I Stockholm möttes jag af ett bref från Cecilia. Jag hade ej kraft att läsa det, utan återsände det oöppnadt och bad, tror jag, att få veta dess innehåll längre fram, då jag blifvit litet starkare.
Jag hade vistats i Åmål ungefär en vecka, när jag erhåller ett bref från professor S. Han säger däri, att han på grund af omständigheter, öfver hvilka han ej helt är herre, och som han ej anser sig ha rätt att delge mig, måste be mig undvika allt närmande till Gustaf Fröding. Han säger vidare, att han ej utan direkt tvång skulle haft mod att afbryta detta umgänge, af hvilket Fröding haft så stor glädje, men att han dock anser det som det enda riktiga. Han medger, att hans erfarenhet endast räknar tre månader och därför möjligen kan anses kort, men han styrkes i sin uppfattning af sina kollegor.
(Dr. Lundborg, den läkare som hufvudsakligast haft Gustaf Fröding om hand, hade i denna sak aldrig blifvit rådfrågad. Dr. L. tjänstgjorde antagligen just då vid den med hospitalet sammanbunda asylen.)
Professorn säger vidare, att Gustaf Fröding med stort lugn finner sig i förhållandet, att han anser det bäst för mig, och att han på professorn fråga, om han längtar efter mig, städse svarar nekande. En gång hade han sagt direkt: »Jag vill icke, att hon kommer hit», och på professorns förvånade fråga tillagt: »Det var en röst, som sade det».
Brefskrifvaren skyndar sig därefter försäkra, att han ej säger detta, därför att jag skall tro, att han underskattar de känslor Fröding kan hysa för mig, utan blott för att relatera förhållandena sådana de framstått under hans mestadels rätt kortvariga besök. Han slutar med upplysningen, att det efter min afresa tillkommit orsaker att skilja oss åt, hvars tillvaro han då icke kände och således ej kunde relatera.
I mitt svar anhöll jag få veta, om man tänkte skilja oss åt för alltid, och om det nya, som tillstött var att härleda till mig eller till Gustaf Fröding.
Per omgående underrättade han mig, att han ej hade en aning om huruvida man hade för afsikt att för alltid skilja mig och Fröding. En för honom kategoriskt bjudande nödvändighet, icke kommande från mig och icke från Fröding, hade endast tvingat honom att tillsvidare — tills denna nödvändighet försvann — något som icke berodde af honom, neka mig tillåtelse att besöka Fröding.
Han sade sig föregående dag ha afsändt ett bref från Fröding till mig och ville äfven ge mig tillfälle att nå honom med ett svar. Huruvida Fröding och jag fortfarande finge brefväxla, kunde han ej säga.
Brefvet från Gustaf Fröding hade följande lydelse:
Uppsala, Centralhospital
Till Ida
Jag önskar som jag tror uppriktigt, att du må vara och förblifva lycklig och framgent allt lyckligare. Chariten och om man skall tala kristianskt, jag tänker här möjligen på änglabilder jag sett, det allvarsamt fromma barnaansiktet jag en gång sett hos dig, behåller jag i erinringen som en glimt af lyckan och såsom en jag icke förtjänat. Jag skrifvet litet oredigt, ty jag lider af språkförbistring och logikomani.
Gustaf.
Hvilken våldsam ansträngning detta bref kostat honom, därom vittnade ej minst pikturen. Hur många gånger hade väl rösterna afhånat hans ord och utdömt betydelsen af dem! Jag såg hans kamp för att få det skrifvet lika tydligt, som om jag själf varit närvarande.
Mitt svar lydde.
Det tycks ha blifvit syndaflod igen, och din hvita korp är dömd att flyga fram och åter, tills vattnet sjunkit.
Du — och endast du i hela världen har gjort mig lycklig, lyckligare än någon annan människa jag sett, känt eller hört talas om. Lycklig är jag allt fortfarande i hoppet att få återse dig, och lyckligare blir jag då detta hopp en gång förverkligas.
Långt mer än de löften jag afgaf, då misstanken grep dig, binder mig den okufliga känsla för dig, som växt in i mig och blifvit min tillvaros ryggrad. Minns du, då du för en kort tid sedan läste:
»Kärleken är stark såsom döden, dess nitälskan är hård som dödsriket; dess glöd är en eldsglöd, en Herrans låga. Starka vatten kunna icke släcka kärlek, och strömmar ej förkväfva den».
Du hade lagt din arm om min hals, och jag lutade min kind mot din. Jag kände mig själf vara en enda lofsång till Gudarne, som gifvit mig dig och därmed förmågan att älska. Om du erinrar dig denna stund och tänker på dessa ord ibland, skall förvisso suset af din hvita korps vingar nå ditt öra.
alltid din I. B.