jag genomtänkt denna tid. Men jag vill ej, att man skall kunna göra felslut i hvad jag sagt, såsom man kan göra med Rydberg och de öfriga filosoferna jag läst».
»Jag tycker, att om man ser ett fel, skulle man väl kunna rätta det öfver allt där det behöfs äfven i resultatet, men ej förkasta allt som du gör, så fort något strider mot hvad du kallar logiskt. Dock kan jag ju ingen matematik, och det är väl därför jag ser saken så».
Tre timmar voro nu förflutna, och jag ville gå. Han tiggde mig kvar, men så sitter jag där med dåligt samvete för Cecilias skull. Gustaf känner min oro och misstyder den, och när jag skall gå igen, bryter hans misstänksamhet ut.
Han var ej häftig, och jag borde väl ha känt mig glad, då jag hörde, hvad han ansåg det betyda för sig, om jag höll af honom, men jag kände mig stå bakbunden, då det gällde att bevisa honom, att han kunde tro mig.
Jag hade nästan tänkt dela upp tiden så, att jag i morgon utan att vara där för mycket kan stanna, tills han äter kväll, då är han van att jag går, kanske skall det då mindre irritera honom. Dock med Gustaf vet man ingenting, han är oberäkneligare än någon.
Er Ida Bäckmann.