SENARE DELEN
HERR GRENANDERS EXPEDITION
FÖRSTA KAPITLET.
Lorenzo.
Furstbiskopen och madame Lamelle hade råkat i tvist strax efter lunchen.
Sjön låg vattrad i sidenblått. En och annan lättjefull hävning — ungefär som när en middagssovare vänder sig i hängmattan, grymtande av belåtenhet över tillvaron — kom solknippena att åka guldkana nedför vågryggarna. Lorenzo var kritande vit som en svan — eller en ångbåt på teatern — och klöv havet med ett ljud, som om tusen nyslipade saxar gått genom sidenvävnader från Lyon eller Lausanne.
Lorenzos maskinhjärta klappade lugnt och starkt som på en atlet med sjutton vårar på nacken. Om fyrtioåtta timmar skulle ångaren smyga sin babordssida mot Madeiras lystna piroger, röra stjärtfenan i ett vatten som doftade av vin och strandörter, höra klatschandet av åror i vattenbrynet — smala, långa åror, förda av bronserade kvinnoarmar.
Bordeaux och Biscaya hade varit onådiga. Hamnen i Bordeaux kokade vit och utanför piren flög seglen i trasor från en smäcker skuta, som trotsat väder i fyrtio höstar.
Men på gränsen mellan Portugal och Spanien bytte Neptun humör. Sjön blev slät som ett tennisgolv, och solen ansträngde sig, föga olik en slarvig, söndagssupande maskinist på måndagsmorgonen i ett hus med värmeledning. Man höll på att smälta av hettan.
Det var på andra dagen av Lorenzos färd från Bordeaux som metamorfosen inträffade. Galoscher och rockar förpassades otacksamt till reserven, krämfärgad flanell, vit cheviot lyste mot det blå — och för ett tillfälligt lån av någon däcksstol kunde överstewarden begära ett halvt pund utan att bli ansedd som svindlare.
Alla grå och dammiga funderingar stuvades undan i gepäckets mest fördolda vrår och på andra däck samlades skeppsorkestern, en oktett, utan att någon ens bett dem om det. Solen klatschade i mässingen; marschen skrällde så gud sig förbarme, men det var ingen som hörde annat än treklang och dominant.
Promenaddäck myllrade.
På fjädrande vador rörde sig den kastiljanske markisen, don Ramon, som först blivit tagen för grand av Spanien — inte bara av akterstäderskorna. Hans mustascher glänste i blåviolett mot olivhyn och tätt bakom honom gick hans sekreterare, som för effektens skull tydligen var hämtad från Norge eller Danmark, en herre med hy av lilja och hår av halm. Sekreteraren, vars namn för övrigt var herr Sirius, rökte en cigarrett och kisade oftast mot det guldpudrade havet, så man aldrig kunde se vad det var för kulör kring hans pupiller.
Vidare tre herrar av engelsk nationalitet, som plötsligt med flaxande ögonlock upptäckte att en överhavsfärd hade flera behag än en auctionbridge. Det var mr Lifton, lord Fairy och sir Phil. Ingen av dem hade förut ens gittat ta hissen från rökrummet upp till översta däck. Nu gingo de här i tennisskor, sade inte ett dyft — och det var vackert så.
Blamant få passagerare på första klass var det den här resan; knappt trettio. Sir Phil tyckte verkligen det var obehagligt — kontrollen föreföll närgången.
Musiken spelade — falskt ibland, och mindre falskt när det ville sig så — herrarna promenerade sin flanell, eller hängde sig till omväxling över relingen, damerna slogo i sina romaner och två franska barn i engelska strumpor och koltar lekte den universella leken tafatt. Tiden var som sagt några kvartar efter lunchen.
Just då började madame Lamelle sin tvist med furstbiskopen — fast hon naturligtvis sedan var färdig att ge sin högra hand (en mycket vacker, smal och vit, fast åldrad hand) i pant på att det var hans helighet som började. De båda sutto vid ett litet korgbord på babords sida, med skydd för vind och sol, bispen till vänster, damen till höger, och på bordet stod isvatten, socker, citron och cigarretter (som ingen av dem naturligtvis beställt och ingen rörde).
Furstbiskopen var precis en sådan figur som man träffar på i spirituella franska teaterpjäser, något till åren, men inte gammal, klok, kultiverad, erfaren, tolerant, med ett stänk av erotik, som en blommande rosenkorg till vinjett över de egna äventyrens epilog — en hy av smultron och mjölk bakom en silverblandad mustasch. Ögon grå och en djärvt skuren näsa.
Ni har sett honom?
Madame Lamelle är liten och explosiv. Hon har kanske inte haft lika många kärleksäventyr i sin dag som furstbiskopen, men det är alls icke därför hon är full av motsägelselusta. Tre gånger gift och lika många gånger skild vet hon på pricken vad det vill säga att elda erotiska brasor och slå vatten på dem. Just för den sakens skull har hon blivit ursinnig på furstbiskopen.
Hela det städade grälet rör sig om en för övrigt mycket enkel förstaklasspassagerare. Han har antecknat sig i registret som Albert Grenander, redaktör, embarkerande i Bordeaux — destination Kapstaden.
Omedelbart före den paus, som ofta inträder i ett kultiverat gräl just i det ögonblick, då en motsvarande kontrovers mellan obildade personer övergår i handgripligheter, hade madame Lamelle yttrat:
— Skillnaden mellan oss är, att ers helighet är erotiker av vana och jag av böjelse.
Då denna replik inte ägde det allra minsta samband med tvistefröet, herr Albert Grenander, hade furstbiskopen tystnat. Men han gjorde det som en klok karl — med ett småleende, skylt av mustaschen.
Under pausen tänkte hans helighet för sig själv att herr Albert Grenander inte på långa tag var värd en sådan ära som att vålla schism mellan katolska kyrkan och erotiken. Furstbiskopen hade alldeles nyss själv sagt sin mening om mannen: en blandning av pedanteri och självtillräcklighet, tyvärr kryddad av otvivelaktig hederlighet plus en påtaglig färdighet i vissa speciella grenar av journalistiken. Herr Grenander levde sydafrikanska kolonier, andades sydafrikanska kolonier, talade sydafrikanska kolonier. Frågade man efter denne herres hälsotillstånd med anledning av den oroliga Biscaya, riskerade man att få till svar: Mosambiquekanalen.
Madame Lamelle däremot stödde sina iakttagelser på vissa fysionomiska kännetecken. Näsvinklar, ögonglober, linjerna kring munnen, handens form och röstens djup — allting hos denne man skvallrade om sinnliga böjelser. Det fanns intet sannare ordspråk än »I det lugnaste vattnet gå de största fiskarna» och herr Albert Grenander var otvivelaktigt en mycket stor fisk.
— Era invändningar spela er många spratt, madame, började furstbiskopen — utan att tänka på något särskilt.
— Menar ni att jag är skild tre gånger? frågade madame Lamelle hotande.
— Gud bevare mig väl, bedyrade hans helighet, skilsmässa existerar, som ni vet, helt enkelt inte för den kyrka jag tillhör, och därför är min obetydlighet till den grad ovederhäftig i den sortens angelägenheter, att jag nästan skulle vara mogen för ledamotskap i någon kommitté med uppgift att utreda och till regeringen inom sex månader inkomma med yttrande, huruvida — — —
Madame Lamelle började skratta.
— När allt kommer omkring, sade hon, är kanske fallet Grenander löst lättare och enklare än någon av oss tror — — —
Madame avbröt sig, sköt korgstolen några decimeter närmare bordet och sänkte rösten en halv ton:
— När man talar om trollen stå de i farstun.
Prelaten nickade.
— Det här trollet går, mumlade han.
En herre av medellängd, snarare korpulent än motsatsen, iförd grå kavajkostym, men utan huvudbonad, kom sakta gående på promenaddäck. Han läste hela tiden i en bok och såg varken till höger eller vänster. De guldbågade glasögonen förstärkte intrycket av världsfrånvarande studium, det tunna blonda håret lyste i solen. När han hunnit fram till räcket midskepps vände han om, mekaniskt, utan att lyfta blickarna från boksidorna och återtog vandringen. Det låg något på en gång blygt och ändå målmedvetet över denna figur — men det stillsamma draget dominerade.
— Hur kan ni tro, madame? suckade furstbiskopen och runkade på huvudet.
— Har jag kanske inte fått vatten på min kvarn? inföll madame Lamelle stridslystet. Har ni någonsin hört talas om eller sett en person, som går och läser? Är det brukligt att man tar en bok och fördjupar sig i den mitt i den värsta folkträngsel — till på köpet under pretention att folk skall gå ur vägen och dra sig undan, därför att man själv är urståndsatt att se sig för. Nej, vet ni vad, min kära biskop, det där är en hänsynslöshet, som bara bestyrker min teori angående mannen och hans hemliga laster.
Furstbiskopen svarade inte. För sin del ansåg han saken slutdebatterad, även om en lång sjöresas nervfrestande enahanda tvingar till ekonomisering med samtalsämnena. Madame Lamelle åter bara väntade på en ny replik från prelaten för att få slita på sin kära käpphäst ytterligare.
Då blev kaptens guldgalonerade vita mössa synlig bakom raden av däcksstolar. Det hörde till god ton ombord att växla några ord med ångarens befälhavare — och det brukade gå så till att kapten, på vägen från kommandobryggan till hytten, sakta kryssade sig fram mellan stolarna och distribuerade hälsningar och anrop, ungefär som en snäll farbror delar ut karameller.
Men i dag var det en annan ordning. Kapten Le Moine hade inte ens tid att hälsa, han gick hastigt rakt fram med rynkade ögonbryn. När han hunnit till furstbiskopen och madame Lamelle, stannade han.
— Har ers helighet sett till doktor Morin?
Doktor Morin var skeppsläkaren.
— Ja, svarade prelaten, som ansågs ha reda på allting och någon gång motsvarade sitt rykte, för en halvtimme sedan satt monsieur Morin i baren vid en grenadine.
Kapten ville skynda bort, men madame Lamelle högg tag i linnerockens galonerade ärm.
— Vad står på? frågade hon. Är någon sjuk? Vad har hänt?
— Något högst märkvärdigt har inträffat, svarade kapten Le Moine, slet sig lös och var borta.
— Hörde ni, biskop? frågade madame Lamelle och hennes ögon brunno som två facklor, hörde ni? Det har hänt något. Det har hänt något högst märkvärdigt.
ANDRA KAPITLET.
D:r Morin öppnar en åder.
Vid middagen var den stora händelsen naturligtvis allmänna samtalsämnet i första klass matsal. Ingen visste något bestämt, och därför kunde skvallret ta vilka proportioner som helst. Gud skall veta att det också gjorde det.
Kaptenens och doktorns stolar stodo tomma — överstewarden hade endast en enda gång stuckit in huvudet, och när han hörde det livliga bordssamtalet, som exploderade med oupphörliga frågor och utrop, drog han sig tillbaka med ett förnöjt leende.
Nu var saken den, att kapten Le Moine gjort sig känd för mycken försiktighet i sitt tal, att han till exempel beträffande väder och vind alltid lovade mindre än han visste sig kunna hålla. När alltså kapten Le Moine sagt, att något högst märkvärdigt inträffat ombord, så måste detta högst märkvärdiga vara något till sin art och beskaffenhet helt och hållet fabelaktigt sensationellt.
Madame Lamelle hade naturligtvis sin teori klappad och klar omedelbart, och hon överlämnade den genast med frikostiga händer till furstbiskopen:
Kapten Le Moine behövde en läkare. Det var alltså någon som var sjuk. Hans allvarliga min förrådde att det gällde någon förstaklasspassagerare, och nu voro gissningarna inskränkta till en numerär av föga mer än trettio personer.
Andra frågan: vad kunde det vara för sjukdom? Lorenzo hade glidit fram lugnt som en bil på en cementerad väg de sista tio timmarna — alltså vad som helst annat än sjösjuka.
Här kom furstbiskopen till undsättning med en anmärkning som var avsedd att koloreras med satirens pensel. Han insinuerade att sjukdomen utan tvivel hade erotisk karaktär.
— Just precis, inföll madame Lamelle hänryckt, det är alldeles min teori.
Och så utvecklade hon saken, och när hon utvecklat färdigt, skulle den ryska storfurstinnan få ett barn. Det var riktigt rätt åt henne för resten. Hon hade duperat hela första klass med sina stora duvögon och rynkat på sin fina näsa åt varenda liten ekivok anmärkning. Nu fick hon se...
Men när madame Lamelle och furstbiskopen kommo in i matsalen med det långa smala bordet i mitten och de fyra småborden vid väggarna, satt ryska storfurstinnan på sin vanliga vridstol strax bredvid doktorns tomma plats, och hennes duvögon voro mera duvolika än de någonsin varit. Furstbiskopen hade finkänslighet nog att inte säga något till madame Lamelle, men han kostade på sig en särskilt djup bugning för storfurstinnan, innan han slog sig ned vid bordet.
När man hunnit till mellanrätten nummer ett hade så gott som alla tänkbara möjligheter repeterats och till sitt mer eller mindre skandalösa innehåll noga värderats och vägts. Någon antaglig lösning, någon lösning som hade sannolikheten för sig i högre grad än de andra, kunde likväl inte uppletas. Här skall också erkännas, att inte alla bordsgästerna röjde samma iver att partout deducera fram »något praktiskt» — som ryssen Leo Peolbin uttryckte det — ur kaptenens lösa yttrande. Redaktör Albert Grenander till exempel visade inte ett spår av intresse för det lågande sanningssökandet vid mittbordet, men så medgav ju inte hans självvalda plats — ensam längst nere vid ett av de små väggborden — någon intimare kontakt med de pikanta funderingarnas högkvarter.
Rätt nu kommo kaptenen och doktorn in. Allas blickar riktades mot de båda herrarna — för en hel lång minut blev det fullständigt tyst; endast herr Grenander fortsatte att äta som om ingenting hänt.
Kapten Le Moine hade en helt annan min än för några timmar sedan, då han höll razzia efter doktor Morin. Ögonen logo riktigt gott, och vad doktorn beträffar, så tycktes han verkligt upplivad; han blinkade åt madame Lamelle som en riktig spjuver.
Kaptenen slog sig ned i sin stol — vid bordsändan åt fören till — och doktorn tog sin plats i besittning. Med några halvt skämtsamma, halvt förbindliga ord adresserade sig kapten Le Moine till damerna med en ursäkt att han störde måltiden så sent — men viktiga och egendomliga händelser och så vidare.
Därpå grep han sig an med den rykande consommé Richelieu uppassaren just satt fram och tycktes inte ämna säga ett ord vidare.
Ny tystnad — denna gången mera hotande. Madame Lamelle, som höll på att förgås av nyfikenhet lät kapten Le Moine inmundiga fyra skedblad soppa. Men då var hennes tålamod slut. Det finns gränser för allt.
— Kapten! sade hon.
— Madame, svarade kaptenen och räddade en femte sked.
— Ser ni inte att vi äro färdiga att dö?
— Inte av svält, vill jag hoppas.
— Man håller inte folk ostraffat på sträckbänken tre långa timmar.
— Och därför skall jag dömas till mistning av denna förträffliga consommé Richelieu?
— Det vore grymt.
— Hur vill ni då ha saken ordnad?
— Ni sade nyss, monsieur le capitaine, att något högst remarkabelt inträffat ombord på ångaren Lorenzo.
— Ja, madame.
— Och det är verkligen förhållandet?
— Ja, madame.
— Säg oss då med tre ord — bara med tre ord! — vad som hänt.
— Det kan jag inte, madame!
Ett enstämmigt sorl av förtrytelse.
— Quelle horreur! Han kan inte säga oss det ... Vad är meningen?
Paus. Indignerad paus, utan känd fransk menubeteckning.
— Jag kan inte säga er det. Med tre ord, nämligen.
— Å, på det sättet.
— Men, sade kaptenen och sköt ifrån sig den nu tomma sopptallriken, jag skall i alla fall försöka fatta mig kort: vi ha fått en fripassagerare!
— En fripassagerare!
Missräkningen var allmän. En fripassagerare, en kollämpare, en arm sate som rymde undan lagens arm, kanske en neger. Mais, monsieur le capitaine!
Kapten och doktorn växlade en blick. Doktorn nickade och kapten bjöd sorlet att tystna med en rörelse av handen.
— Fripassageraren är, sade han, en ung flicka. En ung och mycket vacker flicka, på min ära.
Madame Lamelle upphävde ett litet opassande rop av förtjusning. Ett kärleksförhållande, naturligtvis ett kärleksförhållande. En av de manliga passagerarna hade smugglat med sin älskarinna — saken var klar, hurra! Den brottslige kunde inte vara någon annan än den spanske markisen, don Ramon — urbilden av en kvinnoförförare.
Kaptenen fullföljde sin redogörelse. Strax efter lunchen hade en av stewardarna trott sig höra några underliga ljud från en av sofforna i korridoren till första klass hytter — strax utanför furstbiskopens cabin. (Alla ögon öppna hastig eld mot hans helighet, som ser mera häpen än brottslig ut, och madame Lamelles ögonglober bli cirkelrunda.) Den ifrågavarande stewarden undersöker mycket omsorgsfullt platsen, varifrån han tyckt sig förnimma de mystiska ljuden, men finner ingenting. Emellertid omtalar han saken för en kamrat, och denne erinrar sig då, att han själv just på samma fläck iakttagit något liknande. Nu gå de båda uppassarna till ordentlig rafistulering av sofforna i fråga — man lyfter helt och hållet undan de lockliknande puffarna. Där ligger en mänsklig varelse, en ung dam, nästan medvetslös. Hon blir inburen i hytten nummer 16, som tillfälligtvis står tom.
Kaptenen underrättas, doktorn alarmeras.
— Ja, säger doktor Morin, kapten Le Moine har rätt. Det är en vacker flicka, en mycket vacker flicka på sjutton år eller så omkring. Hon är mera kraftlös än sjuk, men jag beslutar mig i alla fall — av vissa skäl — för att slå en åder. Det hjälper. Efter ett glas vin och några biskvier är det inte något fel på medvetandet — och ändå mindre på humöret. Den unga damen berättar fullständigt öppenhjärtigt hur hon gömt sig ombord i Bordeaux och tycker att hela äventyret är pin livat. Det är hennes egna ord.
Doktorn smuttar på sitt vinglas, under det en kör av röster brusar omkring honom. Furstbiskopen svarar inte ett ord på alla direkta och indirekta frågor, på alla spydiga tillrop, men han ser betänksam ut. Madame Lamelle har tappat koncepten för en gångs skull — den enda som är fullständigt lugn är storfurstinnan. Det är också hon som med djupt allvar frågar:
— Varför gjorde hon det?
Kaptenen åtar sig att svara.
— Den unga damen ville inte bli lämnad i sticket av en viss person.
— Ha, ha, trumpetar Leo Peolbin, den vissa personen finns alltså här. Ombord?
— Naturligtvis.
Den förnäme prelaten blir åter föremål för livlig uppmärksamhet, men nu reagerar han med häftiga huvudskakningar till höger och vänster och en gest — med handflatorna ut: har ingen aning, vet inte, fullständigt oskyldig ... Kaptenen öppnar munnen för att fortsätta, men då sker någonting vid ett av väggborden, längst nere vid dörren.
Det är inte en suck, inte ett stönande, inte ett skratt, inte en snyftning, inte ett ångestrop. Det är allt detta på en gång. Herr Grenander har rest sig upp till hälften och gripit om bordsskivan med vitnande fingertoppar. Ett spindelvävsklent moselglas välter omkull, rullar ut över kanten och krossas mot mattan.
Kapten Le Moine fattar genast situationen:
— Ni har rätt, monsieur Grenander, säger han saktmodigt, det är hon, er lilla skyddsling mademoiselle Adorée Villanueva. Ni finner henne i hytten nummer 16.
Och medan Albert Grenander, utan ett spår till färg i sitt tämligen runda ansikte, pressar sin kropp mellan bordet och väggsoffan, svänger halva antalet av de vridbara stolarna vid långbordet runt och från denna exklusiva parkett på två rader följer dess publik, malheureusement utan kikare, en stackars människas förtvivlade kamp att göra sig osynlig på bråkdelar av sekunden.
Men madame Lamelle jublar, hon. Efter en vänskaplig puff i furstbiskopens sida kommenterar hon detta sällsynta möte av teori och verklighet:
— Vad var det jag sade! En liderlig erotiker, en ful fisk! Disputera aldrig med madame Lamelle mera. Se där ett gott råd, ers helighet!
TREDJE KAPITLET.
I förhör.
När matsalens klaffdörrar föllo igen bakom herr Grenander, behärskades han av en enda känsla: vrede. Han var ond, måttlöst ond.
Sällskapets uppträdande kunde inte förvåna särdeles mycket, fast det ju alltid är fatalt för en fullvuxen karl att råka i en löjlig situation. Sortin hade nog inte varit lyckad; för älskaren av det burleska torde den däremot ha låtit en glädjekälla springa fram. Men till herr Grenanders heder skall antecknas, att han inte hade en enda tanke över för publikens uppbyggelse — i vad mån huvudrollens huvudstupa innehavare kunde förefallit lyckad eller misslyckad. Albert Grenander tänkte bara på en vanartig flickas olydnad, på risken av en snöplig expedition, på dagliga och pinsamma konflikter...
Från matsalen var det tre halvtrappor ned till första klassens hyttkorridorer. I halvtrappan nummer ett kände herr Grenander sin vrede stillad, även om den inte var bortblåst, i halvtrappan nummer två fann han anledning till tusen förståndssynpunkter på Adorées handlingssätt — tout comprendre c’est tout pardonner — och i halvtrappan nummer tre fylldes han av ett bålstort, brinnande medlidande med stackars lilla Adorée Villanueva, som legat svältande i en låda — den upp- och nedvända låda som en salongspuff är — i så många svåra timmar utan mat, utan något att dricka, utan någonting alls att luta sitt huvud mot. Vid tanken på Biscayas ohyggliga Apenniner, när Lorenzos två skruvar varannan minut lekte aeroplanpropellrar i luften, fick Albert nästan tårar i ögonen.
De tio sista trappstegen tog han i två språng, och knappt det.
Hytten nummer 16 låg längst akter ut, de jämna siffrorna till höger. Herr Grenander stannade ett ögonblick utanför hyttdörren, hans hjärta deklarerade plötsligt en inopportun aktivism.
Så knackade han.
En klar, varm röst, som han kände igen, ack, så väl:
— Adelante!
Adorée hade redan hunnit tillägna sig den internationellt kastiljanska ordboken. Herr Albert vred om låset och steg in.
Hade det nu funnits ett uns koketteri i Adorées lilla hjärna, hade hon bara haft några gram av till exempel madame Lamelles erotiska erfarenhet, skulle hon lämpligen börjat med en scen, lånad ur sista akten av »Den vilseförda». Slutna ögonlock, hjälplös liten kvinna, utslaget, svallande hår på en vit kudde. Man vädjar till den starke mannens medlidande med ett svagt, nästan döende fruntimmer (som därtill är mycket fagert). Parentesen bör läsas två gånger.
Men Adorée Villanueva var gud ske lov alls inte sådan. När herr Grenander öppnade dörren, kastade hon undan filten och ställde sig spikrak upp i hytten. Hon föreföll inte ett dugg ångerfull, men spelande glad och belåten med tillvaron. En liten smula förebråelse fanns det möjligen i tonen, när hon räckte händerna mot sin förmyndare och bedyrade:
— Alberto mio, vad jag har längtat efter dig.
— Du har handlat mycket orätt, Adorée, förklarade herr Grenander allvarligt. Jag sade dig ju, att det var omöjligt, att du kunde få följa med.
— Som du ser, hade jag rätt och du orätt — eftersom jag nu är med. Men låt oss inte gräla. Jag förlåter dig, Alberto, är du nöjd då?
Fröken Villanueva försökte stryka herr Grenanders tunna hår just över hjässan, men den otacksamma människan drog sig undan. Han anvisade, tämligen stelt, den vackra unga damen en plats i hyttens ena soffhörn och slog sig själv ned i det andra. Adorée började skratta.
När förmyndaren nu såg myndlingens glada säkerhet, greps han, dumt nog, av samma vrede som i första halvtrappan nyss. Han tog flickan i armen och ruskade henne riktigt ordentligt:
— Jag önskar jag kunde ge dig stryk, sade han.
— Gör med mig vad du vill, bad Adorée med plötsligt allvar. Just nu gör du mig illa — om det kan bereda dig någon tillfredsställelse, Alberto mio.
Herr Grenander släppte genast sitt tag.
— Gör jag dig illa, utropade han med maskulin konsekvens, det var inte min mening. På vad sätt gör jag dig illa?
— Jag är mörbultad över hela kroppen, kära du. Det värker i varenda liten muskel. Har du någonsin legat på ett trägolv i två dygn, Alberto, ett trägolv, som inte just varit stilla många ögonblick. Uppriktigt sagt så har jag haft det tjyvtjockt.
Tredje halvtrappans medlidande fyllde herr Grenanders själ till bräddarna. Stackars liten Adorée!
Han tog flickans hand i sin och bad henne inte tänka på blåmärkena.
— Jag förstår, fortsatte herr Grenander, att du haft det svårt, lilla barn. Men nu vill jag, att du talar om för mig vad som hänt sedan du och jag sist träffades i pensionatet hos den snälla fröken Berch. Alltsammans.
— Alltsammans? Å, fy sjutton, älskade Alberto, det blir en hel jeremiad.
— Det kan inte hjälpas. Du förstår, jag måste ha reda på vad som hänt.
— Men att berätta är så jäkligt. Fråga du så skall jag svara.
Herr Grenander dröjde.
— Må göra. Du var förbjuden av fröken Berch och doktor Heil att gå utanför pensionatets portar?
Adorée nickade mycket energiskt.
— Du hade inga pengar?
— Inte en koppardoning!
— Och fröken Berch hade gömt undan både din hatt och dina ytterkläder?
— Ja, kan man tänka sig en sån markatta, inföll Adorée indignerad.
— Men hur i all världen lyckades du rymma?
— Jag klättrade nedför en stupränna. Tro bara inte att det var någon konst.
— Utan hatt och kappa?
— Ja visst.
— Du har alltså varken ytterkläder eller kappa här ombord?
— Nu är du dum, Alberto mio. Var skulle jag fått dem ifrån?
Herr Grenander började känna en lätt yrsel.
— Och hur kom du med tåget till Bordeaux? Säg inte, att du hängde i kopplet, efter sista vagnen.
Adorée såg stött ut.
— Det menar du inte. Att hänga bak efter tåget måtte väl vara opassande för en ung flicka.
Herr Grenander samtyckte med livliga mimiska tecken. Adorée fortsatte, självbelåten:
— Jag fick låna pengar till biljetten av en herre. Han var mycket hygglig och bad mig inte alls tänka på den där lilla bagatellen.
— Och det lovade du — godhetsfullt?
— Naturligtvis. Varför skall man inte göra folk till viljes?
Herr Grenander bet sig i läppen, så blodet sipprade fram.
— Och när ni kommo till Bordeaux, ville inte den där herrn låna dig mera pengar?
— Det vet jag inte, Alberto mio, jag skubbade, förstår du.
— Vad gjorde du?
— Smet naturligtvis — och det bums ändå. Karln hade sitt bagage att ta rätt på, men jag hade inget, jag. Det är bra ibland att resa lätt ekiperad.
Det blev en stunds tystnad. Herr Grenander rullade sin nyckelring runt, runt.
— I Bordeaux var det en hel lång dag innan Lorenzo gick, sade han. Började du svältkuren redan där?
— I helsike heller! Jag gick på stampen med min lilla medaljong.
En ny aggressiv ton:
— Vet du, Alberto, det hade jag tänkt be dig skriva en artikel om i tidningen. Tidningarna är det enda såna där mänskor ha någon respekt för. Vet du vad jag fick på min lilla medaljong av äkta silver med en turkos i mitten?
— Hm.
— Fyra francs, du. Är det inte skandal, är det inte gement? Medaljongen har säkert kostat femtio. Fyra francs! Skriv en artikel och ge dem på pälsen, Alberto!
Herr Grenander svarade inte. Hans tankar redo just nu galopp ute på andra vägar.
I själva verket var kanske, när allt kom omkring, situationen inte så förtvivlad. En flyktig tanke att söka någon båtlägenhet för Adorée från Madeira — retur till Europa — förkastade herr Grenander. Resultatet skulle i så fall möjligen bara bli det, att man hittade fröken Villanueva i Lorenzos kolboxar några sjömil söder om Madeira. Förmyndaren började småningom — på empirisk väg — fatta betydelsen — och de eventuella verkningarna — av myndlingens fasta beslut.
Men Capetown var ju ingen bondby. Capetown var en stad av visserligen blandad kultur och brokig befolkning, men den ägde moderna resurser i stil med Stockholms, Frankfurt am Mains eller Milanos. Där funnos europeiska konsulat och vita myndigheter, hotell och pensionat, guvernanter och polis, vackra planteringar och en nästan amerikanskt sedlig ordning. Om det så blev nödvändigt att engagera en hel livvakt till skydd för konsekvenserna av Adorée Villanuevas blivande fasta beslut, så fick det vara hänt. Under tiden skulle Albert Grenander fullfölja sitt uppdrag — och sedan...
Fröken Berchs pedagogiska system hade säkerligen inte varit det rätta. Nå, den dagen, den sorgen...
— Du säger ingenting, Alberto, kuttrade Adorée, och hennes ögon fingo en fuktig glans. Är du mycket ond på din lilla muchacha?
— Jag är inte ond, förklarade herr Grenander, fast, men du måste lova mig tre saker.
Adorée Villanueva hade fått en frikostig natur i arv.
— Gärna hundra, sade hon, bara inte gå i land.
Då knackade det på hyttdörren nummer 16.
— Stig in, bjöd redaktör Grenander.
Det var madame Lamelle. Hon hade en korg under vardera armen och en hel kvast astrar instucken i skärpet. Den goda frun såg rätt kuriös ut och Adorée började ett kluckande skratt, som säkert skulle slutat i en praktfull final på mångstrukna f — om inte herr Grenander agerat kapellmästare och med ett blixtsnabbt tecken påkallat generalpaus.
Madame Lamelle satte ned sina korgar på golvet och ryckte blomsterkvasten ur skärpet.
— Mademoiselle, sade hon, ert lidandes historia har rört oss alla. Er hängivenhet är beundransvärd — en annan sak är att vi inte alls förstå den. Man har utsett mig till tolk för dessa känslor, mademoiselle, ni saknar ett kvinnligt stöd ombord; vi erbjuda eder detta stöd med våra blommor. Tag emot dem, mademoiselle, likaväl som innehållet i de båda korgarna, och låt inte er ungdom förblinda er av en onaturlig tillgivenhet.
Hela denna oförsynta harang meddelades på franska språket, av vilket Adorée lyckligtvis inte förstod två ord. Herr Grenander var nog storsint att översätta löftet om beskyddet, blommorna och matvarorna, men förtiga det andra.
Fröken Villanueva visade trots detta en svart otacksamhet och bad Alberto översätta en anmodan till madame att sköta sitt och inte lägga sin näsa i blöt. Oaktat herr Grenander fullgjorde uppdraget med diplomatisk takt och språklig finkänslighet, fattade madame Lamelle humör och avlägsnade sig med en liten röd fläck på vardera kinden.
— Det börjar bra, det här, tänkte herr Grenander, när han omedelbart därpå begav sig upp till kaptenens hytt för att erlägga avgiften för ångaren Lorenzos första kvinnliga fripassagerare.
FJÄRDE KAPITLET.
Don Ramon vill duellera.
Sedan aderton timmar hade Lorenzo den sköna ön Madeira akter över och stävade med god fart söder ut. Vädret var alltjämt kungligt — förgylld av den tidiga solens första strålar hade Afrikas västkust skymtat som en lågt seglande molnbank för babordsdrömmarnas syn. Havet låg stilla som vattnet i furstbiskopens marmorbadkar.
Ombord rådde däremot inte fullt samma stiltje. Den av redaktör Grenander försökta isoleringen av fröken Adorées person var ett tilltag som måste skändligen uppges redan i andra timmen. Indignationen mot herr Grenander lade sig visserligen så fort man fick se hur vacker mademoiselle Villanueva var, men vad hade förmyndaren för glädje av det?
Ingen hänsyn till den katolska kyrkan skall förmå oss att undandölja det faktum, att hans helighet furstbiskopen var den förste som anmälde sin beundran. Han hade (sade han) orättvist blivit utsatt för misstanken att ha smugglat mademoiselle ombord — nu önskade han bara att det varit så väl. Därpå bugade han sig med en elegant värdighet, som för andra gången förde tanken på en mondän teater av första klass.
— Jag gillar gubben, förklarade Adorée, säg honom det. Skada att han inte talar spanska.
Herr Grenander översatte på sitt vis: »Ers helighet gör mig alltför mycken ära.»
Madame Lamelle hade ångrat sin sura min, sedan Alberto på ett fullständigt kriminellt sätt förvanskat myndlingens ordval, och storfurstinnan väckte Leo Peolbins häpnad, när hon lade Adorées händer i sina och föreslog henne att inte vara förbehållsam, om petite amie hade några »önskningar som voro höljda av dimmor eller åskbyar». Den poetiska bilden drog Alberto sig inte för att tolka och följden blev att fröken Villanueva började dyrka storfurstinnan som ett övernaturligt väsen.
Kapten Le Moine var fatalist som många begåvade fransmän. Han inbillade sig att det gynnsamma vädret stod i någon storts mystiskt samband med fripassageraren och behandlade henne med den vördnad en klok karl visar sin mascot. Doktor Morin (som slagit åder på fröken Villanueva) visade i sin tur inte längre samma intresse för morgongrenadinen och middagspernoden. Ödet ville, att han en gång gått i trampfart mellan Buenos Aires och Montevideo, en route som fällt ut så pass mycket spanska att doktorn kunde — till de andras gröna förargelse — extemporera ett halvt tjog kastiljanska komplimanger.
Men värst ansatt var den spanske markisen, don Ramon.
Ryssen, Leo Peolbin, hade redan före den epok ombord på Lorenzo, som inleddes med fröken Villanuevas uppdykande ur pufflocket, funnit sitt största nöje i att tala illa om don Ramon och därvid haft roade lyssnare i de tre engelsmännen, särskilt lord Fairy.
— Jag känner de italienska markiserna, plägade herr Peolbin säga, och de smaka sannerligen inte efter mera. En mot Spanien mycket välvillig matematiker skulle säga er att det går femhundra spanska markiser på en italiensk, och då kan herrarna tänka sig... För resten, vad är en spansk markis, finns det över huvud några spanska markisat? Har herrarna hört talas om dem? Jag har åtminstone aldrig gjort det, fast jag färdats i alla fem världsdelarna.
Och så reste herr Peolbin sig upp och imiterade på ett mycket lustigt sätt spanjorens spotska hållning, hans sätt att kasta huvudet tillbaka och rycka i den blåsvarta mustaschen.
— För att inte tala om markisens sekreterare, inföll mr Lifton, när munterheten lagt sig. Sekreteraren, herr Sirius!
Ögonblickligen förvandlades herr Peolbins pose i en halvt oförskämd, halvt krypande gest, som fullständigt täckte bilden av herr Sirius. Lord Fairy applåderade och mr Lifton tillade några ord om resande patrask i allmänhet och spanjorer isynnerhet.
Nu fanns det ju olyckligtvis en spång utlagd mellan don Ramon och fröken Villanueva — det stolt klingande språket — och av den spången var don Ramon nog låg att begagna sig vid alla både möjliga och omöjliga tillfällen. Adorée blev förtjust. Och sedan spanjoren — efter att på listiga vägar ha utrönt fröken Villanuevas födelseort — uppstämt en lovsång (don Ramon deklamerade gärna) över Cadiz och dit förlagt de skönaste stunderna i sitt liv, började Adorée undra om inte det var ödet som sammanfört dem. Och när en ung flicka tar sig till att sätta en högre försyn i samband med en herre, är redan leken inte alldeles ofarlig.
Så fort våra värderade vänner av båda könen ombord på Lorenzo upptäckt Adorées intresse för don Ramon, organiserades som på en tyst överenskommelse två anfallsgrupper, den ena med redaktör Albert Grenander som operationsfält, medan den andra riktade sin offensiv direkt mot fröken Villanueva, varvid doktor Morin fick tjänstgöra som (mycket bristfällig) tolk.
Herr Grenander ställde sig oskyldig som det barn som föddes i natt — och var det också. Han hade just avslutat underhandlingarna med den kvinnliga båtbetjäningens styrande mästarinna, en liten prydlig marseillanska, om överlåtelsen av två damhattar och en resrock till ett oskäligt pris och var omåttligt belåten med sig själv.
Vid de första orden av madame Lamelle om ett »olämpligt förhållande» mellan Adorée och spanjoren brast den hederlige herr Grenander ut i skratt. Madame Lamelle såg spöken mitt på ljusa dagen!
— Är det underligt, frågade han, om flickan tycker det är roligt att prata med en landsman? Fröken Villanueva är barnslig och oerfaren, men hon har en förträfflig karaktär, och skulle herr markisen tillåta sig några friheter, så var övertygad om, att han får ett svar, som kommer honom att tappa lusten att göra om försöket. Vad säger madame Lamelle om den här hatten?
Föga gynnsammare förlopp fick den mot fröken själv dirigerade attacken. Doktor Morin trasslade in sig i språket och Adorée började skratta — varvid expeditionens ledare för första gången försummade att beundra damens pärlsmycken till tänder. Mycket förstod hon heller inte av harangen, men tillräckligt i alla fall för att begripa avsikten att svärta ned landsmannen, don Ramon. Enligt konstaterad världsordning bidrog detta i hög grad att göra den förtalade ännu mera intressant i hennes ögon.
Så mycket vann man med det.
Dagen därpå tyckte emellertid herr Grenander, att han borde tala med Adorée om saken.
— Du sysselsätter dig bra mycket med don Ramon, den spanske markisen, anmärkte herr Grenander.
— I regel är det nog han som sysselsätter sig med mig.
— Kan väl vara. Det väcker i alla fall uppseende, man pratar...
— Låt dem prata.
— Hm!
— Vad sade du, Alberto mio?
— Tycker du om honom?
— Jag vet inte. Han deklamerar så stiligt. Och så... Han är vacker.
— Obestridligen.
— Men...
— Tala ut, min vän.
— Han är alls inte så vacker som du, Alberto mio. Inte, inte alls.
Det föll sig naturligt för herr Grenander att skyndsamt byta om samtalsämne.
Ekvatordagen hade varit orolig i alla avseenden, utom beträffande vädret. Det vanliga linjespektaklet tycktes denna gången uteslutande tillställt för att roa Adorée, och på den punkten var framgången obestridlig, men det skapade en mer än vanligt skarp konkurrens om den unga damens person, i vilken inte ens furstbiskopen drog sig för att delta. Denna konkurrens hotade ett ögonblick att övergå i ett öppet gräl mellan don Ramon och doktor Morin (som druckit mycket champagne vid den sena middagen), och det var uteslutande kaptenens auktoritet man hade att tacka för att skandalen inte blev fullständig.
Herr Grenander undgick detta intermezzo alldeles. Han satt på översta däck tillsammans med sir Phil, som plötsligt och till herr Grenanders förtjusning avslöjat sig som specialist på Hollands sydafrikanska kolonialpolitik under regeringskommissarien Hop, och samtalet växte ut i alla väderstreck. Varje tanke på Adorée var avlägsnad ur förmyndarens hjärna, men storfurstinnan och madame Lamelle hade iklätt sig solidariskt och högtidligt ansvar för fröken Villanueva, en garanti, som förmyndaren ansåg banksäker.
I själva verket levde herr Grenander i ett tillstånd av relativt lugn — Adorée till trots. Han kände för henne ungefär samma sorts oro som en oerfaren hundägare gör för första valpen han har i sin vård: att djuret skall springa bort och bli överkört. Någon annan fara är egentligen inte aktuell, tycker han. Och så länge Lorenzo flöt på havet med vatten på alla sidor — hur långt blicken än sökte — så länge var det också omöjligt för Adorée att springa sin kos och utsätta sig för världens ondskefulla trafikproblem.
Nu var det emellertid just uppträdet efter ekvatordinén, som kom ett visst beslut att mogna i don Ramons hjärna. Och dagen efter — som mången gång är de ödesdigra beslutens dag — ställde han om så, att han fick fröken Villanueva mellan fyra ögon på styrbords promenaddäck, just bakom mr Liftons golfbana.
Den halmgule sekreteraren, herr Sirius, rökte en cigarrett vid nedgången till salongerna — det såg nästan ut, som om han stod på vakt.
— Señorita, sade don Ramon, har ni märkt att blodet är tjockare än vattnet?
— Vad för något? sporde Adorée, som för första gången trodde sig förstå att don Ramon inte talade korrekt spanska. Blodet tjockare än vattnet, vad är det för gallimatias?
— Jag menar, señorita, att det rinner samma blod i våra ådror.
— Nej, förlåt, invände Adorée stucken, jag har por dios mitt blod för mej, fast doktor Morin knyckte några mått häromdagen. Vilket för resten var hans förbaskade skyldighet.
Don Ramon kastade huvudet tillbaka och ryckte i sin blåsvarta mustasch.
— Låt oss inte gyckla med ord, señorita! Inte gyckla med ord i en allvarlig stund.
— I vad för något, si le gusta, señor — om ni behagar?
— I en betydelsefull stund, señorita. Ni, lika litet som jag, hör hemma bland denna underliga samling narrar, inbeciller eller — rent ut — förbrytare. Mellan oss ligger en brygga, en osynlig, men stark brygga, rasfrändskapens bro. Det är inte allmän farväg det, señorita!
Adorée drog sig ett par steg tillbaka och sökte sin näsduk i väskan. Men don Ramon var förskräckligt kär och märkte ingenting. Han gick på i ullstrumporna.
Fortsättningen övertrumfade inledningen; friaren tillgrep två stora kastiljanska lyrici från trettonhundratalets mitt, en upprorsrörelse på Filip den rysliges tid, tre kungar Alfonso, den ädelmodige, filosofen och afrikanen, en självmördare i familjen don Ramon och oräknade generationer toreadorer i Sevilla. Med denna meritlista i ena handen och sitt markisat — plus några millioner pesetas i den andra — nalkades han till sist señoritan med den stora och avgörande frågan, som har nästan samma koncept på alla världens språk.
Nu är det kanske ovisst hur det gått med detta frieri, om inte Adorée just dagen förut sett och hört Leo Peolbin imitera don Ramon. Som alla naturbarn hade vår lilla señorita en stark känsla för det komiska, och just nu ville det sig inte bättre, än att don Ramon nästan karikerade sig själv.
— Vad Alberto skulle skrattat! tänkte Adorée, i det hon bet i näsduken för att inte explodera.
Men don Ramon friade på, han!
— Förr skall den dag, vars sol blir smaragdgrön vid middagstiden, sprida fasa och fruktan i världens fyra hörn, förr skall en sådan förläst gammal narr som er förmyndare, señor Grenander...
— Nej, avbröt Adorée, plötsligt allvarsam, nu är ni dum, herr markis.
Don Ramons talmaskin bromsade, så det gnisslade i kullagren.
— Vad är jag, señorita?
— Dum, señor.
— Ni älskar mig icke?
— Det vet himlen, att jag inte gör.
— Ni älskar en annan?
— Kanske det, señor.
— Hans namn? Hans namn, señorita?
— Om ni kommer mig närmare, ropar jag. Gå undan!
— Disculpe, señorita. Men. Av barmhärtighet. Hans namn?
Adorée tyckte nu, att hon kunde ha rätt att roa sig en smula på sin landsmans bekostnad, men hon hade aldrig rätt uppfattat, eller ens brytt sig om att uppfatta alla de kosmopolitiska namnen på herrarna ombord. Hon höll dem i sär efter en intuitivt uppgjord, mycket privat skeppsrulla, som i åtskilligt erinrade om indianernas sätt att skilja individerna åt: Blåöga, Krumnäsa, Spattben och så vidare i den stilen. Men till all lycka sneddade just då lord Fairy en vinkel av mr Liftons golfbana och Adorée nickade åt honom — betydelsefullt.
— Det är alltså han? väste don Ramon.
— Ja, andades Adorée, och slog ned ögonen, det är han, señor ...
Och så var det morgon och afton den friardagen.
Men nästa förmiddag överräckte don Ramons halmgule betjänt, herr Sirius, en biljett till lord Fairy, där denne satt i sin däcksstol och stoppade dagens tredje pipa. Biljetten innehöll en utmaning på pistol — »eller annat tillgängligt vapen». Don Ramon föreslog tio stegs avstånd och tre skott i hastig följd. Plats: babords promenaddäck, tid: klockan sex påföljande morgon.
Lord Fairy läste uppmärksamt igenom biljetten två gånger — utan att upphöra med pipstoppningen. Därpå lät han meddelandet stilla glida ned i den med violetta silkesränder invävda flanellrockens högra ficka.
— Det skall vara svar, meddelade den halmgule herr Sirius kärvt.
— Jag handlar inte med laxermedel, sade lord Fairy vänligt. Men bed doktorn om ett lakritspulver och bartendern om en absint åt er herre. Annars brukar sånt där gå över av sig självt fram på förmiddagen.
Den nyss beskrivna, tämligen löjliga kontroversen blev inte utan konsekvenser — vilket ånyo bevisar sanningen av den bekanta paradoxen att endast det oväsentliga är väsentligt.
Med engelsmannens medfödda takt lät lord Fairy inte undslippa sig ett ord om utmaningen — ens till mr Lifton, som var hans vän. Men middagens träningsmatch påkallade en häftig rörelse av his lordship och därvid smög sig don Ramons ljusblå biljett ur fickan på lord Fairys flanellrock. Den blev liggande på däcket en stund och såg nästan ut som ett stort tjänstefrimärke. Det var åtminstone madame Lamelles reflexion, när hon några minuter senare gick förbi och plockade upp föremålet.
Ja. Sedan var det naturligtvis inte mycket bevänt med don Ramons hemlighet.
En duell ombord!
Kapten Le Moine var förargad — men förargelsen föreföll kryddad av ett litet stänk nervositet — doktorn hånskrattade, storfurstinnan betraktade för första gången den spanske markisen, mr Lifton och sir Phil ryckte på axlarna, furstbiskopen smålog och madame Lamelle var förtjust. Leo Peolbin gjorde sig besvär att på baksidan av dagens matsedel erbjuda lord Fairy sina tjänster som sekundant, och överstewarden lät för säkerhets skull stuva in tolv flaskor Pommery i isskåpet nummer ett.
Den ende som tog affären seriöst var herr Grenander — inte för själva sakens skull, bevars! men för de möjligheter han ansåg den innebära. Lorenzos miniatyrvärld var alltså tillräckligt stor att skapa duellhot för Adorées skull efter föga mer än en veckas varsel. Faktum räckte till att bygga upp en sannolikhetskalkyl på.
För knappa tjugufyra timmar sedan hade herr Grenander välsignat den omständigheten, att han ägde sin skyddsling mellan babords och styrbords relingar ombord på en hygglig båt med fritt vatten runt omkring. Nu kände denna förträffliga människa något som liknade ett pressande moraliskt ansvar vid tanken, att man stod utan alla landstigningsmöjligheter, om den rasande duellanten gick till attack på nya frontlinjer. Nyss tycktes honom Kapstaden som en skrämmande fara; i detta ögonblick önskade han intet högre än att få sätta klackarna i dess trottoarer med Adorée trippande strax bredvid, tätt intill.
Men det allra mest kuriösa med don Ramons duellvanvett var, att Adorée plötsligt började visa ett starkt och positivt intresse för gentlemannen från Don Quixotes och Sancho Panzas land. Det hjälpte inte mycket, att riddaren av den sorgliga skepnaden förlöjligades i alla kvarter och att vapendragaren Sirius gjordes till föremål för den blodigaste drift. Adorée hade fått för sig att don Ramon inte var besjälad av någon högre önskan än att låta sitt blod för hennes skull; följden blev att hon satte upp ett till hälften sorgset, till hälften betänksamt ansikte, som förmörkade måltiderna och timmarna mellan dem.
Vad don Ramon beträffar, föredrog han att inte alls visa sig, och sekreteraren rökte numera sina cigarretter vid bommarna midskepps, till tredje klass. — Magneten drar till sig järnet, sade lord Fairy och kastade med huvudet åt herr Sirius, utan att göra anspråk på applåder. Men dem fick han i alla fall.
Sent på kvällen samma dag — eller rättare mitt i natten — företog furstbiskopen en extra promenad på däck; hjärtat kändes nämligen litet motspänstigt vid försöket att somna in. Till sin förvåning observerade han, att det lyste i skrivhytten. Prelaten gick fram, på tå, till fönstret, satte näsan mot glaset och skyggade för ögonen med handflatorna för att kunna se, ty södra korset sprutade eld denna natt.
Var det icke herr Grenander? Jo visst. Han satt lutad över en tjock bunt manuskriptpapper och de guldramade ögonglasen bröto skrivbordslampans starkt lysande strålknippe.
Furstbiskopen tvekade inte; en minut senare hade han kastat sin nattrock över soffan bakom herr Grenanders. Denne gjorde ingen annan rörelse än med pennan över pappersarket.
— Stör jag er, min herre?
Herr Grenander ruskade på huvudet — utan att vända sig om.
Det skulle varit madame Lamelle, tänkte hans helighet och smålog för sig själv.
Furstbiskopen skruvade på takljuset precis som om han varit hemma hos sig själv.
— Det är en förtjusande natt vi ha, sade han. Så mycket stjärnor trodde jag knappt det fanns.
Herr Grenander svängde om skrivstolen. Det var inte hans mening att vara ohövlig, när han svarade:
— Man ser dem bättre där ute.
Den gamle mannen skrattade vänligt:
— Har ni någonting emot, att jag tar er tid i anspråk tio minuter?
— Naturligtvis inte.
— Blir ni ond om en gammal präst lägger sig i vad han kanske inte har med att göra?
— Om den gamle prästen är ers helighet — nej!
— Jag tackar er, min herre. Får jag då till att börja med göra er tre frågor?
— Gärna tio, monseigneur. Genera er bara inte.
— Är fröken Villanueva en släkting till er?
— Nej.
— Älskar ni henne? Tänker ni gifta er med henne?
— Ingendera delen, monseigneur. — Nu har ni bara en fråga kvar.
— Vet ni av att hon älskar er?
Herr Grenander reste sig upp.
I det starka, vita ljuset av de nu oskärmade elektriska globerna kunde man tydligt se att hans ansikte röjde spår av intellektuell överansträngning. Hyn saknade färg, munvinklarna voro spetsade nedåt. Håret föreföll nästan metallblankt vid tinningarna och låg som en tunn, blond flock av silke över hjässan. Glasögonbågarna hade plöjt fåror, där de ätit sig in i skinnet under årens lopp.
— Ers helighet får ursäkta ...
— Se så. Bliv inte ond. Jag är en gammal man — kunde vara er far, kanske er farfar. En präst lär känna människorna, och jag skulle aldrig trängt mig på er, om jag inte ...
— Om ni inte?
— Nå, det är detsamma. Vore jag i ert ställe skulle jag ta en månads tjänstledighet från de sydafrikanska kolonierna och i stället kolonisera en annan mark. Det är inte nog att vara pliktmänniska här i världen. Man har skyldighet att prestera ett visst kvantum lidande, att erövra ett — ofta mycket obetydligt — mått av fröjd med några droppar hjärteblod som quinta essentia. Vill ni inte släppa till det, har ni levat förgäves, om ni så kommer i Encyklopedien för era rön och iakttagelser beträffande den sydafrikanska kolonialpolitiken.
Furstbiskopen teg en sekund.
— Det är, sade han sedan, en ovanligt praktfull stjärnhimmel i natt. Har min herre betraktat södra korset? Det är en vacker, men riskabel syn. Man lär sig prata bredvid mun av det, har någon sagt.
Men herr Grenander satt med blickarna fästa vid mattans bjärtröda rosett och hörde inte furstbiskopens fråga.
FEMTE KAPITLET.
En tullvisitation med konsekvenser.
Torsdagen den 17 februari klockan 1,10 eftermiddagen lade kapten Le Moine för första gången under tjugu dygn sin hand på maskintelegrafens spak. Han signalerade klart, och strax därpå halv. Ty nu sköt Lorenzos stäv fram i Table bays vatten och Taffelbergets platta silhuett ryckte hastigt närmare.
Kapstaden.
Lorenzos förstaklasspassagerare stodo i spridda grupper vid babords reling — redan i upplösningens tecken. Det var som åsynen av land och det i spridda staplar sorterade resgodset satt en kil i intimiteten, splittrat den stora familj på gott och ont som herrarna och damerna av första klass hunnit bilda.
Herr Grenander och fröken Adorée hade tagit plats vid dörren till skrivrummet och bekikade därifrån vad som kunde ses av själva staden, vilket inte var mycket. Den jättelika vågbrytaren stack fram sin milslånga tunga och plåtskjulen glänste i solen som om det nyss regnat på dem.
Adorée bara skrattade, skrattade åt ingenting. Herr Grenander däremot kände sig, så journalist han var, en smula nervös, och upprepade för femtioelfte gången sina förmaningar till Adorée: att vad som än skedde inte vika från hans sida. Förut hade han gått igenom planen för de första dagarna — redan denna eftermiddag skulle det bli butiksvandring för att nödtorfteligen ekipera fripassageraren.
I samma veva gick furstbiskopen förbi. Han var knappt till att känna igen — i hög hatt, bonjour och grårandiga byxor. Men humöret var detsamma, blitt, vänligt, faderligt.
— Fröken Villanueva reser, sade han, just på det sätt man borde resa, utan annan packning än de nödvändiga kläderna på kroppen. Varje ångbåt och tåg stannar alltid vid en stad och varje stad har butiker, där resenären kan få vad han behöver. På det sättet blir man oberoende av tull, bärare, förargelse, besvär — av allting.
— Utom en sak, inföll madame Lamelle, som ända till resans sista timme agerade biskopens oskiljaktliga kaftantofs.
— Vad skulle det vara?
— Pengar.
Herr Grenander ryckte till; den sidan av saken hade han inte tänkt på förut. Skulle kreditivet på 6,000 räcka under nuvarande förhållanden? Nåja, varom inte, så fanns ju både bank och telegraf i Kapstaden. Kerman hade kanske inte haft så orätt den gången, när han påstod, att det största behaget med kapitalet var att en karl kunde känna sig oberoende av fatala tillfälligheter.
— Förlåt, jag uppfattade inte vad ers helighet yttrade.
— Jag var näsvis nog att fråga, var herrskapet tänker ta in i Kapstaden.
— Man har rekommenderat hotell van Leeken...
— Det är ett holländskt hotell. Ganska bra, tror jag. Om ni inte har någonting däremot skall jag lämna min adress — för den visserligen otroliga eventualiteten att ni, min herre, kunde behöva mitt bistånd på ett eller annat sätt. Ingenting är vissare än det ovissa. Se här, om ni behagar, Hôtel Royal vid spårvägen till Claremont.
Leo Peolbin, ryssen, steg just nu ut från skrivrummet. Det enda som skilde landstigningens herr Peolbin från långfärdens var att han dragit på sig ett par förskräckliga krämgula handskar.
Ryssen myste. Han såg nämligen på något avstånd den spanske markisen don Ramon, som stod och fullständigt slukade fröken Villanueva med sina brinnande svarta ögon. I och för sig var ju detta ingenting att le åt, men fröken Villanueva vände spanjoren ryggen med ett så ihärdigt och demonstrativt förakt, att ingen kunde missta sig på meningen. Och det tyckte den hjärtlöse ryssen var bra.
Det tog Lorenzo en dryg timme att komma in i dockan nummer tre, och samtidigt växlades de sista avskedshälsningarna, somliga kalla, andra nervösa, de flesta likgiltiga, där de inte alldeles glömdes bort. Lord Fairy hade en bekant på kajen, som han signalerade åt med sin svarta, silverklackade käpp, och herr Sirius, don Ramons gule sekreterare, ansträngde sin hesa, osympatiska stämma för att göra sig hörd av någon chaufför där nere.
I samma ögonblick var landgången klar, i nästa sviktade den under de första passagerarnas steg. Kapten Le Moine stod på kommandobryggan och tog åt mössan. Hans min vittnade om belåtenhet, vad orsaken nu kunde vara.
Tullmyndigheterna hade på vanligt kitsligt sätt ringat in främlingarna med rep; man kunde ingen annanstans komma än in i ett jättelikt skjul med låga diskar runt alla fyra väggarna. Bakom dem stodo tullherrarna med vita klisterlappar att pryda upp resväskorna med.
Herr Grenander var en av de första som passerade mellan repen. I vardera handen bar han en resväska. Adorée gick tätt bredvid och höll honom, enligt instruktion, i rockärmen.
Med en duns satte han upp resväskorna på den plåtfodrade disken och spände upp remmarna.
— Cigarrer eller sprit? frågade tullherrn.
— Nej, svarade herr Grenander, som varken kunde dricka eller röka, bara toalettsaker och kläder för personligt bruk.
Tullherrn gjorde sig beredd att med ena handen klistra två fridlysande märken på den resandes gepäck, medan den andra, liksom i distraktion eller för formens skull, trevade innanför den större resväskans lock. Härunder miste undersökarens ögon plötsligt sitt likgiltiga uttryck, och handen nummer ett tappade klisterlapparna, samtidigt som nummer två drog fram en fylld, ja, inte ens öppnad cigarrlåda. En precis likadan låda påträffades omedelbart i den mindre resväskan.
Tullherrn log ett otrevligt leende och sade kort:
— Ni ljuger, sir.
Herr Grenander var röd i ansiktet som en kokt hummer, och ögonen sköto ursinniga blixtar bakom de guldramade, starkt bikonvexa glasen.
— Det är inte mina cigarrer. Jag röker icke. Lådorna måste vara insmugglade i mitt resgods.
— La, la, la, svarade tullherrn bara och placerade kärleksfullt cigarrlådorna en under vardera armen. Herrn följer med hit bort, till förman.
Det var bara tio steg att gå. Herr Grenander var utom sig av förbittring, det gick inte alls i hans stil att bli hållen för lögnare och bedragare. Han sade förmannen det — och blev trodd. Lådorna togos emellertid i beslag, och herr Grenanders sinnesjämvikt återvände småningom. — Han kom därvid — ganska plötsligt för resten — att tänka på Adorée, som inte längre hängde vid hans rockärm. Efter instruktionen.
Hon står kvar vid de öppnade resväskorna och bevakar deras innehåll, tänkte herr Grenander, det var klokt av henne.
Nu var hela det stora tullskjulet proppfullt av folk, som protesterade och deklarerade på alla kulturspråk — och litet till. Luften yrde av explosiva vokabler och i utgångsdörren uppförde hotellvaktmästarna en fugal kör vid framrytande av hotellnamnen.
Nej, resväskorna stodo där de stått, men ingen Adorée syntes till — idel främmande ansikten runt omkring. Herr Grenander gick några steg åt höger och några åt vänster längs plåtdisken, frågade de närstående om de sett en ung dam, så och så, ropade till sist hennes namn. Förgäves.
Kanske hon gått förut och nu väntade vid utgången? Nej, där var hon inte heller.
Med hettande tinningar gick herr Albert tillbaka till luckan, där han nyss avlagt räkenskap hos förmannen. Tomt. Så återvände han för tredje gången till de alltjämt öppna resväskorna, bakom vilka tullherrn nummer ett fortfarande stod på post.
— Ni har förlorat något, sir? frågade denne spydigt. Utom era två cigarrlådor. Va, sir?
En otrolig, men inte fullständigt utesluten eventualitet kunde vara, att Adorée begivit sig tillbaka ombord. Herr Grenander trängde sig mellan den nu inte längre så kompakta folkmassan och tog landgången med tre steg. Fåfängt, min herre. Fröken Villanueva hade inte varit synlig sedan hon lämnade ångaren för omkring en halv timme sedan.
En halv timme! Adorée hade redan varit försvunnen tjugu minuter. Med en god bil kan man på tjugu minuter hinna lika många kilometer. Herr Grenander inte sprang utan rusade in i tullokalen.
Där var nu nästan tomt.
Ett par tjänstemän stodo i sömnigt samspråk och rökte cigarretter. En av dem pekade på de kvarlämnade resväskorna, som någon under tiden passat på att spänna ihop. Herr Grenander ryckte dem till sig, tog en i vardera handen, störtade sviktande mot utgången och hoppade upp i en bil.