Gustaf Fröding

»Hur länge har du varit hos professorn i dag?» frågade han.

»Kanske fem minuter», sade jag.

»Det är då för att få se honom dessa fem minuter, som du sedan pinar dig med att kvarstanna hos mig», fortfor han förbittrad. »Jag är förevändningen. När han i dag lämnat mig, steg jag upp och såg mig i spegeln. Mitt ansikte är vidrigt jämfördt med hans. Jag klandrar dig ej».

Han teg en stund. »Jag sade honom i dag, att jag kysst dig mot din vilja», återtog han, »och han såg mycket besynnerlig ut».

Jag satte mig tigande ned bredvid honom. Med dessa misstankar hade han, alltsedan Cecilias förordningar utkommo, plågat sig och mig, och inga medel stodo mig till buds att bevisa honom deras grundlöshet. Skenet var emot mig, genom alla förbud, hvarmed jag kringgärdats.

Snart började rösterna tala. Många af dem ställde sig sympatiska till min kamp om honom, andra hånade den och sökte stärka hans misstro. Jag låg på knä vid sängen med mitt ansikte i hans händer. Slutligen började rösterna tala om hans diktarkall. Han hade tjänat Priapus istället för Apollon, sade de, och om han också ej helt velat det, hade han dock med ett stänk af vilja varit med därom.

Som jag allt ibland framgångsrikt tagit mig för att svara dem, gjorde jag äfven nu försök att föra hans talan, men det var gagnlöst. Allt hårdare och skarpare föllo orden, allt mer förpinadt blef hans ansikte och allt stelare och liflösare hans händer. Blott en gång hörde jag hans egen röst. »Har jag förvisats från ditt ansikte, o Gud», sade den, »så låt mig dock behålla kraft att lägga min kallelse i händer, som du renat, och låt denna aflyssna dina ord med sitt öra mot ditt hjärta och sina armar omkring människosläktet».

Röster af hån och begabberi aflöste därpå hvarandra. Gustaf Fröding sänkte sitt hufvud mot bröstet. Jag såg honom göra våldsamma ansträngningar för att hejda de ord, som piskade sig fram öfver hans läppar, och hans ansikte var dödsblekt.

»Gustaf!» ropade jag ångestfullt.

Han hörde mig ej, och strömmen af röster afbröts ej ens för en sekund.

»Gustaf!» ropade jag än en gång, slog mina armar omkring hans hals och drog hans hufvud mot mitt bröst.

Ej en min, ej en rörelse gaf tillkänna, att han märkte det.

Följande ögonblickets ingifvelse, reste jag mig upp, knackade på hans panna och ropade helt gladt: »Är Gustaf Fröding hemma? Det är Ida Bäckmann, som vill tala vid honom!»

Det blef tyst ..... Ett leende dref sakta bort pinan ur hans ansikte, och hans ögon fästes strålande på mig.

»Här är jag lilla Ida Bäckmann ..... Men säg, hvad kan hon då vilja mig?» frågade han skälmaktigt.

»Ja, hvad tror du själf profet?» undrade jag.

»Jag tror ej blott längre — jag vet, att du älskar mig», sade han, för första gången om mig användande det ord han utdömt. »Gud gaf mig förvissningen därom», tillfogade han, »och då detta förbrukade ord knöts af Honom till dig, återfick det sin ursprungliga och heliga betydelse».

Han tystnade, och hans blick lämnade mig ej en sekund.

»Nu är jag ej längre rädd för döden och domen», återtog han, »när jag ser dig och hör din röst ropa mitt namn, då förstår jag, att Guds rättfärdighet och Guds kärlek flöda ur samma källa».

»Du hörde mig alltså — kanske äfven när jag ropade första gången?»

Han smålog. »Din röst nådde mig ej, men jag såg den i fjärran och anade den. Skall hon väl lyckas kasta den så långt ned, att jag kan gripa den och komma upp?» tänkte jag. »Konsten är att finna det rätta sänklodet. Du fann det och därför ...»

»Har jag dig nu här, och du får aldrig mer lämna mig ensam i ett sådant hemskt sällskap», afbröt jag och flyttade mig närmare honom.

Han lade sin arm omkring mina axlar, och skenet från hans ögon förjagade den ångest, som ännu fanns kvar i mitt sinne.

»Du och jag», sade han, »äro två skeppsbrutna, som fastbundits vid en planka och nu glida fram öfver lycksalighetens vågor».

Han hade åtskilliga gånger förut liknat mig vid Sigyn och sig vid den fjättrade Loke. Denna liknelse kom åter för honom, då han än en gång ville skildra verkan af min stämma nyss. Utan nämnvärd ansträngning lyckades jag omsider förmå hans fantasi att lämna tragiken i vårt läge och från Loke spela in i de andra mytologiska gudomligheterna.