Helena

HELENA

af

Euripides

Öfversatt af

Axel Gabriel Sjöström

EURIPIDIS HELENA.

      SVETHICE REDDITA
          cuius
     Particulam Primam
VENIA AMPLISSIMAE FACULTATIS PHILOSOPHICAE
AD IMPERIALEM ALEXANDREAM IN FENNIA UNIVEBSITATEM

PRAESIDE

AXELIO GABRIELE SJÖSTRÖM
Literaturae Graecae Professore Publico et Ordinario
Imper. Ord. de St. Wladimiro in IV Classe Equite
         P.P.
      RESPONDENS
   ALEXANDER HULTIN

Stipendiarius Quintae Cohortis Pyrobolorum Savono-Carelus In Auditorio Philos. die 1 Nov. 1843 h.p.m.4.

Helsingfors, hos J.C. Frenckell & Son, 1845.

PERSONERNE:

Helena.
Teukros.
Khoren.
Menelaos.
Gumman.
Budet.
Thronoe.
Theoklymenos.
[Andra budet]
Dioskurerne.

HELENA.

    Här rinner Nilens nymphbebodda vatten fram,
    Hans, som, i stället för den himmelska regnskurn,
    Egyptens åkrar vattnar, när hvit snö bortsmällt.
    Sålänge Proteus lefde, var han landets drott,
    Och bodde uppå Pharos' ö, Egyptens kong. 5
    Bland vattnets tärnor en han valde till gemål,
    Psamathe, såsnart hon öfvergiftit Aiakos.
    Hon födde sedan tvenne barn i denna borg,
    En son Theoklymenos, som from mot gudarna.
    Sitt lif framlefde, och en dotter, underskön, 10
    Sin moders ögonsten, sålänge barn hon var;
    Men när hon vuxit upp, och var giftvuxen mö,
    Hon kallades Theonoe, ty gudaråd
    Hon kände alla, varande och vardande;
    Utaf sin morfar Nereus hon den gåfvan fått. 15
    Mitt fosterland är icke heller oberömdt,
    Sparta; min far är Tyndareus; ett rykte går,
    Att Zeus en gång inställde sig hos moder min,
    Leda, se'n han sig tagit skepnad af en svan,
    Samt sof hos henne stjälandes, liksom han flytt 20
    Ur örnens klor, ifall den sägn trovärdig är.
    Sjelf Helena jag kallas, och de qval jag haft,
    Jag vill förtälja: tre gudinnor ställde sig
    För Alexandros, i Idaiska grottan fram,
    Hera, och Kypris, och zeusborna gudamön, 25
    Och önskade få höra fälld sin skönhets dom.
    Min fägring satte, om hvad osällt fägring är,
    Kypris till pris åt Alexandros, med min hand:
    Och vann. Idaiske Paris stallen lemnade,
    Och kom till Sparta, för att dela bädd' med mig. 30
    Hera, misstyckande, att priset hon ej vann,
    Tillintetgjorde Alexandros' giftermål,
    Och gaf ej mig åt honom, men en själfull bild
    Af mig, som var af himlens ether sammansatt,
    Åt sonen af drott Priamos, som trodde sig 35
    Mig ega fåfäng tro! och egde ej; men Zeus
    Med denna ofärd andra planer sammanknöt.
    Ett krig han bragte öfver de Helleners land,
    Och olycksälla Phryger, att från menskomängd
    Och hvimmel så befria jorden, allas mor, 40
    Och låta störste man i Hellas ärad bli.
    Nu för de Phrygers mod utsattes jag, ej jag,
    Men blott mitt namn till kamppris åt Hellenerna.
    Då lade mig Hermes i etherslöjorna,
    Betäckande med moln; ty mig ej Zeus förglömt, 45
    Och bragte sedan hit till Proteus' kongaborg,
    Som kyskast han ansåg bland alla dödliga,
    Att Menelaos' bädd jag hölle så i helgd.
    Här är jag nu, och mellertid min arme man,
    Med samlad här, utkräfver mig, bortröfvade, 50
    Mot Ilios' vallar dragande i härnad ut.
    För min skull månge kämpar vid Skamandriske
    Flodstranden dött; men jag, som alla qvalen bär,
    Förbannas, och man tror att jag, förrådande
    Min make bland Hellener väckt det stora krig. 55
    Hvi lefver jag då? Af en gud jag rösten hört,
    Utaf Hermes, att jag får bo i Spartas land,
    Det stolta, med min make, när han hör, att jag
    Till Ilios ej kom, ej redde annans bädd.
    Sålänge detta solens ljus än skådade 60
    Proteus, jag var för bröllop fredad; se'n han gömms
    I jordens mörker, mig den hädangångens son
    Att äkta jäktar. Men af aktning för gemåln
    Här invid Proteus' minnesvård knäböjer jag,
    Bönfallande, att han må skydda fordna band, 65
    Så att, om jag vanryktadt namn i Hellas bär,
    Jag ej härstädes nesa mig åsamka må.

TEUKROS.

    Ho är, som makten har i detta välbefästa hus?
    En rik man värdig denna boning synes mig,
    Med konungslig omgifning, och sköntinnad borg. 70
    O Ve!
    O gudar, hvilken syn! Förhatlig skådar jag,
    Och blodig bild af qvinnan, som min ofärd var,
    Och samtlige Akhaiers. Dig, som liknar så
    Helena, förskjute gudarne! Och stode jag 75
    Ej här på okänd jord, för säkert slungad sten
    Du strax umgällde, att du är Zeus dottersbild.

HELENA.

    Hvarför du usle, ho du är, afskyr du mig,
    Och hatar mig, för hennes olyckshändelser?

TEUKROS.

    Förlåt! För vreden vek jag mera, än jag bordt; 80
    Ty hela Hellas bär ju till Zeus dotter hat.
    Och derför, qvinna, tag ej illa mina ord!

HELENA.

Ho är du? från hvad bygder kommer du till oss?

TEUKROS.

En bland Akhaierna jag är, de stackrarna.

HELENA.

    Alltså ej under, att du hatar Helena. 85
    Men hvem du är, hvarfrån, hvars son, du säga bör.

TEUKROS.

    Mitt eget namn är Teukros, och min faders namn
    Är Telamon, och fosterlandets Salamis.

HELENA.

Hvi är du kommen hit till Nilens åkerfält?

TEUKROS.

Landsflyktig drefs jag bort utur min fosterbygd. 90

HELENA.

Ack, stackars karl! ho körde dig ur landet hän?

TEUKROS.

Min fader Telamon, som vara bordt min vän.

HELENA.

Och hvarför det? den saken din olycka gör.

TEUKROS.

Min broder Aias skulden var, vid Troia fälld.

HELENA.

Hur så? hans lif föröddes då utaf ditt svärd? 95

TEUKROS.

Frivilligt språng mot eget svärd hans bane var.

HELENA.

Var han då galen? hvilken sansad gjorde så?

TEUKROS.

Du visst Akhilleus känna torde, Peleus' son?

HELENA.

Som vi hört sägas, Helenas friare han var.

TEUKROS.

Död, väckte han bland vännerna om vapnen tvist. 100

HELENA.

Och hvilken skada hade Aias derutaf?

TEUKROS.

Då vapnen annan fick, från lifvet skildes han.

HELENA.

Du lider då gemensamt med hans lidanden?

TEUKROS.

Emedan jag med honom ej tillsamman dog.

HELENA.

Du kom då äfven med till Ilios' stolta stad? 105

TEUKROS.

Olycklig blef jag, se'n jag hjelpt att öda den.

HELENA.

Är den då redan bränd, och genom eld förstörd?

TEUKROS.

Så, att ett tydligt spår ej finns af murarna.

HELENA.

Osälla Helena, för din skull Phrygerne förgås!

TEUKROS.

Akhaierne derhos; ty ondt är mycket gjordt. 110

HELENA.

Hur lång tid har nu gått, sen staden härjades?

TEUKROS.

Man nära sju års frukter sedan bärgat in.

HELENA.

Hur lång tid eljes haden J vid Troia dröjt?

TEUKROS.

Rätt många månar, lupna genom tio år.

HELENA.

Säg, togen J den Spartiatska qvinnan ock? 115

TEUKROS.

Sjelf Menelaos henne ifrån luggen drog.

HELENA.

Såg du den arma, eller hörde prat derom?

TEUKROS.

Som dig jag ser med ögonen, ej mindre alls.

HELENA.

Sen till, att det synvilla ej från gudar var!

TEUKROS.

Säg eljes hvad du vill men nämn synvilla ej! 120

HELENA.

Tron J synvillan tillförlitlig vara då?

TEUKROS.
    Jag sjelf med egna ögon sett, och vettet ser.

HELENA.

Är redan hemma med gemåln Menelaos?

TEUKROS.

I Argos ej, ej heller vid Eurotas' flod.

HELENA.

Aj aj! du illa sagt för dem du illa sagt. 125

TEUKROS.

Han jemte sin gemål försvunnen vara sägs.

HELENA.

Togs ej af samtliga Argeier samma väg?

TEUKROS.

Togs visst; men stormen dref en hit, en annan dit.

HELENA.

På hvilka böljors ryggar gjorde de sin färd?

TEUKROS.

Tversöfver det Aigaiske hafvet foro de. 130

HELENA.

Har ingen se'n sett Menelaos återländ?

TEUKROS.

Allsingen; men för död i Hellas hålles han.

HELENA.

Med oss är slut; men Thestios' dotter, lefver hon?

TEUKROS.

Du Leda menar? redan hon afliden är.

HELENA.

Visst gjorde Helenas vanrykte hennes död? 135

TEUKROS.

Man säger, att hon snaran knöt kring ädel hals.

HELENA.

De Tyndarider, lefva de väl, eller ej?

TEUKROS.

De dött; de icke dött: tu tal man har derom.

HELENA.

Och hvilkendera tror man mest? o ve mig, ve!

TEUKROS.

I stjernors skepnad anses de för gudar två. 140

HELENA.

Detder du vackert sagt; hur lyder andre sägn?

TEUKROS.

    Att för sin systers skull, de genom sjelfmord dött.
    Men nog är taladt; jag ej dubbelt sucka vill.
    Nu, för hvars skull jag kom till denna kongaborg,
    För att orakelqvinnan Theonoe få se, 145
    Var mig behjelplig, att hon ger mig gudasvar,
    Hvarthän jag styra bör mitt skepp, för förlig vind
    Att Kypros' kuster hinna, der Apollon sjelf
    Mig förespått, att fästa bo, och Salamis
    Mitt nya hem benämna, för det gamlas skull. 150

HELENA.

    Det skall dig sjelfva färden lära. Lemnande
    Vårt land, fly hädan, fremling, förrän Proteus' son
    Dig sett, som här är konung, men nu bortastada,
    Af sina trogna hundar följd, på blodig jagt.
    Ty hvar Hellen, som han påträffar, dräper han, 155
    Och hvarföre derom du icke spörja må,
    Och jag ej säger; ty hvad båtade det dig?

TEUKROS.

    Du talat väl, o qvinna! måtte gudarne
    Dig riklig vedergällning ge för goda ord!
    Du till gestalt visst liknar Helena, men ej 160
    Ett likdant sinne, utan mycket olikt har.
    Hon snöpligt må förgås, och till Eurotas' stad
    Ej hinna; men du vare alltid lyckelig!

HELENA.

    Ve mig, som i skräckliga smärtors skräckliga qval är kastad!
    Hur skall jag bekämpa min sorg? hvad qväde försöka, 165
    Med tårar, jemmerskri, eller suckar? ve!
    Unga, bevingade mör, Stroph. 1.
    Döttrar af moder Jord,
    Seirener, måtte ni mina qval
    Dela, med Libyska 170
    Lotosflöjtens eller Syringens ljud,
    Skänkande smärtorna ymniga tårar,
    Qvalena qval, och tonerna toner!
    Sånger, till sucken samljudiga,
    Skicke mig Phersephassa, 175
    Blodiga, blodiga, att hon, på tårar, må
    Från mig, i de nattliga salar, undfå
    Härjade skuggors låfsång.

KHOREN.

    Vid dunkla vattnet jag satt Motstr. 1.
    På klasige gräsets bädd, 180
    De purpurskimrande mantlarna
    I solens gyllene strålglöd
    Värmande, samt i skogen af vassen.
    Dän ljöd då en jemmerklagan,
    Och jag hörde en ömklig, qvidande stämma. 185
    Så suckar med verop mången gång
    Najaden, när uppå berget hon
    Sörjer den flyktande älskaren,
    Eller när hon i klippans klyfta, i grottan hos Pan
    Beklagar det gäckade bröllop. 190

HELENA.

    O ve, o ve! Stroph. 2.
    Du byte på barbarens skepp,
    Helleniska flickehop,
    Ho bland Akhaiers seglare kom väl, ja, kom väl,
    Bringande tårar på tårar åt mig, 195
    Bud om Ilios' undergång,
    Genom ödande elden skedd,
    För mig mångdråparinnan,
    Och för min skull mångplågarinnan?
    Leda, i snarans streck, 200
    Emottog döden,
    Af sorg öfver nesan min.
    och, på sjön kringirrande, bortdog
    Min olycksälle gemål.
    Men Kastors och dess sambroders 205
    Tvillingborna ära, försvunnen,
    Försvunnen, hemlandet, hästtrampade ängen lemnade
    Och skolorna vid den säfvige
    Eurotas, sin ungdoms äflan.

KHOREN.

    O ve, o ve! Motstr. 2. 210
    Mångsuckige olyckan din,
    O qvinna, och ödet ditt!
    Olycklig den stund må man kalla, man kalla,
    Då hos modren dig aflade
    Zeus, herrlig i ethern, 215
    Snöhyig, med vinge af svan,
    Ty hvilken ofärd tryter dig?
    Och hvad qval har ej du utstått?
    Död är din mor,
    Och ej heller af Zeus 220
    De tvillingssöner haft trefnad.
    Och fädernejorden ej skådar du,
    Men i all verlden går
    Det prat, som åt annors bädd
    Dig, vördade, öfverlemnar. 225
    Och din make i sjön och i böljorna lifvet förlorat;
    Ej någonsin mera fädernesalen,
    Ej koppartemplet du lyckliggör.

HELENA.

    O ve, ove! ho var det bland Phrygers folk? Stroph. 3.
    Eller ho från Helleniska landet 230
    Har timrat för Ilios gråtvärd
    Fura? hvaraf hopfogande
    Osälla galejan se'n
    Priamiden seglande kom på barbarisk båt,
    Till min födernehärd, 235
    För min menliga
    Fägrings skull, att roffa mitt bröllop.
    Men den falska mångdråparinnan Kypris
    Danaiderna bragte och Priamiderna död;
    Ve mig, olyckliga! 240
    Och hon på den gyllene thron, Motstr. 3.
    Zeus höga omfamning, Hera,
    Snabbfotade sonen af Maia sände,
    Som mig, de friska rosenblad, inunder kappan,
    Samlande, bjöd till koppartemplig Athena 245
    Komma; men genom ethern bortröfvande,
    Till detta osaliga landet,
    Till en split, en split bestämde
    För Hellas och Priamos söner.
    Och mitt namn vid Simuntiska böljan har 250
    Ett vanskeligt rykte fått.

KHOREN.

    Jag vet, att du olycklig är; dock båtar dig,
    Att bära lifvets händelser med tålamod.

HELENA.

    Väninnor, vid hvad öde är jag sammanfäst? 255
    Har till järtecken modren mig åt menskor födt?
    Ty ej Hellenska, ej Barbarska nånsin än
    I hvitt foderal till verlden sina foster släppt,
    Hvari mig Leda säges hafva fått af Zeus.
    Ett under äro mine öden, och mitt lif, 260
    Dels genom Hera, dels ock för min fägrings skull.
    O, måtte jag, utsuddad som ett konterfej,
    För denna vackra, få en fulare gestalt!
    Och alla onda öden, som jag lider nu,
    Hellenerne ha glömmt; men de ej onda de 265
    Nog minnas, likasom de onda ödena.
    Den som, enär han afser blott ett olycksfall,
    Af gudar hemsöks, bär det tungt, men måste dock,
    Men jag i många olycksöden ligger snärjd.
    Ty fastän icke brottslig, jag vanryktad är. 270
    Och den olyckan större, än en verklig blir,
    När brott, som icke finnas, man påbördar
    Mig äfven gudarna från fosterbyggden sändt
    Ibland barbarer, och, beröfvad vännerna,
    Jag är slafvinna vorden, som dock föddes fri. 275
    Ty hos barbaren allt är slaf, förutom en.
    Och nu det ankar, som mig ensamt uppehöll,
    Att komma skulle min gemål, och frälsa mig,
    Nu är han död, och finnes icke mera till.
    Ock mor min dött, och jag dess mördarinna är, 280
    Väl oförskyldt, men sjelfva skulden dock är min.
    och hon, som husets prydnad var, och min också,
    Min dotter, grånar bort som ogift mö.
    Och sjelfve Dioskurerne, Zeus sönerne
    Ej finnas till; men jag i allt olyckelig, 285
    I mina öden dött, men icke verkligen.
    Det sista blir, att, om jag kommer hem igen,
    I fängslet kastas utaf dem, som hålla för,
    Att jag från Ilios följde Menelaos åt.
    Ty om min make lefde, kände vi hvaran 290
    Af vissa tecken, endast klara för oss två.
    Nu är ej så; och aldrig nånsin räddas han.
    Hvi lefver jag väl längre? hvad afbider jag?
    Att, bytande olycka emot giftermål,
    Tillsammanbo med en barbar, och sätta mig 295
    vid kräsligt bord? Men då en vrångsinnt äkta man
    Med qvinna bor, hvars hela väsen vrångsinnt är,
    Är bäst att dö; dock huru skall jag vackert dö?
    Otäck är snaran, den i höjden sväfvande,
    Samt oanständig ock bland slafvar anses hon; 300
    Men svärdet något skönt och ädelt innebär,
    Och kort är dödens rätta ögonblick också.
    Ty jag i sådant djup af olyckor är bragt,
    Att andra qvinnor sälla genom skönheten
    Befinnas, men just hon mig gör olyckelig. 305

KHOREN.

    Helena, den fremmande, som kom, eho han är,
    Ej bör du tänka, att han idel sanning talt.

HELENA.

Bestämdt likväl han sade, att min make dött.

KHOREN.

Osanning finns emellertid med sanning mängd.

HELENA.

Och tvertemot är tillförlitlig sanningen. 310

KHOREN.

I lyckans ställe bringas du i ofärd nu.

HELENA.

Farhågan griper mig, och gör förskräckelse.

KHOREN.

Hvad välbevågenhet sker dig i detta slott?

HELENA.

Der äro alle vänner, utom friaren.

KHOREN.

Säg, vet du hvad? Nu minnesvården lemnande. 315

HELENA.

Hvad är din mening, eller hvartill råder du?

KHOREN.

    Gå in, och henne, som om allting kunskap har,
    Nereidens dotter der, hafsnymphens, Theonoe,
    Bespörj, om din gemål ännu vid lifvet är,
    Om han är hädangången. Och när allt du vet, 320
    Derefter rätta sedan både fröjd och sorg,
    Men förrn du intet säkert vet, hvad båtar dig,
    Att ängslig vara? nej, hörsamma mina råd!
    Gå hän från denna graf, och uppsök sierskan,
    Af hvilken du all sanning sedan veta får; 325
    I detta slott, hvad blickar du väl efter mer?
    Jag äfven vill ditin med dig begifva mig,
    Och jemte dig hos jungfrun be om gudasvar;
    Ty qvinna bör med qvinna dela ärende.

HELENA.

    Väninnor, jag ert råd tar an, 330
    Kommen, kommen ditin,
    Att derinne J höra fån
    Samtliga mina qval!

KHOREN.

Den villiga du manar lätt.

HELENA.

Ve, osalige dag! 335 Hvad, eländiga, hvad gråt- värdt ord nu förnimmer jag?

KHOREN.

    Spå dig ej qvalen påförhand,
    Goda, och sucka i förtid ej!

HELENA.

    Hvad har händt min arma gemål? 340
    Skådar han dagens ljus,
    Och solgudens fyrspann,
    Och stjernornas banor än;
    Eller delar han under jorden
    Med de döda, skuggors lott? 345

KHOREN.

Du bör till det bästa vända Hvad i en framtid kan hända.

HELENA.

    Dig jag åkalla vill, dig jag besvärja vill,
    Du vattenrika, och säfgröna
    Eurotas, om sannt är ryktet, 350
    Som går om min makes död.

KHOREN.

Hvarför så dårligt prat?

HELENA.

    En mördande snara
    Kring halsen jag binda skall;
    Eller med mordsvärds anfall 355
    Drabba min strupe tversgenom, förfärligt,
    Rof för gudinnorna trenne,
    Och Priamiden på Ida, som blå-
    ste på syrinxpipan vid stallen en gång.

KHOREN.

    All ofärd fjerran från dig 360
    Vike, och säll må du bli!

HELENA.

    Olyckliga Troi, ve!
    För saklös sak du har fallit, och lidit hårdt
    Min gåfva var det, att Kypris dig sände
    Rikelig blod, och rikliga tårar, och smärta på smärta,
    Och tårar på tårar ökte ditt qval. 365
    Mödrarne söner förlorade;
    Och jungfrur, de dödes förvandter,
    Sig lockarna skördade af, vid Skamandros'
    Phrygiska bölja.
    Men Hellas ett jemmerskri 370
    Hof upp, och ropade ve,
    Och drabbade hufvut med händren,
    Och bestänkte finhyiga kinden
    Med nagelns blodiga slag,
    Lycksaliga mö i Arkadien, o Kallisto, som Zeus' 375
    Läger med fyra fötter besteg,
    Hur mycket sällare var du, än moder min!
    Du som i ludenkäftige djurets skick,
    Med blodig blick, björninnas gestalt
    Antog, till kränkningens råga. 380
    Mer salig var hon, som Artemis slöt ur dansen,
    Gullhornade hinden, Merops, Titanidens dotter,
    För fägringens skull. Min skönhet har
    Förstört, förstört Dardaniens Pergama,
    Samt olycksälla Akhaier. 385

MENELAOS.

    Du, som i Pisa med Oinomaos' fyrspannsvagn,
    O Pelops, i fordna dagar hurtigt åkte kapp,
    Ack, att du då, när du till spis åt gudarna
    Framsattes styckad, mist bland gudarna ditt lif,
    Förrän du nånsin Atreus födde, fader min, 390
    Som med min mor Aeropa framaflade
    Agamemnon, och mig, Menelaos, ett hjeltepar!
    Ty största krigshär — och jag talar utan skryt, —
    På flottan menar jag mig ha till Troia fört,
    Härförare och konung, utan minsta tvång, 395
    Frivilligt folk från Hellas land beherrskande.
    Dem, som ej mera finnas till, man räkna kan
    Och dem som gladligt sig ur hafvet räddade,
    Till hemmet återbringande de dödes namn.
    Jag, arme, uppå blåe hafvets vida svall 400
    Kringirrat lika länge, som jag Ilios' torn
    Förstörde; och till fosterlandet sträfvande,
    Mig gudarne tillstädja ej, att detta nå.
    Men Libyens öknar, och hvar ogästvänlig strand
    Jag har besökt; och när jag hemmet nära var, 405
    Dref stormen mig tillbaka; aldrig seglet mitt
    Frisk kultje fyllde att jag hade hemmet nått.
    Och nu, med vännernas förlust, skeppsbruten man,
    Jag kastats hit, och emot klipporna mitt skepp
    Uti tallösa spillror sönderkrossades. 410
    Af alla bjelklag kölen blott mig återstod,
    På hvilken, mot förmodan, knapt jag räddad är,
    Samt Helena, som jag från Troia tog igen.
    Hvad namn nu detta landet har, och folket här,
    Jag vet ej; störta mig i hopen blygdes jag, 415
    Att lumpna drägten ingen skulle skåda få,
    Min ofärd döljande, af skam: högt uppsatt man,
    När illa går, i svårare förlägenhet
    Plär falla, än den längese'n vanlottade.
    Mig tränger nöd; ty icke något mundförråd 420
    Jag har; ej kläder på min kropp; du sjelf nog kan
    Det skönja, med skeppstrasor mig omhöljer jag.
    De fordna mantlar och glansrika överplagg,
    Och smycken hafvet röfvade; i grottans vrå
    Jag gömde makan, som mig alla lidandens 425
    Upphof har varit, nödgande qvarlemnade
    Bland vännerna, att om gemålen taga vård.
    Jag ensam kommer, sökande åt vännerna
    Undsättning här, ifall jag kunde finna den.
    Då denna borg, med tinnar kringbesatt, jag såg. 430
    Och dessa stolta portar hos en mäktig man,
    Jag nalkades; sjömannen hoppas någonting
    Dock hos den rike få; men de, som intet ha,
    Änskönt de ville, kunna icke bistånd ge.
    Ohe! vill ingen portvakt låta skåda sig, 435
    Som om min ofärd bragte tidender ditin?

GUMMAN.

    Ho är vid porten? laga du dig härifrån,
    Och stå ej längre der bakom, åbringande
    Omak åt herrskapet! du eljes måste dö,
    Förty Hellen du är, och fågelfri alltså. 440

MENELAOS.

    Min gumma, detta allt du ordade med skäl,
    Ty det går an; jag lyder; men håll inne dock!

GUMMAN.

    Gå hän, du fremling! ty mig blifvit anbefaldt,
    Att bland Hellener ingen släppa i vår borg.

MENELAOS.

Träng icke på med handen, knuffas icke så! 445

GUMMAN.

På mina ord du aktar ej; ditt felet är.

MENELAOS.

Säg till härom derinne hos ditt herrskapsfolk!

GUMMAN.

Ett bittert budskap, tror jag, bli dem dine ord.

MENELAOS.

Jag fremling är, skeppsbruten, och okränklig karl.

GUMMAN.

Drag härifrån till annat hus, och oss förbi! 450

MENELAOS.

O nej, här måste jag gå in; vik undan, du!

GUMMAN.

Du oregerlig är; med våld möts våld rättnu.

MENELAOS.

Fördömdt! hvar äro mine stolte härar nu?

GUMMAN.

Hos dessa vördnadsvärdig var du; icke här.

MENELAOS.

O gud, hur oförskyldt vi bli missfirmead! 455

GUMMAN.

Hvi fuktas ögat af en tår, så jemmerligt?

MENELAOS.

Vid fordna sälla tiders minne händer det

GUMMAN.

Gå hän! och tårarna åt dina vänner gif!

MENELAOS.

Hur heter landet? hvems är denne kongaborg?

GUMMAN.

Proteus i borgen bor; Aigyptos landet nämns. 460

MENELAOS.

Aigyptos? stackars man, hvart har jag kosan ställt?

GUMMAN.

Hos Neilos' slägte hvad har du att tadla då?

MENELAOS.

Jag det ej tadlar; egen ofärd suckar jag.

GUMMAN.

För mången annan illa gått, ej endast dig.

MENELAOS.

Finns konungen, hvars namn du sade, i sin borg? 465

GUMMAN.

Der är hans grafvård, och hans son är landets kong.

MENELAOS.

Hvar kan han vara? borta eller hemma nu?

GUMMAN.

Ej hemma; mot Hellener dock fiendtligast.

MENELAOS.

Hvad har han då för skäl dertill, som angår mig?

GUMMAN.

Jo, Helena, Zeus' dotter, finns i denna borg. 470

MENELAOS.

Hvad pratar du? hur föll ditt ord? säg om en gång!

GUMMAN.

Just Tyndariden, som i Sparta fordom bott.

MENELAOS.

Och hvadan kom hon? och i hvilket ärende?

GUMMAN.

Till våra bygder lände hon från Lakedaimons jord.

MENELAOS.

När då? ur grottan dock hon icke röfvades? 475

GUMMAN.

    Re'n förrn Akhaierne mot Troia ryckte ut.
    Men drag du hädan! ty derinnanföre finns
    En ting, hvaraf vår kongaborg uppskakad är.
    Du kommit ej i läglig tid; om herrskaren
    Dig fånga skulle, din gästgåfva döden blef. 480
    Jag älskar er, Hellener; fastän bittra ord
    Jag gaf dig nyss, af fruktan för min herrskare.

MENELAOS.

    Hvad skall jag säga, då jag hör, att ny ofärd
    Sig till de gamla sammanfogar ömkligen,
    Ifall jag kommit, ifrån Troia min gemål 485
    Befriande, som nu i grottan undangömma,
    Men någon annan qvinna med detsamma namn,
    Som min gemåls, i dessa kongasalar bor,
    Och säger, att hon dotter är också af Zeus?
    Och finns väl någon dödelig med gudens namn 490
    Vid Nilens stränder? Han i himlen är blott en.
    Hvar finns ett Sparta på vår jord, om icke der,
    Allenast der skönsäfvige Eurotas går?
    Och blott en ende Tyndareus bar detta namn.
    Finns väl med Lakedaimon landskap likbenämndt, 495
    Och Troia? Jag ej gitter lemna svar derpå.
    Ty månge, som det syns, uppå den vida jord,
    Besitta samma namn, med stad en annan stad,
    Med qvinna qvinna: det är icke undransvärdt.
    Ock skole vi ej rädas alls för gummans hot; 500
    Ty ingen dödlig finnes, så till sinnet rå,
    Att han ej, hörande mitt namn, mig ger en bit.
    Ryktbar är Troias brand, och jag, som tände den,
    Jag, Menelaos, okänd ej på jordens rymd.
    Jag borgens drott vill vänta, och försiktighet 505
    Tvefaldt iaktta: om han är en vildsinnt man,
    Jag döljer mig, och återgår till skeppens vrak;
    Men om han visar sig godhjertad, jag begär
    Hvad nyttigt vara kan i denna nödens stund.
    Den störste ofärd blir för mig, olycklige, 510
    Att andra drottar, fast jag är en konung sjelf,
    Om lifskost bedja; men det oundvikligt är.
    Ty vis mans ord, och ej mitt påhitt, lyda så:
    När nöden tränger, ingen är så stark som hon.

KHOREN.

    Af siarinnan jag har försport, 515
    Som spående trädde fram
    I kongaborgen, att Menelaos ännu
    Till kolsvart erebos ej
    Sin kosa tog, i jorden gömd.
    Och fastän länge på hafvets svall. 520
    Ängslad, sin fosterjords
    Hamn han ej hunnit än;
    Men irrar omkring,
    Olyckelig och vännelös,
    På mångvexlande jord 525
    Sättande foten, se'n han med åran drog
    Bort från de Troers land.

HELENA.

    Hit åter jag till denne minnesvård nu är
    Ankommen, med godt budskap från Theonoe,
    Som allt sannfärdigt vet. Nu säger hon, att än 530
    Min make lefver, och guds dager skåda får,
    Men irrar kring på tusen vägar, seglande
    Hitåt och dit, samt efter dessa irringar
    Att han skall komma, när han funnit qvalens slut.
    Ett hon ej sade om han kommer frälsad hem; 535
    Men jag medflit att spörja sådant underlät,
    Belåten, att hon sade mig: han lefver än!
    Hon mente, att han är här nära någorstäds,
    Ur skeppsbrott frälst, med några få af vännerna.
    Ack, att du komme, du för mig kärälsklige! 540
    Vet hvem är denne? Lägger man mot mig försåt,
    Igenom Proteus sleme sons tillställningar?
    Lik fotsnabb fåle, eller lik en yr Bakkhant,
    Bör jag väl nu till grafven ila? Vild är han
    Till sin gestalt, som äflas, att mig fånga der. 545

MENELAOS.

    Dig, som till grafvens dystra grop så hastar fram,
    Och till de stekta offerkakor, beder jag:
    Stå stilla! o, hvi flyr du? Vid din anblick väcks
    Hos mig förstumning och förvåning särdeles.

HELENA.

    Man gör oss illa; qvinnor; ty vi stängas ut 550
    Från grafven af den mannen der, som gripande
    Vill gifta bort mig åt den drott, som jag afskyr.

MENELAOS.

Vi äre inga tjufvar, ej våldgerningsmän.

HELENA.

Åtminstone vanprydlig drägt omhöljer dig.

MENELAOS.

Lägg bort all fruktan, hejda en bevingad fot! 555

HELENA.

Jag stannar redan, se'n jag hunnit denna plats.

MENELAOS.

Ho är du, qvinna, du, hvars anblick möter mig?

HELENA.

Och hvem är du? densamma frågan anstår mig.

MENELAOS.

Jag ingen sett, som henne mera liknade.

HELENA.

O gud! att känna vännen sin, är gudaskänk. 560

MENELAOS.

Är du Hellenska, eller landsmaninna här?

HELENA.

Helleniska? men säg mig ock ditt fosterland.

MENELAOS.

Hin Helena du liknar mest af dem jag sett.

HELENA.

Min Menelaos du; jag mer ej säga kan.

MENELAOS.

Den högst olycklige du riktigt kännt igen. 565

HELENA.

Ack, huru sent din makes famn du närmar dig!

MENELAOS.

Min makas, huru? icke vid min kappa rör!

HELENA.

Hon, som du fick af Tyndareus, min egen far.

MENELAOS.

Ljusbringarinna Hekate, huldt spöke sänd!

HELENA.

Du väggudinnans nattphantom i mig ej ser. 570

MENELAOS.

Jag är väl dock ej vorden, jag, två hustrurs man.

HELENA.

Nå, hvilken annan hustrus herre är du väl?

MENELAOS.

Hon gömms i grottan, från de Phryger återförd.

HELENA.

Jag är din enda maka; ingen annan finns.

MENELAOS.

Jag tänker rätt kanske, men ögat vilsefar. 575

HELENA.

Mig skådande, du tror dig ej din maka se?

MENELAOS.

Gestalten liknar; men mig tryter vissheten.

HELENA.

Se på mig! mer behöfs ej, att förvissad bli.

MENELAOS.

Visst är du lik: det kan jag icke neka till.

HELENA.

Hvem annan skall dig lära det, än ögonen? 580

MENELAOS.

Deri är knuten, att jag har en ann gemål.

HELENA.

Till Troers land ej lände jag; min skuggbild blott.

MENELAOS.

Hvem kan väl skapa skepnader, som ögon ha?

HELENA.

Densamme ether, som dig gaf gudgjord gemål.

MENELAOS.

Hvem ibland gudar? oförmodadt är ditt tal. 585

HELENA.

Hera, förvexling skett, att mig Paris ej fick.

MENELAOS.

Hur var du då i Troia samtidigt, och här?

HELENA.

Ett namn kan vara mångenstäds, personen ej.

MENELAOS.

Låt bli mig! nog jag lidit har på vägen hit.

HELENA.

Du lemnar mig, och bringar toma bilden hän? 590

MENELAOS.

Farväl! Ty utaf Helena du tycke har.

HELENA.

O ve! gemålen, som jag fick, jag miste strax.

MENELAOS.

Mig böjer qvalens mängd, som der jag led; ej du.

HELENA.

    Ve mig! ho är väl ömkansvärdare, än jag?
    Mig vännen öfverger, och jag ej nalkas får 595
    Hellener nånsin mera, och mitt fosterland.

(Budet inträder)

BUDET.

    Dig, Menelaos, sökande jag finner knapt,
    Änskönt Barbarerlandet jag kringströfvat har,
    Utaf qvarlemnade kamrater skickad hit.

MENELAOS.

Hvad nu? säg, om ni plundrats af barbarerna? 600

BUDET.

Ett under händt, till namnet mindre, än i sak.

MENELAOS.

Säg ut, hvad nytt med sådan ifver bringar du?

BUDET.

Jag säger, att millioner qval du fruktlöst led.

MENELAOS.

Du gråter öfver gamla qval. Hvad nytt förspörjs?

BUDET.

    Din maka sig begifvit har till etherns rymd, 605
    Ifrån vår åsyn höjd, och gömms i himmelen,
    Den grotta, dit vi henne räddat, lemnande,
    Så ordande beklagansvärde Phrygier,
    Och J, Akhaier, som uppå Skamandros' strand,
    Igenom Heras ränker, stupaden för mig, 610
    I tro, att Paris, som ej hade, hade Helena!
    Nu, sedan jag så länge dröjt, som nödigt var,
    Och ödet kräfde, till min far i himmelen
    Jag går. Men stackars dottren utaf Tyndareus
    I vanrop står, fastän hon intet brutit har. 615
    O, hell dig, Ledas dotter! var härstädes du?
    Men jag förtäljde, att till stjernors rymder du
    Uppstigit; jag ej visste, att bevingad kropp
    Du egde; framdeles jag ej tillstädjer dig,
    Oss skymfa derför, att du väckt i Ilios 620
    Åt dina vänner och gemål talrika qval.

MENELAOS.

    Der ha vi saken! Budets ord inträffade
    Med hennes; ack, du önskansvärde dag,
    Som åt mitt famntag Helena har återgett!

HELENA.

    O Menelaos, kärste ibland dödliga! mig tiden var 625
    En evighet; men nu är glädjen hemma här.
    Glad jag återfick min gemål, väninnor,
    Som nu jag slutar i älskande.
    Famn, se'n mången morgon sig randat.

MENELAOS.

    Jag äfven dig; med många ord på tungan, dock 630
    Jag icke vet, hvarmed jag först begynna skall.

HELENA.

    Jag är så glad, och tornar mina lockars skatt,
    Likt vingar opp, och gjuter tårar ut,
    Och sluter om dig armarna,
    För att glädje få. 635
    O, du min make, min käraste anblick!

HELENA.

    Jag knotar ej. Ty jag har
    Zeus' dotter till maka och Ledas,
    Hvilken, vid facklors sken,
    Hvitfålige sambröder hyllade, hyllade 640
    I fordna dar; men gudarne dig aflägsnade ifrån min borg.

HELENA.

    Nu ödet bringat oss till annan lott,
    Som bättre är, — af ondt blef godt —
    Och bringat oss samman, min make,
    Omsider. Gud gifve, i lycklig stund! 645

MENELAOS.

    Ja, i en lycklig stund! detsamma önskar jag.
    Ty ibland tvenne en ej osäll är, en säll.

HELENA.

    Väninnor, väninnor, det fordna
    Ej suckar, ej sörjer jag mer.
    Ty min make jag har, jag har, som jag bidde, 650
    Bidde från Troia att komma i många år.

MENELAOS.

    Ja, du har mig, och jag har dig; gudinnans list,
    I tusen solhvarf pröfvande, jag undgått dock.
    Nu mine tårar i glädjen mer
    Tjusning, än smärta ha. 655

HELENA.

    Hvad säger jag? hvem hoppades väl nånsin slikt?
    Jag dig oväntad trycker till mitt bröst.

MENELAOS.

    Och jag dig, som till Idaiske staden jag trott
    Ha farit, och Ilios' usla torn.
    Vid gudarna, hur kom du bort utur min borg? 660

HELENA.

    Ve, ve, till bitter början du återgår!
    Ve, bitter fråga du kastar fram!

MENELAOS.

Säg ut! ty hvarje gudaskänk man höra bör.

HELENA.

Den sak jag afskyr, som jag nu förtälja skall.

MENELAOS.

Säg dock! Att höra sina lidanden är ljuft. 665

HELENA.

    Ej kom jag till fremmande ynglings bädd,
    Med bevingad köl,
    Men laglöst bröllops bevingade kärlek.

MENELAOS.

Säg, hvilken gud beröfvar dig ditt fosterland?

HELENA.

    Min gemål, det var Zeus', det var Zeus' son, 670
    Som mig bragte till Nilen.

MENELAOS.

Befängdt! han bragte dig? o gryme ord!

HELENA.

    Jag gråter, och fuktar mitt ögonlock
    Med tårar; Zeus' maka min ofärd var.

MENELAOS.

Hera? hvad till vår ofärd lägga ville hon? 675

HELENA.

    O ve, min ofärd, källan, och det bad,
    Der gudinnor sin fägring
    Förhöjde! ty domen kom derifrån.

MENELAOS.

Har Hera dig för Paris' dom slik ofärd sändt?

HELENA.

Att Kypris mig beröfva — — 680

MENELAOS.

Hur då? säg ut!

HELENA.

Och Paris, som hon loft mig åt.

MENELAOS.

Olyckliga!

HELENA.

Ack ja! ack ja! och så jag till Egypten kom.

MENELAOS.

Skuggbild hon gaf istället, som af dig jag hör.

HELENA.

Och derhemma bekymren, bekymren, o mo- der, ve mig! 685

MENELAOS.

Hvad säger du?

HELENA.

Min mor ej lefver; med hängsnaran hon sig dräpte, för nesliga frieriet.

MENELAOS.

Ve mig! vår dotter, Hermione, säg, lefver hon?

HELENA.

    Min make, bröllopslös, och barnlös suckar hon
    Öfver sin moders nesliga älskogsbragd. 690

MENELAOS.

    Ack, han, som allt mitt hus igrund förstört, Paris,
    Har din, och hennes ofärd gjort, och tusendes
    Bland kopparväpnade Danaer!

HELENA.

    Mig från fosterlandet, osälla, fördömds,
    Bortjagade en gud, och från stad, och från dig, 695
    Derför att borg och bädd jag lemnade, ej lemmande,
    För skamligt frieri.

KHOREN.

    O, måtte dock en framtids öden välfva sig
    Mer lycklige, och bota fordne smärtors sår!

BUDET.

    O Menelaos, gif mig ock af eder glädje del, 700
    Som jag förnimmer, men ej riktigt fatta kan!

MENELAOS.

Men, gamle man, du har ju åhört hvad vi talt.

BUDET (pekande på Helena.)

Var hon ej lidandens vid Ilios gifverska?

MENELAOS.

    Hon icke; utaf gudarna bedrogos vi,
    Med olycksalig molnbild uti händerna. 705

BUDET.

    Hvad säger du?
    Blott för en molnbild ledo vi då fruktlöst allt?

MENELAOS.

Ja, Heras verk var det, och tre gudinnors split.

BUDET.

Men hon, som här står, verkligen är din gemål?

MENELAOS.

Hon sjelf, och deruti du mina ord kan tro. 710

BUDET.

    Min dotter, hur guds vilja är föränderlig,
    Och outgrundligt hon omvälfver allt så lätt,
    Omsättande hitåt och dit; en lider qval;
    En annan, som ej några led, dock slätt förgås,
    Och eger ingen säkerhet för allan tid. 715
    Så du och din gemål hemsökts af lidanden;
    Du genom pratet; han igenom stridsbegär.
    Då när han fikte, fick han intet; men nu allt,
    Och af sig sjelf hans största lycka kommen är.
    Ej heller Dioskurerna, och gammal fader du 720
    Vanärat, icke gjort hvad sqvallret vill.
    Din bröllopshögtid nu igen förnyar jag,
    Och minns de facklor, dem jag uti fyrspannsvagn
    Framför dig förde åkande; i stolen du,
    Som brud, med denne, lemnade ditt rika hem. 725
    Ty niding den, som icke ärar husbondefolk,
    Och delar glädjen, som han delar sorgerna!
    Ack, vore jag, änskönt blott född till dagakarl,
    Dock räknad ibland ädelsinnte tjenares
    Antal, ehuru jag ej bär friborens namn, 730
    Men tankesätt! Att ha af tvenne onda ting
    Blott ett, är bättre: att vanartigt sinne ha,
    Att heta slaf i alla andra menskors mund.

MENELAOS.

    Välan, du gamle, du som mången hjeltebragd
    Har mödosamt, inunder mitt befäl, utfört, 735
    Gå, äfven nu deltagande uti min fröjd,
    Och tillsäg vännerna, som qvar vi lemnade,
    Hur allt du funnit, och hvad lycka oss har händt;
    Att de på stranden bida, och afpassa der
    De strider, som jag tror mig skola förestå; 740
    Samt hur vi henne må ur landet stjäla bort,
    Och hur vi, delande gemensamt ödes lott,
    Må frälsas ur Barbarers våld, om möjligt är.

BUDET.

    Det skall så ske, min konung; men jag siarns konst
    Nu inser, hur den ringa är, och full at lögn. 745
    Ty af eldsflamman ingen fromma hade vi,
    Och ej af fåglalåten heller; dårligt är,
    Inbilla sig, att menskan utaf fåglen lär!
    Ty Kalkhas sade ej, och tolkade för härn,
    Ehur han för en molnbild vännerna såg dö; 750
    Ej Helenos; men fruktlös Troia sköflades.
    Man kunde säga: guden ville icke så.
    Hvi låter man sig spå? man bör af gudarna,
    Med offer, om det goda be, ej låta spå.
    Ty signeriet till en lockmat funnits opp; 755
    Och ingen lätting riktat sig med eldprof än:
    Men vett och redlighet är bästa siarkonst.

KHOREN.

    Om sinne densamma tanken väcks hos mig,
    Som här hos gubben: den som eger gudarna
    Till vänner, har i gården båsta siarkonst. 760

HELENA.

    Må vara så! och hittills allt är godt och väl
    Dock hur du, arme, ifrån Troia räddades,
    Att veta, ingen fromma är; men vännerne
    Om vänners ofärd gerna höra hvad förspörjs.

MENELAOS.

    Isanning mycket om en enda färd du sport. 765
    Hvad säga om all ofärd på Aigaiska sjön,
    Och Nauplios falska eldar från Euboias strand,
    Och Kreta, Libyen, och de städer, jag förödt,
    Och Perseus' vårdtorn? dig tillfreds ej ställde jag
    Med orden; men berättelsen mig qvalde blott, 770
    Af qvalen trötte tvefald plåga blefve vår.

HELENA.

    Du vackrare har svarat, än jag sporde dig.
    Blott ett mig säg, och lemna allt: hur länge du
    På hafvets rygg, olyckelig kringirrade.

MENELAOS.

    År ut, år in, till tio år vid Ilias 775
    Jag hela sju års kretsar har tillryggalaggt.

HELENA.

    O ve, min stackars man, lång tid du räknade!
    Och räddad dän, du kommit hit, att mördad bli.

MENELAOS.

Hvad säger du, som bringar öfver mig förderf?

HELENA.

    [Aflägsna dig från detta land, och fly nu strax!] 780
    Af mannen der, hvars borg du ser, du dräpas skall.

MENELAOS.

Hvad har jag gjort, som vore sådan ofärd värdt?

HELENA.

Oväntad, blir du hinder för mitt giftermål.

MENELAOS.

Har någon velat dela bädd med min gemål?

HELENA.

Och skymfa mig med sådan skymf, som jag utstått, 785

MENELAOS.

Är han en enskilt herre, eller landets kong?

HELENA.

Just Proteus' son, som här i landet konung är.

MENELAOS.

Der ha vi gåtan, som af tärnan jag förnam.

HELENA.

Vid hvilken af barbarers portar stående?

MENELAOS.

Vid den, dän jag, som tiggare, bortjagades. 790

HELENA.

Begärde du dig mat? ve mig, olyckliga!

MENELAOS.

Sak samma var det; men jag gaf ej samma namn.

HELENA.