Guvernanten Celias minnen

d. 20 Maj.

Åter har våren klädt sig grön, dock icke fullkomligt ännu. Små små gröna blad ha brutit sig fram ur de bruna knopparne. Ack, denna de små bladens grönska, huru skön är icke den! Den innebär en hel framtid. Hvad naturen liknar menniskan, men ..... hvarföre skall jag tvinga fram en poetisk ådra, som jag icke äger. Dessutom lär ämnet vara nog utnött. Så skulle åtminstone Clinton, min bror, säga, han som föraktar alla poetiska utgjutelser, annars än inom hjertat, osagda, outredda.

Ack, hvad min principales landtegendom tar sig annorlunda ut om sommaren än om vintern. Hvad jag ändock har för en trög inbillningskraft, som icke kunde under vintern föreställa mig huru Haunis ser ut om sommaren. Men så lär det vara med de flesta. Naturens istäcke breder något af sin is öfver hjertat och inbillningen.

Josefs sällskap har jag ett par dagar nödgats sakna. Men jag tröstar mig med hoppet att snart få återse honom. Dessutom har jag en ljuf sysselsättning i att påminna mig hans ord, hans blickar, hans ömhet för mig.

Josefs rival är nu äfven här, botad, såsom hans moder tror, ifrån sin barnsliga sjukdom. Jag tror det icke. Visst undviker han tydligen mitt sällskap, då andra äro närvarande, men dessemellan händer det någon gång, att han just söker mig. Axels beteende är såsom förut, så ojemnt och oroande.

Ack ändå, om någon finge läsa mitt album, hvad den skulle tycka att jag är för en egenkär, kanske dum person. Inbilla mig att en gosse vid den åldern vore så svag för mig! Ja, denne någon, läsaren skulle säga: „hon är icke nöjd med den kärlek, hon väckt; hon inbillar sig äfven ha gjort intryck på — ett barn. Troligen tror hon, att hela det manliga slägtet, gubbe, man, yngling och gosse skall för henne känna sympatier.“

Hvad skulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag tror vara sanningen med Axel. Men jag skulle tillägga något annat, att gossens värma för mig smärtar mig djupt. Tänk om han derigenom blefve en oduglig varelse, en planta, knuten i vexten genom solens altför varma strålar. (Solen, det är kärleken, men icke jag).

— Nå men, gode Josef — sade jag — jag lemnar ju inga bokstäfver bort i slutet, jag läser icke u som y och så vidare.

— Men Celia har en så rolig tonvigt. Läs nu till exempel upp det der latinska namnet.

Jag gjorde så och Josef utbrast skrattande:

— Det heter icke Primuula Veriis, utan Priimula Veeris.

Jag började också att skratta. Att begå sådana små misstag, och sedan bli rättad af Josef, är så roligt.

Med anledning häraf gaf Josef mig äfven en komplimang:

— Den som så gerna har orätt, har icke ett despotiskt sinne. Min Celia kommer aldrig att vilja föra toffeln. Dertill är Celia för mycket qvinna, qvinna i ordets höga och ädla mening.

d. 5.

Jag hade nyss slutat min lektion med små flickorna och var i tamburen, för att kasta på mig „polkan“ och hatten. Jag hade kommit öfverens med Josef, att möta honom i parken.

Då inkom Axel helt andtruten och ändå blekare än vanligt. Han tycktes vilja tala, men icke kunna det. Jag frågade, om han hade något att säga mig.

— Om jag har att säga? Ja, mamsell Värn, jag har det.

Efter sin „relegation“ hade han, då han någon gång talat till mig, undvikit namnet. Nu kallade han mig mamsell Värn. Jag skulle bordt bli glad deröfver, men det smärtade mig. Säkert hade titulaturen kostat honom ansträngning. Jag svarade:

— Hvad är det då, Axel har att säga mig?

— Jag ville fråga Celia någonting. När man håller af en menniska, när man mycket håller af en menniska, är det då rätt, att icke berätta för den om de faror, som kunna hota?

— Nej, det är orätt. Man bör låta henne få veta sådant — svarade jag, till hälften obeslutsam, till hälften undrande, hvart detta skulle leda.

— Än om man derigenom skulle bereda den afhållna varelsen stor sorg — fortfor gossen med en förstulen blick.

— Ja, blott det länder till verklig nytta för den person man håller af, så bör man icke undanhålla henne sanningen.

— Godt; jag har det ifrån Celias egen mun. Nu vet jag, hvad jag har att göra.

Med dessa hemlighetsfulla ord lemnade Axel mig; jag måste medge, att hans tal verkat dåligt lynne hos mig för hela dagen, så att äfven Josef undrade deröfver. Jag förtrodde dock icke åt Josef Axels fråga. Mån’ jag gjorde orätt deri?

d. 25 Juni.

Jag är blek och matt. Jag har legat sjuk, illa sjuk. Jag har yrat, sett syner, som dock så nära slogo in med verkligheten.

Hvad är dock sjukdom, deri man vanligen ligger utan medvetande, emot den sjukdom, som emottager oss sedan vi blifvit friska. Jag menar den bleka hopplöshetens sjukdom, medvetandet att vår skönaste dröm varit en falsk illusjon, att tron på den älskade varit en ... vantro.

Ofta tänkte jag, under de få så lyckliga, månaderna: „månne icke denna lycka är för stor för Celia?“ Men jag vågade icke länge tänka en sådan tanke. Jag afbröt den och beslöt att lefva i den närvarande stundens lycka.

Nu finner jag att min lycka var för stor för denna jorden. Derföre är min olycka nu större, än fruktan nånsin kunnat förespegla mig den.

Säkert måtte Celias natur vara bra stark, då hon icke dukat under för ödets hårda slag. Vansinne hade varit bättre.

Dock nej, min Gud, jag vill icke knorra emot din försyn, dina outgrundliga vägar. Kanske har du igenom den hårda pröfningen velat föra Celia till dig. Celia glömde under lyckans dagar så ofta bort dig för ... honom. Nu får så icke mera ske. Gud skall bli Celias vän.

d. 26.

I går ämnade jag uppteckna hvad som gjort mig så olycklig. Då hade jag icke mod dertill. Pennan gick icke. Mitt hufvud började svindla.

Dessutom tänkte jag: om jag på pappret tecknar mitt lifs sednaste händelser, så är det likasom att fördubbla smärtan, att känna den tvenne gånger.

Det kan vara så. Dock kan det äfven ha sin tröst. Mitt fattiga album är ju min enda förtrogna. Det bör lätta sorgen att öppna hjertat för en vän, vore äfven vännen stum.

Och framdeles i en verld kan det vara mig kärt att för någon deltagande vän få förtro det, som ligger mig på hjertat. Jag känner att jag icke hade mod att mundtligen meddela mig, icke ens åt min bror Clinton, men skriftligen kan jag förbereda denne vän. Derföre jag vill försöka.

Det var den åttonde Juni, på eftermiddagen. Jag höll på med Lina och Bina, då små flickorna Elin syntes på gården och tycktes tala med Axel. Snart inkom äfven Axel och berättade att han gick de små flickornas ärende. De hade fått lof af sin magister, och ville nu rätt gerna gå att duscha i sällskap med mina små flickor. Jag gaf då efter och menade, att de kunde komplettera sin timme sednare. Små flickorna blefvo naturligtvis mycket glada.

Då jag efter vanligheten ville följa med, sade lilla Hilda Elin:

— Åh, icke behöfver mabonne besvära sig att komma med oss. Jag är ju ren tretton år och duschen är allsicke farlig.

Jag blef liksom litet flat öfver denna Hildas artighet, som nog mycket hade tycke af oartighet. Jag insåg att barnen helst ville vara för sig, och jag beslöt att icke „besvära“ dem med min guvernants-person.

Sedan flickorna bortgått, blef Axel glödande röd öfver hela ansigtet, och han sade:

— Celia må veta, att det är min merit att Celia icke gick med till duschen. Jag bad Hilda svara impertinent. Eljest skulle jag icke hos „mabonne“ talat godt för dem.

— Och hvad vann Axel på det, om jag får fråga?

— Det att jag nu får rå om Celia ensam — svarade Axel med en ovanligt stolt min och hållning.

— Det der låter bra besynnerligt, vet Axel. Tänk om Celia icke skulle låta så der rå om sig?

Axel blef nu i hast blek och sorgsen. De djupa, alfvarliga ögonen kastade han på mig.

— Har den stackars lilla Axel allsintet värde för Celia?

— Åja, mycket. Sätter Axel sådant i fråga?

— Minns Celia, hvad jag för några dagar sedan talade om faror, som kunna hota. Än om dessa faror voro Celias?

— Hvilka, hvilka? säg Axel.

— Om jag spått sannt, skall Celia då hata mig?

— I himlens namn, gosse, säg ut!

— Det kan icke sägas af mig, men det kan erfaras af Celia. Vill Celia erfara det? Får jag på en liten stund rå om Celia? Lofvar Celia lyda mig?

— Hvad skall jag erfara? Hvar skall jag erfara det?

— Följ mig. Var icke rädd för den lilla gossen till vägvisare.

Han tog mig i handen och jag följde mekaniskt. Jag kände huru Axels hand darrade. Vi kommo till ändan af parken, der en tjock, vild skog vidtog. Axel sade numera ingenting. Vägen upphörde. Vi voro i skogen. Jag frågade, hvart han ville föra mig.

— Var tyst och stilla — svarade gossen — följ blott mig.

Och sedan vi ännu några minuter gått den obanade stigen, sade Axel med en sakta röst, men hvars hemskhet ännu griper mig:

— Sakta Celia, gå sakta. Snart äro vi framme. När jag lägger fingret på munnen, så skall Celia blott ..... höra.

En outsäglig oro intog mig, men jag skyndade efter min vägvisare, tills han stannade och lade fingret på munnen. Vi voro vid en naturlig jordvall, som dolde utsigten framåt.

Jag vill ej ens åt pappret anförtro det samtal, jag här bevittnade; blott de sista orden må här stå qvar, såsom den svarta ruinen tyder den plats, der elden härjat.

De lydde: — Ja ja, du är alldeles som de onda englarne. Du är förförisk, du hittar på utvägar, du är icke dum, du! Ack om Celia sjelf vore här och hörde på hvart enda ord ur din mun .... Men tyst, jag har en tröst. Du är en djefvul. Huru kan hon, som är en engel, bli lycklig med dig, som är en djefvul. Celia skall bli olycklig, det är min tröst. Ja, jag vill underhjelpa er förening.

En hopplöshetens is hade lagt sig kring mitt hjerta. Hade slaget, som träffade mig, varit lindrigare, då tror jag visst, att jag fallit sanslös ned. Slaget var för hårdt. Jag dånade icke.

Under hofrättsrådinnans sista ord kände jag ett begär att träda fram för deras åsyn. En motvägande afsky höll mig tillbaka. Jag stod orörlig som en bildstod.

Snart hörde jag steg, som aflägsnade sig; de hördes icke mer. Då såg jag mig om efter Axel. Han satt på ett litet afstånd ifrån mig. Sin näsduk hade han bundit kring öronen ... af grannlagenhet, för att icke jemte mig höra deras hviskningar. Jag gick till honom och upplöste dukens knut. Då sade han gråtande!

— Nu hatar säkert Celia mig värre än döden?

— Nej, Axel. Jag vill gråta tillsammans med dig. Du är min skyddsengel. Kom Axel, jag vill stödja mig emot din arm; du skall föra mig till ditt hem, som snart icke är .... Celias.

Svindlande och utan att vidare tala kom jag i min kammare. Snart låg jag utan medvetande och i feberyrsel.

Små flickorna berättade mig, att jag i yrseln talat obegripliga saker, som ... ingen kunde begripa. En gång, när hofrättsrådinnan kom till min säng, hade jag sagt: — gå bort från mig; du vill säkert förgifta mig, elaka qvinna. — Och så ofta hon förnyade försöket att pyssla om mig, hade jag alltid haft något elakt ord tillhands. Slutligen öfverlät hon vården om mig åt gamla fröken.

d. 27.

I dag har jag uträttat ett och annat för min närvarande belägenhet nyttigt och nödvändigt. Jag har skrifvit afskedsbref till Josef. Jag sade honom öppna sanningen, att jag af en händelse kommit att höra hans enskilda samtal, d. 8 Juni, med hofrättsrådinnan, och då jag nu kände hans åsigter om ett och annat i verlden, äfvensom hans beteende i enlighet dermed, så förstod han väl äfven sjelf, att jag icke ville förena mig med honom. Föröfrigt nedskref jag inga onyttiga förebråelser; jag önskade honom blott en annan älskarinna, som mera kunde sympatisera med honom.

Vidare hade jag med fröken Dorothée en hemlig underhandling, deri jag förtrodde henne, att vissa händelser timat, hvilkas oundvikliga följd var, att jag måste lemna min kondition om par dagar. Jag bad henne underrätta hofrättsrådinnan derom.

Den gamla fröken blef häraf icke så förvånad, som jag hade trott. Hon suckade och såg på mig medlidsamt, liksom hon skulle anat orsaken till min begäran. Fröken Dorothée har icke så liten observationsförmåga; det kan verkligen hända att hon genomskådat sin syster.

Hon lofvade att för hofrättsrådinnan yppa mitt beslut.

d. 30.

Jag har emottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med hvilka andra känslor öppnade jag detta bref, det sista, än alla de förra. Huru hastigt var icke sigillet brutit på de förra brefven, huru långsamt och dröjande nu!

Af den fasta ton, som råder i ert bref, finner jag att ert beslut är fast och oryggligt. Derföre vill jag icke genom något vanmäktigt försök att kullkasta detta beslut falla er besvärlig — — allt emellan Celia och mig är nu förbi. Jag ville ingripa i ödets rättigheter; dess dom har träffat mig. Tänk om mig hvad ni vill ... jag skall icke klaga. Säkert är att jag om Celia skall tänka det bästa. Ni är en engel, den hvarken jag eller någon man är värdig. Farväl, farväl! Glöm

Josef“.

Detta bref, så bevekande det än är skrifvet, har icke kostat mig en enda tår. Deraf finner jag, att jag skall glömma honom. Jag behöfver icke ens bjuda till; det skall gå af sig sjelf.

d. 1 Juli.

I dag var afskedets dag. Det var kallt och afmätt emellan min principale och mig. Särdeles nöjd borde hon varit att bli af med mig. Till mitt behöriga arfvode hade hon lagt skjutspengar, tillräckliga nog fast för fyra hästar till min destinationsort. Jag anade att hon skulle gifva mig förmycket, hvarföre jag helt prosaiskt räknade pengarna, görande dervid en anmärkning. „Taga är denna gång detsamma som gifva“ menade hofrättsrådinnan. Kanske att jag denna gång menade detsamma, ty jag anmärkte ingenting vidare. Var Celia denna gång förmycket eller för litet grannlaga?

Mindre kallt och afmätt var afskedet emellan gamla fröken och mig. Hon tackade mig för de många glada stunder jag skänkt henne, och tryckte varmt min hand.

Svårt var afskedet ifrån de små flickorna. De sade, att de icke alls kunde tro det var mitt alfvar att resa, frågade om de gjort mig något emot, om de hade altför dåligt hufvud, och mera sådant, som framlockade tårar ur mina ögon. Stackars oskyldiga barn! Jag tyckte mig i deras ögon hafva bordt taga mig ut lik en brottsling. De hängde och klättrade vid mina knän, och ville alldeles icke släppa mig. Slutligen, sedan jag flere gångor kysst dem, lyckades jag göra mig lös. Jag frågade dem efter Axel. Bina svarade:

— Axel har varit klok, han. Axel visste huru svårt det är att ta afsked af mabonne. En sådan mabonne få vi aldrig, ä’ke det sannt, Lina? Men Axel var klok, han. Axel rymde, för att slippa ta afsked af dig, mabonne.

Just då jag tog i låset, för att komma ur tamburen, kände min venstra hand en spasmodisk handtryckning. Jag vände mig om och såg ..... hofrättsrådinnan badande i tårar.

Händelsen ville att de små flickorna stodo och pysslade med schäsen. Den gamla fröken höll på med att taga fram åt mig det redan förut arrangerade reskostknytet. Vi voro således ensamma. Hofrättsrådinnan sade snyftande.

— Gud vare med dig, goda oskyldiga barn!

En besynnerlig rörelse intog mig. Jag kysste hennes händer alldeles såsom en, den der beder om förlåtelse. Hofrättsrådinnan tycktes vilja säga någonting, i det hon spasmodiskt drog sina händer tillbaka, men i detsamma inkom gamla fröken, och hela scenen blef blott ett intermezzo.

Nästan utan medvetande kom jag i schäsen, och det bar af. Små flickorna sutto ett långt stycke väg på fotmanteln, men de kunde tala lika litet som jag, emedan vi greto så mycket. Slutligen, sedan de följt mig ända till randen af en stor skog, bad jag dem icke besvära sig längre, emedan man säkert redan saknade dem i hemmet. Hästen stannade.

— Kom Bina — sade Lina i det hon hoppade ner — efter Celia ber. Det blir heller icke bättre, fast vi följa. Vi gråta ändå.

De små kröpo upp till mig och kysste mig. Sedan hoppade de raskt ned och sprungo allt hvad de kunde.

Jag upprepar det än en gång: det är dock hårdt, att så der måsta lemna varelser, af hvilka man är så afhållen och dem man håller så mycket af tillbaka, att lemna dem nästan såsom en brottsling, utan att för dem med ett ord, eller ens med den ringaste häntydning kunna förklara hvarföre.

Åkdonet rullade åter af med stark fart. Men snart kom en lång backe, der farten fick svalna af, der hästen fick samla nya krafter, och jag söka samla nya tankar.

Samma väg hade jag kommit året förut. Ack, hvad jag då ansåg mig olycklig, och ändå var min största olycka blott den att bli guvernant. Nu är jag icke det mer, och likväl är jag mångdubbelt olyckligare nu än då. Jag har förlorat tron på menniskohjertats renhet. Hvad jag i fjol var barnslig!

Just som schäsen hunnit höjden af backen, och hästen ärnade börja ånyo springa, höll skjutskarlen tömmarna inne, emedan han såg en mensklig varelse, som tycktes ha någonting att säga. Jag slog upp ögonen och såg Axel. Han hoppade upp på trampen. Han sade:

— Jag var redan rädd att små flickorna skulle följa Celia än längre. Jag skulle då fått lof att springa i skogen, i jemnbredd med hästen, ännu ett stycke. Kanske skulle jag icke orkat det, och aldrig fått tala med Celia mer. Är Celia ond på mig, för det jag stulit mig till, att ännu en gång få vara med Celia ensam?

— Nej, goda Axel; det kostade mycket på mig, att ej få taga afsked af dig.

— Nu är Celia god; det är första gången som Celia är så. Förut, när någonting sådant händt, har Celia alltid varit missnöjd.

— Jag har varit tvungen dertill. Det hade icke passat annorlunda. Jag har nödgats visa mig liksom rädd för Axel.

— Ack, hvad Celia nu är god! Celia har då verkligen icke varit rädd för mig?

— Endast en liten tid.

— Jag vet hvilken tid Celia menar. En elak tid var det. Den tiden upphörde samma dag som ..... Celia blef ... sjuk.

— Ja, goda Axel, det var en elak tid. Derföre är jag af hjertat glad, att den nu är förbi. Jag tackar dig Axel.

— Ack, vet Celia, huru mycket jag tänkte, huru mycket jag vakade, alltsen den första gång, då jag hörde ... någonting. Jag tänkte: är det rätt eller orätt att säga åt Celia sådant? Slutligen frågade jag Celia om „faror som hota“. Celia gaf mig lof till att ..... göra Celia ... olycklig.

Jag tänkte för mig sjelf: en lycka, som är köpt genom inbillning å en sida och bedrägeri å en annan, är ändå värre än en olycka, som uppkommit genom sanningens visshet och bedrägeriets afslöjande. Jag sade blott:

— Jag var än mer olycklig än jag nu är det. Tro det Axel!

— Celia har vackra och goda ord för mig. Men emellertid var det jag, som gjorde att Celia finner sig ha varit olycklig just den tid, då Celia trodde sig ha varit så lycklig. Och det är jag, som gjort att Celia är olycklig nu. Olycklig, olycklig, och det genom Axel!

Dessa ord sade han halfgråtande, men återtog sedan med en själfull ton, hvarvid hans sköna ögon lyste:

— Ack, om jag någongång kunde godtgöra det onda jag gjort den Celia, som jag håller af framför alla andra menniskor i verlden, framför lekkamrater och syskon, framför min ... egen mor!

— Det behöfver icke godtgöras, då det onda var godt.

— Ack ändå, att jag skall vara så liten, så barnslig! Vore jag stor och rik och mäktig, jag skulle bli Celias riddare; jag skulle besvärja alla de faror, som kunna hota, afvärja alla de faror, som verkligen hota. Celia småler. Nå kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia? Jag skall efter en liten tid, en ganska liten tid, ett år eller så, bli student. Jag måste rätt snart bli student. Det skall bli annat. En student är i våra tider lika god som en riddare var fordom. Jag skall bli student för Celias skull. Jag skall bli Celias riddare!

— Du tror kanske icke på hvad jag säger. Tror Celia icke, att jag för Celias skull vore färdig till allt ... Nej Celia, du måste tro mig. Gif mig ett bevis på att du tror mig. Ack, vet Celia, jag hade någonting att säga, någonting att begära.

— Så säg det ut, snälla Axel. Om möjligt är, skall jag bifalla din bön. Axel skakar på hufvudet. Jag menar det alfvarsamt.

— Ack vet Celia — hviskade Axel — jag drömde denna sista natt, att ... du kysste mig. Kan drömmen få bli sanning?

Jag rodnade inför den fjortonåriga gossen, och sannerligen, jag skulle ha afslagit hans djerfva bön, derest jag icke i hast fått en idé. Huru ofta hade icke under ett halft års tid mina läppar vidrört ovärdiga läppar. Kunde det då vara ett brott, om jag en gång, blott en enda gång kysste den trogna, ädla och rena Axel?

Blygt såg han på mig, och då han i mina blickar fann gensvar, vågade han sig högre upp och tog af mig den kyss jag ... så gerna gaf. Sedan tryckte han min hand och sade:

— Farväl, engel Celia! Vore jag här längre, skulle jag förgås af sällhet. Men jag vill lefva för Celia. Gud skall låta oss se hvarandra åter. Farväl!

Så sagdt, hoppade han ner och gick åt hemmet. Jag såg efter honom. Jag väntade, att han än en gång skulle se sig tillbaka. Så skedde ej. Han försvann vid vägens krökning.

Skjutskarlen såg undrande på mig. Jag vinkade att han skulle köra.

d. 4 Juli.

Jag var olycklig, jag var husvill. Det sednare är jag icke mer, det förra mindre. Goda menniskor ha erbjudit mig tak öfver hufvudet; deras vänskap har lindrat min olycka.

Ja, det var en lycklig instinkt hos mig, att fly till Mainola vid Mallasvesis strand, att fly till Anna Degerberg.

Jag har i halfklara ordalag förklarat för Anna orsaken, hvarföre jag så snöpligen lemnade min guvernantsbefattning. Anna har tyckts förstå en halfqväden visa; åtminstone har hon icke gjort mig några frågor. Jag bad Anna, att på än längre afstånd antyda sanningen för hennes föräldrar. Detta tyckes Anna gjort med all grannlagenhet; så mycket kan jag förstå af föräldrarnas hjertliga och innerliga beteende emot mig.

Jag sade till kaptenen, det jag tagit mig friheten att komma till Mainola blott för så länge, som behöfdes att skaffa mig en ny kondition. Då sade han:

— Kondition, nej! Jag har mycket ångrat mig, att jag i fjol lät mamsell Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, men icke inser jag, hvarföre vi ej kunna orka med några barn till. Låt mig hädanefter kalla dig: Celia, mitt barn.

— På det du icke må anse dig för en onyttig medlem i vårt lilla samhälle, har händelsen fogat följande. Min ungdomsvän, länsman Sabell har, måhända genom någon liten oordentlighet, förlorat sin syssla. Han har tre barn, två flickor och en gosse. Den äldsta af dem, Emma, har jag förbehållit för min del. Hon är tolf år. Det torde vara onödigt att bibringa henne utländska språk. Endast litet historia och geografi samt räkna. Det der är väl Celia så god och lär henne. Några stränga läsetimmar behöfva icke komma i fråga. Gör det liksom för ditt nöjes skull. Annas sak skall bli att instruera lilla Emma i sådant, som rörer hushållet .... För resten skall du, min Celia, bli mig såsom sagdt ett eget barn. Förstår du mig, och vill du gå in på mitt förslag?

Jag var så rörd, att jag icke med ord kunde uttrycka min tacksamhet, men kaptenen kysste mig än en gång på pannan. Han tog min tystnad för hvad den var. Den som tiger, han jakar.

Sedan, för att surprenera så mig som Anna, hvilken hade inkommit i detsamma, öppnade han sin kammardörr och framdrog derifrån en blyg och försagd flicka. Det var den ifrågavarande Emma, en rosenröd, nätt flickunge, den Anna genast gick att kyssa. Jag naturligtvis likaså.

Åter har således för mig uppblomstrat en lycka. Här bland dessa goda menniskor skall jag återfå tron på det vackra i menniskohjertat.

Jag hinner ej mera. Vi skola ut att ro på Mallasvesi. Dertill ha vi lof, dock icke ... utom viken.

d. 15.

Min lilla Emma är läraktig, så att det är rätt roligt att informera henne. Derigenom att hennes läsetimmar icke äro så strängt markerade, är jag rädd att hon snarare läser för mycket än för litet. Under mellanstunderna öfverhopar hon mig med frågor om ett och annat i naturen, hvilka jag, skam till sägandes, ofta icke kan besvara. Derjemte har hon anlag för en grundlighet, som bland flickor icke är särdeles vanlig.

En gång, sedan vi haft en geografisk lektion, tycktes Emma mycket fundersam. Jag frågade, på hvad hon grubblade.

Jo, vet Celia — sade hon (ordet mabonne skulle så mycket mindre passa, som vi nästan sagdt äro systrar) — jag funderar på, huru jorden ändå kan vara rund. När jag först läste det, tyckte jag att det var så lätt att förstå, och så naturligt, men nu först efteråt tycker jag, att det dock är bra konstigt.

Jag anmärkte då, att af alla kroppar är klotet den enklaste, så vida det öfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde jag den vanlige sanningen, att till och med höga berg på ett så stort klot som jorden icke kännas mer än sandkorn på ett vanligt litet klot.

— Ja, nog förstår jag det alltid — svarade den lilla tviflerskan — men visst är en pannkaka också bra enkel. Jag tycker jorden just kunde vara som en pannkaka. Och vet Celia, hvarföre jag tycker så. Jo se, för det första: man talar om att resa till verldens slut. Vore nu jorden som en pannkaka, så kunde den ha ett slut, som sku’ säga halt. Det vore roligt att få se detta slut.

Jag förklarade då, så godt jag kunde, att jordens slut är på hvarenda punkt på dess yta åt det blåa till, och att man kunde föreställa sig resa ifrån jordens medelpunkt åt ytan till, för att ha det nöjet att se jordens slut.

— Nå nå, jag skall fundera på saken, kanske är det så. Men för det andra: om nu jorden är ett klot, så finns det väl en öfre hälft och en undre. Redan det är underligt, huru de menniskor, som finnas på sidorna af klotet kunna stå der och hållas. Men ännu underligare är att de, som äro under klotet, kunna gå och stå med fötterna uppåt och hufvudet neråt, ty på hufvudet lära de väl ändå icke stå och gå. De likna ju flugor, som kunna gå på väggen och under taket.

Jag började nu tala om jordens attraktion, som gjorde att ingen del af jorden kunde anses stå ofvanom den andra. Vidare, att om så vore, skulle vi sjelfva, ifall vi om dagen vore ofvanpå, om natten vara underom klotet.

Kaptenen, som afhört diskussionen med mycken uppmärksamhet, och ville komplettera min förklaring, inföll småleende:

— Alla lefvande varelser, hvilka äro skapade med fötter, äro så skapade, att de skola gå på dessa fötter. Fötterna skola vara närmast jorden. Att menniskan icke faller bort från jorden, verkas af jordens dragningskraft. Som jorden åter är en i rymden fritt sväfvande kula, som ständigt vänder sig kring sin axel, så kan intet upp eller ner komma i fråga. Om du, lilla Emma, kastar den der bollen i luften, så vet du sannerligen icke hvilken sida, som är den öfra eller den undra.

Den lilla funderade åter några ögonblick, innan hon invände:

— Pappa sade, att fötterna skola vara närmast jorden. Men flugorna, när de gå under taket, hafva sina fötter alldeles ifrån jorden, och kroppen närmast.

Kaptenen hviskade mig i örat, att hans förklaring verkligen var litet haltande. Jag skulle icke varit i stånd att svara på Emmas invändning, och jag rodnade ... å kaptenens vägnar, ty jag trodde, att icke heller han var i stånd att lösa frågan. Men jag bedrog mig.

— Det der kommer af tvenne orsaker. För det första har äfven taket, liksom alla kroppar sin dragningskraft för sig, som i någon mån upphäfver jordens dragningskraft. Oaktadt denna dragningskraft är miljoner gånger mindre än jordens, kan dess verkan dock vara stor nog på mycket lätta föremål, som befinna sig mycket nära eller invid. Nu är det väl också sannt, att till exempel en fjäder, ett dammkorn vanligen faller till golfvet; det kommer deraf, att de icke hafva fri rörelsekraft och således lyda jordens öfvervägande dragning. Det lätta kreaturet flugan deremot har rörelsekraft, och i någon mån vilja; då flugan spatserar under taket, är det säkert, att hon äfven något anstränger sig, för att hållas der; detta skulle dock icke lyckas, om icke äfven taket hade sin dragning, hvaraf flugan betjenar sig. Kan Emma nu säga, hvarföre flugan kan spatsera under taket?

— Ja, för att flugan är så lätt, för att taket drar till sig, för att flugan har starka ben, och för att flugan vill spatsera under taket.

Kaptenen skrattade rätt godt, af nöje öfver Emmas naiva uppfattning. Det kan nog hända, att hans förklaring icke så alldeles var byggd på vetenskapliga grunder, men hufvudsaken var vunnen. Emma trodde på honom, förstod på sitt sätt saken och var nöjd.

d. 20.

Jag har afsmak för att vidare skrifva i detta album. Hvad skola de fridfulla, idylliska scener, jag numera upplefver, ha att göra med de skakande, jag här upptecknat. Hvarenda gång jag öppnar denna portfölj, vakna hos mig hemska minnen. Hvarföre skall jag då så ofta öppna den!

Jag skall börja hålla ett annat album, hvilket jag vill kalla mitt Mallasvesi album, eller fridens bok.

Härifrån skall jag blott göra undantag, då något särdeles gladt eller särdeles sorgligt inträffar, eller ock, då jag har någonting att skrifva om personer, hvilka spelat en vigtig roll i detta föregående orons album.

TREDJE BOKEN.

d. 2 Febr. 1850.

Jag har i dag emottagit en nyhet, hvilken jag icke kan underlåta att uppteckna i orons album. Hofrättsrådinnan Segerskjöld är förelyst med landtmätaren v. Degen.

Partiet anses naturligtvis som en stor mesallians å hennes sida. Det kommer deraf, att man icke läst Celias svarta album. Skulle man det gjort, ansåge man troligen partiet temligen egalt.

Af de känslor, med hvilka jag emottog nyheten, finner jag till min glädje, att Josef verkligen är bannlyst från mitt hjerta. Visserligen blef jag litet häpen, många minnen stormade på mig; men bland dessa känslor fanns dock ingen, som hade ens tycke af kärlekens oro, af svartsjuka eller något annat sådant. Nej tvertom, de känslor, den närvarande stunden skänkte mig, hade snarare tycke af glädje. Josef har sökt tvätta bort en del af sin fläck och — han har högtidligen afsagt sig mig för lifvet.

Skall jag å någons vägnar känna smärta, så är det å Axels. Månne han igenom sin moders giftermål kommer i någon falsk ställning? Jag hoppas annat. Jag hoppas, att Gud styr Axels öde på det vackraste sätt.

d. 17 Juni 1850.

Ack, så jag är glad! Nyss såg jag tvenne personer gå arm i arm. Jag håller så mycket af dem begge.

Huru ofta Anna, nästan med ovilja, medgifvit, att hon aldrig varit kär! Jag har trott derpå, ty Anna ljuger aldrig. Anna har mest bott här i ensligheten på landsbygden; väckelse till kärlek har felats henne.

Anna har varit liksom ledsen på sig sjelf, för det hon icke erfarit denna ljufva plåga.

— Säkert är jag en så opoetisk varelse, att jag aldrig kan börja älska — sade hon en gång, halft gråtande, halft skrattande.

Då sade jag, att poesin icke ligger i kärleken egentligen — ty denna kan vara falsk — utan fastmer i den sanna kärlekens möjlighet. Jag drog på den sträng, att blott den rätta kommer, så skall Anna nog lära sig älska.

— Den rätte kommer väl aldrig — sade Anna — redan är jag tjugu år, och om jag är något vacker, så börjar väl den fägringen redan taga af. För hvarje dag blir det väl svårare att älska mig.

Härvid gjorde jag en liten syftning på min egen sorgliga historia och menade, att det kan vara en lycka att slippa kärleken.

— Nå ja; jag vill litet pruta med mig. Jag vill icke bry mig om att vara älskad. Men visst skulle jag sjelf vilja älska. Ja, jag skulle vilja tycka om någon. Jag ville försöka, hurudan kärleken är. Det är ju att knappt vara en flicka, då man är tjugu år och än aldrig tyckt om någon.

Jag ämnade säga Anna, att hon häruti talat temligen originelt, men oqvinnligt. „Det är just längtan, behofvet att vara älskad, som hos qvinnan verkar behofvet att älska“, hade jag nyligen läst hos Bulwer. Jag ämnade just använda denna sanning, för att vederlägga Anna, då bullret af ett åkdon hördes. En schäs stannade, och ner hoppar ingen annan än ..... min bror Clinton.

Jag måste säga, att jag bleknade af glädje. Anna å sin sida bleknade äfven, troligen af andra känslor. Det var äfven verkligen besynnerligt, i afseende å Anna, att Clinton skulle inträffa just nu.

Det nästan förargade mig, att Clinton skulle se på Anna mer än på mig.

— Det är min bror, ser du Anna, och han kommer icke att omfamna sin syster.

— Ja, vet du, Celia lilla — sade Clinton, i det han kysste mig — jag blef så häpen, när jag såg mamsell Degerberg, den du beskrifvit röd som en ros, nu blek som en lilja.

— Ja, ja, om du visste Clinton, hvarom vi sist talat, så skulle du icke undra så mycket öfver Annas blekhet. Ser du, nu är hon åter röd som en ros.

— Det anar mig, att jag någongång får veta hvad frågan gällde. Till dess skall jag tygla min nyfikenhet.

Det är någonting högst angenämt och fröjdande för själen, att vara vittne till gryningen af en kärlek emellan tvenne personer, dem man båda håller mycket af, och dem man i själens hemlighet önskar se som ett par.

Allt ifrån första stunden, och måhända till följe af Clintons oförmodade ankomst, hvilken, till följe af vårt just då afbrutna samtal, kunde gälla för ett lyckligt förebud, tänkte jag i stillhet, huru trefligt det vore, om det unga herrskapet, Clinton och Anna, skulle börja hålla af hvarann ... så der mycket.

Så jag tyckte om Clinton för denna uppfattning af Anna. Just så har jag tänkt mig henne. Jag tänkte: „kanske du, min bror, just blir den lycklige“. Men jag sade intet. Jag ville icke skrämma bort den lilla blinda guden, ifall han var i farvattnet.

Dagen derpå var jag nog ogrannlaga att fråga Anna, hvad hon tyckte om min bror. Anna blef förlägen, rodnade och knöpplade på fransarne af sin sjal. Med en viss ansträngning svarade hon:

— Åh, nog är han hygglig.

— Är han sådan som du föreställt dig honom?

— Ja, nej .... Din bror har jag alltid föreställt mig såsom .... hygglig. Men nog är han annorlunda ändå, än min föreställning fattade honom.

— Är han öfver eller under den? — fortfor jag obarmhertigt.

— Nog är han på sätt och vis öfver min föreställning, men nog är han mycket styggare än jag trodde. Han sätter mig så ofta i förlägenhet .... Ack ändå, sådant jag slabbrar för dig, Celia, men hvarföre skall du ... plåga mig med sådana frågor.

Det att Anna ansåg Clinton för stygg, kunde åter anses för ett lyckligt tecken. Så pass mycket visste jag af erfarenhet. Emellertid beslöt jag att icke vidare plåga Anna med frågor eller anspelningar, utan låta saken i all stillhet ha sin gång. Ville det bli kärlek af, så finge det.

Några dagar till hade förflutit, då jag hos Anna märkte de små symptomer, som antyda kärlekens tillvaro. Då Clinton var närvarande, såg hon på honom litet oftare än nödigt var, och ändå litet mera förstulet än man brukar. Annas ögon voro äfven vid sådana tillfällen mycket vackrare än eljest; de ägde en god portion af värma och .... trånad. Besvarade Clinton blicken, så sänkte den lilla Anna hastigt ned ögonen, och rodnade stundom dervid.

Var Clinton åter frånvarande, så hände sig att Anna ofta medvetet suckade. Vid sina husliga göromål var hon mäkta tankspridd, och begick många oskickligheter, hvilka ådrogo henne bannor af kaptenskan.

— Kan du tro, pappa lilla, huru Anna nu igen bar sig åt — sade kaptenskan till sin man — hon hällde ägggulorna i kaffepannan och kaffemåttet i steken. Jag ärnade mycket banna henne, men nändes ej, då hon sjelf började gråta öfver sitt misstag.

Kaptenen smålog och sade blott: — hm, hm. Han hade väl samma tankar som jag.

Med mig talade Anna mycket mindre än förut och var blefven mycket ojemn. Än var hon snartsticken och särdeles kort om näsan; än åter ömmare än nånsin, så att hon stundom helt oförmodadt och utan orsak kom och kysste mig.

Med Anna var således förhållandet icke tvifvelaktigt. Svårare att sondera var Clinton. Han var glad som vanligt, röjde ingen särdeles tankspriddhet, och tycktes tala med det gamla herrskapet just lika gerna som med Anna.

— Kan Clinton — tänkte jag för mig sjelf — kan min bror vara en sådan fjäril, som så många andra unga herrar? Jag kan ta för afgjordt, att han mellan fyra ögon sagt Anna vackra saker, som inverkat på hennes känsla, efter Anna blifvit ... sådan. Kan Clinton vara nog oädel att väcka känslorna hos ett okonstladt barn, utan att vilja vackert svara emot dem. Kan min bror vara sådan!

Jag höll redan på att arbeta mig till courage att ge Clinton en vederbörlig lexa, då jag i dag fick se honom jemte Anna komma ifrån parken, promenerande arm i arm. Clinton sade hänryckt:

— Önska oss lycka, min syster. Du förstår väl att Anna och jag äro riktigt förlofvade. Säg min Anna, så din blifvande svägerska hör, att du älskar mig.

— Ja, ja, ja — svarade Anna i ljuft bryderi.

I detsamma syntes kaptenen på trappan. Jag måste säga, att jag dervid blef litet häpen. Icke så Clinton, som gladt utropade:

— Ser farbror, att det lyckades. Här står min flicka nu, så ljuft förlägen. Hon är liksom rädd för pappa.

— Behöfs icke, mitt barn, behöfs icke. På den der vackra synen var pappa icke så alldeles oförberedd. Kom in, mina barn; ni måste få styrka er med litet vin.

Clinton kom således mina tvifvelsmål fullkomligen på skam. Och icke nog härmed! Han hade redan förut kommunicerat med Annas far och erhållit dennes bifall och välsignelse. Clinton har betett sig som en duktig gosse och som en klok general. Han skaffade sig vänner i fästningen, innan han intog den. Fast nej; jag är glad, att min liknelse haltar, Clinton har icke tagit sveket till bundsförvandt.

Om söndag skall firas en förlofningsfest. Den skall bli storståtelig, menade kaptenen. Dit skola komma gäster tillochmed ifrån Tavastehus.

Huru mycket jag deltar i Clintons och Annas lycka! Det är lika så ljuft att delta i andras glädje, som att sjelf vara lycklig. Och denna lycka är icke uppblandad med någon oro, den är fullkomligen oegennyttig och derföre så tillfredsställande.

Derföre bort ifrån mig, du orons album! Jag flyr åter till dig, du fridens anspråkslösa bok.

d. 8 Jan. 1851.

Redan hade jag nästan glömt bort att en portfölj, sådan som denna, finnes till. Nu måste jag åter fly till dig, du nattens vän och orons album.

Jag har återsett en person, hvilken tvingat fram många af de minnen, hvilka tycktes förgätna. Jag har återsett honom, jag vet icke, om med smärta eller med fröjd.

Clinton hade tillbragt hela hösten i Helsingfors, sysselsatt med tankar på sin doktorsgrad. Anna hade visst stundom rätt ledsamt, men fann sig ändå snart, såsom en klok flicka egnar och anstår. De täta bref, hon erhöll från sitt hjertas vän, bidrogo icke så litet härtill.

I ett bref, dateradt sjelfva nyårsdagen, underrättade Clinton Anna om, att han snart skulle infinna sig på Mainola. Trettondagen skulle han troligen vara i Tavastehus och kanske tillochmed med sin värda person „öka assembléens glans.“

Clintons förmodade ankomst var ett mäktigt skäl för Anna, att vilja fara till klubben. Hon öfvertalade sin far och mor till denna „lustresa“. Slutligen vann hon äfven mig, som visst icke väntade mig någon glädje, likgiltig som jag numera blifvit för dansens nöje.

Vädret var äfven lockande, likasom föret. Nog af, vi foro.

Förvånade blefvo vi väl icke, men ändå så hjertligen glada öfver att Clinton hållit sitt ord. Han var en af de första vi sågo i salen. Glad var jag för egen del, men än gladare för Annas.

Sedan den första valsen var slut, sade Clinton, att vi nu finge sakna honom på en stund. Han skulle gå till sitt qvarter, för att taga med sig sitt ressällskap, „hvilken väl icke kunde underlåta att komma, då hans väns syster och fästmö varit nog förekommande att, på grund af en blott förmodan, bivista assembléen.“

Den första kadriljen hade jag den lyckan att dansa med en kavaljer, som nog kunde föra till torgs det lilla han visste. Det var en långsam dans. Det vore bättre för herrar kavaljerer att tala ingenting, än att tala bara snömos. Men så lära icke andra flickor tänka, och hvad mängden tänker, det är väl det rätta.

Till all lycka fingo både Anna och jag sitta den andra kadriljen. Att vi sutto bredvid hvarandra, var naturligt. Vi fingo tillsamman ha ledsamt efter Clinton, som icke hördes af. Just då de sista tonerna ljödo, sade Anna:

— Nej, men se der kommer ändtligen Clinton. Han för med sig en ung, blek gosse.

Jag satt så, att jag icke kunde se Clinton och hans följeslagare, innan de voro tätt invid oss. Jag skall då ... berättade mig sednare Anna ... gifvit till ett utrop af öfverraskning och sagt: — Axel!

Ja, det var verkligen Axel, men huru förändrad! Ett hufvud längre än då jag, halftannat år förut, såg honom den gången, då ... Äfven anletsdragen hade undergått en förändring, som utvisade, att af gossen blifvit en yngling. Med undantag af en ökad liflighet och glans, voro dock ögonen desamma, dessa ögon, hvilka äfven under gosseåldern ägt ett alfvar och ett djup, som tycktes tillhöra någon sednare period af lifvet.

Axel tycktes söka efter något ord till inledning, men deraf blef intet. Jag skulle så innerligen gerna afbrutit den plågsamma tystnaden ..... om jag kunnat. Det blef Clintons sak:

— Jag tror att herrskapet redan hunnit glömma bort hvarandra. Om det så är, får jag för dig, min kära syster, presentera studeranden Axel Segerskjöld. Det är säkert studenten, som gör honom oigenkännelig.

Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och så, voro i sjelfva verket fina, och verkade hvad de borde. De förjagade en stor del af förlägenheten och bryderiet. Jag vågade framstamma en anmärkning om, huru mycket „herr Segerskjöld“ vuxit, och huru roligt det var att se honom.

Axel satte mycken tonvigt på detta „mamsell Värn“. Detta kändes mig något obehagligt, ehuru jag sjelf gifvit anledning dertill genom mitt herr Segerskjöld. Dock, som ställningen oss emellan förändrats, och Axel icke kunde anses för ett barn mer, tyckte jag mig gjort rätt. Jag ämnade äfven framdeles kalla honom „herr Segerskjöld“.

Jag minnes icke, huru jag besvarade Axels fråga. Han drog sig undan, sedan han likväl fått löfte om nästa kadrilj.

Af orsak, att några ortens lejon voro alldeles outtröttliga i polkamasurkan, och icke syntes ha något emot att för det täcka könet presentera deras synbarligen transpirerande kinder, hände sig att denna dans blef längre än den bordt. Jag var rätt nöjd att mitt svaga bröst icke tillät mig sådana fatiguerande danser. Emellertid sökte jag att ordna mina tankar beträffande Axel.

Huru hade Clinton blifvit så bekant med Axel? Hvilkendera månne hade sökt den andras sällskap? Om Clinton haft någon aning om, hurudant Axels förhållande varit till mig, var det då så alldeles rätt att föra honom till mig? Jag fann ingen lösning af gåtan innan Axel ledde mig till dansen.

Axels visavis var Clinton, som dansade med sin Anna. De hade så mycket att säga hvarannan; så tycktes icke förhållandet vara mellan Axel och mig. Öfver hälften af kadriljen var redan förbi, då Axel omsider sade:

— Jag ville, att jag icke alls lefvat förr än nu, eller ock att allt det förra varit en dröm. Då vore vi icke så fremmande.

— Låt oss anse allt det förra för en dröm, och vi skola icke vara fremmande mera.

— Ja, men vet ..... mamsell Värn, att jag omöjligen kan komma mig att tycka så. Och jag vill ej ens anse allt det förra för en dröm. Det finns deri ett och annat för godt, för att vara blott en dröm.

För godt för att vara blott en dröm? — sade jag — Kan verkligheten, äfven då hon är skön, gå upp emot en skön dröm? Vackra drömmar äro en gåfva ifrån höjden, med hvilken jordens gåfvor icke tåla någon jemförelse.

— Men om dessa jordens gåfvor ändå äro himlens?

— Jag förstår icke, hvad ..... Axel menar.

(När jag skulle kalla honom herr Segerskjöld, var det mig, som om tungan häftade vid gomen. Halft med ansträngning, hälft omedvetet nämnde jag honom således vid namn. Men jag rodnade).

— Det kan nu vara nog — sade Axel —; det förflutna står åter vid min sida och är icke fremmande mer.

Han såg på mig med en obeskriflig blick, och suckade helt lätt. Sedan sänkte han blicken och talade liksom för sig:

— Jag vet ej, om jag vågar mig till Mainola. Äro husvilla fremlingar välkomna der?

— Huru kan Axel tvifla derpå? De äro välkomna.

— Äfven oaktadt Celia finnes der?

Nu anade jag, att hans mening med detta vågar kunde vara en annan, än det först ville tyckas. Denna aning vågade jag dock icke låta inverka på mitt svar, som blef:

— De som äro välkomna hos dem, hvilka äro mig i föräldrars ställe, äro det äfven för Celia. Isynnerhet om de äro husvilla.

— Tack Celia för dessa ord, som innebära mera än du kanske anar. Ty jag är husvill och längtar efter ett nytt hem. Och jag skall våga mig till Mainola.

Dansen var slut, och Axel gick att tala med Clinton, hvarpå han syntes aflägsna sig. Clinton återkom med det besked, att Axel sagt sig illamående och vändt hem tillbaka. Min bror gick att söka sig ny visavis. Han sade det höra till saken, att dansa med sin fästmö minst två gångor, och med sin syster ... ingen. Clinton tycks hafva samma åsigt som fordom, att det nemligen ser pjåkigt och tillgjordt ut att dansa med sin syster, om hon eljest har någon tur.

Snart fick jag veta, hvarföre Axel kallade sig husvill. Clinton berättade mig, att alltsen hans mors giftermål med v. Degen, hade hemmet blifvit honom mindre kärt. Modren lär äfven blifvit mera ovänlig emot Axel, osäkert på hvilka grunder, menade Clinton. Endast en gång på ett års tid hade han besökt hemmet, af längtan efter sina systrar. Detta besök varade blott ett par dagar. Föröfrigt försåg man honom med penningar nog.

Jag tänkte: — Axel är en martyr för Celias skull. Ja, för min skull saknar han hemmets ljufva och hulda omvårdnad. Hvarföre skall Celia vara en oskyldig orsak till så mycket ondt? Stackars Axel!

Jag sökte utforska Clinton. Han hade genom en tillfällighet blifvit bekant med Axel. Han hade blifvit bjuden på hans studentkalas, han visste ej af hvem, ty tio nyssblefna studenter voro med om tillställningen. Clinton hade fattat tycke för ynglingen, hvars femton år icke hindrade ett djup och en flygt, högre än mången tjuguårings. Sedan hade han sökt Axels sällskap, ty Clinton föredrager i allmänhet yngre personers sällskap framför äldres. „Jag vill så gerna agera beskyddare“ tillade min bror. Lustresan till Tavastehus hade äfven varit en proposition af Clinton.

Min bror tyckes icke ana ..... Jag skulle, om jag äfven ville det, icke for min död kunna förtaga Clinton hans okunnighet.

De två följande kadriljerna dansade jag. Mina moitiéer uppbjödo nog sin förmåga att „hålla mig varm“; äfven måste jag hålla dem räkning för det de allsicke liknade första kadriljens hjelte. Det hjelpte icke, jag hade så tomt efter ... Axel.

Huru glad skulle icke jag således bordt bli, då Axel åter inträdde i salongen. Hans illamående hade upphört; han hade icke kunnat få sömn, när andra roade sig. Derföre måste han återvända. Jag kände tydligt att jag bleknade.

Han uppbjöd mig till kotiljongen. Jag hade bordt svara nej, men jag svarade ja. Jag var ju förbjuden att valsa.

Redan för två år sedan, då han var hufvudet kortare än jag, var det lätt att valsa med Axel. Nu var han halfva hufvudet längre. Han både valsade och förde väl. Det gick så lätt och lustigt; jag visste icke af någon ansträngning.

Redan den första gång, jag blef upptagen af en fremmande kavaljer, kände jag en stickning i bröstet och andtäppa. Jag beklagade mig deröfver. När jag andra gången skulle blifva upptagen, sade Axel:

— Jag ber om förlåtelse, min herre. Mamsell Värn vågar icke valsa utöfver de ordinära turerna med ..... mig.

Kavaljeren aflägsnade sig småförtretad. Axel rodnade, kanske för det han ansåg det låta egenkärt, då han sagt med mig. Jag tyckte dock om honom, för att han gifvit ett tydligt svar. Jag tackade honom derför.

Sedan en och annan fått samma besked, fingo vi sitta ostörda. Då var att se, huru Axel blef sig olik. Han var glad, liflig, skämtsam, intressant. Det var ett underverk. Så upprymd hade jag aldrig sett honom i hemmet, aldrig förut. Bland annat sade han:

— Jag tycker mig vara en helt ny menniska. Jag ser för mig framtiden i ljus. Förklara för mig det, Celia.

— Säkert kommer det deraf, att Axel blifvit student. Det måste vara ett eget nöje, ett nöje, hvilket qvinnan aldrig får erfara.

— Ja, det är ett nöje. Verlden ligger framför mig så stor, så öppen. Den stolta tanken, att kunna verka något i verlden, tränger fram lik stjernan ur natten. Önska mig lycka, Celia!

— Jag önskar Axel det allra bästa på jorden. Godt nytt år!

— Och hvad mån’ vara detta allra bästa? — sade han med en ton, som sade, att skämtet redan fullkomligen utrymt platsen.

— Det som för jorden närmast till himlen.

— Då förstår jag, att Celia icke menar jordiska utmärkelser, yttre ära och stjernor. De stjernor äro bäst, som bäras ... innanför. Dock tycker jag, att det vore en stor lycka, ja väl den allra största, att kunna på något sätt höja sig i deras ögon, hvilka vi älska. Låt vara, att fosterlandet är vår älskarinna, då skola vi icke sky att uppoffra oss för detsamma. Man bör vara beredd att tillochmed dö för det man älskar. Då blir troheten beseglad genom döden. Ja, det vore ljuft att dö för ..... sådant!

— Ja, det är sannt. Men jag ville nästan, att jag icke vore qvinna.

— Det var bra, att Celia tillade detta nästan. Eljest skulle jag hafva en motsatt, besynnerlig önskning. Jag ville icke alls vara. De blommor, som vända sig mot solen hade icke glada dar, om solen vore borta.

Hastigt förändrande ton sade han småleende:

— Celia lär finna, att jag lärt mig att säga komplimanger.

— Lofva mig att hädanefter använda dem sparsamt — sade jag.

— Lofva mig att hädanefter vara en annan, än Celia är — svarade Axel.

Kotiljongen slutade assembléen. Följande dagen foro vi af till Mainola. Clinton och Anna satte sig i en släde, kaptenen naturligtvis med sin fru i en annan. Mig blef intet val öfrigt. Jag måste sitta med Axel i den tredje släden.

Till min ledsnad måste jag medge, att så fort resan aflopp med Axel, hade den troligen icke aflupit med någon annan. Han var glad och treflig, och använde ytterst sparsamt ... komplimanger.

Lilla Emma, som säkert haft mycket ledsamt, emottog oss med en barnslig glädje. Men visst såg hon bra förvånad på Axel.

d. 12 Jan.

Axel har blifvit en stor favorit hos farbror och faster, — så kallar jag nuförtiden kaptenen och kaptenskan. Faster är förtjust i hans belefvenhet och artighet, farbror i hans „förmåga att kunna följa med,“ samt hans qvicka infall. Jag sjelf, huru må det vara med mig? Naturligtvis fröjdar det mycket Celia, att den person, hon sjelf håller af, äfven blir afhållen af andra, dem hon håller af. Personen vinner derigenom i ökad glans.

I går, då Axel icke var inne, roade det farbror att bry mig för honom. Jag svarade så ogeneradt jag nånsin kunde, att jag verkligen höll bra mycket af Axel, och att jag dertill hade rättighet, då han varit min discipel. Då sade farbror småskrattande:

— Nu kom Celia att missäga sig. Du sade att det var en rättighet, men menade säkert en skyldighet.

Jag rodnade, hvilket var förtretligt, emedan Clinton var i rummet. Småstucken och i bryderi gick jag ut. Snart mötte jag Axel och Emma, som kommo från den rimfrostprydda parken.

Gud är mitt vittne, att jag vid denna syn tänkte: — o, att småningom skulle uppvexa ett ömt förhållande mellan dessa två! De tyckas skapade för hvarandra.

Emma gick i all stillhet bort, och lemnade oss allena. Jag började tala om Emma, jag berömde, såsom jag det borde, mycket det lofvande trettonåriga barnet. Jag ryckte fram med en invit på långt håll, huru passligt det vore, om Axel o. s. v.

Jag vågade icke ens härvid se på honom. Han ljufva sonora röst hördes svara:

— Jag förstår Celias mening, och jag tackar dig derför. Celia talade som ur min egen själ; äfven hos mig har en sådan tanke trängt sig fram. Men jag har tillbakavisat den. När insekten en gång svedt vingarne på ljuset, så locka honom icke ens de klaraste stjernor af första ordningen; vid ljuset fäster sig insektens lif, tills det i döden släcks.

Dessa ord försatte mig i en onämnbar rörelse. Jag tyckte mig gjort mycket illa, som framlockat sådana ord. Jag skyllde på kölden och sprang i min kammare, der jag nu är.

Jag öfvertänker den djupa rörelsen i min själ. Hvad skall den båda? Är Celia skapad till olycka, till sin egen olycka, eller andras, dem hon håller af?

Men hvarföre tänker jag på olycka. Skall någon sådan nödvändigt uppstå nu? Att jag för Axel äger ett stort, altför stort värde, det vet jag. Är min känsla icke tacksam derför, besvarar jag icke hans kärlek ... ack att jag måste använda detta ord ... då blir det olycka, Axels. Besvarar jag den, skulle det så hända att jag besvarade den, hvem blir då den olyckliga? Månne jag sjelf? Men hvarföre tänker jag på olycka!

d. 17.

Lektionen med Emma var slutad. Hon sade till mig:

— Söta Celia, hvarföre har du blifvit så ängslig? Du suckar så ofta, när du läser med mig.

— Gör jag det? Det visste jag icke af.

— Vet Celia, vore jag några år äldre, så skulle jag sucka så ... för Axels skull.

— Hvarföre just för Axels skull?

— För han är så söt. Om jag någongång i verlden blir gift ... det kan ju hända ... så ville jag, att det vore med en, som skulle likna Axel bra mycket.

— På hvad sätt är då Axel så söt?

— Så Celia kan fråga! På allt sätt. Han är emellanåt så rolig, och sedan igen så förståndig. Han är också så karlaktig och duktig, när det gäller, och dessemellan är han så snäll och god. Han skulle visst icke göra en mask förnär. Och sist så är han så vacker, och det är ju också ändå någonting, det.

— Det är märkvärdigt, huru många fullkomligheter hos Axel Emma hittat på.

— Mycket märkvärdigare är det, att Celia icke hittat på dem. Och ändå tänker Axel på ingenting så mycket, som på Celia.

— Huru kan Emma tala sådant? Huru vet Emma det?

— Jo, ser Celia, jag har det af Axel sjelf. Hvarföre tror Celia, att han så gerna är med mig allena; det är bara för att få i fred tala om Celia. Han frågar mig så mycket om Celia, ja, allt möjligt frågar han. Och när jag då berömmer dig, såsom alla måste göra, så blir han så glad, och om jag berättar något, som Celia sagt eller gjort, så hör han så uppmärksamt på, att jag är rädd han skall förlora andan. Det är riktigt sannt. Skulle jag icke veta, huru rysligt mycket Axel håller af Celia. Ack, vet du, i går frågade han mig, huru lexan gått. Jag sade då, att Celia varit nöjd med mig och kysst mig. Då kom Axel till mig och stal, riktigt stal en kyss af mig. Nog förstår Celia, hvarföre han det gjorde.

Jag blef ledsen på mig sjelf, för det jag så gerna åhört Emmas berättelse. Derföre sade jag temligen omildt:

— Men hvart vill då Emma komma med detta prat?

— Jo, det skall jag säga. Jag skulle vilja att Celia vore mera god emot Axel. Celia tycks vara liksom rädd för honom. Celia borde hålla af Axel lika mycket, som han håller af dig. Åhå, vore jag i Celias ställe, nejminsann jag skulle låta en sådan gosse, som Axel är, vara så der. Jag skulle hålla af honom så rysligt. Och jag skulle äfven visa det.

— Men, minns Emma, jag är ju hela fyra, fem år äldre än Axel.

— Fyra, fem år äldre, hvad gör det? Så mycket äldre var också mamma än pappa, och lycklig var pappa, så länge mamma lefde. Jag minns ännu, huru de höllo af hvarann, och huru pappa gret, när mamma lades i kyrkomullen. Hvad gör ålder!

— När Axel blir så gammal som jag nu är, så har han glömt mig.

— Glömt? Du tror sådant om Axel. Han kan ej glömma! Å nej. Han är den allrabästa.

Sedan Emma sagt detta, gaf sig barnahjertat luft i en ström af tårar. Hade en engel ifrån himlen nedstigit som förespråkare för Axel, han hade dock icke kunnat vara vältaligare än detta barn, hvars späda fantasi, förgudande sitt föremål, altförväl röjde sin riktning, men hvars goda, oegennyttiga hjerta ändå glömde allt vid tanken på dens väl, som gifvit barnafantasin dess späda vingar.

Oemotståndligt bröto tårar sig väg ur källan af mitt hjerta.

De blandade sig med Emmas.