Hemsöborna

Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han vunnit genom duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika mycken vinst för henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre ivrig, säker som han gjorde sig om giftorätt och arv, alldenstund man kunde vänta barnet om ett par månader. Tanken på att göra sig till herre hade han övergivit, då han såg att det inte gick; utan i dess ställe lagade han sig till att göra storbonde. Drog en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt förskinn och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste bladen, skrev och räknade mindre än förr, övervakade arbetet med pipa i munnen samt visade ett tynande deltagande för jordbruket.

— Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst i bladen; och det är billigare att köpa sin säd!

— Han sa annat förr, menade Gusten, som höll noga reda på allt vad Carlsson sade och gjorde, men inskränkte sig till ett slött underkastande, utan att dock inträda som son åt inkräktaren.

— Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir klokare! svarade Carlsson.

Samtidigt började han besöka kyrkan om söndagarne, deltog i allmänna frågor och blev vald till kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström svarade.

— Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda! Och då sa Nordström: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig, fastän du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.

Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest omtyckta. Det var att resa omkring på socknens bekostnad och dricka kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som dock ägde rum långt upp i land, hade sina förförelser och sina små efterslängar, som kändes ända ut i skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger om året kom baronen ut med jaktherrar och ångbåt, och då betaltes femtio kronor för jakträtten på ett par dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar, och man skildes från jägarne med den rotade meningen, att det var schangtilt folk.

För att utplåna denna sista rangskillnad syntes han börja lägga sig mer ombord med sjösakerna och visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa och for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, samt vågade på längre segelfärder.

— Jordbruket går ner och vi måste forcera fisket, svarade han hustrun, när hon med oro såg kreatur och åker falla i vanhävd.

— Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och jorden för jordbrukaren! förkunnade han, numera oemotståndligt, sedan han av skolläraren på kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».

Visade sig någon brist i behållningen, så fick man hugga ved.

— Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! Så säger åtminstone den rationelle lanthushållaren; jag vet inte, jag.

Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då de kunna veta det!

Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara kreaturen. Och Rundqvist lade åkern i gräsvall och sov middag till frukost på dikesrenarne, sov middag till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, när de inte mjölkade.

Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och återknöt det gamla jägarförbundet med Norman. Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i rörelse, hade fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke vidare, och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gång.

Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt för framtiden att komma på undantag. Som gumman därtill var krasslig efter förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att inträda förr än drömt var. Gällde sålunda att väl begagna tiden, göra sig vän av den orätta mammon, samla i ladorna och tänka på morgondagen.

Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket skulle i hast upphjälpas; varför, det angick ingen. Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny stuga; varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; jägarvurmen måste i hast stävjas hos Norman, som än en gång lockades från sin vän; och Rundqvist fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. Det plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren fingo ligga nere.

Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt inne hos sin gumma och läste ibland ett ord för henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken; talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare känslor, utan att rätt kunna förklara sig, vart han ville hän. Gumman tyckte om att ha sällskap och höra någon prata, så att hon satte värde på dessa små uppmärksamheter utan att vidare fästa något avseende på vad dessa dödsberedelser kunde innebära.

Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig halmskorna och kröp upp för trappan, tills han kom upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på magen och med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som talades inne i stugan hos modern.

— Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton mellan kolportörens och kommunalmannens, livet är kort och döden kan komma över oss, innan vi veta det. Vi måste därför vara betänkta på att gå hädan, antingen det nu sker i dag eller i morgon, det är alldeles detsamma! Skriv därför nu så gott först som sist.

Gumman tyckte inte om att höra så mycket om döden, men Carlsson hade nu i månader inte talat om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd att sätta mot det talet.

— Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är det inte mig, om jag dör i dag eller om tio år, och jag kan leva länge än.

— Asch, jag har inte sagt att du ska dö, jag har bara sagt, att vi kan dö, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio år, det är alldeles detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!

— Ja, men det förstår jag inte, strävade gumman emot, som om döden ville komma och ta henne, det kan väl inte...

— Jo, men det är alldeles detsamma, när det ändå ska ske! Kanske det inte är så! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!

Det var som att lägga ett rep om halsen och dra till, när Carlsson kom med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig längre, utan gav efter.

— Nå, vart vill han komma nu? frågade hon uttröttad och uttråkad av det långa talet.

— Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, ty sådan är människans första plikt; och därför ska du skriva.

I detsamma öppnade Clara på köksdörren och frågade utåt efter Gusten, som icke ville röja sig och därför förblev tyst utan att dock kunna höra vad som följde inne i stugan.

Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, stannade utanför stugdörren och hörde de sista avgörande orden från Carlsson, vilka läto honom sluta till, att skrivningen var verkställd och ett testamente uppsatt.

När han kom in i köket igen, såg folket, att det var något med honom. Han talade i förtäckta ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han hört skrika, om att det vore bättre att gå till sjös än sitta hemma och låta lusen äta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men också sätta döden på dem, om det blev för mycket.

Gusten låg länge vaken om natten, och många mörka tankar och svarta planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark själ, som kunde ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om tankar i handling, utan när han tänkt igenom en sak, lämnade han den såsom fullbordad.

Efter att ha sovit några timmar och drömt om andra saker, var han lika glad igen och lät udda vara jämnt, litande på att med dag skulle komma råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera sådant.

Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom tillbaka.

Omkring hans stuga hade Carlsson under årens lopp röjt en trädgård, planterat syrener, till vilka han hämtat skott och ympar från prästgården, fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer. Det började därför se herrskapslikt ut på gården. Och ingen kunde neka, att utbördingen dragit in trevnad och välstånd med sig, att han fått kreatur och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och med priset på fisken hade han drivit upp i staden och inrättat sig med ångbåten, så att de långa tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.

Nu, när han slappade av och var trött samt hölls med bygget på sin stuga, så klagade man.

— Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! svarade Carlsson. Var och en för sig och Gud med oss alla!

Och han hade nu sin stuga under tak, började anlägga trädgård och plantera omkring den, väga och röja. Och han hade byggt sin stuga med en viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade bara två rum och kök nere, men den såg ändå ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man kunde inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i höjden och låtit takskägget springa långt ut över väggen; eller om det låg i att han sågat »krucifixer» i täckbrädena, eller om det var verandan, som han satt upp framför dörren med några trappsteg. Där var inga dyrbarheter, men det såg ändå litet villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret var svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro vitstrukna och verandan, ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och så hade han haft förstånd att välja plats, alldeles under bergroten och så att två gamla ekar råkade stå mitt framför, ungefär som början till en påtänkt allé eller park. Och när man satt på verandan, hade man deri vackraste utsikten: viken med vassarne, den långa gröna källängen och en sänka genom kalvhagen, så att man såg båtarne längst bort i sundet.

Gusten gick och blängde på allt detta, önskade det ogjort och såg det an som på en geting, vilken hålls med att slå fast sitt näste under takstolarne och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt ägg och kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dän honom, och därför blev han sittande.

En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade på spisen, då Clara kom och ropade honom:

— Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som söker honom!

Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna och gjorde sig i ordning ta emot, nyfiken vad det ovanliga besöket kunde gälla.

Kommen ut på verandan stötte han på professorn, som medförde en herre i långt svart skägg och som såg skarp ut.

— Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade med en gest på sitt sällskap.

Carlsson borstade av en sittplats på verandans bänk och bjöd sitta.

Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om Rågholmen kunde få köpas.

Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete.

— Till industriellt ändamål, uppgav direktören och frågade, vad den kostade.

Carlsson var villrådig och bad om betänketid, tills han kunde utlura, vad det var som gav holmen dess oväntade värde. Men det var icke direktörns mening, att han genast skulle få veta det, utan han upprepade än en gång sin fråga om vad holmen kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns moltum!

— Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala vid gumman och sonen först.

Och så sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.

Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att komma fram med sin anhållan.

— Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han slutligen fram.

Nej, det ville inte direktören.

— Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte det är för mycket, fick Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.

Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio stycken hundrakronor.

— Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt?

Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld på sina översvallande känslor och svarade tämligen lugnt, att det var rätt, oaktat han bara menat fem hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man ner till gumman och sonen för att underteckna köpekontraktet och kvittera summan. Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle hålla med, men de förstodo ingenting.

Slutligen tog gumman på sig glasögonen och läste, efter att ha skrivit under.

— Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.

— Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, Anna Eva. Kanske jag inte sa tusen, Gusten? Här blinkade han alldeles rysligt, så att direktören såg det.

— Ja, nog tyckte jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde.

Skrivningen var över och direktören förklarade nu, att han ämnade för sitt bolags räkning ta upp en fältspatgruva på Rågholmen.

Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade nånsin tänkt på den skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditåt, men saknat kapital, drog han till med.

Direktören omtalade då, att fältspat var en röd stensort, som nyttjades på porslinsfabriker. Om åtta dar skulle förvaltarens hus, som redan var beställt på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med trettio man skulle arbetet vara i gång.

Och därmed reste han.

Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och satt vid klaffen halva natten för att räkna.

Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson täta Dalaröbud, återkom med snickare och målare och höll små mottagningar på sin veranda, där han ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rökte pipa, övervakande arbetet, som nu framskred med stark fart.

Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända ut i köket, där också en Bolinderspis murades in; fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som lyste på långa håll, verandan ströks om och blev vit och rosenröd samt fick en blå och vitrandig bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård och trädgård sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med vita knoppar. Folket stod långa stunder och gapade på härligheten, men Gusten stod helst på avstånd bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.

Det var en av Carlssons drömmar, drömda i riktigt klara nätter, att sitta som professorn på en veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en pipa — cigarr hellre, men det var för starkt för honom ännu.

— Nu kommer de, tänkte han, och som patron på stället ville han vara schangtil och ta emot dem.

Därför gick han ner i stugan och klädde sig, skickade efter Rundqvist och Norman, att de skulle komma och följa honom till Rågholmen och ta emot de främmande herrarne.

Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors. Pojkarne fingo då och då en påminnelse om att ro i takt, så att man kom fram som folk.

När de krökt om sista udden och sundet öppnade sig, på ena sidan begränsat av Storön och på den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, prydd med flaggor och signaler, och mellan båten och land gingo små jollar med matroser i blåa och vita tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd av den blottade fältspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrån dem en musikkår, vars mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta granarna.

Våra roddare från Hemsö undrade, vad man kunde skaffa däruppe, och rodde i skjul för klippan för att kunna komma så nära som möjligt och se och höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder samlingsplatsen, hördes ett susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som om det kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om hela holmen spruckit.

Och så talade en röst uppe på berget; talade om storslöjd och näringar, ackumulerat arbete och så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.

Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mössan i hand, men Carlsson förstod, att det var direktionen, som talade.

— Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd!

— Bravo!

Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under skratt och stoj.

— Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt Hemsöarne, som vilade på årorna.

De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var farligt att titta på ståten.

— Hm! Det är patron Carlsson själv ju! upplyste direktör Diethoff, som kommit fram. Det är ju vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät frukost med oss nu!

Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades snart om att bjudningen var allvar, och snart satt han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord, som han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, men herrarne voro så ofantligt gemena och tilläto icke, att han tog av sig förskinnet en gång. Men Rundqvist och Norman fick äta i förn med manskapet.

Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset härligare. Mat som han inte visste namn på och som smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas stodo framför hans och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att lukta på ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i näsan, som kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta blåste musiken så ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en ville gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt gjorde det så gott i hela kroppen så en ville dö.

Och när allt var till ända, talade direktören för värden på stället, berömde honom för att han hedrade sitt stånd och icke övergav modernäringen för en osäker vinning på andra områden, där nöden gick arm i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. Carlsson visste inte, när han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta, när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade han med.

Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från bordet. Carlsson, ädel som en lycklig, gick fram i förn för att se efter om pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och bad honom stiga in i hytten ett ögonblick.

Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom ett förslag, att han, för att konsolidera sin ställning och kunna uppträda vid förefallande behov med mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle teckna sig för några aktier.

Men direktören släppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson fyrtio aktier à hundra kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt uttryckligt löfte på att bli revisorssuppleant. — Carlsson bad honom skriva upp ordet! — Inbetalningarne talades inte om; de skulle gå »pö om pö» och à konto.

Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att klockan blev sex, när Carlsson skulle i båt.

Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej förstod, utan tryckte han alla matrosernas händer, som stodo vid trappan och bad dem hälsa på, när de kommo i land.

Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande kuponger lät han ro sig hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan knäna.

Carlsson var uppe på tinnarna och han fick svindelanfall. Modernäringen blev satt i bakgrunden, och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han gjorde bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda och drack konjak med bilinervatten, under det arbetarne åsågos knacka stenar för att få ut kvartsådrorna, som utgjorde det svåraste hindret för hela bergets utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren var en för detta gruvbas, som hade nog förstånd att stå väl med aktieägaren och revisorssuppleanten och som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge affären skulle kunna gå.

Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt lilla inflytande på Hemsöbornas fysiska och moraliska välbefinnande, och närvaron av trettio ogifta arbetare började visa sina verkningar.

Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela dagen från berget; ångbåtar visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk i land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; slogo lovar kring brunnen och ladugården; falkade efter flickorna; ställde till dansar; söpo med pojkarne och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna och om dagarne var det ingen ordning med dem; sovo på ängarne, stodo och nickade framför spisen. Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den herrn på brännvin, så måste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick sälja fisk och smör, och pengar strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom oftare på bordet än förr.

Carlsson började bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan att bli överlastad, och sommaren förflöt som en enda lång fest för honom, som delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och naturförsköningar hemma kring knutarne.

Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn i åtta dagar och kom hem en tidig morgonstund, då han mottogs av gumman med den oroande underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade nämligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. Förvaltaren hade icke heller varit synlig, och arbetarne hade upphört att dra kring ön om kvällarne. Det måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, lät Carlsson spänna för, som han kallade det, när han skulle låta ro sig till gruvan. Ekan hade han låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett mera patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade han skaffat sig en talja av en gammal gardinkordong, så att han kunde sitta rak och styra, varförutom han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, så att det såg ståtligt ut, när han kom farande.

Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ängslan, och när de kommo i höjd av Rågholmen, förvånades de över den ödslighet, som där rådde.

— Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.

— Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät spänna för igen, men denna gång till Dalarö, där han måste ha brev liggande på posten.

Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från direktören, som förkunnade, att bolaget upphört med sin verksamhet i anseende till råvarans otjänlighet. Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underlåtit inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer mera mellan bolaget och merbemälte Carlsson och konsorter.

— Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. Nå, man får vara nöjd.

Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från land, ruskade han på sig och var lika torr igen, och än torrare kände han sig, då han läste i ett postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om de hade lust att bortföra den.

Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den färden, berövad en massa pengar och sin ärofulla titel. Gusten ville lägga lök på laxen och riva upp i saken, men Carlsson strök över alltsammans med en gest:

— Asch, det var visst värt att tala om. Det var då rakt inte något att tala om.

Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. Vintern stundade, och luften blev tyngre, drömmarne mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende, ljusare för somliga, mera hotande för andra.

Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken och den vita marken. En snål nordanvind drog fram och sopade torrsnö för sig. Men inne i köket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten arbetade i degtråget.

Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann som en katt i värmen; hans ögon voro ute på spel och de gassade sig och gonade sig, när de stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.

— Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten.

— Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan hon lagt undan raka och viska.

Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon gått ut, steg Carlsson upp och gick efter.

Om en stund kom gumman ifrån stugan och frågade efter Carlsson.

— Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte Lotten.

Utan att vänta på närmare besked, tog gumman en lykta och gick också ut.

Så gick hon då över ströhögarne fram genom fähuset och kom in till fåren. Där var mörkt och tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu. Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, det var inte det hon ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen, som krupit upp på pinnarne och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.

Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon, ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades från ett osynligt ställe inne i hagen.

Och mera ketting, mera ketting stacks ut; slingrade in under granarne, som lossade sin snö över hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem, rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och kylde och vätte.

Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade — över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.

Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida, ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och vindfällen.

Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt ute i köket.

— Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn.

— Nu är jag där, svarte gumman pustande, och jag går aldrig igenom. Stäng dörrn och gå i chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på hyllan, du vet!

Gusten blev nedslagen och lydde.

— Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden.

Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade sig.

— Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig! Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.

Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret.

— När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du själv, och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar kommer.

— Och Carlsson? frågade sonen tvekande.

— Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån ’en; men inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig, Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha, och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten, ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus; och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt få somna.

Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull.

— Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, så ska vi skicka efter doktorn.

— Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen.

Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän igen.

— Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte var det värt att bli ond för ingenting! Vill du, att jag ska läsa ur boken för dig?

— Det behövs inte! var allt vad gumman svarade. Carlsson, som märkte, att här inte var något mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat arbete, tog saken, som den var, och satte sig på pinnsoffan att vänta. Som affärerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att meddela sig, så var ingenting att tillägga; och vad som rörde Gusten och honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hämta en läkare tänkte ingen på, ty folket var vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse med land avbruten.

I två dygn bevakade de kammaren och varandra, och när den ena somnade in på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart någon rörde på sig, spratt den andra upp.

På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.

Det var för Gusten som om navelsträngen först då blivit avklippt; som om han blivit lössliten från moderslivet och blivit en självständig man. Sedan han lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under hakan på henne, så att munnen inte skulle falla ner, tände han i Carlssons närvaro på ett ljus, tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.

De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och ställde sig för chiffonjén med ryggen.

— Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade han.

— Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan jag är bonn på Hemsö, och du är undantagsman.

— Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.

Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp hanen, så knallhatten syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv:

— Ut! Annars knäpper jag dig!

— Hotar du?

— Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm med rättskarlar på sistone.

Det var besked och det förstod Carlsson.

— Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket.

Julafton var dyster detta år. Lik i huset och inte någon möjlighet att få bud efter kista eller svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar och fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön var omöjligt, ty vattnet var en enda issörja, i vilken man varken kunde ro eller åka eller gå.

Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gingo om varandra, sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning; ingen satte arbetet i gång och alla litade på varandra så att det mesta blev ogjort.

Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; men nu förlorar Floden tålamodet. Inseende att dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som liket börjat förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon och snickrade en kista, som sedan ströks gul; och med vad som kunde finnas i huset sveptes den döda. Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret icke visade tecken till bättring och det var utsikt att få vänta i fjorton dagar, måste man till vad pris som helst söka skaffa liket upp till kyrkan för att få det i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan i sjön och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med kälkar, isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjättedagen gåvo de sig i väg på den livsfarliga färden. Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man; så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne, och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna skorpan.

— Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.

— Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken, men vi ska ta i land på Måskläppan och ha en bit mat i oss.

Och därmed styrde man kosan på den kobbe, som låg mitt i fjärden.

Den låg emellertid längre bort än man trott och den förändrade utseende, ju närmare man kom, men slutligen hade man den på en kabellängd.

— Vak förut! skrek Norman, som hade utkik, håll av åt vänster!

— Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt fart, släppte kälken föröver, vickade till och kistan kom i sjön.

I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan någon fick besinning att tänka på annat än sig själv.

— Nu få vi gå till prästgården genast! befallde Floden, som i dag var mera handlingskraftig än tankeduglig.

Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens fråga, om han tyckte det var bättre att stå kvar på isen hela natten, hade han intet att invända, helst han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.

Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade åt kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta med handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där prästgården låg.

Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket man nog skulle kasta på honom.

När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig.

På en långsträckt ö inåt land pekade han ut en tall, som var lämnad ensam uppe på en uthuggen skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke eller landkänning.

— Och där ha vi Trälskär.

Han talade för sig själv och skakade på huvudet.

Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i skären och hade haft obegränsat förtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha tagit sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera söderut.

Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll sig tätt i spåren efter sin vägvisare.

Plötsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan, där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte synranden, hade stigit upp.

De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus och ett dunkande, som nalkades.

— Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten.

— Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden här med snötjocka, och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete hålen hur det går med oss. Raska på nu bara!

Han satte till att småspringa och Carlsson efter; snön susade om fötterna och dånet tycktes följa.

— Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande på ett ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön går öppen!

Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att det var på tok, när Gusten var rädd.

Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på ett stenkasts håll kunde se snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot. Det blev alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen.

Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde så gott han kunde; men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang, sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet, tiggde och bad, att han ej skulle löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, besvor honom vid salighet och pina, men ingenting halp.

— Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten och bad Carlsson hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.

Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer, vad värre var, bruset nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade efter oväntat byte.

Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret. Han stannade då tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet svar. Det var ensamheten, mörkret, kölden, vattnet, som kom med döden.

Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart under fötterna, sprang så att han såg, huru snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma riktning som han, och så ropade han igen.

— Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst inifrån mörkret, och så blev det tyst igen.

Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa, utan modlös lät han farten sakta och gick, steg för steg, utan att kunna förmå sig göra motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, dånande; frustande, suckande, som om den enkom varit ute på nattligt rovtåg.

Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla.

— Erik! Erik! hörde han i sömnen.

— Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.

— Lugn! Tror du inte jag är lugn!

— Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!

Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.

— Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara?

— Gå och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny påstötning.

Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade ner fängkrutet och gick ut.

— Hej, vem där! ropade han.

— Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken.

— Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i själtåget?

— Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat henne!

— Har ni förlorat henne?

— Ja, på sjön ha vi förlorat henne.

— Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan!

Därpå rådslogs om vad som kunde göras för de strandsatta. Att gå ut i natten och båda upp folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar i strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg, om skenet verkligen förmådde genomtränga tjockan.

Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, men värre såg det ut för Carlsson. Gusten trodde sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som om han fått för sina gärningar».

— Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, jag tycker ni ha varit orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans gärningar. Hur såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat upp hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster och byggt dig en ny stuga? Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha’n; att han bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon gjorde det kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde! Va? — Vill du kanske inte att jag skall fria åt dig hos änkan i Åvassa med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte vara sträng, och ser du: det finns flera synpunkter på mänskorna än din!

— Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte på länge.

Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, kom pastor Nordström upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i hopen, som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han förkunnat mässfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med båtarne nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att de icke ville undvara gudsordet.

— Å strunt, invände pastorn, ni är inte så fasligt angelägna att höra min spiksoppa, om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är så skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på såpfjärdingen?

Det gick ett stilla löje genom hopen och betänkligheterna voro hävda till hälften.

— Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet.

Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös.

Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan. Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och draggar. Att segla var ingen tanke på, utan man hade bemannat årorna. Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare.

Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet ledsen; ett människoliv mer eller mindre brukade sjön inte räkna så noga på.

Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet frös genast, måste huggas upp och vräkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot båtborden, dök under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strån, löv, pinnar, lösryckta från stränderna.

Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär, där Hemsöpojkarne sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden, där Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket självt. Men förgäves.

— Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist.

Som dagen var kort, började upptagningen av ekan genast, och strax därpå draggningen efter kistan.

Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon låg, för han hade sett mareld lysa på vattnet. Man drog varp på varp, men utan att få upp annat än långa tångrevor med musslor och andra kräk på; man draggade hela förmiddagen ända till middagen, men utan framgång. Folket började se trötta ut och ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en smörgås eller koka kaffe, då Gusten slutligen förklarade, att han icke vidare ansåg något kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan ut på djupet.

Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras bekymmer.

För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig ändalykt, gick pastor Nordström fram till Flod och frågade, om han ville, att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet förslaget, som meddelades åt församlingen.

— Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade pastorn.

— Jaa! svarades från stranden.

Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som ledsagat så många i den sista vilan.

De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.

— Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! — Låtom oss bedja! började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att höras.

Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.

Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men tycktes ännu ha något på hjärtat.

— Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att — skulle inte Carlsson också haft ett litet ord med?

— Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att tänka på honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.

Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort man kunde.

Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och ropade adjö!

Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu upptogs i männens självansvariga led.

Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund.