Vid vårt nästa sammanträffande började han själf förlöjliga sin svartsjuka mot professorn och de andra läkarne och ångrade, att han plågat oss båda därmed.
»Jag grämer mig öfver allt som skilt oss åt, ej minst öfver alla år som gått, och under hvilka vi ej fått vara lyckliga tillsammans, du och jag», klagade han. »Jag vill ej blott ha den lycka, som bjudes nu, jag vill ha minnet af den som varit och hoppet om den, som väntar oss».
Jag smålog. »Professorn har i dag som ett bevis på din likgiltighet för mig anfört, att du besvarat frågan, om man kunde förlita sig på varaktigheten af dina känslor för mig med: ’Jag vet inte’», sade jag.
Han medgaf, att hans svar fallit så.
»Hur länge tror du dig då kunna bygga på dem?» undrade jag.
Han besinnade sig en stund. »Är du nöjd med hundra år?» sade han vädjande. »Kanske kommer jag sedan att under en sextio år hålla af någon annan, men jag återvänder därpå till dig igen».
Jag skrattade och förklarade mig ej önska hvarken honom själf eller hans känslor för mig annorlunda. Det lönade sig ej ens antyda, att bristen på förståelse hos dem, som frågade honom, helt säkert komme att bringa sorg öfver den hans ord afsågo att skydda.
En stund därefter lät han mig förstå, att orsaken till hans undvikande svar äfven låg i att han funnit alla frågor rörande sitt förhållande till mig otillbörliga, och jag måste bönfalla honom att för min skull ge ett svar, som ej kunde vantolkas, när han blefve tillfrågad, hur snart jag skulle återvända till honom från Åmål.
Vi hade kommit in i ett intressant samtal om telepatiska förnimmelser, då han helt plötsligt säger: »Du nedskrifver sedan någon tid dina besök hos mig».
»Ja», svarade jag, »jag lämnar hvarje dag en skriftlig redogörelse för dem till professorn».
»När skrifver du dessa?» frågade han skarpt.
»På aftonen då jag kommer hem, och på morgonen lägger jag dem i hans breflåda. Vi trodde båda, att han bättre skulle kunna förstå din sjukdom och råda bot för den, om jag på detta sätt hjälpte honom».
Han hånlog. »Det är bref af din hand han önskar, och så blir jag förevändningen. Jag förbjuder dig att skrifva!»
»Det förbjuder sig själft, då det är dig obehagligt», afgjorde jag.
»Du är skenhelig», bröt han åter ut, »det är blott barmhertighet och kristlig kärlek du hyser för mig».
Jag teg. »Du ser ut som en martyr. Kan du inte också låna dig en helgongloria för att få bilden fulländad», fortfor han sardoniskt.
»Det skulle i så fall vara Jeanne d’Arcs, den är alldeles obegagnad, och du behöfver sålunda ej frukta, att någon helgonsmitta vidlåder mig, när det behagar dig att befria mitt hufvud från vanprydnaden», sade jag retligt.
Ett leende lekte kring hans läppar, och hans uppsyn ljusnade. »Förlåt mig!» bad han. »Jag vet, att jag har orätt, då jag misstror dig, men orden födas på mina läppar, utan att mitt hjärta är delaktigt däri».
Han drog mitt ansikte intill sitt och kysste mig. »Var inte rädd, lilla Ida Bäckmann», hviskade han, då tårarne skymde mina ögon, »jag vet hvad du tvingas att säga, men .... bröt jag också emot mänskors lagar — ack, mot gudars bröt jag ej».
Jag svalde leende gråten, och han räckte mig en bok att läsa för honom ur.
* * *
Följande dag visade sig en märkbar förbättring hos Gustaf Fröding.
»De onda tiderna äro nu öfver», sade han, »men blott för denna gång. Jag tror knappast, att du helt löst mig från det onda — någon har hindrat dig, eller också var jag återigen ute i ogjordt väder. När ingen längre har något att bestämma öfver dig och mig — när du en gång blir min hustru och intet klockslag skiljer oss åt, blir kanske allt annorlunda. Vill du skänka mig ytterligare två dagar, kan du sedan resa med lugn, och tre veckor äro väl nog för dig. Ger du mig så dessa två dagar, har jag 19 dagar kvar. För dig blir så mycket som fyller och förströr, — då du gått, blir jag ensam».
Han talade med afbrott, och då jag såg, att tanken på en skilsmässa pinade honom, erbjöd jag mig att stanna.
»Nej, nej», sade han, »det skulle döda dig, och det är viktigt för oss båda, att du snart blir stark. Tror du då ej, att minnet af dig skall hjälpa mig öfver den kvalfulla ensamheten. Jag skall känna, hur dina händer rört vid föremålen här, hur dina ögon hvilat på dem, och de skola tala om all den kärlek till mig, som lefver i dig ....»
»och växer och blir större dag för dag», ifyllde jag.
»Jag tror dig, och jag lägger med tillförsikt mig själf och den kallelse Gud gifvit mig i dina små darrande händer» — han grep dem och förde dem till sina läppar. — »Visserligen skälfva de stundom våldsamt starkt», fortfor han, »men de släppa likväl aldrig taget».