Guvernanten Celias minnen

Då tryckte Emma ånyo min hand och sade: „godt Celia, jag skall rätta mig derefter. Min mening var väl den, att ånyo komma min bror att minnas sina löften, men såsom det nu är, ser jag att det icke går an att vidröra det ämnet. Låt mig likväl vara dig en vän!“

Så talade Emma, och mer än hennes ord, öfvertygade mig troheten i hennes blick och ömheten i hennes handtryckning, att hon menar det väl med Celia.

d. 5 Dec.

Lifvet har gått sin hvardagliga gång, och på flera dagar har jag ingenting haft att förtro åt mitt papper. Och det stackars hvita pappret ser mig så längtande ut; något måste jag väl skrifva.

Jag tycker just, hvad åtlöje det skulle väcka, om mina små, föga intressanta konturteckningar ur en guvernants händelsefattiga, obetydliga lif någon gång komme i händerna på en opartisk kritikus! Jag tror sjelfva min bror, jag tror sjelfva Clinton skulle småle godt, men satiriskt. Och säkert skulle han säga, att jag efter allt utseende utlemnat det vigtigaste och sysslat med idel bagateller, såsom flickor alltid göra. Derföre skall han icke heller få se mitt album; han skall icke få veta ens, att jag för ett sådant.

Men jag börjar bli sömnig, och sannerligen jag heller för denna gång har mera att skrifva.

Adjö, mitt album!

d. 10 Dec.

Altför besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat skall röra min elev af maskulina slaget. Om någon finge kasta en blick i dessa papper, så skulle han väl tro, att trettonåringen Axel gjort något intryck på sjuttonåringen Celia. Men då skulle kanske Celia försvara sig och säga: „det är icke så underligt att fästa sig vid den originelaste och pikantaste i hela sin omgifning.“ Och samma försvar har jag äfven nu tillhands, för att förneka första meningen i detta stycke. Det är icke altför besynnerligt.

I dag hände vid lektionen någonting, som gjorde mig ganska distraite och kom mig att rodna ända upp till öronen för denne knappt halfvuxna gosse. Det var i fransysk explikation. Jag frågade huru ciel har i pluriel. Axel svarade intet, utan tycktes fundera.

— Nog vet väl Axel, huru ciel har i pluriel — sade jag efter en temlig paus.

— Jag vet det ganska väl, och skulle genast bordt svara, men jag blef förvirrad, när jag tänkte på det ordets likhet med ....

Här tystnade han, såg ner, men kastade efter några ögonblick sina stora alfvarsamma ögon på mig och sade:

— Någonting faller mig in. Lofvar mabonne att, på förhand gå in på hvad jag vill?

— Hvad tänker Axel på? Midt under timmen, som eljest icke är lång, faller Axel in med sådana parentheser.

— Lofvar mabonne, att på förhand gå in på hvad jag vill?

— För att snart komma ifrån detta ämne, som icke hör till saken, så kan jag då lofva. Men det får icke vara någonting näsvist eller obehörligt. Jag skall kunna gå in derpå, utan att ...

— Alltid har mabonne sådana elaka ord att ge mig; helt andra ger mabonne åt systrarna. Kan mabonne verkeligen tro, att jag vore i stånd att be mabonne på förhand gå in på någonting, som icke bra går an!

— Nå, jag går då in derpå, men förbehåller mig rättigheten att pröfva sedan ...

— Bra, jag kan tillåta mabonne det ... Hör mig då nu! Jag blef frågad om pluriel af ciel; då glömde jag att svara, ty jag mindes ett annat ord, som liknar det mycket. Hvad det är för ett ord, menar ..., det är Celia; jag vet ett tredje ord, som liknar dem begge, det är det latinska coelum. Det är besynnerligt att namnet Celia skall både i fransyskan och latinet så mycket likna det ord, som betyder himmel.

— Och hvart vill Axel komma med detta prat?

— Jag tycker att ditt namn, Celia, så väl passar för dig. Och ditt namn är som en himmel.

— Men passar det att Axel kallar mig du?

— Om det passar, vet jag icke. Men jag vill hädanefter kalla dig Celia. Huru låter mabonne emot Celia! Hvarföre skall jag måsta titulera Celia på samma sätt, som man brukar titulera gamla, fula och elaka guvernanter, som äro ingenting emot Celia.

— Är det nu detta, som Axel begär af mig?

— Ja, Celia, nog är det så.

— Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sådan bön? Hvad skulle mamma säga, och alla de andra?

— Tror Celia, att jag skulle vilja säga Celia i sällskap med andra ... nej, med Celia ensam. Just när jag är ensam med dig, är det roligt att kalla dig så.

— Men just då vi äro på tu man hand, är det allra mest orätt af mig att låta Axel kalla mig du, eller Celia.

— Är det orättast då? kanske är det så. Men, Celia, jag ber dig så vackert, tillåt det. Celia skakar på sitt hufvud, Celias hufvud ..... Men jag säger någonting. Om Celia vill det eller icke, jag kallar ändå dig för Celia. Åtminstone nänns väl Celia inte slå mig derför. Ochså vågar Celia icke heller slå mig, som är lika stark som du. Tänk om jag då skulle slå tillbaka, så skulle jag sedan dö af sorg. Och så skulle Celia få gråta på min graf. Celia, var god emot mig, som för din skull visst skulle vara färdig att springa i elden. Någongång i verlden, Celia ...

Chrestomathin hade han lagt åt sidan, och jag kom ej ihåg lexan mer. Jag gick in uppå hvad jag icke för eller vill återtaga, men säkert måste ångra.

Jag skulle likväl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat har något välde öfver sin lärarinna. Det måtte väl aldrig vara så! Men mycket intresserad af den lilla varelsen är jag, det är sannt.

d. 20 Dec.

I dag fick jag den underrättelsen, att min principale icke plägar tillbringa jularna i staden, utan på landet. Hon äger, hvad jag icke förut vetat, en rätt stor landsgård, belägen, jag vill minnas, i Somero socken, ungefär sju mil ifrån Åbo. „Societeten i denna och nästgränsande socknar är icke att förkasta — sade hofrättsrådinnan — och jag hoppas du, min snälla Celia, icke skall finna dig obelåten med en liten sejour på landsbygden.“ Jag svarade naturligtvis ja, och är rätt belåten med att komma på landet, ehuru det är vinter och stadsbullret nu icke är så i öronen skärande, som den tiden kärrorna och vagnarna låta höra sina disharmoniska ljud.

Det förvånar mig emellertid att min principale, som är eller tyckes vara så road af stadslifvet och „den finare societeten,“ har mod att slita sig derifrån just den tid, stadslifvet söker visa sig från sin mest lysande sida och verkeligen innebär så mycket lockande. Jag är färdig att kalla det vackert, att ifrån staden och fåfängan fly till landet och oskulden just då, när våra sinnen som mest böra vara öppna för heligheten och friden. Julklockorna på landet har jag alltid tyckt äga en högtidligare klang, än julklockorna i staden. Månne det är derföre att de, som på landsbygden samlas till Herrans hus, oaktadt de äro till antalet färre, göra det mera omedelbart, och mindre ledda af flärden? Allmogen följer sin barnatro, de bildade eller förbildade äro så sällan barnsligt rena.

„O, det är visst, att i qväll, i qväll, I qväll vill ett barn jag vara, Så glad och säll I gladaste syskonskara,“ står det i Topelii Ljungblommer.

Gerna lemnar jag staden emot landet, när julen stundar.

d. 26 Dec.

Ja, vi hafva firat julen på landet. Jag kan säga att jag de båda juldagarne mera tänkt på Gud, än långa tider förut. Mina känslor ägde af bitterhet icke det ringaste nu, men af tacksamhet ägde de mycket. Men hvarföre förhäfva mig! Måtte jag för hvarje jul blifva alltmer ett barn; måtte tron allt heligare flöda in i mitt hjerta!

d. 27 Dec.

Det är nästan med våld, som man i dag rycker mig till en dans. Genom en enda dans kunna alla goda rörelser utplånas, och Celia blir intet annat än en verldsmenniska.

Hvarföre skola menniskorna just inviga julen till sådana nöjen? Är det för att förjaga de goda föresatser, de så nyss möjligen fattat? Under ändå, att den ädla landsbygddens folk häruti skola vara så lika stadens barn. Och derpå kom jag icke att tänka förut! Sannt säger Geijer: „Vi menniskan sågo på fremmande kust På samma sätt lefva och dö.“

Är det orätt af mig att beqväma mig till denna dans? Eller vore det fördomsfullt och pjåkigt att bli borta derifrån? Knappt tror jag det sednare. Men jag må fara.

Hofrättsrådinnan menar det vara skada, att min gråa sidenklädning (som hon utöfver alla mina pretentioner gaf mig till Julklapp, utom mycket annat) icke kan vara färdig ännu. Godt, jag klär mig då i den svarta tibetsklädningen, såsom ett tecken att det är nästan emot min vilja, jag jultiden dansar.

d. 28 Dec. kl. 3.

På en landsbal går det häftigare till, än jag kunnat ana. Nästan utan afbrott följer dans på dans, och efter supén dansades ännu nästan lika många danser, som på en assemblée i staden. Före kl. half till sex hade ingen ens tänkt på att bege sig af. Hvad åter förplägningen och särkildt drickandet beträffar, så ser det verkligen ut, som om „landsherrarne“ tidtals vore underkastade en långvarig fasta i den vägen ... så tappert dricka de. Efter råd och lägenhet blir då den ena mera rörd än den andra.

Nu minnes jag en dialog emellan Clinton och en utländning, en John Bull af det finare slaget. Det var i Helsingfors. Engelsmannen, som nyligen kommit från en resa i Österbotten, tog sig om hufvudet och beklagade sig, att man knappt i något land blir tvungen att dricka så mycket som i Finland, så framt man någotsånär vill följa med. Åtminstone, tillade han, å landsbygden. — Nå, det bevisar ju gästfrihet hos värdarne, menade Clinton. — — Ganska sannt, svarade engländaren, men gästerna borde dock icke missbruka denna gästfrihet. Sådant borde anmärkas i tidningar, eller kanske hellre, på ett fint och satiriskt sätt, i romaner. — Åh, inföll Clinton torrt, våra tidningar befatta sig icke med dylikt ..... sådant bruka vi ej. — — Ja så, här finnas således icke några egna romaner, men — fortfor den skämtsamme engelsmannen, i det han såg på mig — skulle det icke gå an, att det täcka könet gåfve små föreställningar; sparlakans-lexor göra ofta god verkan. — — Väl möjligt, svarade Clinton, men de hålla så mycket af oss. Våra fruntimmer förlåta oss.

En bal är i stånd att förvandla natten till dag. Jag känner mig icke endast icke det minsta sömnig, utan till och med vaknar hos mig en lust att fortsätta med upptecknandet af hvad den händelserika natten för mig ägde ljuft och ledt. Ja, jag vill försöka.

Värden, häradshöfdingen Lingh, var utmärkt artig och förekommande emot mig, och sörjde nog för att jag fick dansa. Tidt och ofta presenterade han för mig den eller den kavaljeren. De fleste voro rätt hyggliga och skötte konversationen ganska bra, så att jag om dem har ingenting att anmärka. Derföre vill jag icke tala om dem vidare.

Men om tvenne af kavaljererna måste jag tala, oaktadt de minnen, de väcka, sannerligen äro ganska obehagliga.

Den ena var Assessor Abelin. Äfven han hade anländt till orten ... troligen för min principales skull. Så trodde jag, och ... jag vill tro det ännu.

Som jag aldrig låter binda mig för mer än den första blifvande dansen, hände sig att Abelin, som tycktes veta deraf, med lätthet eröfrade mig för två danser. (Jag vet icke just, huru jag annorlunda skall uttrycka den sista meningen.) I den första dansen var han såsom vanligt, men i den andra var han till en början tyst och sluten. Jag tillät mig att fråga orsaken dertill. Då svarade han ... jag minns icke, huru orden föllo ... nog af, han talade sådant, som ... Hvad skall jag dölja sanningen för mig sjelf? Han erbjöd mig sin hand för lifvet. Han friade .... Huru jag rodnade då, och stundom bleknade! .... Jag svarade, hvad minns jag hvad det var, men ifrån mitt uppriktiga hjerta var det. Aldrig, aldrig skulle jag gifta mig med en sådan som Abelin! Att bli anständigt försörjd (hvilken sträng han äfven var ogrannlaga nog att anslå) genom en man, den jag icke kan älska, är för mig en vedervärdighet och en leda. Åtminstone är Celia i det fallet bättre, än många andra flickor. Ja, ja ..... Hvad vet jag, hvad jag svarade i min obehagliga förvirring. Kanske börjades det med tacksamhet för hans ädla anbud, men det slutade så, att assessorn vid dansens slut tycktes förstå, att han fått afslag.

Efter dansen kom Axel till mig med de framhviskade orden: „söta Celia, dansa icke mer med assessorn, utan om han kommer, så säg att du är uppbjuden. Här finnes en, som, det såg jag, visst icke var nöjd med att han dansade med Celia den andra dansen. Och den der, som jag icke vill säga hvem det är, kan derföre bli stygg emot Celia.“

Så sade Axel och jag hann knappt öfvertänka meningen med ett sådant yttrande, ty åter spelade musiken, och jag blef upptagen af Axel. Han talade med mig lifligt under dansen, men icke mer i den berörda riktningen.

Nu har jag litet närmare tänkt öfver, och jag tycker mig ha märkt något, som jag icke vågar skrifva. Ty pappret är i vissa fall såsom en förtrogen, på hvilken man icke får inplanta misstankar, som kunna vara lösa.

Men nu vill jag öfvergå till den andra kavaljeren. Ida Elin, med hvilken jag på några dagar hunnit bli ganska bekannt, berättade mig på förhand en hop saker om en ung man, som för det närvarande uppehöll sig i socknen i embetsförrättningar. Enligt hennes beskrifning skulle det vara en den märkvärdigaste menniska i verlden, snillrik i hög grad, mångsidig ända till förvåning, talangfull. Hans karakter var (enligt Ida) en sammansättning af motsägelser: stolt, ädel och hurtig, men stundom försigtig ända till feghet. Han var på en gång den egenkäraste och den ömsintaste menniska i verlden. Vid ett tillfälle hade han kastat sig i ögonskenlig lifsfara för ett barns skull; dervid hade han sagt till dem, som sökte afråda honom ifrån vågstycket: „jag vet, att det är nog mycket vågadt, men stor blir äfven min belöning, om jag lyckas, när modren med glädjestrålande ögon tackar sitt barns räddare.“ Och han lyckades. En annan gång åter (han var då omgifven af bara fruntimmer) hände sig, att en gammal fattig gumma föll i ån. Han skulle då blott behöft att hjelpa till att skjuta jullen i vattnet, och utan all lifsfara skulle han räddat den gamla. Men se, då rörde ha’n sig icke det minsta; han smålog blott och sade skämtande: „gamla menniskor blifva så kära i lifvet, att det kan vara så godt att lära dem dö vid första lyckliga tillfälle. Eller ha’n J, mitt herrskap, någonsin hört att någon menniska, som öfverstigit sina sextio år, tagit lifvet af sig“? Så der skämtade han, medan gumman kämpade med det våta elementet. Och den stackars gumman fann der äfven sin graf. Vi — menade Ida — betraktade honom då med afsky, blandad med beundran öfver hans nyligen visade sjelfuppoffring.

Hans bana vid universitetet hade äfven varit högst besynnerlig. Student vid femton års ålder, undangjorde han på ett och ett halft år tre examina, så att han innan sitt fyllda sjuttonde år blef auskultant vid Åbo Hofrätt. Der ledsnade han snart vid kamratskapet, såsom han sade, och for åter till Helsingfors. Eter två års tid blef han filosofie magister, samt icke lång tid derefter lärare vid trivialskolan. Åter ledsnade han, skiljde sig ifrån sin post, gjorde sedan på halftannat års tid ingenting annat än spelade (de första nio månaderna) och rumlade (de nio sednare). Antingen han nu hade fått afsmak för ett så äfventyrligt lif eller ej, nog af, han sammankallade några sina kamrater, dem han förtrodde, att han icke ansåg sig vuxen någonting sådant, som att vara spelare eller rumlare ex professo. Då han emellertid hade skingrat hälften af sitt arf, tog han dem till råds angående hvad han egentligen nu skulle slå sig på. En af dem hade då uppmanat honom att bli landtmätare! Rådet behagade mannen; han studerade på sin examen någon liten tid, och blef landtmätare.

Ida menade, att då han redan varit landtmätare i två och ett halft års tid, så var att hoppas, det han icke mera skulle slå om. En gång hade han sagt; „det är mera enligt med min själ, att samtala med träd, mossor och stenar, än med inskränkta, fördomsbetagna kamrater, eller oklarsynta snusförnuftiga förmän.“

Ännu en sak erinrar jag mig, hvarom Ida var nog obeskedlig att sqvallra. När det några dagar förut hade varit fråga om mig, hade han sagt liksom för sig sjelf: „kanske blir hon ett blad i mitt hjertas bok ... ja, det anar mig, att hon skall spela en roll i min lefnadsdram.“

Så mycket har jag skrifvit om honom, men hvad blef det af!

Bäst jag efter första dansen med assessorn satt bredvid Ida, framträdde der en ung man, som jag ännu icke sett under qvällen. Han stannar midt framför mig och säger:

— Detta är det enda fruntimmer i societeten, som jag egenteligen icke har äran känna. Således är det Celia Ina Wärn. Ah, men mitt minne vaknar: „en annan gång mera, mamsell Wärn.“ Så har jag då slutligen funnit dig, Armida. Enda älskade, nu lemnar jag dig icke mer.

Ja, han hade rätt; hans minne var troget. Det var min bekantskap ifrån Vista gästgifveri.

Öfverraskad af ett så ovanligt tilltal, som knappt tillät ett svar, kunde jag icke heller säga någonting. Han fortfor:

— Du ser förvirrad ut, lilla menniska. Men mamsell Wärn må veta, att det är om er jag sagt: „det anar mig, att hon skall bli ett blad i mitt hjertas bok.“ Ida är god presenterar mig för detta förtjusande väsende.

Ida, med hvilken han ändå verkligen var du, blef lika altererad som jag, och hon kunde blott framstamma: Josef!

— Så är mitt förnamn, men tillnamnet?

— Josef, hvad felas dig, hvad tänker du på? — sade Ida hviskande.

— Mitt tillnamn skall du säga. Bättre sent än aldrig; bättre förr än sednare. Fatta mod, Ida.

— Nå ja, Celia. Detta är filosofie magistern, ingeniör Josef v. Degen. Är det nu nog, obeskedlige?

— Du, Ida har fullgjort allan rättfärdighet. Icke så din kamrat med de svarta lockarna, herrliga ögonen, röda friska kinderna, och läpparna sen! Ty vidare fram vill jag icke förvilla mig. Endast derhän, att ni måste tala!

— Jag vet sannerligen icke hvad jag skall säga, då jag måste tala på befallning — svarade jag, halft förlägen, halft ond.

— Hvad ni nu sade, var verkligen det allrabästa. Mer behöfdes ej för denna gång. Nu fick jag höra äfven er röst, och dess klang är bra. Rösten är vigtigare än man i allmänhet förmodar. „Mera en annan gång, mamsell Wärn.“

Han gick bort, och efter en litet obehaglig paus sade jag till Ida: — han är verkeligen besynnerlig.

— Ja, kära Celia, det kommer sig deraf, att han af denna aftons goda tyckes hafva kommit litet utur sitt vanliga. Eljest är han icke så öfverdrifven.

— Du tycks vara särdeles intagen af honom.

— Skulle jag icke vara det! Skulle du veta, huru god han var emot oss: mätte upp min fars mark utan någon ersättning, och gaf dessutom min far så goda råd i inrättningen af jordbruket, att pappa säger, det vi derigenom, i stället för att vi nu äro fattiga, kunna bli välmående. Och för att kunna uppkasta sådana råd, sparade han ingen möda, icke heller tid. Jag kan icke vara ond på honom, om han ock för det närvarande är litet „se så der.“

Ingeniör v. Degen dansade väl icke, men vid slutet af den dans, jag dansat med Axel, infann han sig åter och sade helt obesväradt:

— Jag tror att denna lilla gosse äfven ämnar ha en roll i den dram, der vi båda bli hufvudpersonerna.

Axel, som ärnat gå bort, hejdade sig vid dessa ord, och ... antingen han nu förstod meningen i dem, eller blott anade densamma ... nog af, han vände sig om och sade helt sturskt:

— Hufvudperson eller icke, men visst skall min roll bli bättre än morbrors.

— Det fröjdar mig, att du är ett så qvickt barn — sade v. Degen och klappade Axel på axeln. Den stackars Axel blef härigenom liksom afväpnad och drog sig misslynt undan.

— Det tycks förvåna er, att Axel kallar mig morbror; saken är den, att jag är köttslig kusin med hans fru mor, men den nådiga frun tycks icke stort låtsa om en fattig stackare som jag. Hon anser mig säkert för en vidlyftig person och ... kanske har hon rätt häri.

Härifrån öfvergick han åter till andra ämnen, och var stundom intressant, stundom näsvis. Jag visste icke, hvad ton jag skulle antaga med honom, och jag var i högsta grad förlägen, ty småningom vändes allas blickar på oss. Sluteligen bjöd han upp mig till kotiljongen, som nu skulle börjas, och jag kunde icke säga nej. Då aflägsnade han sig och råkade möta sin kusin, min principale.

Det var då att se, huru denna, långt ifrån att visa sig fjär, inlät sig med honom i ett ganska lifligt samtal. Efter dettas slut kom hon till mig och sade sakta:

— Jag såg att min kusin talade med Celia, men jag såg äfven, att Celia icke stort var agréerad af hans samtal.

Hon sökte derefter i ett långt andragande urskulda ett tillstånd, som det, hvari v. Degen tycktes befinna sig.

Min principale är i allmänhet fåordig och icke särdeles vältalig. Så bra som nu, minns jag henne aldrig hafva talat, och likväl gällde det en, som sade sig af henne vara öfversedd. Jag förstod ej detta och förstår det knappt ännu.

Axel hade stått på ett litet afstånd och kanske uppfångat ett och annat uttryck. Jag hade stigit upp och skiljt mig ifrån Ida. Då kom Axel och sade med en bedröfvad min: — hvad sade mamma åt Celia? Bad hon dig, att icke vara oartig emot hennes kusin? Säg, snälla Celia!

Jag blef litet förlägen för den lilla påhängsna pojken, i och med detsamma jag började ana att hofrättsrådinnans tal var ett indirekt försvar för gynnaren v. Degen. Jag svarade Axel just ingenting, och han fortfor:

— Celia skrattar åt mig, för att jag är liten. Men om jag icke är hälften så gammal, som mamma eller morbror, så menar jag ändå med Celia dubbelt mera väl än de. Hör mig Celia! Tro icke mamma, för mamma har visst någon mening under allt detta. Och tro icke heller magister Degen, för han är aldrig någon bra menniska. Celia, Celia, älska icke honom, tag honom icke till din man!

— Tokiga gosse, huru tänker du sådant?

— Nog ser jag, att Celia nu är ond på honom, nu då han är drucken. Men sedan en gång, när han är bra igen, så ångrar sig Celia, och blir alldeles för mycket god emot honom.

I detsamma spelte man upp till kotiljong, och den rara f. d. hofrättsauskultanten, numera fil. magistern och vice landtmätaren Josef v. Degen kom att placera mig.

Emellertid var det märkvärdigt att se, hvilken förändring nu i hast tycktes ha försiggått med denna menniska. Nu var han stilla, nästan blyg, och talade i allmänna ämnen, såsom folk bruka mest. Dessa allmänna ämnen behandlade han dock icke på allmänt vis, utan bifogade tidt och ofta en satir eller allusion.

Så långt och i början var allting bra, men vid en tur, i hvilken jag hade mycken tur att bli upptagen, skiftade han både färg och ton och yttrade sig ungefär så: „de tro sig göra en dam på det högsta förbunden genom de der upptagningarne, men åtminstone är det en plåga för mig.“ Straxt derefter kom åter en kavaljer, för att taga upp mig. Då afböjde v. Degen detta, sägande: „ursäkta, herre, min dam har blifvit för mycket fatiguerad, för att denna gång kunna göra herrn den äran.“ Då inföll jag ... var det väl eller illa gjordt? ... jag inföll: „ånej, herr magister, jag är icke trött.“ När jag återkom till min kavaljer, hade han förändrats högst oförmånligt; det var liksom hade alla furier fått insteg i hans bröst. Han andades våldsamt och tungt, hans ögon liknade dem af en tiger. Intet sade han, tills en dam kom för att taga upp honom, då han med sakta, men djup ton talade: — bort, jag vill tala med denna donna. Stött och förlägen aflägsnade sig damen. Nu skulle det således hört till saken, att han talat, men ... han teg. Det var liksom han velat tillintetgöra mig med sin tystnad. Hvad jag då längtade efter, att någon dam (det var en sådan tur nu) kommit och tagit upp Celia. Men de obarmhertiga kommo icke, de rädda dufvorna vågade icke störa tigern, som lurade på sitt rof. Slutligen, hvad gjorde han? Medan vi sutto bredvid hvarandra tysta, tillät han sig en näsvishet, som föranlät mig att uppstiga från min plats och draga mig till ett annat rum. Derifrån kunde jag ändå se, huru han på sin plats satt qvar helt lugn. Och när någon nu kom och tog upp honom, hade han ingenting deremot; han tycktes skämta med damerna, hvilket förargade mig.

Eter dansen sökte han upp mig och sade: — ni sårade mig; jag er än värre, ni mig än värre, ehuru rättvist. Är det icke en bild af, att våra öden bli flätade i hvarandra? Jag har sagt, att Celia skall spela en roll i min lefnadsdram; nu säger jag: jag skall ha en roll i dramen af Celias lif .... För denna gång nog!

Han tog några steg och märkte en gammal herre, som gick der ensam och melankolisk. Med denne inlät sig v. Degen, alldeles såsom han skulle glömt att jag fanns till i verlden, i ett samtal, som blef allt lifligare, ju längre det led. De talade ganska högt, så att jag väl kunde höra, hvad de sade. Frågan var först om, huru orätt det är af landtmätare att skifta mark så, att landtmannen måste ställa sina gärdesgårdar i spetsiga vinklar. Derifrån öfvergingo de till fråga om, huru bonden, äfven utan landtmätarens tillhjelp, slöser med gärdselämnen, huru han ofta hugger ned en granbuske, af hvilken han icke kan få mera än en stör, o. s. v. .... Det förargade mig, att han skulle tala så klokt och så lugnt.

Bäst jag stod der så, sprang Axel till mig och hviskade: — Celia, söta gulle, engla Celia, du glömmer ju hvad jag sade. Huru du drömmer, ibland ser du på golfvet, och sedan åter på honom!

Nu kom på mig en rörelse, såsom om mitt hjerta velat brista. Men sedan kläckte det i bröstet på mig så ljuft. Jag kände inom mig ett innerligt begär att kyssa denna lilla trettonåriga gosse. Han föreföll mig såsom en engel, såsom mitt lifs goda genius.

Sedan dansade jag så många danser, som de andra. Men jag gjorde det utan egentligt nöje.

Jag ser, att jag nu skrifvit det längsta stycket i mitt album. Halftannat ark! Och klockan? Himmel ..... hon är två!

d. 2 Jan. 1849.

I går var det nyårsdag och man önskade godt nytt år. Det var den första nyårsdag, som äfven jag sjelf önskade mig ett godt nytt år! Godt nytt år, Celia!

Jag tycker icke om, att de gamla goda nyårsvisiterna börja bli aflagda. Finns det några visiter i verlden, hvilka förtjena att göras, så är det visst nyårsvisiterna, vid hvilka till och med några utan hjertlighet frampladdrade ord helgas af den enkla och sköna inre tanke, af hvilken de äro ovärdiga representanter. Men är hjertligheten med, då hafva nyårsvisiterna ett än högre värde. Det kan visst vara bra att, då man vill slippa nyårsvisiterna, sammanskjuta någonting till förmån för fromma inrättningar, nödlidande m. m., men det ginge ju an att göra visiterna, och ändå hjelpa nödlidande m. m.

Dessa tankar äro dock icke mina egna, utan v. Degens. Och jag upptecknade dem, liksom de varit mina egna!

Magister v. Degen hade icke rest bort, utan han var på gårdagens dans. Anade han, att jag, om jag vetat att han skulle infinna sig der, alldeles icke skulle kommit dit. Utspridde han ett sådant rykte endast för att föra mig bakom ljuset? Blott mig? kan han äga en sådan gissningsförmåga och skarpsinnighet?

Jag måste medge, att han i natt visade sig från en fördelaktig sida. Två danser dansade han med mig, den andra och kotiljongen. Och när någon nu tog upp mig, visade han sig glad och sade engång, liksom han alls icke erinrat sig den förra balen: — det fägnar mig, att äfven andra menniskor dela smak med mig. — Ett sådant smicker misshagade mig ej.

Vid supén kom jag oförmärkt att bli indragen i ett samtal med fyra à fem personer. Då märkte jag, huru han, full af finhet, understödde mina anspråkslösa yttranden, huru han behändigt förde mig till det rätta igen, då jag på fruntimmers vis ville flyga öfver till ämnen, som egentligen icke hörde till saken. Ja, han förklarade så väl meningen af hvad jag sagt, att jag rodnade öfver att hafva sagt någonting så vackert, att jag kommit fram med så sköna idéer. Allt detta gjorde han med en sådan låtsad likgiltighet eller opartiskhet, att jag tror ingen annan märkte det än ... jag.

Ja visst tyckes han vara en ovanlig menniska. Men kan han älska mig? Ville han godtgöra, hvad han förra gången brutit? Jag tror det sednare, men jag vill icke tro det förra.

Axel hade icke dansat med mig under hela aftonen. När vi tagit afsked och voro i tamburen, hviskade han till mig: stackars Celia, huru går det med dig, Celia?

Men jag känner det så väl: sådan som denna, är icke kärlekens början.

Augustdagen.

I går åter en dans, och så roligt som der, har jag icke haft. Min själ blef likasom förd på vågor, som voro af en ljuf, drömlik natur.

Men när jag skulle sätta mig i släden, följde mig v. Degen ut ... han hade äfven hjelpt kappan på mig ... med den största varsamhet och delikatess hjelpte han mig nu äfven i släden ... fällen stoppade han så sorgfälligt in vid fötterna. Han var van äfven vid sådant. Sedan tog han min hand, hviskade: — är Celia ännu rädd för mig? Jag svarade: — har jag då varit rädd för er? .. Då sade han åter: — kalla mig Josef, det låter bättre! ... Men jag svarade: — nej, herr v. Degen, det gör jag icke ... Då sade han intet, men när släden for af, stod han der bakpå ett litet stycke väg, och sedan kände jag någonting ... likt en kyss, som brände igenom dukarna och bahytten. Jag vände mitt hufvud om, och såg honom ila bort åt karaktärsbyggningen.

Det var en lycka att min släde var den sista, och att jag med mig hade blott kusken, att han kunde blott finska och att han var enfaldig som ett spån.

Knutdagen.

Detta är sista dagen i julhelgen. Julhelgen, huru har jag firat den? Jag har låtit rycka mig bort af händelsernas ström!

I dag har min principale en tillställning, visserligen ej tilltagen i så stor skala, som de stadigboende sockneboernas, men likväl stor nog. Det kan vara femtio personer bjudna.

Jag har dragit mig ifrån salongen, för att en gång i mitt album kunna omtala saker, som äro rätt färska och som passerat rätt nyligen.

Abelin var nog artig att dansa med mig nu, såsom förut. Men det plågar mig, att nödgas dansa med en man, åt hvilken jag gjort ondt.

Axel dansade med mig denna gång. Bland annat som han sade, minnes jag:

— Lofva mig någonting, Celia!

— Ja, ja, goda Axel.

— Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva mig då, du himmelska Celia, att gråta på min graf!

— När Josef (det namnet låter verkligen bättre) såg mig, kom han snart till mig, och åter voro vi ett par i kotiljongen. Och vi talade mycket ibland, och ibland voro vi mycket tysta. Just då dansen slutades, gjorde han mig en fråga, som kom min blod att sjuda varmt och min barm att svalla högt. Jag minns icke, hvilken frågan var, men ..... jag kunde ej svara derpå. Då tryckte han sakta min hand och hviskade. Men fast han hviskade, tyckte jag att denna röst, med dess obeskrifliga färgton, bordt höras öfver hela verlden. Han hviskade: — ni älskar mig, tack, tack!

Såsom ett flor föll öfver min själ; allt försvann såsom ett töcken för mina ögon. När jag vaknade, voro många omkring mig och bestänkte mina tinningar med vatten. Jag hade legat sanslös i Josefs armar, men jag kom mig åter.

Godt, att man lossat upp den trånga klädningen och snörlifvets tyranniska band. Nu får bröstet svalla desto friare; men äfven nu arbetar det våldsamt. Är kärleken sådan?

Här sitter jag ensam, ensam, med den frånvarande till sällskap! Och jag skrifver detta i en outsäglig glädje och smärta.

ANDRA BOKEN.

Åbo d. 16 Jan.

Hvad mitt rum förefaller mig ovanligt. Så var det icke förr. Märkvärdigt ändå, att allt förändrat färg, i det yttre, sedan min själ förändrat färg, i det inre!

Menniskorna fira marknad som bäst. Hvar och en tror sig ha något vigtigt att uträtta. Så har äfven jag förr trott mig ha vid marknader. Nu tycker jag min närvaro derute är mindre nödig.

„Här sitter jag ensam, ensam med den frånvarande till sällskap.“

Huru mycket ljuft hade jag icke att uppteckna, så mycket, att ... jag allsicke hunne uppteckna så mycket. Någonting måste jag väl ändå uppteckna. Det blir naturligtvis om Josef.

Josef är den sol, omkring hvilken Celias stjerna vänder sig. Jag är ett blad i hans lefnads bok.

Huru sade Josef Felixdagen?

— Förlåt mig, Celia, gårdagens ord. De voro sagda i ögonblickets ingifvelse, utan beräkning.

Jag minnes dem icke mera — svarade jag, men kände, huru högt jag rodnade öfver denna osanning.

— Förlåt mig — återtog Josef — ty jag älskar er.

— Jag svarade intet; han såg på mig; det påkom mig ett begär att närma mig honom. Våra själar möttes på en gång som våra läppar.

Förlåt mig, min Gud, att jag icke kan beskrifva den salighet, du skänkte mig i den första kyssen!

Celia är stum och fattig.

d. 22.

Josef är i staden. Hvilken glädje! Han har förordnande att skifta mark i närheten af staden. Ofta, ofta skall han vara hos Celia.

Vi äro nu hvad man kallar förlofvade, visserligen icke éclat, men icke heller i hemlighet.

Huru kunde det äfven förblifva en hemlighet? När någon bryr mig för Josef, så kan jag ju icke dölja den glädje, jag deröfver känner. Jag rodnar. Det är ändå så roligt.

Men det bästa af allt är ändå, att äfven Josef rodnar. Han kan rodna! Det trodde jag icke om honom förrän i går, när min principale brydde honom.

Josef har en stor sjelfbeherrskning, men äfven för honom kunna stunder finnas, då känslan tar ut sin rätt. Deråt är jag så innerligen glad. Jag finner, att han ändå icke är ett altför högt väsende för min kärlek. Jag finner, att han är en menniska, som är tillgänglig för menskliga känslor.

Ja, efter det Josef rodnade, är jag icke mera alls rädd för honom. Jag vågar skämta med honom, jag vågar tala med honom så barnsligt, som jag icke skulle våga med någon annan. Och hvad det då fröjdar mig, när han säger, att jag är alldeles barnslig. Ty jag vet att Josef anser barnasinnet vara det högsta.

Men ännu ljufvare är, då han, smittad af mitt exempel, sjelf blir barnslig. Han hittar då på så många små oskyldiga upptåg, att jag anser det vara omöjligt att med honom nånsin ha ledsamt.

Jag vågade i går afton en anmärkning, som lutade ditåt. Då sade han leende:

— Det kan vara så godt att min Celia tycker så, ty vet Celia, tiden räcker nog till, att ha ledsamt med sin man. Det är väl så utsedt, att vi skola bli man och hustru.

Åter rodnade jag, ty jag hade aldrig förrän nu kommit att tänka på det han sist sade. Jag hade blott instinktmessigt anat sådant. Det var liksom Josef skulle kunnat läsa i min själ, ty han sade:

— Ja ja, Celia lilla; äfven om dylikt måste man tala och komma öfverens. En åtrå bor i mannens bröst att få sin älskade till maka. En motsvarande åtrå förefinnes säkert hos den älskande qvinnan.

— Tro mig min Josef; aldrig har än din Celia .....

Härvid rodnade jag så häftigt, att alla pulsar brände. Jag kunde icke fullborda min mening. Josef befriade mig ur den plågsamma tystnaden:

— Du har rätt, du rena qvinna. Vår kärleks första timmar böra icke vanhelgas med jordiska tankar på jordisk utkomst, giftermål och mera sådant. Vi vilja helt och hållet lefva i det närvarande, och lemna det kommande åt Gud och ett vänligt öde.

När han sagt dessa ord, gick Josef bort. Jag vet icke hvarföre dessa ord, så sköna de än voro, ingåfvo mig en viss sorg.

Men jag vill trösta mig. Jag har hört att kärleken icke kan vara utan små sorger, barnsliga farhågor. Och om jag icke är glad i morgon, så skall jag väl bli det, när Josef kommer. Hans närvaro är mera tröstande än alla förnuftsgrunder.

Om Clinton skulle se mig sådan jag nu är, månne han skulle nännas skratta åt mig?

d. 29 Febr.

Huru länge du, min kära dagbok, fått sakna din väninna. Men hvad har jag haft att skrifva?

Ja, när Josef varit i staden, har jag varit mer än lycklig. Jag har kunnat lefva blott i min lycka. Och när han varit frånvarande, så har jag visst saknat honom och kännt en viss sorg, men så många minnen, så många förhoppningar hafva gjort denna sorg ändå så ljuf, att jag för allt i verlden ej velat mista den.

Jag har alltid varit lycklig. Dock hände i dag, när Josef satt vid min sida, att jag började gråta. Var det öfvermåttet af sällhet, som vållade dessa tårar, eller hvad var det?

Josef vårdade sig icke om, att fråga efter dessa tårars orsak. Han blott kysste bort dem. Sedan vecklade han upp min upphäktade hårfläta och började leka med mitt utslagna hår. Jag blef nöjd deraf.

Jag har läst att kärlek är det närmaste steget till vansinne. Jag har tviflande skrattat deråt, men troende skrattar jag icke mera.

Blott det ville jag veta, hvarför icke menniskan på höjden af sin lycka blir vansinnig.

Jag frågade Josef derom; han svarade, att sådana fall gifvits, men de hafva inträffat genom kontrasten emellan gränslös olycka och den högsta lycka. Och äfven då äro de högst sällsynta. Vidare sade han icke, utan vände talet på annat.

Emellertid vill jag tacka dig, Gud, som icke låtit Celia bli vansinnig. Det är din nåd, jag skall tacka.

Innan jag älskade, trodde jag att man i kärleken till en jordisk varelse glömmer bort sin Gud. Jag tror så icke mera. När själen blifvit fördubblad, huru skulle man då glömma att bedja och tacka Den, som skapat själarna?

Visst är det dock sannt, att ofta under mina böner insmyger sig Josefs bild. Jag söker då förjaga denna bild och läser böner så många gångor, att Josef icke mer har öfvermakten. Och sedan, när jag är väl tillfreds med mitt samvete, somnar jag in så lugnt och drömmer de ljufvaste drömmar om Josef.

d. 10 Mars.

Hvad jag befarat rörande Axel, tycks verkligen på alfvar vilja slå in.

Alltsedan Josef och jag kommo uti detta ömma förhållande (fy så pjåkiga ord!), har Axel icke varit sig lik. Nu är han så blek, så blek, som han än aldrig varit, fast han visst ej nånsin haft frisk färg. Hans matlust har äfven förgått ansenligen; förut åt han med den hos alla skrofulösa barn nästan omåttliga aptit. Nu äter han icke så mycket som flickorna ens.

Sina lexor kan han ofta utmärkt väl, men stundom alls icke. Äfven de gångor, han tyckes kunna, händer ändå att han råkar i en några minuters själsfrånvaro, då han stirrar framför sig förvirradt, ja nästan vildt och hemskt.

Det hände engång i förra veckan, medan Josef satt vid min sida och höll mina händer i sina, att lilla Axel kom in. Små flickorna ha ofta kommit in, när Josef suttit bredvid mig så; det har icke gjort mig förlägen, jag har knappt märkt sådant, men nu, då Axel kom in och såg så besynnerligt åt vårt håll, då stack det mig, och jag sade någonting sådant som: „hvad har Axel här att göra? Axel får gå.“ Då gick han långsamt bort, och vid middagsbordet kunde jag se att han gråtit.

Hvarföre sade jag sådant åt Axel? Var det derföre, att han icke heller annars, utom lektionstimmarne, plägar våga infinna sig i mitt rum, eller var det för det en obestämd aning sade mig, att trettonåringen icke med goda ögon såg vårt rendezvous?

Det må nu ha varit af hvad orsak som helst, det vissa är, att jag snart ångrade min häftighet och helt och hållet tillskref den egoismen.

Sedan dess har jag sökt att vara mot Axel så god, jag nånsin kunnat, men han förändrar sig dock icke deraf. Jag skulle till och med önska, att han än en gång ville öfverraska Josef och mig. Om han det gjorde, så nej minsann jag skulle ha lust att be honom gå bort.

Hvarföre får icke en menniskas glädje äfven vara alla andras glädje! Och åt den, jag skänker min vänskap, hvarföre skall han icke vara belåten med den — vänskapen är ju redan så mycket — hvarföre fordrar han äfven kärlek?

Dessa reflexioner har jag vågat med anledning af en trettonårig gosses personlighet. Jag vet icke hvaraf det kommer sig, att jag icke kan anse Axel för barn. Ansåge jag honom så, skulle väl aldrig i min själ uppstiga en tro, en öfvertygelse, den jag nu fåfängt söker bekämpa ... den att han älskar mig.

Månne en annan ung flicka i min belägenhet skulle sätta sig öfver en sådan tro? Eller om hon ock så trodde, skulle hon väl anse detta barns kärlek med likgiltighet, kanske med förakt? Nej, hon skulle vara som jag, hon skulle ömma för Axel, såsom Celia gör det. Hon skulle slutligen älska Axel såsom jag; med vänskapens kärlek blott, men med kärlekens icke. Stackars liten Axel!

Josef är med Axel mycket lugn och obesvärad. Han låtsar icke veta af gossens ömhet för mig; han låtsar äfven för mig anse sådant orimligt. Jag tror ändå hvad jag tror. Förlåt det Josef!

Axel tål alls icke Josef. Ständigt grånar hans vackra blick, när den vändes på min älskling. Ja, jag såg en gång Axel i tysthet knyta näfven och bita ihop tänderna. Således kan äfven svartsjukan rymmas i barnets själ. Det är besynnerligt!

Jag har nog mycket grubblat på, huru min lilla stackars Axel bäst kunde bli botad. Frånvaron och tiden vore väl det bästa. Men huru skall jag komma fram med sådant för min principale?

d. 15 Mars.

Jag behöfde icke „komma fram med sådant för min principale“. Hon gjorde det sjelf.

Jag vet icke, Celia lilla — så talade hon — huru du skall uppta ett ömtåligt ämne, som min moderliga ömhet tvingar mig att vidröra.

Det kläckte litet i bröstet på mig, och om jag också behöft eller velat det, skulle jag dock ingenting kunnat säga; hon fortfor:

— Ämnet gäller min enda son, lilla Axel. Så liten han är, är han dock å själens vägnar så utvecklad, som om han vore fyra år äldre.

Så vant sätt hofrättsrådinnan än har, blef hon dock här något förlägen, och lekte med nyckeln till sin chiffonier. Jag började stå som på nålar. Men min principale återtog:

— Till följe af denna själens tidiga utveckling kan Axel äfven erfara känslor, hvilka först borde tillhöra ynglingen. Jag har länge tviflat derpå, men slutligen af många små omständigheter, som icke undgå en moders öga, blifvit öfvertygad. Och den värma, med hvilken han alltid talar om en viss person, öfvertygar mig ännu mera. Af rodnaden på dina kinder, lilla Celia, finner jag, att du ganska väl anar, hvartåt jag syftar. Din discipel håller mycket för mycket af sin guvernant .... Nå nå, det der är allt saker, för hvilka Celia icke rår det ringaste, ty hvad kan man rå för, att man är älskvärd och gör intryck .... Emedlertid måste denna hans känsla för dig på något sätt afkylas. Huru skall sådant tillgå? Huru tycker Celia?

Jag framstammade någonting om frånvaro och tid.

— Du har rätt, mitt barn. Ditt guvernantskap med Axel bör nu ta slut. Jag ärnar på ett par månader skicka honom till min svåger, majoren. Der har han sina kusiner att jollra med. Ett barns känslor lära väl icke vara så djupa, att de ju icke på en så pass lång tid mattas af. Axel skall få lära sig att glömma sin guvernant.

Jag hviskade, att jag var tacksam för en sådan anordning.

Men värre, berättade hofrättsrådinnan dagen derpå, hade det sedan blifvit med Axel. Han hade först bestämdt förklarat, att han allsicke ville fara, att man, för att få honom dertill, måste binda honom med rep i släden. Sådan hade han varit i går.

Men i dag kom han raskt in i min kammare och sade:

— Mamma vill att jag skall resa bort och att jag flera veckor skall vara hos morbrors. Vill Celia så med?

— Ja, jag tror att det är för Axel ganska nyttigt.

— Tror Celia jag icke förstår, hvad mamma menade, när hon sade, att jag här hemma blir alldeles olycklig. Derföre, menade mamma, att jag håller så mycket af Celia. Men skall jag bli mindre olycklig, när jag icke får vara nära Celia?

— Axel kommer att glömma Celia och det är bäst.

— Bäst ja, derföre att jag aldrig kan få Celia, som är förlofvad med den elaka karlen, som jag icke kan tåla.

Då jag åter icke kunde tåla sådana ord, och troligen uttryckte det i minen, sade Axel:

— Förlåt, söta, älskade Celia. Jag skall försöka börja hålla af honom, efter Celia gör det. Men glömma Celia, det tror jag jag visst icke kan. Just när jag dör, skall jag ännu minnas Celia.

Härvid började han snyfta öfverljudt. Jag smittades af exemplet. Det märkte Axel och sade:

— Du gråter ändå, vackra Celia; det är bra att du ändå har något medlidande med Axel. Men säg, skall jag resa?

— Ja, visst bör Axel resa.

— Nå, efter Celia vill det, så låt det då gå. Dit är hela två mil. Aldrig höres dit ljudet af Celias steg. Aldrig synes dit Celias ögon ... Men jag skall minnas dem. Nej, jag skall försöka glömma Celia. Ju mera jag vill glömma, desto mera minnes jag. — — — Adjö nu Celia, blif bra lycklig, söta, ljufva, himmelska Celia.

Så störtade han ur rummet. Snart var hästen förespänd, och den lilla stackars gossen kom än en gång in och tog ett riktigt afsked, hvarvid han tycktes göra våld på sig sjelf, åtminstone gret han icke, och sade: måväl, mamsell Värn!

Det är också sannt, att hans mor då var med i rummet. Jag kunde icke rå för att jag följde Axel allt till släden, och att jag var obetänksam nog att stoppa in fällen vid fötterna och att än en gång räcka honom min hand. Fast många sågo på, förde han den till sina läppar. Så for han af, den stackars lilla besynnerliga gossen, som håller af Celia.

d. 1 April.

Det är i dag en skämtets och glädjens dag. Mina disciplar ha lof. De ha i dag öfvat sig i konsten att ljuga med smak.

Jag sitter här och ångrar mitt underliga beteende i går. Josef var i staden och naturligtvis här hos mig.

Genast som han inträdde, fann jag att han icke var som vanligt, ty efter förlofningen hade sådant än icke händt, som nu var fallet. Josef hade druckit något.

Han medgaf sådant och frågade mig, om jag var mycket ond deröfver. Då svarade jag, att jag skulle vara bra pedantisk, om jag fäste mig vid sådant då och då. Ja, jag sade, att vore jag karl, så skulle det väl någongång kunna hända äfven mig.

Då menade Josef, att han denna gång druckit, för att förbereda mig på att han icke blefve ett dygdemönster. „Jag har nyss — tillade Josef — varit i sällskap med en stackare, som nyligen blifvit förlofvad och allsicke törs smaka på någon starkare dryck, emedan han befarar, att han efter något det minsta dåliga rykte kunde förlora sin kredit och få sig korgen.

Josef framställde denna pjåkiga man i så löjliga färger, att om dennes käraste skulle hört sådant, så tror jag mest att hon gifvit korgen åt sin vän, blott för att han under förlofningstiden var så pedantisk.

Josef kunde väl till en del haft rätt och till en liten del orätt, men han talar så öfvertygande, att jag åtminstone då tyckte honom ha fullkomligen rätt. Visst är det ynkligt att under förlofningstiden ställa sig bättre än man verkligen är. Det är både ynkligt och bedrägligt. Jag tror att sådana lismande varelser bli verkliga hustyranner, sedan de väl fått tömmarna i sina händer.

När jag kom in i förmaket, satt Josef vid hofrättsrådinnans sida och höll hennes händer i sina. Det var en obehaglig känsla, som Celia kände, och det är sannt, att jag tillbakahöll den fot, som ämnade göra ett steg.

Sveko mig mina ögon? Blef icke Josef förlägen, då jag inträdde? Den, som icke blef förlägen, var min principale, som småleende sade:

— Så här är det; man skall reta unga flickor till svartsjuka. Nu vill jag lemna herrskapet på tu man hand. Låt se, huru ni nu ställer saken till rätta.

Med dessa ord aflägsnade hon sig. Josef smålog och sade:

— Kusiner kunna sig emellan ha ett och annat groll, små trätofrön, som böra aflägsnas. Vid sådana tillfällen gifver man sin hand till försäkran om stadig vänskap.

Snart hade Josef aflägsnat mina obeskedliga känslor. Ja, han tillochmed kom fram med, att han blifvit förlägen, men att denna förlägenhet kom deraf, att hans Celia blef förlägen.

Huru skulle jag betvifla att Josef älskar mig. I går på aftonen fann jag att han älskar mig mer än jag nånsin trott mig kunna älskas.

Då jag för honom bannade mig sjelf, och medgaf att det var en fläkt af den svarta sjukdom, som kallas svartsjuka, hvilken troligen hade förorsakat min dumma förlägenhet, urskuldade han mig på det mest vältaliga sätt. Han sade, att hvilken annan ung flicka som helst, som varit i mitt läge och oförmodadt kommit att bevista en scen sådan som emellan honom och hans kusin, hade visst äfven blifvit litet häpen och förlägen. Och han sade, att mina känslor vid det tillfället voro helt och hållet skilda ifrån svartsjuka; de voro någonting helt annat, emedan hans Celia omöjligen kunde blifva skyldig till någonting så fult som svartsjuka.

Småleende sade Josef de sista orden, och då jag knappt ville tro detta smicker, kysste han mig till glömska af alltsamman.

Att älska är ljuft, men hvarföre skall en så obetydande omständighet som den, att min älskling haft en annan qvinnas (sin kusins!) händer i sina, förorsaka obehag hos Celia?

Det kommer deraf, att Celia icke är alls himmelsk, utan alldeles jordisk. O, måtte jag aldrig mer erfara sådana känslor!

d. 10.

O, hvad jag är lycklig! Vår kärlek tillvexer och stärkes allt mer och mer. Och den har inga moln.

I dag talade Josef med mig om ... Nej, jag vill anföra hans egna ord:

— Älskade Celia, nu äro vi redan, tror jag, så bekanta, att vi kunna tala om prosaiska saker. Jag hoppas snart få mig fullmakt på en stående befattning, hvarigenom jag kommer i tillfälle att gifta mig. Gissar Celia, hvem som skall bli frun?

En ljuf förvirring intog mig, men hvilken glädje. Samma förvirring märktes hos Josef, som fortfor efter en paus:

— Ja, min celesta Celia, har du någonting emot, att vi i höst arrangera ett litet bröllopp? Ett helt litet, utan dans och särdeles ståt. Du må veta, att vår vän, som är din principale, har förbehållit sig detta bröllopp. Är icke ett enkelt bäst?

— Det som Josef vill, är det bästa. Om min bror Clinton äfven blir en af gästerna, så är allt bra.

Sådant talade vi i dag. Och mitt hjerta darrar af sällhet, när jag anar all den lycka, som väntar mig.

Jag gick slutligen så långt, att jag bannade Josef för det han låtsade räkna giftermål bland prosaiskt. Jag bevisade, att det var idel poësi och alls icke prosa, när man älskar hvarann.

Josef var nöjd med mig och sade, att jag „bevisade“ min proposition trotts så bra, som en välbeställd studentkandidat bevisar sin Euclides. Jag blef då så glad, att jag tog en kyss af honom, något som jag än icke vågat göra.

d. 17.

Jag hade nyss slutat läsningen af „Nunnan i Gnadenzell“, denna bok, hvars hjeltinna är en undergifven engel, strålande som ett heligt ljus igenom den omgifvande orenligheten och mörkret.

Som jag icke gör någon hemlighet af de romaner jag läser, lärer hofrättsrådinnan sett boken på mitt bord. Alltnog, när jag kl. 6 ingick i salongen, frågade fröken Dorothée af mig, hvad lektyr jag för närvarande höll på med. Jag förstod mig icke på att säga annat än sanningen.

Då skrattade fröken med en mycket tvetydig min och sade:

— Det är synd att jag ej fick veta saken, då Celia ännu höll på med de första bladen. Jag skulle afrådt Celia från en så tvetydig lektyr. Af hvem har Celia fått den till låns?

Nu var jag i två fall i valet och qvalet. För det första tyckte jag det var svårt att om en bok, som hette tvetydig, säga att den var lånad af min egen Josef. För det andra visste jag ej om jag, inför gamla fröken, skulle kalla honom med namn eller titel. Jag öfvervann dock såväl svårigheten som blygheten att kalla Josef vid namn.

— Jag har fått den af Josef — sade jag således.

— Ja så, af sjelfva Josef. Har han åt ett väsende, som för honom tyckes så dyrbart, kunnat anförtro en roman, som hvimlar af så dåliga exempel!

— Om jag minns rätt — tillade hofrättsrådinnan — har man der att göra med lättfärdiga nunnor bland den qvinnliga personalen, skälmar, drinkare och bedragare bland den manliga.

— Men — inföll jag ifrigt — bland qvinnorna finnes der en Gisela, och bland männerna en grefve Eberhard.

— Det kan vara — svarade hofrättsrådinnan — men det minnes jag, att när jag läst hälften af boken, kastade jag den i knuten. Jag vågade icke läsa mera. Det var altför skarpt.

— Af samma orsak läste jag boken till slut, och fann mig mer än nöjd med den vackra upplösningen.

Jag skulle dock i längden dukat under för dessa tvenne vältaliga qvinnor, men i detsamma inkom Josef och fick höra hvarom fråga var. Då sade han:

— Bland våra nyare romaner kan man säga, att mer än hälften är osedlig. Då jag åt ... (här dröjde han litet vid namnet) Celia gaf en bok af det äldsta utländska läsebibliotheket, skedde det i öfvertygelse derom, att boken var sedlig.

— Sedlig, huru skall detta förklaras — frågade fröken Dorothée.

Josef tycktes litet betänka sig, innan han svarade:

— När lasten är höljd med rosor, samt behaglig och förförisk framträder i dagen, märker man endast det vackra omhänget och anar icke ormen, som ligger derunder. Jag minnes fabeln om rågeten och killingen. Geten beskref för sin oerfarne son tigern såsom grufligen ful och vederstygglig att åse. Killingen såg en gång ett djur, som var rätt varkert och hade behagliga rörelser. Ja, sjelfva ögonen voro så milda, så milda. Naturligtvis närmade killingen sig ett så intagande djur. Det var tigern, som den gången fick sig en rätt god stek ..... Nutidens flesta romaner äro sådana släta tigrar, som obarmhertigt uppsluka det rena hjertat och den rena känslan ..... Annat är, då lasten framställes i all sin nakenhet, all sin verderstygglighet. Då har han förlorat sin bästa retelse, och man känner, med hvars andas barn man har att göra. Just en sådan bok är nunnan i Gnadenzell. Ja, denna roman verkar äfven genom kontrasten. Så skära, rena och etheriska varelser som Gisela finner man icke i många böcker. Hon framgår genom det hela, som ett rent ackord genom den mest skärande disharmoni.

Visst hviskade gamla fröken något sådant som, att hvar menniska får ha sina åsigter, men nog hade Josef ändå gått segrande ur striden. Det skulle väl äfven en annan än jag ha funnit ... en annan, ja, som opartiskt bedömt saken.

Alltid ser Josef tingen ur en hög synpunkt. Det är derföre, hofrättsrådinnan plägar säga, att han kan vända svart i hvitt. Hon har icke betänkt det, att hvad som för ett fördomsfullt sinne synes svart, kan för ett fördomsfritt synas hvitt. Ordet fördomsfri tar jag derföre icke ironiskt, såsom min principale ofta brukar. Hon säger till ex. om atheister, att de äro fördomsfria.

d. 30.

Jag trodde nyligen, att jag haft en syn. Nu då jag en gång till haft samma syn, måste jag tro, att jag alldeles icke „sett i syne“, utan att allt var verklighet.

Midnattstiden, natten emot sista fredag, låg jag vaken i min säng. Jag tänkte på tusen saker, som jag ej på lång tid ihågkommit. Bland annat såg jag så lifligt för mig Anna, min Mallasvesi vän, utom hvars rådighet och snart sagdt manhaftighet den rysliga aftonen på Mallasvesi ingen Celia skulle finnas i lifvet. När jag fick den förfärliga underrättelsen om min fars död i vågorna, så knorrade jag emot ödet, som icke derförinnan lät mig omkomma i Mallasvesi men nu, nu var jag tacksam derför; kärlekens lycka hade ju icke då blifvit min del.

Och åter tänkte jag på den goda, lifliga, uppriktiga Anna. Så stygg jag varit emot henne; ännu hade jag ej besvarat hennes sednaste kärkomna bref.

Då tyckte jag mig höra sakta steg på stora trappan utanför mitt fönster. Trappan är öfverbyggd och rätt bra att spatsera uppå.

Det var ett klart månsken. Månen låg så, att han upplyste mina hvita gardiner.

Knappt hade jag hört stegen, innan ena gardinen fick en skugga af en mensklig varelse. Konturerna kunde icke tillhöra en fullvuxen, utan en mindre. Skuggan stod stilla.

Det kläckte i bröstet på mig, men jag sökte dock att samla mitt mod. Jag kastade på mig min nattrock och gick till fönstret, samt öppnade en flik af gardinen. Hvad jag nu såg, betog mig med häpnad, men ändå ..... menniskan har troligen ett starkt begär att se sådant som hon ... icke vill se ..... Jag trädde mitt hufvud emellan gardinen och fönstret.

Hvem var det jag såg? En, som jag kanske hade bordt se med nöje? Det var Axel. Ja, Axel.

Så snart han såg mig, ropade han med upprörd stämma:

— Celia, Celia, förlåt Axel!

Och så sprang han med blixtens hast bort åt stora landsvägen. Mina tankar begynte att korsa sig, jag föll i en svindel och ..... somnade.

Ja, jag skulle vara frestad att anse allt detta for en syn, derest icke jag denna samma natt sett samma skugga, samma syn.

Inom fyra dygn har Axel tvenne gånger nattetid sprungit fyra mil, för att vara nära Celia. Jag vågar icke berätta det för någon. Jag darrar af fruktan att än en gång få se denna syn, som icke är en syn.