Du vet då allt — så tycks det — om mitt giftermål.
MENELAOS.
Jag vet; men om du saken sluppit, vet jag ej.
HELENA.
Din äkta bädd bevarad är okränkt åt dig, 795
MENELAOS.
Hur kan jag tro det? ljuft är talet ditt, om sannt.
HELENA.
Ser du min jämmerliga plats vid griften här?
MENELAOS.
Jag lägret ser, du arma; men hvad rör det dig?
HELENA.
Att giftermålet undgå, här knäböjer jag,
MENELAOS.
Af brist på altar, eller på barbarers vis? 800
HELENA.
Likt gudars tempel, denna grift min räddning var.
MENELAOS.
Mig ej tillåtas tör, att segla hän med dig?
HELENA.
Ett svärd dig snarare förbidar, än min bädd.
MENELAOS.
Då vore jag den uslaste bland dödliga.
HELENA.
Blygs ej för sådant, utan fly ur detta land! 805
MENELAOS.
Dig lemnande, för hvars skull Troia jag förödt?
HELENA.
Det bättre är, än att min bädd din bane blir.
MENELAOS.
Du för ett fegt, och Ilios ovärdigt tal.
HELENA.
Du ej tyrannen dödar, som du vill kanske.
MENELAOS.
Har han en kropp då, som med svärd ej såras kan? 810
HELENA.
Får se! Omöjligt våga, aldrig vis man höfs.
MENELAOS.
Skall tigande jag låta fjettra händerna?
HELENA.
Nu är du rådvill, här behöfves fintlighet.
MENELAOS.
Mer ljuft är, efter bragden dö, än utan bragd.
HELENA.
Ett hopp står qvar, hvaraf vår räddning helt beror. 815
MENELAOS.
Bör räddning köpas, fås med våld, med goda ord?
HELENA.
Om ej tyrannen visste, att du kommit hit.
MENELAOS.
Hvem säger det? Han ej kan veta, ho jag är.
HELENA.
Han har en bundsförvandt derinne, gudar lik.
MENELAOS.
Orakel, sittande fördoldt i borgens vrå? 820
HELENA.
Nej! men en syster: Theonoe så heter hon.
MENELAOS.
Orakelmessigt namnet är; hvad gör hon? säg!
HELENA.
Allt vet hon; och din ankomst säger åt sin bror.
MENELAOS.
Låt oss då dö! ty jag omöjligt döljas kan.
HELENA.
Ifall vi kunde röra henne, bedjande? 825
MENELAOS.
Att göra hvad? på hvilka tankar för du mig?
HELENA.
Att ej för brodren nämna om din ankomst hit.
MENELAOS.
Om hon bevekes, skulle vi bege oss hän?
HELENA.
Med hennes vetskap ganska lätt; men eljes ej.
MENELAOS.
Det vara må din sak! Bäst qvinna qvinna höfs. 830
HELENA.
Med mina händer hennes knän vidrörer jag.
MENELAOS.
Nåväl; men om hon ej beveks af våra ord?
HELENA.
Då dräps du, och jag, arma, blir med våld förmäld.
MENELAOS.
Jag vore då förrädare, och våldförd du.
HELENA.
Men vid ditt hufvud svärjer jag en helig ed. 835
MENELAOS.
Nvad säger du? att hellre dö, än byta bädd?
HELENA.
För samma svärd, som du, och falla bredvid dig.
MENELAOS.
Till yttermera visso, tag mig nu i hand!
HELENA.
Rättså! och när du dör, guds dager lemnar jag.
MENELAOS.
Beröfvad dig, jag äfven gör på lifvet slut. 840
HELENA.
Hur dö vi, att vi måtte ära ha deraf?
MENELAOS.
Se'n dig jag dräpt på grafven här, jag dräper mig.
Dock först vi skole kämpa ut en väldig kamp
Om din besittning; ho som vill, kan skåde på!
Min Troer ära ärnar jag ej spilla bort, 845
Ej heller, länd till Hellas, lida mycket hån,
Jag, som beröfvade Thetis sin hjelteson,
Som Telamonske Aias mordsvärd skådade,
Och Nestor sonlös. Skulle jag mig undandra,
Att döden möta, för min egen makas skull? 850
O nej! ifall allvise äro gudarne,
Den tappre mannen, som af fienderna dräps,
I grafvens djup omsluta de med otung jord;
Men på den fege kasta de tung börda mull.
KHOREN.
O gudar, måtte alltid bli vällyckelig 855
Den Tantaleiske slägten, från olyckor skild!
HELENA.
O, ve mig arma! ty mitt öde sådant är.
Ack, Menelaos, det är slut med oss! ur slottet går
Orakelqvinnan Theonoe; ett slammer hörs
Af undanskjutna riglar: fly! — men hvarför fly? 860
Frånvarande, närvarande, hon vet att du
Hitkommit, stackars jag! med mig är slut.
Så, ifrån Troia räddad, och barbarers land,
Emot barbarers svärd du åter störta skall.
THEONOE.
Gå du förut, och bär framför mig facklors glans; 865
Och etherns rymder, uppå heligt vis, vig in,
Att utaf himlens rena flägt vi mötas må.
Du åter vägen, om af någon oren fot
Den trampad är, åt helga reningsflamman gif,
Och skaka facklan, att jag sedan vandrar fram. 870
Men när ni gudarna min gärd hemburit, ni
På borgens härd dess eld tillbakabringen strax.
O Helena, hvad hörs? hur slog min spådom in
Din make Menelaos, hitländ skådar du,
Din skugggestalt beröfvad, liksom sina skepp; 875
Du arme man, hvad faror du undsluppit har!
Och vet ej, om du kommer hem, om stannar här.
Ty split bland gudar ställes till, och samladt råd
Hos Zeus om dig, och dina öden, denna dag.
Hera, som dig tillförene fiendtlig var, 880
Nu är bevågen, och till hemmet rädda vill
Med Helena, att Hellas klarligt finna må,
Hur Alexandros lycka, Kypris skänk, var falsk.
Men Kypris deremot din hemkomst hindra vill,
Att hon ej röjas må, ej synas handlat, för 885
Helenas skull, med gäckad bädd, sin fägrings pris.
Af mig beror nu, om, hvad Kypris önskar, jag
Din hitkomst röjer för min bror, och störtar dig,
Om jag, med Hera hållande, dig rädda vill,
Och tiga för min broder, som mig dock befallt 890
Tillsäga, när du kommen vore till vårt land.
Ho vill nu till min broder gå med tidningen
Derom, på det jag sedan lefva må i ro?
HELENA.
Du gudamö, jag faller ned vid dina knän,
Och tager in en ingalunda lycklig plats, 895
För min skull, och för hans, jag, omsider sedd,
Är i beråd, att se med egna ögon dräpt.
O, må du icke för din broder min gemåls
Hitkomst berätta, som i kärsta armar ländt!
Ack, rädda honom, ber jag dig, och mot din bror 900
En sådan systerkärlek aldrig nånsin röj,
Som köpes på bekostnaden af pligt och rätt!
Gud hatar öfvervåld, samt bjuder menskorna
Sitt eget gods besitta, och ej gå på rof.
Man måste låta fara orätt fången skatt, 905
Gemensam himmelen för alla dödliga,
Och jorden är, på hvilken, riktande sitt hus,
Man annor gods ej hafva bör, och ta med våld.
På gudars bud, men högst olyckeligt för mig,
Mig Hermes gaf åt fader din, att räddas så 910
Åt denne make, som mig återtaga vill.
Hur skulle, dräpen, han mig återfå? och hur
Din fader åt den döde ge den lefvande?
Besinna nu, hvad himlen fordrar och din far,
Om både guden och den döde vilja, om 915
De icke vilja, att man andras återger.
Det förra, tror jag; och derför din vrånge bror
Ej bör du mera lyda, än din frome far.
Men om du, som orakelgifverska, ändock
Din fars rättvisa fordringar tillintetgör, 920
Men orättvise brodrens önskan fyller opp,
Det skamligt är, att gudars råd du alla vet,
Vet hvad som är, hvad ej; men ej, hvad rätt.
Mig arma, som i sådan ofärd är försänkt,
Befria, och den blinde slumpens verk förstör! 925
Ej finns en dödlig, som ej hatar Helena,
Om hvilken det i Hellas heter, att, min man
Förrådande, jag bott i Phrygers gullpalats.
Men om jag Hellas' trampa får och Spartas jord,
Och de få se och höra, huru gudars svek 930
Dem ödde, och förräderskan var icke jag,
Bland kyska makars tal de åter teckna mig,
Och jag styr ut min dotter, som ej anbud haft,
Och lyktande mitt smärtesama irrtåg här,
Jag njuter rikligen af hemmets öfverflöd. 935
Ty hade han — med ett ord sagdt — i striden dräpts,
Med tårar åt den mistade jag hyllning gett,
Men skall man nu den räddade beröfva mig?
O nej, du gudamö, hos dig bönfaller jag:
Mig visa denna ynnest, och din ädle far 940
I seder likna; ty för barn är skönsta pris,
Att den som eger en rättskaffens fader, sjelf
Ådagalägger samma tankesätt, som han.
THEONOE.
Bedröfvelig är visst framställningen, du gjort,
Bedröfvelig din lott; men gerna önskar jag 945
Af Menelaos äfven höra ord i sak.
MENELAOS.
Mig egnar ej på knä för dig att falla ned,
Ej heller fukta ögonen med tårar; ty
Jag öfver Troia, genom vekhet, bragte skam.
Visst säger folket: höfves nog välbördig man, 950
Att låta tåren, i olyckan, trilla ned.
Men denna ära, om det eljes ära är,
Jag aldrig öfver goda modet ställa vill.
Dock, om dig synes godt, att rädda fremlingen,
Som rättvist fordrar, att sin maka återfå, 955
Så gif, och rädda! Om ej detta lyster dig,
Jag ej för första gången nu, men mången gång
Olycklig var, och nedrig qvinna heter du.
Men hvad jag anser värdigt mig och rättvisan,
Och hvad som aldramest ditt hjerta gripa skall, 960
Det vill jag vid din faders grift uttala varmt:
Du gamle man, som denna graf af sten bebor,
Min maka återgif, som jag af dig begär,
Som Zeus hitsände, för att räddas mig af dig!
Nog vet jag, att ej du, som död, kan återge; 965
Men ej sin fader, den ur graf anropade,
Och ärofulle, någonsin hon önska kan
Vanrykte nu, då saken är i hennes våld,
O, dödsgud Hades, äfven dig åkallar jag,
Dig, som just för min makas skull mång offer fick, 970
Utaf min glafven härjade, och har din lön:
Dem allesamman lefvande tillbakasänd!
Om ej, så tvinga henne, att, sin frome far
Ej olik, hon tillbakagifver min gemål!
Men om min maka J beröfva ärnen mig, 975
Hvad hon i talet gick förbi, framställer jag.
Af ed jag bindes, gudamö, besinna det!
Att först inlåta mig i tvekamp med din bror,
Om han skall stupa, eller jag: helt enkel sagdt.
Men om han ej tillstrids vill ställa fot mot fot, 980
Och medelst hunger jagar oss, bönfallande,
Jag fast beslutit döda henne, och dernäst
I hjertat störta detta mitt tvehvässta svärd,
På sjelfva kumlet här, att blodets rännilar
I grafven nederdrypa, och vi ligga må 985
Två lik invid hvarandra, på välpyntad graf,
Åt dig till evig smärta, åt din far till skam.
Ty henne ingen äkta skall; ej broder din,
Ej någon annan, men jag bringar henne hän,
Om ej till mina, till de dödes boningar. 990
Hvad nu? igenom tårarna förqvinnligad,
Jag vore mera ömkelig, än bragderik.
Dräp, om dig lyster! nesligt du ej dräper mig;
Låt dig beveka heldre dock af mina ord:
Då är du rättvis, och jag makan återfår. 995
KHOREN.
Af dig beror, du gudamö, utgången nu;
Fäll sådan dom, att alles bifall lemnas dig!
THEONOE.
Fromsinnad är jag af natur och böjelse,
Mig sjelf jag älskar, och min faders goda namn
Jag ej vill smutsa, och min bror ett gunstbevis 1000
Ej heller gifva, som vanryktad gjorde mig.
Ett herrligt tempel åt Rättvisan finnes redd
Uti mitt bröst, och då jag det utaf Nereus
I arf har fått, jag Menelaos rädda skall.
Och efter Hera vill dig visa välbehag, 1005
Med henne delar jag beslut, men Kypris mig
Bevågen vare, fast vi ej gå samma väg,
Och jag vill bjuda till, att evigt jungfru bli!
I hvad du här vid grafven förebrår min far,
Jag åsigt delar: orätt vore gjordt af mig, 1010
Om jag ej gåfve; ty ifall han lefde, sjelf
Åt dig han skulle henne ge, åt henne dig.
En sådan rätt tillkommer alla menniskor,
Såväl inunder jord, som ofvan jord. Och själn
Utaf de döda lefver ej, men eger qvar 1015
Odödligt vett, upp till odödlig ether flydd.
Att derför göra saken kort, jag tiga vill
Med hvad nu bönfallit om deltagerska
Uti min broders galenskap jag aldrig blir.
Så gör jag honom verklig tjenst, fast jag ej tycks, 1020
Ifall jag vänder honom bort från gudlöshet.
Utfinnen derför sjelfve rätta vägarna,
Men jag vill stiga undan, och förblifva stum.
Från gudarna begynnen, och anropen först
Kypris, att hon till fosterlandet släpper dig, 1025
Och Hera sedan, att vid gammal gunst hon blir,
Som för din räddning, och för din gemåls hon hyst,
Och du min döde fader, allt hvad jag förmår,
För gudahörsam, aldrig gudlös heta skall.
KHOREN.
Den orättfärdige ej nånsin lycklig var; 1030 Men hopp om räddning uti sig rättvisan har.
HELENA.
O Menelaos, gudamön har räddat oss;
Nu återstår för dig, att öfverväga grannt,
Och ett gemensamt räddningsmedel tänka ut.
MENELAOS.
Så hör mig nu; ty du är husvarm längese'n, 1035
Och har med kongens tjenare tillhopabott!
HELENA.
Hvi sade du mig det? du ger förhoppningar,
Som om du något ärnade för bådas väl.
MENELAOS.
Bland dem, som styra fyrspannsvagnar, kunde du
Väl någon öfvertala, att oss lemna en? 1040
HELENA.
Javäl! men huru kunde väl vi rymma bort,
Vi, som ej fälten känne i barbarers land?
MENELAOS.
Det blir omöjligt. Hvad? om jag i borgen dold,
Dess konung skulle dräpa med mitt tvebettssvärd?
HELENA.
Ej systren dig fördroge, ej förtege det, 1045
Ifall du mörda ärnade dess egen bror.
MENELAOS.
Ock finns ej skepp, hvarpå vi kunde rädda oss
Med flygten; ty det skepp, vi haft, rår hafvet om,
HELENA.
Hör på, om qvinna ock kan tala kloka ord!
Vill du, man säger, att du dött, fast du ej dött? 1050
MENELAOS.
Ett svårt jertecken! Om det båtar mig, likväl
Jag är beredd, att heta död, fast jag ej dött.
HELENA.
Jag redo är, att med hårklippning och med gråt,
På qvinnovis, beveka den gudlöse karln.
MENELAOS.
För oss hvad räddningsmedel finns väl deruti? 1055
Utslitet redan är ett sådant talesätt.
HELENA.
Liksom åt den, som dött i sjö, en hedersvård
Åt dig, att resa, jag begär af landets drott.
MENELAOS.
Om han tillåter det, hur kunne vi ändock
Förutan skepp oss rädda, se'n vi vården rest? 1060
HELENA.
En farkost jag begär, hvarmed vi sänke ned
I hafvets armar din begrafuings prydnader.
MENELAOS.
Det allt är bra, förutom ett: om han påland
Befaller vården resa, duger finten ej.
HELENA.
Vi skole säga, att i Hellas sed ej är, 1065
Att dem påland begrafva, som ha dött i sjö.
MENELAOS.
Deri du visst har rätt; och jag vill följa med,
Och lägga tillbehöret allt på sagde skepp!
HELENA.
Du framför allt bör vara med, och dine män
Hvarendaste, som ur skeppsbrottet räddades. 1070
MENELAOS.
Och om jag träffar egna män på ankarplats, svärdväpnad kämpe der vid kämpe uppställd står.
HELENA.
Om detta allt du vårda bör; men blefve blott
För våra segel vinden god, och skeppets fart!
MENELAOS.
Skall ske! ty gudar göra slut på mina qval. 1075
Af hvem skall du dock säga, att min död försports?
HELENA.
Af dig! och säg, att ensam du med lifvet slapp,
Hitseglande med Atreus' son, som du såg dö.
MENELAOS.
Och dessa trasor, hvilka hänga kring min kropp,
De skola om mitt skeppsbrott bära vittnesbörd. 1080
HELENA.
Nu kom det lägligt, som olägligt mistes då
Och denna ofärd kunde lätt vår lycka bli.
MENELAOS.
Behöfver jag med dig i kongaborgen gå?
Kanske vi sitte stilla här på denna graf.
HELENA.
Blif qvar! ty om han öfverdådigt sig beter 1085
Så skall dig denne grafvård rädda, och ditt svärd.
Men jag vill gå ditin, afklippa lockarna,
Och byta bort den hvita kappan mot en svart,
Och med en blodig nagel rista kindens hy.
Ty stor är frågan, och jag ser två hufvudmål: 1090
Om jag ertappas stemplande, jag måste dö;
I annat fall jag hemmet når, och räddar dig.
Du, dyrkansvärda, delande din bädd med Zeus,
O Hera, lindra du två arme menskors qval!
Derom vi bedje, sträckta armar lyftande 1095
Mot himlen, der du ber i stjernors etherglans!
Och du, som, för mitt bröllop, skönhetspriset vann,
Dionas dotter, Kypris, ej min ofärd gör!
Nog är den skymf, hvarmed du re'n beskymfat mig,
Blottställande mitt namn, ej mig, bland Troerna. 1100
Men om du vill mig dräpa, så tillåt mig dö
I fosterlandet! Hvi omättelig på qval,
Bestyr du städs om kärlek, svek, bedrägeri,
Om arga funder, blodiga förödelser?
Ty om du hofsam vore, ibland gudarna 1105
För menskor ljufvast vore du: det säger jag.
KHOREN.
Dig, som inunder löfsmyckade tak Stroph. 1.
Sitter, på ljudande gren, åkallar jag,
Dig, sköntonande, melodiska fågel,
Gråtande näktergal! 1110
HELENA.
Kom, drillande, ack, med din fina näbb,
Och understöd mina tårar;
Den stackars Helenas hjertqval,
Och Iliadernas ömk-
liga ofärd sjungande. 1115
Under Akhaters spjut,
Då när han kom, han kom, som med barbariska årblad
Öfver brusande fälten lopp, åt Priamiderna futtig brud
Från Lakedaimon bringande,
Dig, o Helena, Paris, den svårgifte, 1120
Ledsagad af Aphrodite.
Akhaier många, af spjut och af stenkast Motstr. 1.
Kufvade, bo i ömklige Hades tjell,
Och makarna jemmerligt afklippt håret,
I ödsliga sofgemak 1125
Akhaier många, se'n flammande eld han tändt
Uppå kringflutna Euboia,
Ensam Nauplios ock
Mot Kaphareiske klippan vrok,
Och Argeiska stranden, 1130
Genom ett svekfullt bloss.
Hemnlös är den Maleska klippestrand, för barbarens tåg,
Då från fädernelandet fjerran han kom, vid stormars ras,
Jertecken, ej jertecken, bringande,
Utan Danaers split, ombord, 1135
Heras heliga molnbild.
Hvad som är gud, eller ej gud, eller midtemellan, Str. 2.
Ho bland dödliga har,
Forskande aldralängst, upp-
täckt, skådande gudars verk, 1140
Huru de hit och dit, och dit,
Och åter hit, med motsatt
Vexling löpa, och oförmodad?
Du, o Helena, är dock dotter af Zeus;
Ty vingad fader uti Le- 1145
das sköte dig lade ned.
Och se'n utskreks du i Hellas,
Som brottslig, okysk, trolös, gudlös; jag vet ej
Något, som säkert är bland menskliga ting;
I gudars ord jag funnit sanning. 1150
Dårar J ären alle, som ära i härnaden Motstr. 2.
Finnen, med svärdsegg
Sökande obetänkt
Dämma de dödliges hjerteqval.
Skola de stillas med blodig fejd, 1155
Varder på split ej ände
Nånsin i menskors städer,
Som lemnade Priamiska landets sofgemak,
Änskönt de kunnat slita med ord
Din tvist, o Helena. 1160
Nu bo de der nere i Hades värd,
och liksom en blixt från Zeus, har murarna härjat eld,
Bringande qval på qval med qval
I [svåra] Iliska nederlagen.
THEOKLYMENOS.
Hell dig, min faders minnesvård! vid borgens dörr 1165
Jag dig begrof, o Proteus, att dig här tilltala få,
Ty alltid, då han vandrar ut, och kommer hem,
Theoklymenos, din son, anropar, fader, dig.
Nu derför hundarna och villebrådets nät
I försteborgen bringen in, J tjenare! 1170
Jag många gånger redan bannat upp mig sjelf,
För det vi ej med dödsstraff näpse nidingar.
Och nu jag hört, att en Hellen helt uppenbart
Till landet kommit, obemärkt af spejarne,
Sjelf en spion kanske ock för att stjäla bort 1175
Min Helena; och han skall dödas, om han grips.
O ve!
Men, som det synes, allting redan undanjordt
Jag finner; ty sin plats vid vården lemnande,
Har Tyndaridskan seglat hän från detta land.
Hollah! frånskjuten riglarna, och hästarna 1180
Från krubban lösen, och framdragen vagnarna,
Att, för besvärets skull, ej stjälandes bortförs
Ur denna bygd den qvinna, som jag håller kär.
Men stilla! ty Jag skådar dem jag jaga tänkt,
Närvarande i borgen, och ej flyktade. 1185
Säg, qvinna, hvi du klädt svart mantel dig uppå,
Utbytande mot hvit? och hvi du lockarna
Ifrån det stolta hufvudet med saxen klippt?
Och hvi du fuktar kinderna med tårars dagg,
Så gråtande? Af nattens dröm kanske bevekt, 1190
Du suckar; eller har du hemifrån försport
Ett rykte, som ditt sinneslugn har ödelaggt?
HELENA.
Min herrskare! det namnet redan ger jag dig:
Jag är förlorad; allt är slut, jag finns ej mer.
THEOKLYMENOS.
Hvad är åfärde? hvad olycka hände dig? 1195
HELENA.
Hur säga ut det? Menelaos dött! o ve!
THEOKLYMENOS.
Jag glädes icke åt ditt tal, som gör mig säll.
Hur vet du detta? har Theonoe det sagt?
HELENA.
Hon sjelf, och en, som var tillstädes, då han dog.
THEOKLYMENOS.
Är någon hitländ, som förvisso säger det? 1200
HELENA.
Visst är han kommen; må han fara, som jag vill!
THEOKLYMENOS.
Hvem är han? och hvar är han? gif mig fullt besked!
HELENA.
Han är det, som vid minnesvården sitter skrämd.
THEOKLYMENOS.
Ack, vid Apollon, hvad hans drägt ohygglig är!
HELENA.
Ve mig! jag menar, att min makes är likdan. 1205
THEOKLYMENOS.
Hvad landsman är han? hvadan lände han till oss?
HELENA.
Hellen; ibland Akhaier en, som följt min man.
THEOKLYMENOS.
På hvad sätt säger han, att Menelaos dog?
HELENA.
På aldraömkligaste sätt i hafvets svall.
THEOKLYMENOS.
Hvar seglade han då uppå barbarers våg? 1210
HELENA.
Mot Libyens hamnlösa klippor upp han kastades.
THEOKLYMENOS.
Hur kommer det sig, att ej dog hans reskamrat?
HELENA.
Mer lycka än den store har en ringa man.
THEOKLYMENOS.
Hvar lemnade han skeppets vrak, hitkommande?
HELENA.
Der han bordt ömkligt dö, men ej Meneleos. 1215
THEOKLYMENOS.
Han dog då, han; uppå hvad båt kom denne hit?
HELENA.
Af okändt sjöfolk säger han sig tagen upp.
THEOKLYMENOS.
Hvar är, för dig, till Troia skickad olycksbild?
HELENA.
Du menar molngestalten? hon till ethern for.
THEOKLYMENOS.
O Priamos, och Troias jord, hvad lumpet slut! 1220
HELENA.
Jag äfven delar Priamiders olyckslott.
THEOKLYMENOS.
Din make han med jord betäckte, eller ej?
HELENA.
O nej! ve mig, olycklige, för mina qval!
THEOKLYMENOS.
Fördenskull blonde hårets lockar klippte du?
HELENA.
Min vän, kantänka, är hvaren, som träffas här. 1225
THEOKLYMENOS.
Är det medrätta detta olycksfall begråts?
HELENA.
Du toge lätt, ifall din syster skulle dö?
THEOKLYMENOS.
Visst ej! — hvad nu? du vill bo qvar på denna vård?
HELENA.
Hvi skymfa mig, och icke ge den döde ro?
THEOKLYMENOS.
Du är din make trogen, du, och afskyr mig? 1230
HELENA.
Visst icke mera; ställ du till med bröllopet!
THEOKLYMENOS.
Du kommer sent; men jag likväl belåten är.
HELENA.
Vet du en sak? det gamla må vi glömma bort!
THEOKLYMENOS.
Uppå hvad vilkor? Ära bör mot ära ges.
HELENA.
Vi stifte fred, och du med mig försonar dig. 1235
THEOKLYMENOS.
Allt groll jag lemnar, som må vara fågelfritt.
HELENA.
Vid dessa dina knän alltså, min vordne vän, — — —
THEOKLYMENOS.
Hvad äflas du, och sträcker händren bedjande?
HELENA.
Min drunknade gemål jag gerna jorda vill.
THEOKLYMENOS.
Han ju försvunnit; vill du skuggan jorda ned? 1240
HELENA.
Det är Helleners sed, när någon dött i sjön.
THEOKLYMENOS.
Att göra hvad? I sådant vis är Pelops' ätt.
HELENA.
Att jorda uti toma mantlars väfnader.
THEOKLYMENOS.
Begraf, och res en vård hvarhelst du nånsin vill!
HELENA.
Sjömän, som drunknat, icke så begrafve vi. 1245
THEOKLYMENOS.
Hur i all verlden? Jag ej vet Helleners bruk.
HELENA.
På sjön vi bringe hvad de döda görs behof.
THEOKLYMENOS.
Hvad fordrar du, att jag den döde gifva skall?
HELENA.
Jag, oerfarna, vet det ej, förr lyckelig.
THEOKLYMENOS (till Menelaos.)
Du, fremling, glada tidender medbragte hit. 1250
MENELAOS.
Ej för mig sjelf, ej heller för min döde drott.
THEOKLYMENOS.
Säg, huru J begrafven dem, som dött i sjö?
MENELAOS.
Allt som en hvar har råd dertill och lägenhet.
THEOKLYMENOS.
Det koste, hvad det kosta vill, för hennes skull.
MENELAOS.
Åt de aflidna offras, till en början, blod. 1255
THEOKLYMENOS.
Hvems blod? låt höra, och jag dig hörsamma vill.
MENELAOS.
Afgör det sjelf! ty hvad du ger, tillräckligt blir.
THEOKLYMENOS.
Häst eller tjur, är brukligt hos Barbarerna.
MENELAOS.
Och när du ger, så ge hvad anstår riddersman!
THEOKLYMENOS.
I mina rika hjordar finns allsingen brist. 1260
MENELAOS.
Medtages ock uppbäddad säng, men eljes tom.
THEOKLYMENOS.
Skall ske! Hvad annat att medtaga brukar man?
MENELAOS.
En kopparrustning, ty han var ju vapnets vän.
THEOKLYMENOS.
Allt hvad jag ger skall Pelopider värdigt bli.
MENELAOS.
Och vidare de sköna alster jorden bär. 1265
THEOKLYMENOS.
Hur, och på hvad sätt anförtron J det åt sjön?
MENELAOS.
Ett skepp bör vara ock tillhands med roddare.
THEOKLYMENOS.
På hvilket afstånd bör från land farkosten stå?
MENELAOS.
Så att från land med njuggan nöd man svallet ser,
THEOKLYMENOS.
Utaf hvad orsak vördar Hellas detta bruk? 1270
MENELAOS.
Att vågen ej må bära gåfvorna till land.
THEOKLYMENOS.
Pheinikisk snabb galeja strax skall vara här.
MENELAOS.
Det vore skönt, och Menelaos till behag.
THEOKLYMENOS (pekande på Helena)
Kan du ej ensam, utan henne, göra allt?
MENELAOS.
Det värfvet är en moders, makas, eller barns. 1275
THEOKLYMENOS.
Är, — som du säger — hennes pligt mot sin gemål.
MENELAOS.
På sista äran fromheten ej döden svek.
THEOKLYMENOS.
Hon må då gå! from maka fostra, mig tillhör.
Jag hastar in, och väljer ut begrafningsskänk,
Och dig ej heller tomhändt hän affärdar jag, 1280
Se'n henne du tillnöjes gjort. Emedan du
Mig bringat goda tidender, för trasorna,
Du kläder får och mat, så att ditt fosterland
Du hinna må, som nu jag så eländig ser.
Men, stackars qvinna, ej du bör för ingenting 1285
Här qvälja dig; Meneleos sin bane fått:
Din döde make aldrig mera lefva tör.
MENELAOS.
Det är din pligt, du unga toka, att gemåln,
Som här står, älska, och förgäta den som dött;
Det är i denna stunden för dig aldrabäst. 1290
Men kommer jag till Hellas än, och räddad blir,
Från fordna tadlet jag dig friar, om du är
En sådan qvinna, som du bör, mot din gemål.
HELENA.
Rätt så! och aldrig tadla skall gemålen mig,
Och du, som vittne är dertill, skall veta det. 1295
Men, arme man, gå in, och skaffa dig ett bad,
Och andra kläder äfven; uppå uppskof ej
Jag tjenar dig; ty så du dock välvilligast
Åt Menelaos, kärstan min, den sista tjenst
Bevisar, om i mig du träffar den du bör. 1300
KHOREN.
Gudars borgboende moder förr Stroph. 1.
Ströfvade kring på ilande fot,
Genom skogrika lunder,
Genom flodernas vattenbädd,
Och hafvets brusande böljor, 1305
Af saknad efter bortfaren mö,
Hvars namn ej nämnas får.
Och de Bromiske skramlor ett gällande
Ljud ifrån sig gåfvo,
Då okade drakars par 1310
Gudinnan spänndes för ståtvagn,
Och for, att söka bortröfvad mö;
Ifrån jungfruliga danser ryckt.
Derhos stormfotige tärnorne
Voro, med bågen Artemis, och 1315
Med spjut försedda Gorgonen,
Men ljungande från himmelens höjd
Zeus annat öde beskärde.
Mångirrande färdens mödor när Motstr. 1.
Modren bringat till slut, 1320
Spanande efter sin dotters
Svekliga, gåtlika bortkomst,
Hon ödde Idaiska Nymphrens
Snöfostrade vårdtorn,
Och, af sorg, sig kastade ned 1325
I snöymniga snår på berget.
Men åt dödliga jordens vissnade fält
Ej plöjdes, ej gåfvo frukt,
Och hon ödde menniskors slägt.
Åt hjordarna sände hon ej 1330
Skönbladige klasars friska spis;
Lifvet för mången slöts;
Ej offer åt gudar räddades,
Ej bullar för altaret gräddades,
De daggiga källor förbjöd hon, 1335
Utlemna sin silfverskatt,
Vid sin dotters eviga saknad.
Och när hon gjort slut på festgelag Stroph. 2.
För gudar och dödliges slägt,
Zeus, för att stilla modrens harm,
Den hiskliga, talte så: 1340
Gån, J vins Khariter,
Gån, och vreden hos Deo,
Smärtan för dottrens skull,
Hejden med jubelljud,
Gån, sångmör, med dans och sång! 1345
Nu kopparns skräckliga stämma,
Från skinnbespännda pukorna,
Väckte den skönsta bland gudar först,
Kypris: gudinnan log,
Och i händren tog 1350
Djupljudige flöjten,
Af dess toner förtjust.
Och Aïdes, hvilket ej rättvist var, Motstr. 2.
Du tände med kärlekens glöd,
Och ådrog dig stormäktig mors 1355
Harm, o dotter, gudinnans
Fester ej vördande.
Mycket förmå hjortkalfvars
Mångskiftande skinn,
Och med murgrön virad blomsterstjelk 1360
Kring heliga thyrser,
Och trollhjuls luftige rörelse,
Svängde i kretsad fart;
Och hårets lockar, som svalla vildt,
Vid gudinnans helnattliga fest, 1365
Som, efter dagarnas slut,
För sig utvalde Selana.
Du var stolt på din fägring blott.
HELENA.
Väninnor, allting går för oss derinne bra,
Ty Proteus' dotter, understödjande vår list, 1370
När hon tillspordes, om min make vore här,
Ej röjde för sin bror, men sade, mig till tjenst,
Att han, i jorden gömd, ej skådar dagens ljus.
Också min make klädt sig skönsta vapen på,
Ty skölden, som han skulle sänka ned i sjön, 1375
Instickande igenom grepet ädel hand,
Nu sjelf han bär, och spjutet håller han jemväl,
I fullt beråd, att äran åt den döde ge.
Och välbetänkt till värn han sig beväpnat har,
Till många tusende barbarers nederlag, 1380
Såsnart ombord vi stigit på beårad båt,
Emot skeppsbrutna drägten har han kläder bytt,
Som jag åt honom stökat till, se'n bad jag redt,
Umburet långa tider, utaf flodens dagg.
St.! utur kongaborgen tågar han, som tror 1385
Sig uti händren ha mitt bröllop, färdiggjordt:
Jag tiga måste, men af dig utkräfve vi
Välvilja och tystlåtenhet, ihändelse
Vi sjelfve frelste, kunde äfven frelsa dig.
THEOKLYMENOS (framträdande).
Irad, irad! som eder fremlingen befallt, 1390
J tjenstekarlar, bärande hafsoffrena!
Men Helena, om du ej menar, att jag pratar dumt
Gör mig tillviljes, och blif qvar! Ty samma tjenst
Sker ju din make, om du följer, eller ej
Förty jag rädes, att en lystnad kommer på, 1395
Som lockar dig, att störta ned i vågens svall,
Af kärleken förvillad till din fordne man:
Så häftigt honom sörjer du, som mer ej finns.
HELENA.
Ack, dn min nye make, oundvikligt är,
Sitt första gifte, och ungdomliga förbund 1400
Att ära; ja, af kärlek till gemålen, jag
Med honom doge; men hvad glädje hade väl
Den döde af min död? derför tillåt mig gå,
Och bringa honom sjelf begrafnings-skänkerna!
Dig gifve gudarne hvad jag dig gernast vill, 1405
Samt denna fremling, derför att han hjelper mig!
Mig skall du finna sådan, som du hafva bör
Husfru i huset, då mot Menelaos du
Och mig är godsinnt: denna saken sidor har.
Nu, ho som skepp skall gifva, hvarpå gåfvan går, 1410
Befall! på det din ynnest jag mottage fullt.
THEOKLYMENOS (till en tjenare).
Gå du, och lemna dessa ett Sidoniskt skepp
Af femti åror, och derjemte roddare!
HELENA.
Bör han ej skeppsbefälet ha, som ståten styr?
THEOKLYMENOS.
Ja visst! och mine sjömän lyssne till hans bud. 1415
HELENA.
Befall en gång ännu, att rätt de dig förstå!
THEOKLYMENOS.
En gång ännu, en tredje äfven, om du vill.
HELENA.
Dig önskas lycka; gånge ock mitt anslag väl!
THEOKLYMENOS.
Öd ej med tårar mellertid din fina hy!
HELENA.
Dig denna dag min tacksamhet bevisa skall. 1420
THEOKLYMENOS.
Utaf de döda intet vinnes, möda blott.
HELENA.
Det som jag menar, vederfars dig här och der.
THEOKLYMENOS.
Jag blir dig lika buld gemål, som Menelcos.
HELENA.
Du är visst makalös; mig sakens utgång bryr.
THEOKLYMENOS.
Af dig beror, om du mig ger välvillighet. 1425
HELENA.
Att vänner älska, skall ej nu man lära mig.
THEOKLYMENOS.
Vill du, att sjelf i edert tåg jag tager del?
HELENA.
Visst icke; blif ej egne slafvars slaf, min drott!
THEOKLYMENOS.
Rätt så! ej Pelopiders plägsed aktar jag.
Ty mitt palats är rent; ej heller andan här 1430
Uppgaf Meneleos; strax någon måste gå,
Samt bjuda mina höfvitsmän, att bröllopets
Prunksmycken bära till min borg; den vida jord
I saliga låfsånger måste skrika ut
Ett afundsvärdt biläger mellan mig och Helena. 1435
Du, fremling, res åstad, och se'n du anförtrott
I hafvets famn, åt hennes fordne man, en gärd,
Till borgen åter, med min maka, skynda dig,
Att, när du bröllopsmåltiden med mig förtärt,
Hemvända, eller, dröjande, välplägas här. 1440
HELENA.
O Zeus, du kallas fader vår, och allvis gud,
Se till oss neder, och från onde fria oss!
Till oss, som dragas med den största olyckslott,
Ditt bistånd sänd! om du oss med lillfingret rör,
Vi skole nå det målet, som vi önske nå; 1445
Ty vedermödor redan pröfvade vi nog.
J gudar, hören, och förlänen hvad mig godt
Och nyttigt är! Ej bör jag städs olycklig bli,
Men stå på stadig fot. Om denna enda gunst
J skänken, gören J mig säll för evig tid. 1450
KHOREN.
O du Phoinikiska, Sidonska Stroph. 1.
Snabba galeja, plaskvågors mor,
Roddens väninna,
Khorförarinna, för fagra
Delphiner, då hafvets bryn 1455
Af fläktar ej upprördt är,
Och sjöns klarblickiga dotter,
Vindstilla, sig yttrar så:
Hissen segel, åt vindarna
Lemnande makt, 1460
Och fatten i åror af furu,
O sjömän, o sjömän,
Till den Perseiska stads
Skönhamniga strand bringande Helena hän!
Träffa du torde vid flodens brädd Motstr. 1. 1465
Leukippiska flickorna, eller framför
Pallas' tempel kanske,
Omsider i danser mängd,
Eller Hyakinthos' festgelag, —
De nattliga fröjders, — 1470
Hans, som i täflingen,
Med diskos rullande tallrik
Dräptes af Phoibos; thy det Lakainska land
Högtidelig offerdag
Zeus' son att fira befallte. 1475
Men Helena lemnat derhemma en dotter,
* * * * * * * * * *
Vid hvars bröllop ännu ej facklor lyst
I luftens rymder, ack, Stroph. 2.
Att vi vore de Libyske
Vandringsfåglar ändock, 1480
Som, lemnande vinterlig regnskur,
Resa, den aldraälsta
Flöjt hörsammande,
Herdens, som, vattenfri,
Fruktgifvande ängd på vår jord 1485
Öfverflygande, jublar.
J vingade, och långhalsige,
Som faren med himlens moln ikapp,
Inunder Pleiaderna ilen,
Och Orion, den nattlige, 1490
Ack, förkunnen det budskap,
När till Eurotas J ländt,
Att Menelaos, som Dardanos'
Stad intagit, skall lända hem!
O, kommen i ridderlig vagn, Motstr. 2. 1495
Genom ethern hastande,
J söner af Tyndareus,
Vid tindrande stjernors stormkast,
J, som i himlen bon,
Helenas räddare, 1500
Till hafvets dunkla vågor,
Och böljors mörkhyiga svall
Uti grå och brusande sjö,
Skeppsmännerne gynnsam flägt
Bringande med från Zeus! 1505
Välfven från egen syster bort
Barbariske bäddens skam,
Som, för Idaiska tvisters skull
Plågad, hon ådrog sig; men likväl
Aldrig till Ilios kom, 1510
Och den Phoibeiske borg.
BUDET.
Min konung, sent omsider dig jag råkar här,
Då utaf mig ny ofärd strax du höra skall.
THEOKLYMENOS.
Hvad är åfärde?
BUDET.
Ställ du till ett frieri
Till annan qvinna! Helena ur landet drog. 1515
THEOKLYMENOS.
På vingar lyftad? eller gick hon hän till fots?
BUDET.
Menelaos henne färjat bort ifrån vårt land,
Som lände sjelf med tidender om egen död.
THEOKLYMENOS.
Besynnerligt! hvad vore väl för rederi,
Som honom bragte från vårt land? Jag tror dig ej. 1520
BUDET.
Detsamma, som du gästen gaf: med dina män
Han reste, att i korthet allt du veta må.
THEOKLYMENOS.
Mig lyster höra, hur det gick; ej trodde jag,
Att en person sig kunde smyga bort ifrån
Så många karlar, som till följesmän du fick. 1525
BUDET.
Såsnart hon, lemnande din konungsliga borg,
Zeus' dotter, var ledsagad ned till hafvets strand,
Försigtigt förande sin nätta fot, hon gret
Vid sidan gående gemåln, som ej var död.
Och när vi hunno till ditt skeppsvarfs hägnader, 1530
Vi halade förstseglande Sidonskan ut,
Med tofter femtio, och åror likaleds
Försedd, och nu besvär besväret löste af:
Den ene reste masten, åran fattade
Med handen en, och hvita seglen hissades 1535
Och rodret surrades med sina remmar fast
Oss skådade, i sådan äflan, mellertid
Hellenske männer som med Menelaos följt,
Och kusten nalkades, uti skeppsbrutnes drägt
Insvepte, stolte nog, men ruskige att se. 1540
När nu dem Atreus' son antågande förnam
Han sade, för att röja falsk medlidsamhet:
J usle, huru, och på hvad Akhaiskt skepp,
Som sönderkrossats, ären J ankomne hit?
Visst hjelpen J oss jorda Atreus' döda son, 1545
Som Helena frånvarande tomgrafva vill?
Nu desse, gjutande en tår, af tillgjordhet,
Till skeppet kommo, bärande åt Menelaos
Sjögåfvorna; men dock misstanke var bland oss,
Och prat inbördes vexlades, då karlarnes 1550
Tal var så stort; men det oaktadt tego vi,
Af lydnad för ditt bud; ty när du fremlingen
Bjöd skeppet styra, du bortskämde all vår sak.
Nu allt det andra togo vi, och buro lätt
Ombord på skeppet; endast en halsstarrig tjur 1555
Ej ville opp till däcket gå sin raka väg,
Men råmade, och välfde ögat rundomkring,
och krökte ryggen, och, åt hornet blickande,
Oss rådde, sig ej nalkas. Helenas gemål
Utropte då: o J, som Ilios förstört, 1560
Välan, uppbrande på de Helleners vis,
Med unga skuldror, tjurens kropp, inkasten den
På fördäck, (och derjemte svärdet välberedd
Han drager ut) till offer åt Meneleos!
På denna maning kommo de, och fattade 1565
I tjuren tag, och ledde in på tofterna.
Nu bindelprydda nacken Menelaos strök,
Och pannan, nödgande vår tjur, att träda fram.
Men när galejan ändtligen mottagit allt,
Berörande trappstegen med skönknölig fot, 1570
Sjelf Helena kom upp, och uppå toften satte sig,
och han, som mer ej nämndes, Menelaos bredvid.
De öfrige till höger och till venster ock
Sig satte man vid man, fördöljade ett svärd
In under klädren, och hafssqvalpet fylldes upp 1575
Af jemmerskri, enär vi hörde skeppsherrns bud.
Och när vi voro icke mycket långt från land,
Men icke nära heller, sporde styrman så:
O fremling, är det bra såhär? säg, segle vi
Än längre fram? ty skeppsbefälet hör dig till. 1580
Han svarte: nog för mig! och, dragande sitt svärd,
Till fören rännde, och för tjurens slagtande
Tog ställning, - om den döde nämndes intet ord.
I det han strupen afskar, bad han: du, som bor
I sjön, Poseidon, och J, Nereus' väna mör, 1585
Till Nauplik strand mig rädden jemte min gemål
Helbregda hädan! Dem, till lyckligt förebud,
Blodströmmen sprutade i sjön ur tjurens hals.
Då utbrast mången: ränkefull är denna färd,
Jag menar, att vi vände om. Befall det du! 1590
Och du, vänd rodret! Efter tjurens slaktande,
Framträdde Atreus' son, och manade sitt folk:
Hvi dröjen J, kärnkarlar ifrån Hellas land,
Att slå och flå Barbarerna, samt ned i sjön
Ur skeppet vräka? Deremot till dina män 1595
Utropade skeppshöfdingen ett slikt befäl:
Nun, smider gripen dock till vapnen nu!
En krosse toften, losse åran ifrån tulln,
Och presse blod ur fremlingarnas skallar ut.
Upp foro alle; men de våre stock och staf 1600
I händren höllo; fremlingarne höllo svärd.
Blod flöt på skeppet, och från akterdäcket gick
Helenas maning, hvar är Troisk ära nu?
Inför Barbarer visen den! I brådskan stalp
En här omkull; en reste sig, och mången död 1605
Man ligga såg. Menelaos, beväpnad sjelf,
Ehvar han egna bussar uti trångmål såg,
Dit förde han i handen ock sitt hjeltesvärd,
Så att de våre summo dän, och årorna
Sin vård betog; sen drotten steg till rodret fram, 1610
Förkunnande, att han till Hellas styrde nu.
De reste masten, och så kom en gynnsam vind;
Då lade de från land, och jag, som undgått död,
Mig hissade vid ankaret i hafvet ned.
Sånär jag drunknat; men då stack man mig ett rep, 1615
Drog mig ur hafvet, och upplyftade på land,
Att bringa bud till dig. Varsamt misstroende,
Mer än allt annat, är för menskor helsosamt.
KHOREN.
Jag aldrig trodde, att dig, konung, eller oss
Så Menelaos undgå skulle, som han gjort. 1620
THEOKLYMENOS.
Ve, hur genom qvinnoränker, arme man, jag fångad är,
Och hur bröllopet besvek mig! Kunde skeppet än jag nå,
Fremlingarna jag förföljde, och uppfångade påstund,
Nu vi vilje systren straffa, henne, som förrådde oss
Som i huset Menelaos skådade, och angaf ej. 1625
Visst en annan man med spåkonst aldrig mera hon bedrar.
KHOREN.
Ack säg, hvart ärnar du dig, drott, till hvilket mord!
THEOKLYMENOS.
Dit mig rättvisan manar; gå ur vägen strax!
KHOREN.
Din mantei jag ej släpper: till stort brott du går.
THEOKLYMENOS.
Du, slaf, vill bjuda öfver herrn? 1630
KHOREN.
Jag menar väl.
THEOKLYMENOS.
Med mig ej, om du vägrar mig — — —
KHOREN.
Jag släpper ej.
THEOKLYMENOS.
Att slemsta syster dräpa.
KHOREN.
Aldrafrommaste.
THEOKLYMENOS.
Som mig förrådde?
KHOREN.
Skönt förräderi, att handla rätt
THEOKLYMENOS.
Som gaf min bädd åt annor man?
KHOREN.
Befogad mer.
THEOKLYMENOS.
Befogad öfver mitt? 1635
KHOREN.
Som fått af hennes far.
THEOKLYMENOS.
Åt mig gaf slumpen.
KHOREN.
Det som ödet återtog.
THEOKLYMENOS.
Du bör ej dömma i min sak.
KHOREN.
Om rätt jag har.
THEOKLYMENOS.
Vi styras; styre ej?
KHOREN.
Till orätt ej; men rätt.
THEOKLYMENOS.
Du syns mig önska döden.
KHOREN.
Dräp! Din syster ej
Du dräper med mitt bifall. Dö för husbondfolk, 1640
Är största ära för välfrejdad tjenare.
DIOSKURERNE.
Din vrede hejda, hvaraf du hänföres blindt,
Theoklymenos, kong här i landet! Begge dig,
Vi Dioskurer, mane, hvilka Leda sjelf
Har födt samt Helena, som rymmt utur din borg. 1645
Du harmas öfver giftermål, ej ämnadt dig;
Också ej gudatärnan, af Nereïs född,
Dig kränker, systren Theonoe, som gudarnes
Rättvisa bud, och egen fars, hörsammar blott.
Ty ändatill den tidpunkt, som nu inne är, 1650
Åt Helena var förelaggdt, att bo hos dig;
Men sedan Troias konsborg var ödelaggd,
Och hennes namn bland gudarnes — ej längre mer.
Uti sitt laga äktenskap hon stanna bör,
Och resa hem, och med sin make sammanbo. 1655
Det blanka svärd, som systren heter, återhåll,
Och anse henne häruti ha handlat rätt!
Vår syster längesedan re'n vi hade frälst,
Emedan Zeus försatte oss bland gudarne;
Men ödet underlägsne voro vi ändock, 1660
Samt gudarna, som hade fattat slikt beslut.
Dig detta säger jag, och manar syster min,
Att maken följa. Tjenlig vind J skolen få;
Och dine bröder, båda två, vi räddarne,
Som rida invid sjön, till hemmet följe dig. 1665
Men när du vänder om, och lyktar lefnaden,
Gudinna nämns du, och med Dioskurerna
Gjutofer får, och gåfvor utaf jordens folk,
Med oss tillhopa. Ty det så behagar Zeus.
Den ort, dit Maias son från Sparta förde dig, 1670
När han från himlens rymder stal din skuggestalt,
Att Paris dig ej nånsin skulle äkta få, —
Jag menar den, som vakt, vid Akte sträckta ön —
Skall framdels heta Helena bland dödliga,
Emedan dig från hemmet stulen, hon tog mot. 1675
Åt vandringsmannen Menelaos gudarne
Beskärt, att han skall bo uppå de Sällas ö:
Förty odödlige, de hata ej välättad man,
Men qvalen äro oftast lumpne karlars lott.