Gustaf Fröding

»Herr Frödings tillstånd har på sista tiden försämrats», började han.

»Han har varit mycket dålig, men de allra sista dagarne har en märkbar förbättring inträffat, hvilket ni nog helt säkert märkt», svarade jag.

»Ja», medgaf han, »i går och i dag har han varit bättre. Det har varit bref från fröken Fröding», fortfor han. Jag böjde på hufvudet, det hade jag förstått hela tiden. »Hon önskar, att edra besök hos hennes bror tillsvidare skola afbrytas, och eftersom ni ändå ämnade resa till ert hem i dagarne, så får detta bli ert afskedsbesök».

Jag svarade, att det gifvetvis ej blef mig annat öfrigt än lyda, men ansåg nu å min sida, att denna skilsmessa skulle vålla Gustaf Frödings hälsa stor skada. Efter mycken kamp under de vidrigaste förhållanden hade jag slutligen lyckats få honom lugn, men hans sinne tålte ej ytterligare besvikelser.

Professorn sade sig genom samtal med Gustaf Fröding ha fått det intryck, att denne ställde sig tämligen likgiltig gent emot mig och han hade aldrig hört honom yttra en önskan att ha mig i sin närhet.

Trots situationens allvar kunde jag knappt återhålla ett småleende. Gustaf var gifvetvis ej lätt att förstå, men — — —

»Han lofvade mig i går, att han skulle försöka göra klart för er, hvad han önskade med afseende på mig», sade jag. »Har han ingenting sagt?»

»Jo, han sade i dag ganska bestämdt: Jag vill att fröken Bäckmann kommer tillbaka till mig», erkände professorn.

Vi utbytte därpå några afskedsfraser och som i en mardröm gick jag uppför sandgången till den flygel, där Gustaf Fröding bodde.

Hur glad väntade han mig ej denna dag; vi skulle fortsätta våra forskningar i Goethe för att se, i hvilka sammanhang han talat om Öfvermänniskan.

Jag öppnade dörren, och Gustaf sträckte sina båda händer mot mig.

Vid första ögonkastet lät han dem sjunka, hans blick miste sin glans, och hans röst hade en skälfning af kval, då han sade.

»Min hvita korp, jag hör, hur dina vingar slå mot något hårdt».

Han drog mig intill sig och lade mitt hufvud mot sitt bröst. Jag grät stilla.

»Stackars liten!» sade han och torkade ömt tårarne från mitt ansikte. »Jag hade nyss en förnimmelse af att så skulle ske. Gråt ej för min skull! Håller han dig mycket kär, kan han ej neka dig, om du ber honom att någon gång få besöka mig. Jag skall nöja mig med så litet. Blott att du sitter här, och jag får hålla din hand i min och tala till dig».

»Åh, Gustaf, sluta upp med detta tal!» utbröt jag. »Du vet, att det för mig ej finns någon annan än du i hela världen».

»Jag såg honom i natt», fortfor han, »och jag kan ej finna annat än du gör rätt i att föredra honom. Han var reslig och vacker. Du har sagt, att du ej vill heta Fröding — jag förstår, att du vill ha ett namn med ståtligare klang att ge i arf åt dina barn — och jag förebrår dig ej. Han såg ut att vilja göra dig lycklig .... Du har ju stundom varit lycklig med mig här? Inte sant? Du vill väl då be honom att allt ibland få besöka mig! Jag svär att ej göra något mot dig, som kan förnärma honom».

Jag ryckte mig lös och ställde mig framför honom. »Din fantasi vilseleder dig», afgjorde jag myndigt. »Cecilia har förordnat, att mina besök hos dig för en tid skola upphöra, och smärtan öfver att en dag tidigare än jag beräknat behöfva säga dig farväl på .... på kanske en månad, kom mig att förlora själfbehärskningen. Ingen annan har haft med denna sak att göra. Och — så länge en tanke födes i min hjärna och en önskan i mitt hjärta, knyta de sig endast omkring dig. Jag vet, att du vet det, när misstron ej förblindar dig».

Hans ögon ljungade. »Svär, att det du säger är sant!» Han räckte mig psalmboken han skänkt mig.

»Jag svär det», sade jag och slöt mina händer om hans och boken.

»Du vet hvad jag skrifvit häri under ditt och mitt namn», fortfor han. »Lofva mig nu vid den kärlek du hyser till mig och din mor, att du aldrig upphör att söka återvända till mig».

»Det lofvar jag».

»Hurudan jag än tvingas att visa mig mot dig ....»

»Hurudan du än kommer att visa dig mot mig», upprepade jag.

»och aldrig glömma, hvad jag hoppas af dig för mitt diktarkall ....»

»och aldrig glömma, hvad du hoppas af mig för ditt diktarkall».

»Godt nu litar jag på att du blir trofast mot mig», sade han, och ansiktet lyste.

Motståndslöst lät jag honom lyfta mig upp ur min knäböjande ställning.

»Lägg ditt hufvud här och hör mitt hjärtas slag!» bad han. »Jag vill, att du skall minnas, hvad det säger, när man nu sliter dig ifrån mig».

Några minuter förgingo .... och ännu några ....

Rasslandet af nycklar och ljudet af annalkande steg skar genom tystnaden.

Han sänkte hufvudet mot bröstet, och hans hand slöt sig om min i ett järngrepp.

»Jag måste gå — du hör — det är vakten, som kommer för att afhämta mig ....»

»Jag följer dig till dörren», sade han och reste sig upp.

Jag hade lagt min hand på låsvredet, då han tog mitt ansikte mellan sina händer för att kyssa det.

»O, misskundsamhet, hvar finns du!» kved jag, tänkande på hur Cecilia skulle ta min oförmåga att nu hindra honom därifrån till förevändning att för alltid stänga hans dörr för mig.

»Här finns den — lilla Ida Bäckmann», sade han tröstande. »Aldrig mer skall du pinas af att mina läppar besudla dig».

Jag ville säga något, men fick ej fram ett ljud. Jag kunde blott knäppa samman händerna och se på honom. Hans ögon flammade till af en nästan bländande glans ... så böjde han sig ned till mig, och de ord han hviskade inristades i mitt hjärta.

I samma ögonblick inträdde en af betjäningen, och lik en dödsdömd följde jag denne.