Man väntade mig hem, och jag insåg, att jag måste resa. Det gällde nu att finna en utväg till möjlighet att återvända utan strid med mina anhöriga. Medan min hjärna som ifrigast arbetade härpå, erhöll jag inbjudan från en af mina vänner, som bodde i närheten af Stockholm, att tillbringa sex veckor i hennes hem. Som hon samtidigt behöfde min hjälp, tillät mina föräldrar mig resa, och därmed löstes alla svårigheter för färderna till Utö.
Äfven nu — trots den mur af mörker och dysterhet, omkring hvilken minnet af Gustaf Fröding slingrar sig i mitt sinne — står min vistelse på Utö kringstrålad af ett oförvanskligt lyckoskimmer.
Ej så, att jag från mina besök där alltid medförde ett gladt intryck, åh nej, det hände allt ibland, att jag fick minnas, hur han gick grubblande och dyster utan att tala till mig mer än det allra oundgängligaste. Stilla satt jag dessa dagar bredvid Cecilia och såg nu oförfärad in i hennes ögon, hvilka näst Gustaf Frödings tycktes mig de vackraste i världen. De uppmuntrade mig till frimodiga yttranden om allt mellan himmel och jord, men instinktivt afhöll jag mig från att tala om hennes bror eller om något, som rörde honom och mig gemensamt. Ej heller diskuterade vi religion, hon saknade hvarje slags antydning till religiös känsla, och bibelns färgmättade figurer, hvilka Gustaf Fröding och jag med så mycken njutning skärskådade, lämnade henne oberörd. Hon åhörde visserligen ibland rätt road våra resonnemang i bibliska ämnen, men hennes bristande kännedom, om det vi afhandlade, hindrade henne att göra inlägg. Dag för dag lärde jag mig att hålla allt innerligare af henne, och min svärmiska tillgifvenhet fann nästan alltid något nytt älskvärdt drag i hennes väsen. Hon talade ofta om en gift god vän i Stockholm, den enda hon tycktes ägna särskild vänskap, och jag ertappade mig med att önska till Gud, att denna måtte dö, så att Cecilias hjärta kunde rymma en smula ömhet äfven för mig.
»Kan du se, hvem fröken Bäckmann påminner om?» frågade hon en dag sin bror.
Han granskade mig genom pince-nezen, där jag låg på »Slottets» stentrappa och sökte skydda mig mot solen med hans »röfvarhatt».
»En ligapojke af värsta välta», sade han efter moget öfvervägande.
Vi skrattade, och Cecilia fäste därefter hans uppmärksamhet på en i hennes ögon befintlig likhet mellan mig och en faunfigur i Nationalmuseet.
Än en gång foro hans ögon mönstrande öfver mig. »Åh ja», medgaf han, »det torde ligga något i hennes väsen af hemlig urkraft i förening med pojkaktig uppsluppenhet».
Det föll mig ej ett ögonblick in att känna mig sårad öfver det sätt, hvarpå de afhandlade mitt utseende och väsen. De hade redan hunnit lära mig att vilja se igenom det triviala samhällsförhänge, som döljer individen, och sträfva efter att finna ut den i de former den framgått ur den ursprungliga skaparhanden. D. v. s. de människor vi af en eller annan anledning funno oss föranlåtna att beakta, de andra drogo förbi utan att göra något märkbart intryck på ögats näthinna.