Guvernanten Celias minnen

d. 20.

Klockan är icke mera än tre på morgonen. Jag har stigit upp, för att uppteckna den dröm, som nyss väckte mig. Minnet af drömmar förgår så lätt, om man icke griper dem på färsk gerning.

Jag var i en bergig skogstrakt, der träden voro så höga, så höga. Clinton och Anna voro med mig.

Vi hade att gå uppför ett ganska brant berg. Anna var mycket rädd och stödde sig ängsligt på Clintons arm. Jag var icke alls rädd, och uppmanade dem blott att skyndsamt stiga på. Hvart jag egentligen ville, vet jag ej, lika så litet hvad jag ville. Likväl var det någonting ytterst maktpåliggande och vigtigt.

Småningom märkte jag att Clinton och Anna blefvo efter. Likväl påskyndade jag mina steg. Då jag åter såg bakom mig, fann jag att de, i stället för att vidare komma uppåt, gledo sakta nedföre och tillbaka. Då ropade jag dem an. De svarade med knappt hörbar röst, att de hade bättre att vara i dalen. Då beslöt jag att icke mera plåga dem. De fingo vara der de ville. Jag tänkte icke på dem vidare. Jag gick på oförskräckt. Jag kom till bergets topp.

Toppen var bevuxen med granar i en stor cirkel. Jag gick inom cirkeln. Der stod Axel, och tycktes vänta på mig.

— Ack, hvad Celia var god, som kom. Nu får du se alla de rikedomar och skatter, som jag förvärfvat åt dig. Följ mig.

Sedan jag gått några steg fram vid Axels ledande arm, stannade jag tvärt. Vår väg var afbruten genom en mörk håla.

— Detta ser ut som nedgången till en grufva — sade jag.

— Det är så — sade Axel — fatta mod och sätt dig jemte mig i denna korg. Vi skola fara nedåt.

Der fanns verkeligen en stor korg, som jag icke märkt. Vi satte oss i den. Den gick nedåt medelst ett vindspel. Det var mörkt, stickmörkt.

— Är du rädd för mörkret, Celia?

— Ja, om jag vore ensam, men icke med Axel.

— Det börjar väl äfven snart att ljusna — sade Axel.

— Huru djup är denna grufva? — sporde jag.

— Djupare än höjden af det berg, du klättrade uppför.

I detsamma började det ljusna. Korgen sänkte sig alltmer, och ljuset tilltog. Det började höras ett dån och ett skrammel, som tilltog i samma mon som ljuset. Konturer af menniskofigurer började synas; de tycktes vara i en liflig rörelse och arbeta med kraft.

Bottnet af grufvan såg ut som en underjordisk stad. Detta erbjöd en vacker och skön anblick. Den öfvergick all föreställning.

Omsider stannade korgen på botten, och vi stego ur.

— Nu skall jag visa för dig mina arbetare. De äro indelta i tvenne klasser; men slafvar äro de alla.

Jag såg på arbetarene. Alla voro de svarta och smutsiga.

— Se noga på denna klass. Den utgöres af sådana menniskor, som värderat det jordiska guldet högre än allt annat. De hafva frivilligt gifvit sig till slafvar. Deras lön är stor nog.

Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på första klassens arbetare. Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I hvarenda af dem igenkände jag ... Edvard. Den Edvard, som jag fordom hade älskat i barnets inbillning. Den Edvard, som öfvergaf mig, emedan jag var fattig på jordens guld, han, hvars otro icke kostat mig någon tår och ingen sorg, emedan min kärlek blott var ... inbillning; ja, denne Edvard stod der nu för mig, representerad i tusende olika och dock lika gestalter.

Axel gick ifrån dem, och förde mig till den andra klassen.

— Se noga äfven på denna klass. Den utgöres af sådana män, som, lika onda englar, kunna tjusa så det rena som det orena sinnet, men hvilkas makt blott grundas på ett fint bedrägeri. De hafva nu äfven fått sin lön. De äro mina tvångsarbetare.

Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på den andra klassens arbetare. Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I hvarenda af dem igenkände jag ... Josef. Den Josef, som lik en ond engel demoniskt tjusat min själ, han, som jag öfvergaf, emedan han aktade det heliga ringa, Josef, hvars förlust kom verlden att gapa emot mig så tom och sorglig, emedan min kärlek ändå icke varit inbillning; ja, denne Josef stod nu der for mig i tusende olika och dock lika gestalter.

Ännu en tredje klass menniskor varsnade jag; det var qvinnor, handtlangerskor åt den andra klassens män. Äfven de voro sinsemellan lika. Jag vågade knappt se åt dem. De ägde alla, äfven de, bekanta drag.

Axel gjorde ingen anmärkning öfver denna tredje klass. Han tycktes icke ens märka den. Han gick hastigt förbi, och drog mig med sakta våld åt ett annat håll, så att vi voro på ett visst afstånd.

— Ser du, min Celia, dessa äro nu alla de, som lyda under mig. Är jag icke rik? Kom, skall du få se, hvad slafvarna hjelpt mig till.

Med dessa ord knackade han på bergväggen, som öppnade sig. Vi voro i ett rum, stort som den största kyrka, och rikare prydd än någon sådan. Taket, golfvet, väggarne voro af silfver och guld, som ormlikt ringlade sig inom hvartannat. Ädelstenar af alla slag bildade guirlander kring väggarne. Ifrån taket hängde kronor utan ett enda ljus, men gifvande en sådan glans, att jag undrade, huru mina ögon kunde uthärda en sådan herrlighet.

— Du förvånar dig öfver prakten i mitt rike — sade Axel. — Snart skall du få se en ännu skönare syn.

Då framstodo omkring oss ljufva, underbara gestalter, som alla voro olika, och dock så sköna. De föllo, en och en, på knä för oss, och framräckte sina skänker.

Axel gaf en vink; då framstod ett af de sköna väsendena och räckte mig — en myrtenkrona. Jag ämnade sätta den på mitt hufvud, men först ville jag dock erfara, huru skickligt den var flätad. Jag höll den upp emot de bländande kronorna, och fann att myrtenkronan var genomskinlig. Jag blef rätt skrämd häraf.

— Jag vill ej hafva den. Den är ej gjord af myrten, utan af smaragd — utropade jag, och släppte kronan i golfvet. En förunderligt vidrig klang hördes, då kronan föll i stycken.

Nu trädde Axel till mig med strålande ögon och sade:

— Du har bestått profvet. Din rena själ kan icke dåras mer af falska glitter. Du lilla flicka, hemta hit en bättre krona.

Hon lydde, kom och satte på mitt hufvud en bättre krona, en äkta myrtenkrona. Det kände jag af bladens böjlighet och sköna svalka.

Jag såg på den sköna gifverskan. Var det icke Emma? Ja. Jag tackade henne med en kyss. Det såg Axel och han talade:

— Den tid vi bodde uti solens ljus, tog Axel Celias kyssar ifrån Emmas mun. Nu tar jag dem från Celias egna läppar.

Han kysste mig. I detsamma hördes en sakta musik, och sedan började de vackra gestalterna uppstämma en ljuf melodi, hvars harmoni efterhand blef allt mera rik, mångfaldig och underbar. Det var en festlig brudsång.

— Är här ej godt att vara? — hviskade Axel. Jag svarade:

— Om dock min far och moder lefde än och såge Celias lycka!

— Jag var beredd på Celias goda hjertas önskan. Derföre har jag kallat hit din fader och din mor.

Då kände jag, att mina axlar lätt vidrördes. Jag såg mig om. På ena sidan om mig stod min far, på den andra min mor. De voro sig fullkomligen lika, endast yngre. De voro lika unga, som den öfriga brudskaran omkring mig.

Min glädje blef nu fullkomlig. Helt och hållet försmälte jag i det närvarandes lycka. Jag sträckte mina händer efter Axel, för att tacka honom för all denna salighet. Han förstod mig, kysste mig och ..... jag vaknade.

Der ligger den lilla Emma, hon som i drömmen gaf mig den goda myrtenkronan. Ibland suckar hon lätt. Kanske drömmer äfven hon någon vacker dröm.

Hvad månne min dröm betyda? Jag har drömt om silfver och guld. Det säges icke betyda något godt. Åtminstone är silfver illa, säger man.

Det var en gång fråga om drömmars betydelse. Då sade en satiriker i sällskapet: — drömmar betyda just precis det, som framdeles kommer att ske i verlden.

d. 24.

I dag reste Clinton och Axel bort. Det var en sorgens dag.

På förmiddagen föreslog Clinton en promenad. Emma följde med. Småningom afdelade sig sällskapet helt naturligt i tvenne kotterier. Clinton och Anna bildade det första; Axel, Emma och jag det andra. Hastigt sade Emma: — jag vill veta, hurudant förlofvade tala, och sprang till Clinton och Anna. Axel sade:

— Ett så förståndigt och godt barn, som Emma är! Hon kände i luften, att jag ville vara ensam med Celia.

— Emma är ett mycket förståndigt och godt barn — sade jag tanklöst.

Vi talade först ett och hvarje i likgiltiga ämnen, tills det äfven blef fråga om resan. Jag bad Axel vara försigtig och icke förkyla sig.

— Jag lofvar det, då Celia så vill — sade Axel, med ett alfvar, som tycktes illa harmoniera med frågans obetydlighet. Med än större värme fortfor han:

— Jag lofvar ännu mer än Celia fordrar. Jag lofvar dig att ren och obesmittad gå igenom ungdomsålderns faror. Celia, detta namn skall blifva mig en stark sköld. All min äregirighet lofvar jag dig ... äran utan Celia vore utan värde. Sist lofvar jag dig min kärlek, en varm och trogen, ja, en evig kärlek. Jag kan icke föreställa mig en möjlighet att lefva, om Celia ej bodde i mitt hjerta, icke heller någon himmel, der ej Celia vore. Jag lofvar dig en kärlek, som gifver allt, men fordrar ... intet.

— Det är för mycket, Axel. Tala dock ej så — hviskade jag, i det tårar ovillkorligen fuktade mina ögon.

— Du gråter, Celia. Jag tackar dig. Du kan ha rätt, ty att försaka dig för alltid, det vore dock hårdt. Derföre vill jag förändra mina ord. Den kärlek, som nu lifvar mitt bröst, den gifver allt och fordrar intet. Ser du, jag frågar dig icke, om min kärlek har något gensvar i ditt hjerta. Det är nog för mig, att jag älskar dig.

Åter sade han, efter en lång tystnad:

— Det vore äfven förmätet af mig, att af Celia fordra ett svar. Jernet skall pröfvas i eld, innan det duger. Framdeles någon gång, sedan jag bestyrkt min trohet och min rena vilja att vara Celias vän ..... då är det tid för frågor.

Huru gerna jag velat säga några ord. Äfven jag hade ju bordt gifva ... någonting. Jag försökte tala ... jag kunde icke, vågade ej. Axel förekom mig nu såsom ett väsen ifrån ett annat hem, ett väsen, som nedlåtit sig till ett jordens barn. Det gick igenom mig en rysning. Jag gick der darrande och ängslig.

Axel såg på mig, och sade med skiftad ton och blick:

— Jag har sagt allt. Nu känner Celia mig ....... Derföre skola vi tala annat. Vi skola leka, skämta. Jag är ett barn. Skämtet passar bra för mig. Och Celia är ett barn, som aldrig kan bli annat än ett barn. Derföre skola vi ha roligt .... Emma, kom hit. Hvad har du att göra der med de gamla!

Emma kom, och Axel hade med henne många roliga upptåg, som också fingo mig att skratta.

De några återstående timmarna var Axel så glad och tokrolig, att jag aldrig förr sett honom så. Och när han satte sig i släden, tycktes det allsicke kosta på honom att resa.

Clinton var icke så glad. Dock sökte också han på sitt sätt trösta Anna, stackars barn, som gret.

d. 1 Mars.

Tomt, tomt hade vi de första tiderna efter de kära bortfarna vännerna. Farbror klagade att han „radicaliter“ förlorat sin matlust och sitt humör; Anna gret tidtals, likaså Emma, som klagade, att det aldrig var riktigt roligt mer. Endast faster hade nog förströelse af sitt hushåll, och jag ... jag gret icke.

Nu deremot, sedan tårarna i det närmaste upphört för Anna och Emma, tyckes turen ha kommit till mig. Nyss gret jag så, att det var underligt, huru jag icke smälte. Men dessa tårar voro ljufva.

Kan det vara möjligt att jag älskar denna gosse, har jag ofta frågat mig, och fått till svar: kunde det vara möjligt att jag icke älskade Axel? Åldern gör intet, sade Emma.

Emellertid, om det är kärlek, huru olika mot den, jag hyste för ... Josef! Den kärleken kom hastigt som ett rus, en yrsel; ja, den var äfven ett rus, en yrsel, efter hvilken uppvaknandet var svårt och tungt. Men den, jag nu känner, har kommit småningom, den har så stilla smugit sig kring hjertat; den har tillvuxit så jemnt och säkert, som en snöboll, rullad i blid snö. Den är nästan för ljuf, och fridfull, för att vara kärlek, dock för litet systerlig, för att icke vara kärlek. Således är det väl ändå kärlek.

Men då det är kärlek, och denna är så ljuf, så fridfull, hvarföre skall jag då gråta? Ehuru jag känner denna kärleks art, är det dock, som om jag fruktade den. Hvarföre skall jag tänka på framtiden!

Hvad menniskan dock är oklarsynt och dåraktig. Den tid, jag förra gången älskade (synd på det ordet!), då hade jag intet rum för fruktan eller onda aningar. Jag fördes som i yrsel. Nu deremot, då min älskling är så annan, så ädel, god och ärlig ... nu fruktar jag.

Anna och Emma, som icke veta af orons album, hafva undrat, hvarföre jag icke mera skrifvit någonting i fridens bok. Det har icke skett, emedan jag saknat lust dertill. Så har jag talat till dem, och till en del sannt. De tider, jag haft lust att uppteckna någonting, hafva varit sådana, att jag hellre meddelat mig för dessa stumma vittnen, dessa hvita pappersblad, än för menniskor. Ja, jag har skytt att meddela dem någonting om sådant, som rör Axel. Jag kan icke vara uppriktig och öppenhjertig nu. Det vore att vanhelga .... Vore det icke?

Men jag vill försöka något annat. På en tid skall jag icke ens ha dessa stumma vittnen till förtrogna. Jag skall begrafva den ljufva låga, som alltmera värmer mitt hjerta, inom mitt eget bröst. Jag tror ej för det, att hon af brist på näring dör.

d. 20 October.

Jag har hållit mitt ord. På lång tid har den svarta portföljen varit oöppnad.

Den sköna våren har varit, sommaren har flytt, hösten har kommit; löfven hafva gulnat och till större delen affallit. Endast körsbärsträdens blad äro envisa och hålla sig gröna.

Nu är det höst, men i min själ herrskar vår. Hösten och förödelsen omkring mig förmå icke smitta mitt hjerta.

Hvarföre griper jag då i orons album? Emedan jag förbehållit mig rättigheten att få skrifva i det, då något särdeles gladt inträffat. Det är märkvärdigt, att jag allaredan skrifvit om detta glada äfven i fridens album. Det är så roligt att mer än en gång uppteckna det, som mycket fröjdar själen.

Axel har skrifvit ett bref till oss. Den skälmen har adresserat brefvet till ... lilla Emma. Det lyder så här:

H:fors d. 15 Oct. 1851.

„Söta Emma!

Hvad Emma skall bli förvånad öfver att få ett bref från mig. Emma har väl icke förut fått många bref, och säkert intet enda från en gosse.

Ändå har jag just ingenting vigtigt att skrifva. Men kanske skall det roa Emma att veta, att jag vuxit mycket. Emma tyckte redan i vintras, att jag var altför lång; nu skulle Emma bli rädd för mig, vet Emma, ty jag felar blott två tum i tre aln. Men säkert har Emma också vuxit, så att du icke behöfver se dessmera upp till mig än förut. Emma blir väl icke rädd?

Vet Emma, att jag den 20 October fyller sexton år? Emma måste den dagen få dricka mera kaffe än eljest. Jag vet att Emma tycker fasligt mycket om kaffe.

Jag skulle inte för någon våga berätta, att jag i slutet af denna månad ärnar mig till Mainola. Kanske Emma ändå törs gifva sina goda fosterföräldrar en liten vink derom. Hviska det äfven för Celia, så att ingen må bli skrämd.

Ser du, lilla Emma, huru alldeles ingenting jag hade att berätta för dig. En annan gång bättre. Helsa alla så mycket från

Axel Segerskjöld“.

Det är således i dag Axels födelsedag. Han fyller sexton år. Jag tycker det för Axel är så mycket, som för andra tjugusex.

Emma har ställt så till, att vi verkligen i dag fått dricka mera kaffe än vanligt. Emma sade, att hon tyckte kaffe aldrig smakat så bra. Jag tyckte så med, fast jag ingenting sade. Anna var den enda, som ej tycktes tycka så. Men det är sannt, Clinton har icke i dag sin födelsedag.

Farbror blef mycket glad öfver nyheten. — Det är en skön sak — sade han — att man åter på en tid får hit någon att prata förnuft med. Det skall bli roligt, att få höra universitetsnyheter. Också jag har varit student, och den som en gång varit det, förblir det ock.

d. 5 Nov.

Hösten har för en tid lemnat rum för en skarp vinter. Den 29 October var ett förfärligt väder. Jag anade, att Axel var på vägen då, men jag tackade Gud, att det icke var en sjöresa.

Han kom den trettionde, icke alls illa medfaren. Han sade, att man måste vara nöjd, när man har slädföre, om också drifvorna göra, att man icke hinner mera än en mil på tre timmar.

Så stor och vacker Axel blifvit. — Det var en lycka — sade Emma — att han skref till mig derom, eljest hade jag verkligen blifvit rädd.

Underligt att jag aldrig märkt, att Axel är vacker. Och dock är han sig så lik i det stora hela. Samma uttryck, samma själ, samma ögon, som då jag frågade honom plurariel af ciel!

Kanske är det förändringen i min egen själ, som låtit mig märka förändring hos Axel.

Axel är mot mig så grannlaga. Icke ett ord af sådant, som .... nå ja!

Stundom vill det synas, som han tillochmed undveke mig. Deremot håller han sig, än mer än förra gången, till Emma. Månne detta vara så alldeles bra? Han tror väl, att Emma är mera barn, än hon kanske är det.

Jag har stundom ärnat varna Axel, men det skulle passa sig så illa för mig. Anna borde göra det, men säkert faller henne icke sådant in, och jag ... jag skulle icke kunna göra Anna uppmärksam derpå.

Men månne det kan vara någon fara för Emma? Är hon icke verkligen förmycket barn dertill. Och vore det fara, månne denna just vara så ... farlig? Skall det icke blifva blott en ljuf, barnslig fantasi?

d. 10.

Emmas far har skrifvit efter sitt barn. Han ligger farligt sjuk. Jag har beslutat att resa med Emma. Farbror sade skämtande till mig:

— Så mycket hellre kan du följa med, som den söta Studenten är bjuden att tillbringa några dagar hos min granne, häradshöfding Ekendal, och hans son, studenten. Celia behöfver någon förströelse under tiden. Föret är visserligen det allra eländigaste. Landsvägen är dels bar, dels försedd med isgata. Det bästa ekipage vore nu ett mellanting emellan kärra och släde. Men som intet sådant finns att tillgå, måste man välja mellan tvenne ytterligheter. Släde tycks vara säkrare, men har två saker emot sig: för det första skulle ni dröja för länge på vägen, för det andra skulle ni komma utan medar hem. Hjulåkdon ser visserligen riskabelt ut att ha i denna iskraka, men min nya schäs har ännu så hvassa spikar, att han borde hållas på isgatan lika väl som en nyss skodd häst. Detta ekipage rekomenderar jag således. Celia, som jag har märkt kör bra, kan föra tömmarna. Anders kör så vårdslöst; han får sitta lat bakpå sitsen.

— Åh — svarade jag — nog skall jag köra försigtigt. Visst ser det litet haskligt ut, då man möter någon, men det hjelpes genom att antingen stanna, och låta den andra köra förbi, eller också, på farliga ställen, genom att dela väg med sig så litet som möjligt.

Anders går redan att spänna hästen i redet, och jag ... ja, hvarföre har jag skrifvit detta i orons album?

d. 15.

Lycka, lycka, hvad är det för ett ord? All lycka står på randen af en olycka. All glädje är så hastigt färdig att räcka handen åt smärta.

Den tolfte återkommo vi från Emmas far, som redan var bättre. Sakta och försigtigt foro vi på den bedrägliga isgatan.

Vädret var blidt, och ändå var himlen blå och solen lyste. Det var ett angenämt resväder. Också höll Emma mig nog varm med frågor om ett och annat, samt dessemellan med tal om Axel. Jag började finna, att hennes ömhet för honom dock icke var farlig, att hon ännu var förmycket barn, för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf, barnslig, systerlig fantasi. Deråt vardt jag ganska glad.

Backen var långsluttande, hade således ej bordt vara farlig. Men, såsom Emma sade, var den krokig. Vägen borde alltid litet slutta åt samma sida, som vägen kröker sig, eller åtminstone vara horizontel. Denna backe gjorde raka motsatsen; utom backens egen tillbörliga sluttning, hade han dessutom en sidosluttning, men åt motsatt sida af vägens krökning. Vid vägen var väl icke något dike, utan marken sluttade alltmera, ju längre ned. Sist kom en brant, som slutade vid en liten å, som tog vägen åt Mallasvesi.

Då jag såg åt höger, förstod jag, att denna lilla backe var vida farligare att färdas nedför än uppför. Slant schäsen en gång ur vägen, så stannade han icke förr än vid brantens fot, i åns svarta kalla vatten. Ledstänger saknades här, liksom så ofta på socknevägar.

Jag ärnade försöka stanna hästen. I stället tror jag att jag ryckte i tömmarna. Både Emma och jag upphäfde ett rop af glad förvåning. Axel syntes nedanför vägens krökning.

Hästen begynte smått löpa. Vid krökningen började schäsen att slinta. Det såg Axel, och var som en blixt vid vår sida, just då det högra hjulet redan var utom vägen, på den åt ån mera sluttande planen invid.

O, att han aldrig kommit! Hvad var vår räddning värd, då den köptes så dyrt!

Axel stod nedanom vägen på den åt ån sluttande planen, och bemödade sig att hindra det högra hjulet att löpa vidare nedåt. Förfärliga ögonblick! Axel hade intet säkert fotfäste på den hala marken. Han föll, schäsen hade förlorat balansen, den föll på Axel.

Huru länge jag var utan sansning, vet jag icke. När jag vaknade, såg jag Emma gråtande vid Axels hufvud, som var blodigt. Anders sysselsatte sig med att resa upp hästen.

Hästen låg omkull på vägen. Axels bröst hade hindrat schäsen att rulla vidare och draga hästen med sig i fallet.

— Du dumma menniska — utbrast Emma till Anders — du tänker mer på din usla häst, än på honom der. Förstår du icke, att om hästen stiger upp, så kan kärran ännu mera skada Axel. Lyft upp schäsen.

Detta gick snart för sig. Nu kunde vi betrakta Axel. Han var utan allt medvetande och andades knappt. Hjulet och schäsens tyngd hade illa skadat hans bröst. Bittra öde!

Vi förbundo hans hufvud så godt vi kunde. Vi gjorde honom af våra öfverplagg en bädd, så mjuk vi förmådde. Dock var den för hård — det funno vi af hans oroliga ryckningar under det sorgliga tåget till hemmet.

Mot aftonen vaknade Axel från sin sanslöshet. Han lät bedja mig komma till honom.

O, hvilken förändring! De ädla anletsdragen vanställda under bemödandet att dölja smärtan, bröstet tungt flämtande, och blicken rullande, men, ack, så skön. Så låg den ädle ynglingen, det bleka offret.

— Celia — hviskade han — hvarföre gråter du? Allt är en vacker dröm. Celia, du lefver, du är räddad.

— Ack Axel, tala ej om mig. Jag lefver för att se ... dig så der. Ack, hvad du andas tungt. Ditt bröst är säkert mycket sjukt.

— Jag vet ej hur det är, men visst kännes det annorlunda än förr. Det går väl öfver.

Det påkom mig en underlig känsla, liksom han menat: — det går väl aldrig öfver. Axel smålog och sade:

— Jag borde banna Celia, för att du gråter så mycket. Men ... tårarna klä dig lika bra, som allt annat. Du kan få gråta.

— Kanske det skadar Axels bröst att tala — sade jag, i det jag bemödade mig att svälja tårarna.

— Det borde icke skada, när jag talar med Celia. Men jag vill söka lyda dig. Mitt öga tynger åter. Det bådar sömn. Hur ljuft, att söfvas in af den bästa vännen uppå jorden!

Han har somnat. Säkert sväfva omkring honom sköna englar nu. Han småler stundom. Kanske han icke vet, huru jag ensam vakar öfver honom, huru mitt hjerta uti oro klappar ömsom, stannar åter. Slumra, det är ljuft!

Doktorn har anländt, han har undersökt patienten. Ack ändå, bröstbenet är krossadt.

Doktorn har sökt trösta oss, men har icke rätt lyckats med mig. Hans ton, hans blick har ingifvit farhågor.

O Gud, låt Axel lefva. För Celias skull, låt honom icke sluta i blomman af sina ungdomsdagar. Tag Axel icke ännu till dig!

Men hör du icke denna bön, så hör en annan. När han är borta, så tag då äfven Celia rätt snart.

Nu är nattens tid. Jag minnes min dröm.

d. 19.

Åter har doktorn anländt. Sjukdomen har förändrat natur. Smärtan i det skakade bröstbenet har förorsakat feber och inflammation. Axel yrar tidtals. Mitt namn är ofta på hans läppar. Med rysning hörde jag honom för några timmar sedan säga: — „hvarföre skall du söka skilja mig från Celia. Nog är jag henne trogen“. Sedan började han åter tala osammanhängande ord.

O smärta, att nödgas bevittna förståndet, själens ljus, ligga i dvala, lemnande rum för en upphetsad inbillnings förvirrade tankespel! Nyss var han en yngling, strålande af ungdomshopp, mod och helsa. Nu ligger min gode vän så hjelplös der.

De suckar, han stundom drager, de komma säkert af kroppslig smärta. De förorsaka en själens smärta hos Celia; de äro lika många dolkar för Celias hjerta.

Skall det blifva lif eller död? Stode det i min makt att öppna framtidens Isislöja, jag vågade det icke. Jag vågar icke tänka på framtiden. Som ett barn i leken täcker öfver sina ögon, och tror sig icke blifva sedt af den, det icke ser, så vill Celia göra. Jag vill kasta ett dok öfver själens ögon. Kanske att ödet då ej hittar mig.

d. 20 Dec.

Snart inträffar julens, den höga kristliga glädjens och barnens fest. Min julklapp blifver sorg och smärta, och dock äro dessa julklappar för mig de käraste. Sorgen är min bästa vän, huru mycket ljufvare och herrligare än all jordens lycka!

Jag känner hos mig kraft att skrifva nu. Jag flyr till dig, du orons album. Nu är du den rätta fridens bok.

Det var den tjugunde November. Det gick mot natten. Jag vakade vid Axels bädd. Då slog han hastigt upp sitt öga. Hans ögonpar var ej förvirradt mer, men strålande af stilla ljus. Och Axel sade:

— Du vakar Celia. Är natten klar, är månen uppe?

— Månen är i nedan. Men det är stjernklart.

— Månen är i nedan? Men jag är nöjd, att de milda blyga stjernorna tindra. Minns Celia, hvar den stjernan är, som heter Vega?

— Det var den stjernan, som Axel visade mig den sista qvällen, då ..... Vega uti Lyran är nära intill Svanens kors, och icke alltför långt ifrån Carlavagnen.

— Ditt minne har varit dig troget. Jag tackar dig. Din Axel får be dig om någonting. Anse Vega för min stjerna, se på den, då och då, i nattens tysta timmar. Tro att min ande då talar till dig. Den och stjernan skola skicka dig ett mildt och vänligt svar.

— Jag vill så göra. Våra blickar skola mötas der.

— Våra blickar, ja, om vi begge bodde här på jorden. Men ....

Hvad menar Axel — utbrast jag, darrande för min egen fråga, i det jag hänfördes af den höga aningen uti hans drag.

— Anse himlen vara uti Vega-stjernan — sade Axel.

Jag började att stilla gråta. Jag anade, hvad han menade, anade, att himlen var för mig förlorad på jorden.

— Minns Celia den glada, friska vinterdagen uti parken? Då lofvade jag dig en kärlek, som gaf allt, men fordrade intet. Och när Celia sade, att det var för mycket, förändrade jag mina ord. Jag sade, att den kärlek, som då lifvade mitt bröst, gaf allt och fordrade intet. Men nu ....

Hans matta blick fick lif. Den vexte till en fråga. I en onämnbar sällhet svarade jag:

Jag förstår dig Axel, och låt mig svara dig. Med handen i din hand och ögat i ditt öga, med nattens stjernor och dess heliga tystnad till vittnen, inför Gud den allvetande älskar jag dig, och skall älska dig, så länge jag andas. Ja, bortom grafvens rand.

Han drog mig sakta till sig, och vi kysstes en lång och salig kyss, en himlens fläkt, hvars känsla skall följa Celia till grafven, ja, bortom grafvens rand. Småleende sade Axel:

— Nu vill jag gerna dö, då Celia är min. Gud skall icke förskjuta mig, för det jag älskat Celia så ömt. Celia har för mig varit en afbild af det gudomliga, skulle jag icke älska Celia!

— Din Celia har bedit till Gud, att om Han i sin allvishet behagar taga Axel bort, så må Celia rätt snart få följa.

— Hvad äro jordelifvets korta dar emot evigheten i de sällas land. En blixt, ett ögonblick, och Axel har dig åter. Men ack, Celia .....

Kanske att Gud hör Celias bön. I annat fall skall Celia rätt ofta se på Axels stjerna, Lyrans Vega, och tänka att jordelifvets dagar äro korta mot evighetens sälla dagar. Celia skall icke sörja såsom de, hvilka icke hafva något hopp.

— Jag har att bedja Celia om någonting. När jag är död, så skolen I begrafva mig här i denna sockens kyrkogård. Sen det är gjordt, så må’n I underrätta de dock så kära uti hemmet om min bortgång. Stoftet är förgängligt, dock vill jag så gerna hvila nära Celias hem.

Efter en lång tystnad, hvarunder hela mitt väsende tycktes försmälta i betraktandet af Axels in i döden trogna ögon, sade han:

— Ännu en kyss ..... så der ..... Vi förstå hvarann, vi hafva intet mer otaldt här på jorden. Läs för mig ett stycke ur den bok, som Celia tycker så mycket om, ur boken om Christi efterföljelse.

Gud gaf mig styrka att icke öfverväldigas af smärta, då jag ur boken läste upp ett stycke. Hastigt sade Axel med en röst, ljufvare än nånsin, en röst från annat hem:

Jag hör en ljuf musik af underbara toner. Jag går emot en här af sköna väsenden. Följ med mig, Celia .....

Hans ögon lyckte sig vackert. Hans själ utandades i en lätt suck. Jag kände på hans panna; den var kall. Jag sökte värma honom till lifs med kyssar. Fåfänga kyssar, de hulpo icke! Der låg den trogne ynglingen ett lik. Men i döden strålade hans anlete såsom de helige martyrers.

Och Celia fick icke följa med. Celia lefde, fast hon först trodde sig icke lefva. Tyst och tårlös satt jag der i stum förtviflan. Dödsengeln, som röfvat från mig det käraste, var mitt sällskap.

Och dock tackade jag Gud, som låtit Celia ensam, ensam emottaga den älskades sista suckar. Mitt hjerta slog af hänryckning, att Celias namn var det sista ord, Axel uttalat.

Fyra dagar sednare fördes Axel till grafven. Äfven Celia var med. Det är dock kärt att med egna ögon se, att den älskades dyrbara jordiska hydda vänligt blir anförtrodd åt den varma, moderliga jordens sköte.

Ännu hade jag icke gråtit, men på denna dagens afton framvällde ändtligen tårarna ur mitt öfverfulla hjerta. Dess stora tyngd blef härigenom lättad. Jag började finna, att jag kunde hålla det ord, jag gifvit Axel på hans dödsbädd, att icke sörja såsom de, hvilka intet hopp hafva. Tårarna äro en mild skänk från höjden.

På Vegastjernan ser jag ofta. Den ger mig sköna blickar. Jag känner godt min Axels ande.

Aftonens timmar äro de käraste för mig. Är himlen öfverdragen med moln, så att hugkomststjernan icke synes, så har jag dock en tröst. Den hvita bädden vinkar mig, jag får drömma.

Alla nätter har jag drömt om den förlorade. Än är han lefvande på jorden, än uti ett bättre obeskrifligt land. Drömmen har aldrig visat Axel sjuk och lidande. Jag tackar drömmen, som städse är god emot mig.

Och när jag om morgonen vaknar, visst är det då först så tomt, så tomt. Men snart stå tvenne englar vid min sida, Minnet och Hoppet. De trösta mig med den dem egna makt. Jag lefver icke i den flyende minuten; jag lefver i den flydda, och i den kommande.

I förra dagar begrundade jag ofta, om de döda kunna veta, hvad de kära öfverblifna här på jorden förehafva och tänka. Nu tycker jag mig ha svaret klart. De döda veta det. Allt, allt, hvad Celia gör och tänker; det vet Axel. Hans ande vakar öfver mig.

O, hvilken tröst! Han vet, att han är allt för mig. Han vet, att Celia icke tänker en enda tanke, som skulle oskära hans minne och vara Axels ande ovärdig.

I natt mot morgonen låg jag vaken. Då hörde jag en musik, som hade tycke af eolsharpans toner. Jag kastade ögonen ditåt, och såg en bländande klar punkt i väggen.

Punkten vidgade sig alltmer. Den vexte till en gestalt med obestämda konturer. Dessa blefvo efterhand mera tydliga och bestämda, färgerna klarare och mera lefvande. Det var en ljusblå strålande gestalt, som närmade sig mig. Dess anlete blef alltmera klart och bestämdt. Det var Axel.

Jag satte mig upp och räckte ut min hand, för att fatta Axels hand. Men då drog han sig med ett englasmåleende tillbaka; konturerna blefvo alltmera obestämda, intogo allt mindre rum, och blefvo slutligen en bländande klar punkt, som försvann på samma ställe i väggen, der den inkommit. I detsamma hörde jag åter en musik, som hade tycke af eolsharpans toner.

Synen hade intet förskräckande. Ännu känner jag en ljuf värma, en stilla, salig frid vid minnet deraf.

Huru orätt menniskorna göra Sorgen. Sorgen är en mild moder, en blek, men trogen syster. Sorgen är den bästa vän. För allt i verlden ville jag ej mista sorgen.

Derföre tycker jag ej om kroppslig smärta. Sådan sjukdom är anspråksfull, den störer själens tankar, den rycker dem till sig.

Mitt bröst, som aldrig varit särdeles starkt, har under de sednaste dagarna blifvit rätt konstigt. Jag känner stickningar, och andan blifver ofta altför kort. Jag måste rådfråga läkare. Jag vill blifva botad. Jag vill ostörd få lefva i Axels minne.

d. 2 Febr. 1852.

Jag har ej blifvit bättre, snarare sämre. Det låter som en motsägelse, men jag är glad deråt. Celia vet någonting.

Jag såg en dag doktorn hviska med farbror. De sågo då, som de trodde obemärkt, på mig. Jag märkte det likväl, jag hemtade en flyktig aning ifrån deras alfvarsamma blickar. Nästa gång, doktorn var med mig ensam, frågade jag, om han ansåg min sjukdom farlig. Han svarade så der temligen obestämdt, talade om försigtighet och mera sådant.

— Säg mig, bäste doktor — sade jag åter — är min sjukdom farlig.

— Mamsell Värn frågar mig med en sådan min, som om ni önskade att sjukdomen vore farlig.

— Ack, var så god och dölj för mig icke det minsta. Jag ber herr doktorn derom så vackert.

— Nå, det må så vara då. Er sjukdom är farlig.

— Säg mig att den är mycket, mycket farlig!

— Ni är en ovanlig patient? Ni tvingar mig att säga sanningen. Er sjukdom är mycket, mycket farlig.

— Ja, då den är längre avancerad. Har mamsell Värn efter det sist föreskrifna medlet hostat blod?

— Åja, det har jag. I dag på morgonen hade jag till och med blodstörtning, som gjorde att jag först blef mycket matt. Så säg mig nu, goda, bästa doktor, att min sjukdom är obotlig.

— Ni fruktar då ej att dö, ni som är så ung, så ...

— Nej, jag fruktar ej för döden. Säg att min sjukdom är obotlig.

— Jag tror nästan så. Menniskokraft är här för ringa.

— Tack, goda doktor. Celia har hört ett glädjens budskap. Se här min hand och min varmaste tacksägelse.

I doktorns öga lyste en tår, och stillatigande lemnade han rummet.

Den goda, snälla doktorn förstod mig väl. Han såg att Celia ej mera passar väl för denna verlden. Han skyggade ej för, att låta mig få veta det, som gör mig så lycklig. Sådana borde alla läkare vara. Är döden kärkommen, hvarföre då dölja denna lycka; är döden förfärande, hvarföre undanhålla sanningen, och skicka själen motvillig och oberedd till ... evigheten.

d. 15 Febr.

Jag har uppsökt det blad, som innehåller drömmen från den tjugonde Januari förledet år. Hvad jag får den att slå väl in.

Jag hade att gå uppför ett brant berg, en svår väg. Det betyder jordlifvet med dess sorger.

Clinton och Anna blefvo efter, ja de gledo sakta nedföre och tillbaka. Det betyder, att de än icke äro mogna för skördemannen med den hvassa lian. Clinton och Anna hafva jordisk lycka leende framför sig. Derföre skola de lefva.

Axel väntade mig på bergets topp vid ingången till en mörk håla. Det vill säga att Axel, förrän jag, var beredd på grafven. Han väntade dock mig.

I grufvan fick jag se inbegreppet af det dåliga, som Celias lilla erfarenhet fått se i verlden. Axel sade, att alla de smutsiga gestalterna voro hans slafvar. Det vill säga, att det goda herrskar öfver det dåliga, nu och i evighet.

Den herrliga och bländande salen, hvars like jag aldrig sett, var en bild af himlen, hvars like intet öga sett och intet öra hört. Min väg till den gick igenom grufvan. Igenom djupa grafven går vägen till himlens sal.

Min fader och min mor såg jag der, och de lefde. Det kunde ju ej vara annat än i himlen, ty de voro goda och älskade Gud.

Den falska myrtenkronan vill jag anse föreställa den myrtenkrona, som jag kanske hoppades på här i lifvet. Den kronan var visst grann, men höll ej profvet. Den föll sönder. I lifvet skulle jag aldrig prydas med myrtenkrona.

Men hvad betydde det, att Emma satte uppå mitt hufvud den äkta myrtenkronan. Ack, jag vet, hvad det betyder. Jag skall sjelf så ställa till, att drömmen äfven här slår in. Det goda barnet skall jag bedja om en liten tjenst, som hon skall gerna göra mig. Sen jag är död, skall Emma sätta den äkta myrtenkronan på mitt hufvud. Det skall för Emma bli den käraste belöning för hennes sorg och tårar.

d. 2 Mars.

Mina plågor hafva aftagit, så att de nu äro nästan inga. Men jag är ytterligt matt. Det är en förberedelse till afskedet emellan kropp och själ.

För sista gången talar jag med dig, mitt trogna album, du ofridens bok och ... fridens. Jag nänns ej förstöra dig. Jag skall skicka dig till trogna händer, till min broder Clinton. Han skall vårda dig ömt.

Jag hade en kärlek, döfvande som ett narkotiskt rus, och brännande som öknens sand, då solens strålar falla lodrätt. Derpå följde ett uppvaknande af afsmak, vedervilja. När solens strålar flytt och natten kommit, känns den sand, som brände nyss, så kall som is. Det kommer deraf, att sanden är ett jordiskt ämne, som lånar all sin värma ifrån solen. När solens strålglans är borta, är sanden endast ... sand, ett kallt och jordiskt ämne.

Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och småningom, som nattens stjernor tåga fram. Först ser man blott en här, en der, men oförmärkt de växa till i glans och antal, tills de fylla hela fästet.

Stjernorna, de tala blott till själen; de hafva intet utaf jordiskt slagg. De värma själen ljuft och mildt och troget. Och den, som engång deras språk förstått, har evigt deras minne qvar, ja, äfven när de flytt.

Min ljufva stjerna flydde bort från mig. Han gick att stråla uti annat hem. Men jag vill följa honom. Som nattens stjernor hvälfva kring, går Celias kärlek snart att lysa uti andra verldar.