Kapstadens chaufförer äro härdade. Denne drog inte på munnen ens, när en upphetsad, fetlagd herre med guldbågade glasögon, snubblande över fotsteget, skriade:
— Till hotell van Leeken.
SJÄTTE KAPITLET.
Herr Grenander får sin uppfattning om
ordningsmakten korrigerad.
Eftersom illusionen är det sista som lämnar människan färdades herr Grenander till sitt hotell med en (mycket svag, nästan döende) förhoppning, att Adorée var där före honom. Hans förnuft sade honom att denna sangvinism förtjänade värdesättningen idiotisk. Allting pekade åt ett och samma håll, mot en förklaring: Adorée hade blivit narrad ur tullskjulet och därefter bortförd. De i Grenanders bagage insmugglade cigarrlådorna röjde med tillräcklig tydlighet en på förhand uppgjord plan, som blott lyckats alltför väl.
Inte heller var det just någon trollkonst att gissa, vem boven kunde vara. Den sig så kallande don Ramon och hans förbrytarporträtt till betjänt voro som beställda för ett dylikt streck. Men så sant herr Grenander befann sig i ett ordnat samhälle med polis, konsuler och militär, så skulle den spanske uslingen o-för-dröj-ligen, inom högst en, allra högst två timmar tvingas att lämna sitt rov tillbaka.
Nej, naturligtvis. Hotell van Leeken kände inte till någon ung dam, som väntade på en med linjeångaren Lorenzo anländ passagerare. Herr Grenander lät emellertid lyfta ut resväskorna, gav portiern nödiga instruktioner och kastade sig upp i bilen igen. Ur plånboken letade han fram namnet och adressen på sitt lands generalkonsul, chauffören anmodades köra utan hänsyn till ringar eller möjligen befintligt bilreglemente och passageraren gjorde framställningen verksam med litet — ja, inte så litet engelskt mynt.
Herr Grenander hade tur, för en gångs skull, sade han sig själv. Inte nog med att generalkonsuln genast befanns villig att ta emot; han visade sig också vara en ung, rivande man med god fattningsförmåga och brinnande håg att låta svårigheterna befrukta verksamhetsbegäret. Journalisten refererade händelsen klart, utan ett överflödigt ord, och innan han slutat, hade generalkonsuln pressat långfingret mot bordsklockans elektriska knapp:
— Bed Tom Feathertom komma hit.
— Vad råder ni mig alltså till? frågade herr Grenander, vad tror ni om saken?
Generalkonsuln ruskade på huvudet.
— Det hade varit gynnsammare för er, om den här malören inträffat i någon annan stad än just Capetown. Tro inte att jag överdriver så värst mycket, om jag säger, att vilken annan storstad i de fem världsdelarna som helst skulle erbjudit oss gynnsammare jaktmarker, när det gäller villebråd av er don Ramons typ.
— Ni menar?
— För det första att polisen inte är sådan den borde vara här, för det andra att Kapkoloniens skojare ha en självhjälpsorganisation, som fungerar med en från deras synpunkt idealisk precision, och för det tredje att förbrytarvärldens grand old man har en betrodd ställning i detektiva avdelningens kontrollkontor.
— Man får således söka hjälp på annat håll?
— Ja. Och nej. Att inte anmäla saken för polisen vore riskabelt redan av den anledningen, att vi då bleve misstänkta för att vilja sköta affären på egen hand — och det skulle uppväcka en förklarlig jalousie de métier hos vederbörande, som till sist möjligen kunna vara oss till nytta. Allt beror på vilken ställning don Ramon intar till...
— Förbrytarvärldens grand old man?
— Just precis. Vad vårt eget arbete beträffar, hörde ni kanske, att jag nyss skickade bud på en herre vid namn Tom Feathertom?
— Det undgick mig inte.
— Well, det är just er man, mr Grenander. Bliv inte rädd för hans ungdom utan gör honom i stället till chef för er expedition. Pojken anser sig stå i en underlig sorts tacksamhetsskuld till mig för ett handtag han fick, när han råkat i knipa en gång — och han avskyr myndigheterna, som de sista åren envisats att vilja ha honom inom lås och bom...
— En originell rekommendation.
— Man skulle också kunna säga, att han känner de misstänkta kvarteren som sin egen ficka och reagerar vid dolda brott som slagrutan för den underjordiska källådern. Men se där ha vi honom. Kom in, Tom!
En gänglig pojke på aderton, nitton år öppnade dörren raskt, men anmärkningsvärt tyst, och steg fram i rummet. Man kunde inte låta bli att lägga märke till hans svarta ögon, som blänkte av livlighet och äventyrshunger — profilen var närmast semitisk till skulpturen. Hyn mörk.
— Detta är Tom Feathertom och detta är mr Grenander från Europa, presenterade generalkonsuln. Sitt nu ner Tom, så skall du få höra på en lustig historia.
— Det passar mig precis, sir, sade Tom, och slog sig ned i fönsternischen med uppdragna knän.
Journalisten måste beundra generalkonsulns förmåga att ytterligare koncentrera ett koncentrerat referat. Vid berättelsen om de insmugglade cigarrlådorna började Tom Feathertom spinna som en katt; till sist fuktade han gnäggande fingertopparna mot läpparna, en manöver som hos honom tycktes vara det starkaste uttrycket för entusiasm.
När generalkonsuln var färdig, hoppade Tom ner ur fönsternischen, vände sig till herr Grenander och frågade:
— Har ni tillräckligt med pengar, sir?
— Jaa, svarade Albert Grenander, något osäker, vad säger ni om trehundra pund, mr Feathertom?
— Kalla mig Tom, bad den unge mannen, men med sjutusen francs kommer vi inte någon vart. Här i Sydafrika är det med rättvisan som med kriget i Europa; det finns bara en gata till segern och den är stensatt med mynt.
— I så fall hade vi ju kunnat avvara ditt bistånd, Tom, inföll generalkonsuln stillsamt.
— Alldeles säkert, svarade Tom, men då blev det hundra procent dyrare.
— Jag har utvägar att telegrafera efter medel, inflickade herr Grenander.
— Gör det, bad Tom enträget. Standardbanken — en gentil bank med kolonner utanför porten, sir, är inte olivad för såna där uppdrag.
— Men hur mycket tror ni?...
— Beställ tvåtusen pund, sir, så är vi på den säkra sidan.
Generalkonsuln nickade.
— Ni kan lita på Tom.
Herr Grenander skrev ett par ord på ett blad i sitt anteckningsblock:
— Utgå ifrån att pengarna ligga i min plånbok. Sedan?
— Ni menar: först! Nåväl. Generalkonsuln ritar ihop en lång allvarlig skrivelse till regeringen på sitt blå, stämplade papper och anmäler, att man knyckt en hygglig flicka i tullen, en hygglig flicka av hygglig nationalitet. Hade det varit fråga om ett par viskyankare eller en fransk bil, så kunde det blivit litet väsen i stan, men vem frågar efter en tös? För att inte blamera sig sätter man i gång en lam undersökning, och mr Grenanders spanske markis blir sökt på hotell, pensionat och möjligen också i biljardsalongerna, men han finns naturligtvis inte på något av dessa ställen. Regeringen får sina papper tillbaka från polisen, sätter en violett stämpel på dem, och om fjorton dagar ligger bunten på generalkonsulns skrivbord, just här, mina herrar. Man är ledsen, men (det står att läsa mellan raderna) varje nation i Kapstaden får ta vara på sina flickor, om det är så illa ställt att flickorna inte kan ta vara på sig själva.
Herr Grenander reste sig upp. Situationen motsvarade inte alldeles hans föreställningar om det moderna samhällets höjda hand mot förbrytare och våldsverkare. Den naiva själen hade tänkt sig en polisminister — i värsta fall en polismästare — som omedelbart efter rekvisition från det mäktiga rikets generalkonsulat skulle mobilisera hela kåren, låta telegrafen spela i alla väderstreck, undersöka misstänkta transportfordon, hejda båtar och tåg, och senast inom två timmar överlämna mademoiselle Adorée Villanueva till monsieur Grenander och don Ramon i sällskap med titulus Sirius till Kapstadens mest ansedde fängelsedirektör.
Den mobiliserade ordningsmakten hade plötsligt krympt ihop till en gänglig aderton års pojke, vars bästa meriter inskränkte sig till myndigheternas lystnad efter hans person. De två timmarna blevo ovissa dagar, kanske veckor, och kostnaderna...
Hur var det Kerman sagt en gång:
— Har du den minsta världens glädje av alla dina pengar?
Då hade Grenander blivit stött — därför att han inte förmådde prestera en tillräckligt dräpande replik.
Jag skulle ha lust att skicka Kerman ett telegram nu och ge honom svar på tal, tänkte herr Grenander, satte sig upp i den väntande bilen, vinkade åt Tom att följa med och for direkt till Standardbanken.
SJUNDE KAPITLET.
Herr Grenander hittar en dam på sin balkong.
När herr Grenander kom tillbaka till Hotell van Leeken efter besöken i banken och polishuset — i vars port mr Feathertom avvek — var klockan sju. Portiern uttömde sig i ursäkter, att mademoiselle den efterfrågade inte låtit sig avhöra. — Som ersättning hade man ställt etablissemangets praktrum, en charmant citrongul salong med balkong åt hamnen, till främlingens förfogande.
Herr Grenander tog hissen upp. Vid en blick i den i korgväggen infällda spegeln erinrade han sig, att han inte ätit sedan klockan åtta på morgonen. Det förvånade honom att han inte känt eller kände den minsta hunger — så beroende av precisa tider och pedantiska vanor han trott sig vara.
Det förefaller mig som om jag skulle kunna vara utan mat ett helt år, konstaterade herr Grenander tyst och satte nyckeln i hotellrummets dörrlås.
Portiern hade rätt. Det var verkligen ett magnifikt rum i en diskret gul färg. Fyra stora, kopplade fönster, bakom vilka ett balkongräck skymtade, öppnade utsikt åt hamnen och en trädplanterad esplanad. Mycket kunde emellertid inte skönjas nu, skymningen hade redan fallit på. Herr Grenander vred därför om knappen till det elektriska ljuset och fann kristallkronan vara i stil med rummets övriga inredning. Han beställde en kopp te med ett par löskokta ägg till och slog sig ned i skrivstolen. Därvid föllo hans blickar på ett korsband med hans namn.
Albert Grenander hade nu hunnit så långt, att han upphört att förvåna sig över någonting. En lång historia i platstidningen var förstreckad, tre jättestora blåkråkor utmärkte den. Rubriken löpte över flera spalter: Tysklands kolonialpolitik sätter frukter; — förmodligen var det någon av de f. d. reskamraterna, som visade specialisten på Sydafrikas kolonialväsen denna uppmärksamhet. Men herr Grenanders ögon gledo med sublim likgiltighet förbi denna med förföriska underrubriker insprängda artikel — det var först när journalisten på sjätte sidan hittade notisrubriken Senaste polisnytt som han hejdade sig och började läsa.
Såvitt herr Grenander kunde förstå fanns här inte en rad, som ägde samband med Adorée och hennes försvinnande. En infångad falskmyntare, två berusade belgier, som ställt till bråk i Sea point, en kvinna med tre butiksstölder på sitt samvete och en herrelös, troligen stulen motorcykel — se där allt. Journalisten kastade tidningen i papperskorgen och tog med världsfrånvarande min och utan entusiasm itu med sitt te och sina ägg. Han undrade var mr Feathertom kunde hålla till...
Ett buller. Det lät som om någon skrapat på en av fönsterrutorna med nageln. Herr Grenander såg upp och höll andan.
Nej — hans nerver hade spelat honom ett spratt. Mindre underligt för resten, så som de blivit frestade denna dag. En kopp till av detta förträffliga, starka te...
Omigen. Nu var det en tydlig knackning på rutan. Det fanns intet tvivel längre — någon uppehöll sig på balkongen till detta rum.
Herr Grenander kände en lindrig hjärtklappning, inte av rädsla, men vid tanken att denna någon kunde vara Adorée. Han skyndade fram till balkongdörrarna och slog upp dem.
Ja, vid alla makter, det var en kvinna! Hon stod lutad mot en av pelarna längst bort, men nu, i dunklet var det omöjligt att urskilja hennes drag. Herr Grenander stammade:
— Adorée! Är det du?
Kvinnan gick, utan att svara, ett par steg närmare. Journalisten insåg genast sitt misstag. Denna dam var minst tjugu centimeter längre än fröken Villanueva.
Under de sista månaderna hade herr Grenanders förmåga att umgås med det andra könet utvecklats på ett högst förvånande sätt. Utan minsta spår till förlägenhet bjöd han den främmande damen att stiga in i rummet.
— Denna balkong tillhör nämligen, fortsatte han, ett av mig förhyrt rum, varför jag förmodar att här föreligger ett misstag, som vi måste se till att få rättat. Behagar ni sitta ned ett ögonblick, medan jag ringer på betjäningen.
— För all del, bad den främmande damen ivrigt, gör inte det. Blanda inte in någon utomstående i den här historien.
Herr Grenanders röst lät hård och reserverad — och inte alls artig — när han sade:
— Ni torde likväl finna, att en förklaring...
Men då lyfte damen på hatten och håret, och där stod mr Tom Feathertom.
— Behöver ni nu någon förklaring, sir?
Herr Grenander var ännu inte inne i sin nya roll som detektiv på spaningsjakt; han blev ond:
— Vad är det där för maskeradupptåg? Jag hade föreställt mig...
— Seså, seså. Ni höjer rösten, sir, och det bör ni låta bli. Ett hotell är inte ett hotell om det har ljudsäkra väggar — och hotell van Leeken utgör inte något undantag från den allmänna regeln.
Albert drack en klunk te.
— Det var alltså ett experiment?
— Ett prov kan ni kalla det. Jag har inte uppträtt som jänta på fyra år, och kände mig rätt osäker i klövarna. Nå, det har ingen risk, kan jag förstå. Ni lät lura er, ni, och då duger jag nog. Ringde ni, sir?
— Nej.
— Då kanske ni tillåter att jag...
Tom satte på sig den med hatten kombinerade peruken och tryckte på ringklockans knapp.
— Ni låter hälsa portiern att er släkting, den efterfrågade miss Villanueva, nu kommit till rätta, och att man inte vidare behöver göra sig något besvär för er skull.
— Men...
— Tyst, någon kommer.
Det knackade på dörren. Förste våningskyparen intog en så vördnadsfull hållning som gästen på hotellets dyraste rum har rätt att kräva, och Albert Grenander serverade sin av Tom Feathertom tilllagade lögnkaka.
— Är det tillåtet att fråga varför? sporde herr Grenander, sedan våningskyparen stängt dörren bakom sig.
— Man spionerar på er.
— Vem?
— Jag vet inte. Någon av don Ramons agenter förmodligen.
— Och denne agent?
— Köper underrättelser — mycket oskyldiga underrättelser, det kan jag försäkra er — av hotell van Leekens portier, den förträffliga människan i luckan här nere.
— Jag börjar förstå.
— Nu bli de konfysa ett slag, och i krig är det mycket nyttigt att göra sina fiender yra i mössan. Man vinner alltid något på det, även om man inte precis kan lämna en specificerad promemoria på förhand.
— Ni tänker alltså, sade herr Grenander och det låg aningen om ovilja i hans röst, ni tänker alltså agera fröken Villanueva hela tiden vi vistas här på hotellet.
Tom log.
— Tom Feathertoms gästspel som fröken Villanueva inskränker sig till en enda, remarkabel teaterafton, sir, och det är denna. Inte någon annan. I False bay finns ett utmärkt pensionat för unga damer. Om tjugu minuter avlägsna vi oss från hotellet, och ni låter då vår värderade portier beställa ett rum på sagda pensionat för er myndling. Ni tillägger, att hon beger sig dit redan i kväll, med sista båten. Att sedan ordna upp affären med pensionatet åtar jag mig.
— Gott, Tom, jag skall göra som ni önskar.
— Det låter höra sig. Nu är det min tur att avlägga rapport. Som ni snart skall finna, sir, har jag inte legat på latsidan.
Albert satte sig kapprak i stolen.
— Ni har ett spår, Tom, sade han andlös.
— Sakta i backarna, herr newspaperman. Ett spår! Nej, minsann, så gott om dem är det inte. Men jag har talat med en man, en klok man, med god uppfattning, som sett fröken Villanueva lämna tullhuset och hört henne yttra några ord på spanska till den herre, som hon höll under armen.
— Vad säger ni? Höll hon honom under armen?
— Låt mig först beskriva herrn få vi se om signalementet stämmer: en lång, mörkhyad prisse med blåsvarta mustascher, stora tjusiga ögon och en profil, skön som på ett tvålporträtt. När han orerade, kastade han ned huvudet, så här, som en häst.
— Det är han.
— Och hon: röda läppar, vita tänder, ung och fräsch, svinaktigt söt. När hon talar skorrar hon på r och det låter näpet som sju tusan.
— Det är Adorée. Människa, fort! Säg mig, vart gick de? Ni har skurken fast? Håll mig inte på sträckbänken längre! Tom!! Tom!!!
— Utanför tullhuset stod en bil, en chokladbrun bil med svarta ränder. Herrn öppnade dörren och bad damen stiga in. Hon tvekade, såg sig oupphörligt om och tycktes med ens alldeles ha tappat kontenansen. Då yttrade han några ord, som kom henne att ge vika, damen steg in, herrn efter, dörren smällde i lås, bilen susade bort. Är ni med, sir?
— Vidare, vidare!
— Det är lätt att säga, sir. Från det ögonblicket är den chokladbruna bilen som uppslukad av jorden. Jag har mina bekanta litet här och var i stan, men ingen har sett en chokladbrun bil med svarta ränder. De flesta äro röda eller svarta, som ni kanske sett, sir, så nog borde en vaken karl lägga märke till en chokladbrun. Om man inte kunde misstänka att er don Ramon hade bråttom, skulle jag våga tio mot ett på att han målat om sin kärra någonstans i förbifarten.
Herr Grenander skakade på huvudet.
— Observerade inte ert ögonvittne en herre till, en halmgul individ med rävaktigt utseende och väsande röst?
— Nej. Vilken roll skulle han spelat?
— Betjäntens. Mannen lät kalla sig herr Sirius ombord på Lorenzo, och gjorde ett osedvanligt vidrigt intryck.
— Antagligen blev han permitterad genast vid landstigningen. Den figuren förekommer nämligen inte heller i fortsättningen.
— Aha. Ni har en fortsättning, min käre Tom. Ni är då en riktig trolleriprofessor.
— Spara era lovord, sir. Då jag såg, att jag hade en halv timme på mig, innan ni kunde väntas hit, gjorde jag en hastig rond på några välunderrättade ställen. Turen var inte alldeles förgäves: jag fick reda på två saker.
— För det första?
— Att don Ramon saknar förbindelser med Kapstadens organiserade underjord, att alltså polisen inte har något intresse att skydda honom.
— För det andra?
— Att en man, vilkens beskrivning passar precis in på don Ramons signalement, förut i obekant syfte gjort ett par resor mellan Kapkolonien och Madagaskar.
— Madagaskar?
— Ni ser förvånad ut, sir, men det borde ni inte bry er om. Madagaskar är en utmärkt ö för uppfinningsrika herrar, och pengar finns att förtjäna för folk med fint väderkorn. Jag har själv varit där ett par gånger — som pojke, tillfogade denne övermage med största allvar.
Herr Grenander började mäta rummet med långa, betänksamma steg. Aldrig ett ögonblick föll det honom in, att Adorée kunde ha följt med spanjoren frivilligt. Hon hade, liksom han själv vid tullvisitationen, blivit lockad i en fälla.
— Tom, sade herr Grenander irriterad, det duger inte att sitta här med armarna i kors.
— Har ni några planer, sir? frågade Tom med retsamt lugn.
— Planer! Naturligtvis inte. Det är ju ni som är expeditionens chef.
Tom nickade.
— Det är ingen sinekur, sir.
Albert började dra på sig handskarna i brist på annan utlösning för sitt verksamhetsbegär.
— Alltså först vår lilla komedi nere hos portiern, sade han.
— Därefter uppträdande av förvandlingskonstnären Tom Feathertom, som från en skön kvinna blir en ful karl.
— Sedan?
— Tålamodsprov, pinsamt drama i tre akter.
— Ni menar inte, att vi ska slå oss tills ro och vänta tills något händer.
— Ändringar i programmet förbehållas, sir.
— Hör nu, min käre Tom...
— Låt mig förklara saken för er. Antag att ni förlorar en dyrbar kråsnål eller en ring eller någon annan klenod under en promenad på landsvägen. Far ni då ut på sjön och letar efter den?
— Naturligtvis inte.
— Se där. Jag kan våga mitt huvud på, att den som knyckt er tös inte låter henne gå ut på gatan. Att söka efter henne mellan husraderna skulle alltså vara precis lika fiffigt som att ro ut på sjön och leta efter er på landsvägen förlorade dyrgrip. Men den som är klok håller ögon och öron öppna och placerar en del av sitt rörliga kapital på sådana ställen där skvallret går, där whiskyn rinner och folk vänder insidan ut.
— Det är sålunda det enda vi ha att lita till? sporde herr Grenander bittert.
— Inte det enda, sir. Det finns någonting annat också, och det är det bästa av allt, något som gjort underverk mer än en gång, något som gör livet värt att leva, därför att tillvaron blir omväxlande som en hygglig roman.
— Vad är det, Tom?
— Slumpen, sir.
ÅTTONDE KAPITLET.
Slumpen.
— Vad tycker ni om stassen?
— Är det ert allvar, att jag skall ta på mig de här trasorna?
— Tyvärr kunde jag inte få tag i några sämre. För övrigt har ni ingenting att beklaga er över. Se på mig.
— Men är det nödvändigt?
— Om det är. Jo, var lugn för det, sir? Ni kunde lika gärna gå på en kungabal i bara kalsongerna som att hälsa på i Woods varieté med bonjour och blomma i knapphålet.
Herr Grenander hade fått sin önskan om en livligare spanarverksamhet uppfylld. Redan dagen efter expeditionens bildande körde Tom upp honom klockan sex på morgonen; ett tidigt kafé, två förmiddagskneiper och en biljardsaloon hade de besökt — utan resultat — och nu, klockan åtta på kvällen, skulle det bära i väg till Woods busvarieté, ett verkligt ställe, som Tom uttryckte sig.
— Det finns ingenting som är så nyttigt för huden som litet målarfärg, sade expeditionens chef och klatschade en halv tub sminkfett mitt i ansiktet på redaktör Grenander. Smeta nu omkring kulören, sir, så blir det bra.
Själv firade Tom verkliga orgier med färgen, men när han granskade slutresultatet tyckte han ändå att hyn var alltför civiliserad. Albert Grenander protesterade, om inte i civilisationens så i förnuftets namn, och varnade mot överdrifter.
— Vet ni av att hälften av Woods publik består av hottentotter, kaffrer, malajer och kulier, de senare av olika sorter, indiska och kinesiska? Har ni sett en indisk malaj i högtidsdräkt, sir? Ni kommer att bli generad över ert hyggliga utseende och generad är vad man sist får bli på ett sådant ställe som Woods. Allvarligt talat, vi få inte sticka av från mängden alltför mycket, förstår ni, vår uppgift är mera att observera än att bli observerade. Inte sant, sir?
— Jo, naturligtvis har du rätt, Tom, sade herr Grenander fogligt.
Och Tom såg förtjust ut över den komplimang, som herr Grenanders du uppenbarade.
Albert gick fram till klädskåpet, i vars mahognyfanerade dörr en slipad spegeloval gnistrade mot kristallkronans tre buketter av silverornerade sfäriska lampor. Med största allvar betraktade han den kolorerade vrångbild av redaktör Grenander som glaset visade. Om någon för två månader sedan påstått, att ödet tillämnade honom en sådan konfrontation, skulle han avvisat tanken med allt det förakt och löje, av vilka han kunde vara mäktig. Nu föreföll honom situationen självklar.
Att beskriva Woods varietéinteriör är överflödsgärning. Tag vilken internationell buskrog som helst med omålade bord och fernissade stolar, häng upp några sömniga, nedrökta japanska lyktor under en läktare kring salens tre väggar och slå ut den fjärde till en scen, stor som ett borgerligt matsalsbord, och ni har inredningen. Odören kan icke skildras, därför att språket ännu inte känner ord, som samtidigt spegla allt avskyvärt i luktväg som finns, frän gammal piptobak till den starkt animala utdunstningen av malajer och kulier.
Publiken svarade mot Tom Feathertoms antydningar — i ett hörn av salen överträffade verkligheten fantasibilden. Albert Grenander var glad att han såg ut som han gjorde. Ett runt bord stod ledigt vid väggen under läktaren — ur varietésynpunkt var det ogynnsamt, ty en med oanständiga ord på världens alla språk fullklottrad träpelare skymde synfältet, men våra båda herrar hade inte kommit för att se Jui Jimpy Joalli hoppa kråka.
— Tänd en stark cigarr, rådde Tom viskande, den som inte är van vid parfymen, kan bli sjösjuk på tio minuter.
— Jag röker inte, stönade herr Grenander. Och i detsamma kände han kallsvetten bryta fram vid tinningarna.
Tom ruskade på huvudet — en människa som kan telegrafera efter tvåtusen pund och inte röker! Generalkonsuln hade rätt häromdagen, verkligheten är underbarare än dikten. Tom plockade fram en grabbnäve cigarretter och tände två stycken på en gång. Den han inte klistrade fast mellan läpparna lade han att självröka på träbordet, och det lättade mycket riktigt atmosfären en liten smula.
Pianisten, en gulvit alkoholist i fjärde stadiet, gick till attack på klaveret, vars kraftutveckling mest av allt påminde om en bil på åttiotalet. Det gamla skrället åstadkom ett infernaliskt oväsen, men kom inte ur fläcken med någon melodi. Samtidigt skakade det smutsgula förhänget åt sidan och Jui Jimpy Joalli skuttade in. Hottentotterna visslade och kaffrerna ropade bravo. Kulierna — av indisk ras — uppgåvo sin stams stridsrop, européerna rekvirerade mer whisky.
— Det märks hon är populär, skrek Tom genom orkanen.
Men herr Grenander hörde inte. Han hade plötsligt fått syn på en fräknig nacke under en gul hårkrans, som han tyckte sig ha sett förut. Det var en herre som satt vid ett bord alldeles intill; han gav blankt sjutton i Jui Jimpy Joalli och vad som försiggick på estraden, läste en tidning, drack en varm ångande dryck mitt i februarisommarn och drog korta, häftiga bloss på en pipa.
Pianisten fattades just då av ett plötsligt ursinne. Han reste sig upp till hälften, grep ett för musikens analytici fullständigt odefinierbart ackord med sina tio fingrar och körde samtidigt armbågarna i bas och diskant.
Effekten blev storartad. Jui Jimpy Joalli satte sig på stjärten — synbarligen utom programmet — och mannen med den fräkniga nacken och gula hårkransen vände en halvprofil mot Tom Feathertoms bord.
Nu var herr Grenander säker på sin sak.
Med av iver darrande fingrar tog han upp penna och anteckningsblock — att få öronljud fanns ingen tanke på — skrev två rader på lappen, rev den loss och sköt meddelandet över till Tom.
Tom Feathertom läste. Ögonen strålade på pojken som två stjärnor, när han förintade skrivelsen genom att riva den i nästan mikroskopiska flisor. Sedan vätte han fingertopparna mot läpparna, vilket — som vi förut förrått — hos denne individ kännetecknade höjdpunkten av sinnesrörelse, och tände två nya cigarretter.
Vad herr Grenander skrivit var följande:
Mannen med den fräkniga nacken strax till höger om oss är herr Sirius, don Ramons sekreterare ombord på Lorenzo.
Minuten efter kolaberade klaverchauffören. Jui Jimpy Joallis nummer var slut, det smutsgula förhänget skakade fram igen till sin hysteriska ståltrådsdans och kaffrernas utdunstning blev åter normal.
Den grenanderska expeditionens chef lämnade sin plats och slog sig ned vid ett bord hos två ladies längre fram mot estraden. Han beställde en flaska fransk champagne och föreföll att redan vara något berusad, vilket emellertid inte tycktes bekymra damerna, som båda två samtidigt försökte få plats i hans knä. Redaktör Grenander nöjde sig med att bevaka herr Sirius’ nacke — och det var icke något ansträngande arbete, ty denna nacke förde närmast tanken på en vaxkabinettfigur i sin absoluta orörlighet.
Så fort Tom Feathertom fått in vinet, hällde han de tre glasen bräddfulla. En sjöman vid bordet intill såg champagnen skumma över, stod upp och lade ned sin högljudda protest mot ett sådant handhavande av guds gåvor. Den ena av Toms ladies, som bar en bjärtröd schal över ett par nakna brungula axlar, tog Tom i försvar och bad sjömannen inte lägga sin näsa i blöt. Under tiden hade Tom Feathertom tömt sitt glas i botten och därmed tycktes han vara färdig. På vinglande ben reste han sig upp och började en ursinnig harang över alla länders mariner i allmänhet och denne lymmelaktige flottist isynnerhet.
Ögonblicket därpå var Jui Jimpy Joalli glömd. Stampubliken hade konstaterat att pianisten fått fyllslag — i vanlig ordning — och hälsade Toms uppträdande med stort bifall, eftersom den fortsatta underhållningen alltså kunde väntas bli skäligen klen.
Tom skötte sig briljant. Han visste på pricken var denna publik hade sina sympatier och serverade roligheter som saknade varje spår av kvickhet. Hottentotterna lågo dubbla av skratt och kaffrerna började svettas oroväckande igen. När Tom såg att hans anförande var på vippen att väcka även herr Sirius’ uppmärksamhet gjorde han en elegant vändning över stag och adresserade sig till mylord.
Don Ramons sekreterare hade tydligen inte beräknat detta. Han dök ned bakom sin tidning och herr Grenander observerade att den fräkniga nacken antog en skär ton. Men Tom gick på:
— Gentemot mylords blygsamma uppträdande vill jag, sade han, påpeka, att ingenting i världen kan motväga den tysta förtjänsten. Brackan skriker och den enkle lymmeln opponerar så gott han kan — jag hänvisar till flottisten här — men den verklige gentlemannen gömmer sitt porträtt bakom ett tidningsblad. Mina damer och herrar! För många av er är det kanske obekant att Kapkolonien hotades av en gul invasion i början på nittiotalet. Här är inte platsen att röja de nedriga ränker, det lömska förräderi, som höll på att göra oss alla, mina damer och herrar, till slavar under det gula tyranniet, men så mycket skall här sägas, att det är denne man — nu pekade Tom öppet på herr Sirius — som vi ha att tacka för att den skändliga planen misslyckades. Mina damer och herrar, lord James Lythons skål!
På detta förfärande dravel följde en åska av applåder. Hela hopen störtade mot herr Sirius och ville trycka hans händer. Hottentotterna sleto av sig håret, kaffrerna offrade näsringarna. Herr Sirius protesterade, men det hjälpte inte ett dugg. Tom skrek på mer champagne, under det don Ramons sekreterare lyftes upp på ett bord. Och därpå började en jublande ringdans kring Kapkoloniens ädle räddare, en dans, som försatte läktarpubliken i raseri, därför att den inte kunde få vara med.
Krögarn, som till börden var tysk, kom nu till och visade stor förtjusning. Så mycket fransk champagne hade inte gått åt på ett helt år. Leve friheten, leve lorden, leve krögarn! Lord James bar, till tecken av sin nyvunna popularitet, ett band av krokodiltänder kring halsen. Men när vanvettet var som allra starkast, slank han ned från bordet och försvann i entrén.
Tom efter som en ål. I förbifarten gav han Grenander ett tecken: far hem till hotellet och vänta mig där.
Albert lydde som ett snällt barn. När han kom ut på gatan, trodde han knappt att lungorna kunde stå emot så mycket frisk luft som ett enda andetag.
NIONDE KAPITLET.
Herr Sirius.
Herr Sirius måste haft samma känsla som herr Grenander; han stod väl en hel minut på trottoarkanten under de violetta, fräsande båglamporna utanför Woods och pumpade in ren luft i lungorna.
Det var en sommarkväll av allra bästa slag, mild, balsamisk, stilla. Men längst i norr lyste något rött, tindrande sken. En eldsvåda, ett himlafenomen? Herr Sirius var lika nöjd vilket.
Rätt vad det var stod Tom vid hans sida.
— Ni gick, lord James...
Herr Sirius brusade upp.
— Vad fan menade ni med den där komedien? Att ni bara understår er...
Tom Feathertom tog ett steg tillbaka. Hans röst lät så ärlig som en konfirmationsflickas:
— Nu ser jag sannerligen. Ni har rätt, sir, jag har misstagit mig. Men likheten är slående — lord James upp i dagen. Jag måste be er om ursäkt, sir. Någon skada är ju för resten inte skedd.
Herr Sirius föreföll villig att sluta fred, så fort han blev övertygad om att han inte varit utsatt för medveten drift. Det måste också kännas inte så litet smickrande för en man, som alltid rönt smälek för sina fräknar och sitt halmgula utseende, att bli tagen för en lord.
Tom gjorde sig ångerköpt.
— Ni fick lämna er drink halvtömd, mister...
— Leftham.
— Tack, mr Leftham, mitt namn är Rightner, John Rightner, if you please. Ni fick lämna er drink halvtömd, mr Leftham.
Herr Sirius gjorde en frikostig gest, som skulle hedrat lord James:
— Bagateller, mr Rightner.
— Hör på, mr Leftham, jag vet ett litet trevligt hörn inte långt härifrån. Eftersom det var mitt fel, att ni fick rymma fältet hos Woods, är det inte mer än rätt att jag får reparera skadan. Ett glas eller ett par av det som smakar er bäst, sir?
Tom Feathertom kunde vara vinnande i både röst och sätt, om han ville — och nu ville han. Herr Sirius knäppte igen kavajen och öppnade sitt hjärta.
— Ni tycks vara en gentleman, mr Rightner; jag går in på ert förslag.
Toms hörn låg en halv meter under jorden hos juden Wolgosch, men var icke desto mindre ganska trevligt. Varje soffa hade samma förmåner som hästen i sin spilta, en trävägg på vardera sidan och halm på golvet.
— Vad dricker ni? frågade Tom och sköt fram en cigarrettask.
— Tjaa, sökte herr Sirius med blickarna spelande kring väggarnas spritannonser.
— Genera er inte, bad herr Feathertom och knackade med två fingrar på västfickan, här finns.
— Ja, i så fall, sade herr Sirius (med nedslagna ögonlock), skulle nog litet Hennessy väl tillsatt med Pommery smaka ganska gott.
Tom dängde handflatan i bordet.
— Det, sade han. Precis min smak, mr Leftham. Kypare, två Pommery och en liten burk äkta Hennessy, three stars, allra minst.
Herr Sirius’ blackiga, med utspädd blå färg sparsamt tillsatta pupiller började visa något liv. För att likväl inte svära bort sig i förtid inskränkte han sig till att spika fast sin deklaration av nyss:
— Ni är en gentleman, mr Rightner.
— Jaha, svarade Tom trovärdigt, det är olika meningar om den saken, mr Leftham.
— Vad menar ni, sir?
— Det jag säger, sir.
— Att det är olika meningar om er egenskap av gentleman?
— Just det, sir.
— Ja, pack finns det gunås så visst en tillräcklig portion av, konstaterade herr Sirius och i detsamma kom kyparen med champagnen och konjaken. Hennessyflaskan såg riktigt förskrämd ut vid sidan av de två champagnebyttorna, men det var ju alldeles i sin ordning.
Tom blandade.
— Ni kan konsten, intygade herr Sirius.
— Svårare saker har jag klarat ut.
— Tvivlar ingen på, sir. Men just det där att få själva svikten på blandningen, att kolsyran sveper kring konjaksbuljongen som en karl lägger sina armar kring tösen, det är konst det och inte något hantverk. Har ni varit apotekare, sir?
— Nej, sir, det har jag inte. Your health, sir!
De båda herrarna drucko. Herr Sirius tömde, till Toms stora tillfredsställelse, sitt glas nästan till botten. Sedan mörknade han och tog sig om pannan.
— Jag är ett nöt, sade han kort.
— Var inte en hund mot er egen kropp, sir, bad Tom allvarligt.
— Blev ni inte ond för det där jag sa om apotekarn nyss?
— För ingen del, mr Leftham.
— Ser ni, jag kände en gång en apotekare, som... Och sedan berättade herr Sirius en lång historia, som inte har det minsta samband med denna skildring — på annat sätt än att den gav herr Sirius oupphörligt förnyade tillfällen att föra glaset till läpparna.
— Som ni ser, slutade herr Sirius, apotekarn var hygglig, men annars finns det gott om fähundar.
— Joo, sade Tom och gnisslade tänder, det finns det.
— Ni har erfarenhet av dem, ni?
— Var lugn för det, mr Leftham. Jag hade en gång tjänst hos en spanjor...
Herr Sirius ryckte till.
— Vad säger ni? En spanjor!
— Ja, en spanjor, sir. En tvättäkta lymmel ändå. Han lurade mig på trehundra pund och en fullständigt ny manschettskjorta.
Herr Sirius torkade svetten ur pannan.
— En spanjor, mumlade han, en spanjor!
— Han kallade sig markis till på köpet.
— Säg om det där en gång till, mr Rightner?
— Markis gav han sig ut för att vara, sir. Vad säger ni om det?
Herr Sirius hade tappat cigarretten i soffan och märkte det inte.
— Vill ni beskriva denne spanske markis för mig, mr Rightner? frågade han med de vattlagda ögonen på skaft. Vill ni göra det som en personlig väntjänst, sir? För min skull.
— Gärna, sir.
Och så gick Tom, den skojarn, igenom don Ramons signalement utan att stappla på en enda konsonant.
— Det stämmer, mumlade herr Sirius, det stämmer till punkt och pricka. En sådan ärans extra skurk, sir.
— Om ni menar don Hidalgo, så är det alldeles rätt, mr Leftham.
— Haha, skriade herr Sirius och hans hånskratt kom ljuset att blinka, don Hidalgo sade ni, mr Rightner. Don Hidalgo! Don Ramon kallade han sig, när han skojade mig. En spansk caballero, en herre av hästar och slott och servidores och spotska fasoner, som kastar på huvudet så här.
Och herr Sirius visade sig inte sämre än Leo Peolbin att karikera don Ramon.
Nu tog Tom på sig en min, som var så allvarsam att till och med herr Sirius bleknade under ruset.
— Jag förstår, sir, sade han, att vi, ni och jag, varit offer för samme bedragare. Det är en sällsam ödets lek, detta. Men, sir, låt skurken inte slippa oss ur händerna, låt oss bilda ett förbund här, just nu, att krossa mannen, att ge lika för lika, öga för öga, tand för tand, sir, att visa honom vem han stungit haver. — Kypare! En flaska Pommery till!
— Nej, ropade herr Sirius, inte en droppe vin mera, inte en droppe, förrän jag lättat mitt hjärta, förrän ni, sir, fått veta allt om denne don Hidalgo-Ramon. Det är jag skyldig er, sir.
— Kom ihåg att jag inte begärt ert förtroende, sir, hotade Tom Feathertom, kom ihåg att jag ingenting vill höra.
Då blev herr Sirius ursinnig.
— Vill ni inte, hojtade han. Är ni min vän eller min fiende, sir? Nu skall ni höra sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen.
Tom nickade.
— Vet ni vad min don Ramon och er don Hidalgo är? sporde herr Sirius, sluddrande på målet. Han är skaffare, sir.
— Vad för något, mr Leftham?
Herr Sirius höjde rösten ytterligare ett tonsteg:
— Skaffare, sir. Han gör affärer på Madagaskar, goda affärer. Han säljer flickor åt Saraj Daraï, sir, fina flickor, dyra flickor. I går fick han tag i en; hon kostade en del bråk och besvär, förstås, men den släpper han inte under tretusen pund. Och oss emellan sagt, min käre Rightner, det är hon ärligen värd. Ni vet, don Ramon ser ut som en hel pomadburk. Så söt... Han tjusar till de små ungarna, fyrar på med elden från sina batterier och när fästningen faller, så säljer han den för hyggligt pris åt Saraj Daraï. — Se, där fick ni vinet, Rightner, slå i och knussla inte.
Tom skrattade.
— Jag kan inte låta bli att beundra honom i alla fall, don Hidalgo-Ramon. Den sista fisken var nog hårdfjällad. Eller hur, Leftham?
— Jo, lita på det, ni. Hon var bevakad av en gammal narr med pedantiska vanor och glas på näsan, men näsan blev en tum längre, den. Och det var så gott det.
— En storartad affär, Leftham. Skål.
— Skål, käre vän. Jag känner jag börjar bli full. Det hettar i skinnet. Ni får hjälpa mig härifrån. Gud ske lov att jag är kvitt det kräket till spanjor; polisen vet man aldrig var man har i den här stan. Jag skulle haft femhundra pund för besväret att agera sekreterare, och markisen spisade av mig med trehundra. Men gömt är inte glömt. Låt oss dricka. Skål, Rightner.
Herr Sirius tömde en ny pokal till botten. När det var gjort, tappade han bägaren i golvet och somnade utan minsta förberedande anmärkning i sitt hörn.
Tom Feathertom kallade på kyparen, tog upp sin av herr Albert Grenander fyllda plånbok, betalade förtäringen och gick.
TIONDE KAPITLET.
En geografilektion.
Tom såg på långt håll att det lyste i de fyra fönster, som öppnade utsikt från herr Grenanders rum i hotell van Leeken. När vännen Feathertom kom närmare upptäckte han en gråvit skepnad på balkongen och efter ytterligare ett par steg blev han anropad med halvhög röst:
— Hallå, Tom!
— Är det ni, sir?
— Allting all right, Tom?
— Jag hade nästan hoppats att ni krupit till kojs, sir.
— Varför det?
— Jag är sömnig, sir — och inte riktigt nykter heller.
— Skynda dig upp, Tom. Dörren står öppen.
— Vet knappt om jag har lust. Låt oss uppskjuta saken till i morgon!
— Kommer inte på fråga. Seså, raska på nu bara.
— Jag får väl finna mig, då, muttrade Tom, men ni tycks glömma, sir, att det är jag som är expeditionens chef.
Fast herr Grenander själv sällan eller aldrig drack sprit var han tolerant mot dem som tyckte om ett glas fram på kvällsidan. När Tom kom upp fann han därför en bricka med whisky och en sifon sodavatten väntande på ett bord.
— Uff, sade Tom och blandade en grogg, herr Sirius’ champagneblandning sitter mig ända upp i halsen.
— Du har alltså träffat honom?
— Jo, det vill jag lova att jag har, intygade Tom, karlens omåttliga törst kostade er nära fem pund sterling, sir.
— Berätta!
— Ni skall få alltsammans till livs om ett ögonblick, men först måste jag ha reda på vad ni vet om Madagaskar.
— Om Madagaskar?
— Ja.
— Hm, ungefär lika mycket som varje allmänbildad människa och...
— Och?
— Och möjligen litet till.
Tom gjorde det bekvämt åt sig i ett soffhörn.
— Låt oss höra!
— Det kan inte vara din mening att jag skall sitta här mitt i natten och hålla föredrag i geografi?
— Något i den stilen är min mening, sir. Ni förstår, det är nödvändigt att expeditionens medlemmar på förhand äro överens om vissa fakta.
— Hm. Madagaskar är en av världens största öar, skild från Sydafrika genom Mozambiquekanalen, som på ett ställe är ända till tusen kilometer bred. Från de flacka kusterna höjer sig landet terassformigt inåt till bergmassans högsta topp, den vulkaniska käglan Amboro, som är...
— Stopp. Det där är ju mineralogi och intresserar inte expeditionen. Var god och börja i en annan ända, sir!
— Madagaskar har en ovanligt rik, i stort sett tropisk vegetation. Typiskt för östsidan och trakten kring Nossi Bé är Ravenala madagascariensis, som blivit kallad de resandes träd därför att vid nedre ändan av bladskaftet samlar sig i en skålformig hålighet rent, kallt vatten. Rafiapalmen...
— För guds skull, sir, stanna! Såvitt jag kan förstå kallas det där botanik. Det är inte i trädtopparna vi ska leta efter fröken Villanueva, sir.
— Men var vill du då jag skall börja?
— Känner ni till en stad som heter Antananarivo?
— Naturligtvis. Det är Madagaskars huvudstad, och där regerar den franske generalguvernören.
— Rätt. Känner ni till en annan stad som heter Tajunga?
— Nej.
— Kunde just tro det. Tajunga är också en stad på Madagaskar och där regerar Saraj Daraï.
— Saraj Daraï! Vad är det för en?
— Jo, sir, det är en herre, som vi ha all anledning att hysa en viss respekt för. På ön kallas han också hovakungen, inte bara därför att han är ättling i rakt nedstigande led av kung Radama I, som 1810 grundlade hovaväldet på ön, utan därför att det är han som makten haver, trots franska regeringen, general Gallieni, skolor, kyrkor, missionärer och de konsultativa kamrarna.
— Om den saken nämner våra uppslagsböcker ingenting, Tom.
— Jag kunde ge mig katten på det. Ser ni, uppslagsböcker är nog bra att gömma årtal och pressa växter i, men vill ni ha reda på något, så får ni allt fråga dem som reser omkring i världen och skriver romaner — de måste plocka fram vad som inte syns officiellt, förstår ni, för att skillnaden mellan en uppslagsbok och en romanbok skall bli ordentlig. Och så kommer de underfund med saker och ting, som uppslagsböckerna inte har och inte kan ha en aning om. Nåväl, sir, minns ni vilket år Ranavalona III avsattes av fransmännen?
— Jag tror det var 1897.
— Stämmer, sir. Drottningen fördes till Alger, men hennes systerson stannade kvar. Och drottning Ranavalona III:s systerson, det är just prins Saraj Daraï — eller kung, om ni så vill.
— Högst märkligt. Och det tillät franska regeringen?
— Vad skulle den göra? Gallieni är en klok karl, som känner till ordspråket om fågeln i handen, och så länge regeringen kan hålla kung Saraj och moster Ranavalona skilda åt, är det ingen fara. Under tiden har Saraj Daraï fått en landremsa jämte staden Tajunga att roa sig med och slipa sina härskarlater på. Och var övertygad om, att han inte ligger på latsidan, sir. Sarajs hovförvaltning avlönar två ordinarie skarprättare, som valts bland den malagassiska societetens finaste familjer.
— Är det för att komma till de båda skarprättarna som du låtit mig repetera Madagaskars historia?
— Inte precis. Hör nu på, sir. Antag att ni blev suverän herre och despot över tio eller tjugu tusen vackert färgade hovaer av båda könen — vad skulle ni först av allt tänka på att skaffa er?
— Jag vet inte. Förmodligen en vikarie.
— Skämta inte nu, sir. Försök att sätta er in i situationen. Ni skulle naturligtvis först och främst skaffa er?...
— En livvakt.
— Det har ni redan.
— En minister att gräla på.
— Nej.
— En köksmästare att hänga, när soppan är vidbränd.
— Nej.
— Ja, då vet jag sannerligen inte.
Tom ruskade på huvudet.
— Ni skulle naturligtvis skaffa er ett harem, sir.
— Nej, det vet gud att jag inte skulle, bedyrade herr Grenander förskräckt.
— Låt oss inte tvista om den saken nu, sir. Branalai vapralantari alaivana — det är malagassiska och betyder: ingen känner sin egen själs avgrunder. Och nu kanske ni förstår varför vi tenterat varandra i geografi mitt i natten.
Albert Grenander stelnade till och färgen kröp sakta ned från hans ansikte.
— Säg att det inte är sanning, Tom.
— Tyvärr, sir, det går nog inte att komma ifrån. Fröken Adorée är säkerligen på väg just nu, i sällskap med den spanske caballeron, till Tajunga och hans majestät Saraj Daraï.
Och så berättade Tom allt vad herr Sirius sagt.
Herr Grenander stönade.
— Men tror du inte det kan vara ett knep, en fälla?
— En karl som är så full som herr Sirius ljuger inte. För övrigt går det ju precis ihop med vad jag berättade er i går om en herre, vars signalement överensstämde med don Ramons, mannen som brukade färdas mellan Madagaskar och Kapkolonien. Troligen är don Ramon prins Sarajs allra överste skaffare med fast lön och stora extraförtjänster.
Albert Grenander gick mot dörren.
— Kom, sade han. Här är ingen tid att förlora, Tom.
— Jag förstår, sir, sade Tom vänligt, ni tänker ge er i väg till Madagaskar, nu, ofördröjligen och i ett sammanhang.
— Naturligtvis.
— Jag vet inte, hur styv simmare ni är, sir, men jag kommer fortare fram med en båt som går i morgon. Betänk att avståndet mellan Kapstaden och Madagaskar är nära nog lika stort som tvärs över hela Medelhavet från Spanien till Mindre Asien. För resten, sir, har ni fått era pengar från Europa än?
— Tom, du har rätt, vi måste vänta till i morgon.
— Det är det bästa vi kan göra, sir. Ni skall nog vara er tös strax i hälarna ändå, om inte en viss potentat sitter i märket. Har ni en tidtabell?
— Ja, men den gäller bara järnvägarna.
— Det är dem jag vill åt, sir. Vi ta tåget till Lourenço Marques — därifrån är det knappt mer än sex hundra engelska mil till Tajunga. Tänk om vi kunde hinna före ungherrskapet, stå på kajen och vinka välkomna åt dem. Vad säger ni om det, sir?
ELFTE KAPITLET.
Den väntar inte för länge...
Den malagassiske hotellvärden stod bar- och bredbent framför sin disk med händerna på ryggen och rökte pipa. Belåtenheten sken i kapp med olivoljan från hans bronsfärgade ansikte, under det de tjocka läpparna voro i oavbruten rörelse. Det var nämligen inte vanligt att hotellet tillfördes gäster mellan de ordinarie ångbåtsturerna, vilket emellertid inträffat just i dag. Två nabober hade kommit ångande i egen jakt och tagit in i hotellets bästa rum, trots de charmanta salongerna ombord på Lizzi. De båda främlingarna ville vara oberoende av hamnroddarna — och det var alltid bekvämare att bo på två ställen än på ett.
— Var kommer båten ifrån? sporde värden en av matroserna, som förfriskade sig vid en stor mugg öl nere i salen.
— Lourenço Marques.
— Hur lång blir vistelsen här?
— Vet inte. Lizzi är hyrd för en månad.
— Det är väl ett dyrt nöje, förmodade värden, som i likhet med många av sina europeiska kolleger gärna tänkte på pengar.
— Femhundra francs om dagen under gång och trehundrafemtio för var liggedag.
— Det blir pengar det.
Matrosen svarade inte, han föredrog att borra näsan ned i stopet.
Men värden hade ingenting att göra och tyckte det var roligt att skvallra.
— Vet han vad herrarna ha här att göra?
— Förmodligen affärer av den brådskande sorten. Det var rasande bråttom. Vi gick över från Lourenço och hit på fyrtiotvå timmar.
— Då är det nog gummiskörden det gäller. Tror han inte det?
— Kanhända.
— Helige Vasayo give att det vore så väl. Kung Saraj måste hållas vid gott humör; får han inga pengar blir han argsint, och då är det inte rådligt att vara malagass på den här kanten.
Medan hotellvärden uppsände denna bönesuck till den helige Vasayo höllo Tom Feathertom och Albert Grenander sitt första krigsråd på malagassisk mark. Tom stod framför spegeln och knöt en eldröd halsduk kring kragen; herr Grenander, som inte hade någon ro i kroppen, gick rastlöst fram och tillbaka på golvet.
Tom koketterade.
— Tillåter ni att jag lånar er vackra guldkråsnål, sir?
— Gärna det, Tom, men var rädd om den. Den är ett minne.
Så började herr Grenander åter sin stegmätning.
— Det är den tjugutredje i dag, anmärkte han, och det var de första ord han kommit sig för med att yttra på en lång stund.
— Det är lika sant som att klockan är tjugu minuter över två, tillfogade Tom och bytte ut sina gula kängor mot ett par vita tygskor. De voro nämligen lättare att springa med — om det skulle behövas.
— Jag skall inte plåga dig, Tom, lovade herr Grenander, men vad tror du? Ha de hunnit före oss eller äro vi först på platsen?
— Det är inte gott att tro något i det fallet, sir. Det finns precis lika många chanser för det ena som för det andra.
— Visserligen.
— Men senast inom två timmar skall vi ha klarhet på den punkten.
— Hur tänker du gå till väga?
— Om ni kände Saraj Daraïs malagasser bara en liten smula, sir, skulle ni inte fråga så barnsligt, med förlov sagt. Franska pengar ha mycket hög kurs på den här välsignade ön — för en handfull louisdorer åtar jag mig att pumpa premiärministern på alla rikets hemligheter till lands och vatten. Ni kan då på ett ungefär räkna ut, hur mycket som behövs för att klämma ur hamnpolisen vilka båtar som lagt till och vilka passagerare som satt sin fot på Tajungas kaj sedan den 18 februari, det vill säga under de senaste fem dagarna. För att vara riktigt säker köper jag kanske också hamnlöjtnanten för ett par femfrancsmynt.
— Under tiden?
— Stannar ni kvar här, sir. Försök att öppna samtal med värden, kassörskan, borstarn, kyparn och städerskan. Det kan vara bra att veta vilka av dem som förstår franska — och hur mycket de förstår. So long, sir!
Herr Grenander verkställde sin lingvistiska undersökning med det för honom karaktäristiska grundliga allvaret och kom till ett mycket nedslående resultat. Värden var fullständigt analfabet, kassörskan kunde ruska på huvudet och säga måssjö, kyparen förmådde räkna till tio och artikulera något som påminde om non monsieur; borstaren var inte anträffbar. Den lilla städerskan däremot hade inte allenast en något ljusare hudfärg i ansiktet än sin principal, hon ägde också ett klarare förstånd. Det befanns att hon var i besittning av ett treårigt franskt barns ordförråd och förstod nästan allt som sades, om man bara talade långsamt.
På denna examen lyckades herr Grenander inte förnöta mer än en timme. Han gick då utanför porten och började studera de inom synhåll befintliga byggnadernas arkitektur.
Hotellet dominerade gatan. Det bestod nämligen av två våningar och var ursprungligen struket med rödfärg, vilken sol och vindar förlänat en högst läcker skiftning i en klarare ton, som hade något av sjömansögats lyster. De övriga husen kröpo efter marken i träets egen färg och smutsen stod dem upp till knäna. Avenyen avslutades med en tältgata — tydligen en detacherad militäravdelning — utanför det högsta och mest centralt uppslagna tältet gick nämligen en brunhyad krigare med modernt, bajonettförsett mausergevär på högra skuldran.
Gatan saknade stensättning. En pojke med bananlast på en kärra tog sig mödosamt fram över den gropiga terrängen mellan husraderna och en pustande bil fick köra med växeln på första utväxlingen under det chassiet hoppade besatt på sina skrala fjädrar. Herr Grenander höll vad med sig själv att han inte skulle få se en vithyad man innan han hunnit räkna till hundra — och förlorade. Där kom en hel liten karavan, två herrar och tre damer. Den omständigheten att knappt någon enda av infödingarna fäste något avseende vid dem, kom herr Grenander att känna en högre grad av trygghet. Vad expeditionen helst av allt borde undvika var nämligen uppmärksamhet. Tom Feathertom hade påpekat detta inte en utan tjugu gånger och Albert var i det fallet fullständigt ense med expeditionens chef.
Nu hade två timmar gått sedan Tom begav sig ut på rekognoscering och ännu syntes inte en skymt av honom. Herr Grenander begav sig upp på hotellrummet och satte sig att vänta.
Man skulle trott att denna samvetsgranna och plikttrogna människa först och främst bort ägna en tanke åt det journalistiska uppdrag, för vars fullgörande hans tidnings ekonomiavdelning i förskott och förtroende utanordnat sex tusen i landets mynt. Men det gjorde han inte. För sin själs öga framkallade herr Grenander i stället bilden av Saraj Daraïs harem, och han lät alla sina ekonomiska och intellektuella linjer med påskruvad bajonett gå till anfall mot detta samma harem. Efter berättelser som han någon gång sett i bladen om turkiska paschors äktenskapliga inrättningar vågade han dra den relativt trösterika parallellen, att om Adorée redan förts inom de Sarajska haremsportarna borde det dröja åtskillig tid, innan hans majestät fick tid att intressera sig för det nya numret i samlingarna.
Herr Grenander tog fram sin klocka och såg på den. Sedan förde han den till örat — jo, den tickade som vanligt. Var detta möjligt: klockans visare pekade rätt upp och ned. Sex. Tom hade varit borta i snart fyra timmar.
Mr Feathertom hade för vana att göra sina kalkyler efter en mycket pessimistisk ekvation för att skydda sig för de vidriga tillfälligheternas infall. När han sade att det fordrades femhundra francs att stoppa till en mutkolv med, så räckte det i regel med hundra och då han anslog tre timmar för ett äventyrligt streck var han i regel tillbaka efter halvannan timme.
Här behövdes alltså inte någon Sherlock Holmesk slutledningsförmåga för att varsla oväntade händelser — kanske någon katastrof.
När klockan slog halv sju från ett torn i närheten gick herr Grenander ned igen. Han härdade inte ut med tystnaden i detta hotell, som saknade telefoner, elektrisk ringledning och hiss. Tiden stod stilla.
Hotellet hade en fasad på femton, tjugu meter och närmast porten var smutsen avlägsnad på en remsa, stor som en Woods varietétribun. På denna remsa gick herr Grenander fram och tillbaka tills klockan blev sju och det svidande klara dagsljuset fick ett stänk av opal, som hotade med snabb skymning och natt.
Då såg herr Albert en inföding komma emot sig, en barhuvad, krullhårig herre i vit burnus, läderbälte kring livet och sandaler som klaskade i smörjan. Han luktade dålig italiensk salad på långt håll och ansiktet glänste av olja som en remouladsås.
— Varolania arantana talan, ropade han åt herr Grenander, som inte hade annan utväg än att svara: