— Så mycket bättre. Om de varit flera hade saken ställt sig svårare. I begränsningen ligger all åskådnings styrka. Nu fanns de blott där de skulle finnas.
Corpwieth tände en cigarrett. Hans blick fångade en solstråle som fyllde vinets brunröda vätska med en underbar glöd.
— Den man som tryckt in spåren under ditt fönster hade sitt ärende just där. Han smög sig in på tårna och gick ut på samma sätt, men under fönstret stannade han och fullföljde sitt värv. Han gjorde sina steg ohörbara — det behövde han blott under förutsättning att någon kunde höra honom. Alltså kom han natten mellan söndag och måndag när du var hemma. En vanlig tjuv hade sökt ett tillfälle när han riskerade det minsta möjliga. Mannen gjorde tvärtom. Alltså hade han en särskild anledning. Han sökte något bestämt, något som du hade med dig och han blott kunde finna den natten. Det föll nästan av sig självt: besöket gällde din päronkorg.
— Men hur i vida världen kunde du ana dig till vad han ville med den?
Corpwieth tog fram ett litet brunt föremål ur sin börs.
— Lyckan var mig bevågen. På fönsterbrädet fann jag denna stjälk jämte en bit silkespapper. Otaliga gånger har du haft vänligheten undfägna mig med alster av din fruktträdgård, inlindade i finaste silkespapper. Det var tydligt nog — mannen hade vecklat upp något av dina päron och därvid råkat bryta av stjälken. Jag förstod inte strax om han tagit det med sig eller kanske lagt det tillbaka. På utställningen visade det sig emellertid att alla päronen funnos i behåll. Jag bad dig då undersöka dem. Alla hade stjälken kvar utom detta —
Han visade på bordet där han placerat den skämda frukten.
— Det ges enklare sätt att stifta bekantskap med dina päron än att stjäla din nyckel och smyga sig in om natten för att njuta deras blotta åsyn. Mannen hade förehaft något med dem. Resten gav sig utan vidare. Jag misstänkte genast en medtävlare. Din städerskas beskrivning angav tydligt nog en man från landet. Och så var det igen klackarna…
— Klackarna?
— Blott en byskomakare på landet använder det slags spikar med breda huvuden. Märkena stodo fast och djupt i golvet. Innehavaren var van att trampa jorden med ägarens medvetna eftertryck. Det återstod bara att söka mannen. På utställningen måste han finnas. Presentationen ombesörjde du själv. Ja, fortsättningen har du personligen varit vittne till.
Bergdahl tryckte vännens hand, icke utan beundran.
— Du är en mästare. Så enkelt var alltså det hela.
— Allting är enkelt i ljuset av händelsernas egen logik, svarade Corpwieth anspråkslöst. — Men mästare skapa egna metoder. Jag använder blott dem jag lärt mig ur böcker som du föraktar.
Han tömde sitt glas, reste sig och såg på klockan.
— Tiden lider. Vi får lov att ta spårvagnen för hinna i tid till biblioteket.
DEN STULNA KORSETTEN
Mitt namn är Pettersson, sade det knubbiga, friserade, tvättade och parfymerade väsen som svävade in i rummet. Adolf V. Pettersson. Som ni naturligtvis vet, är jag direktör för Aktiebolaget Nationella Korsettfabriken.
— Naturligtvis, svarade den sålunda interpellerade, och hans ansikte röjde en oförställd glädje att göra denna bekantskap.
Detta ansikte tillhörde, som läsaren redan gissat, herr Corpwieth, och scenen var hans lilla men trevna arbetsrum i övre våningen av den vackra, en berömd vetenskapsman tillhöriga villa, som mot en fond av mörka granar reser sina vita murar — var? ja, det skola vi icke förråda.
Rummet fick sitt ljus genom ett stort, mot söder vettande fönster. Ingångsdörren befann sig på den motsatta väggen, så att en inträdande person genast vid sin entré hade ljuset i ansiktet. Vestra långväggen täcktes från golv till tak av bokhyllor, på vilka särskilt litteraturen i herr Corpwieths fack var rikt representerad. Här saknades varken doktor Watsons samlade arbeten i praktband eller de kompletta serierna av Nordiska förlagets och Dahlberg & C:os detektivnoveller lika litet som de utkomna 19 delarna av den inhemska serien Moderna detektivromaner, östra långväggen smyckades av smakfullt inramade porträtt av ett antal av herr Corpwieths kolleger och klienter, de flesta med dedikation. En hedersplats intogs av en fotografi med Sherlock Holmes' markerade drag och försedd med den smickrande påskriften: "kollegialt från William Larsson".
— Var god och tag plats, sade herr Corpwieth med den älskvärda gest, som han lärt sig vid sina besök på högsvenska avdelningens komediföreställningar.
Direktör Adolf V. Pettersson sjönk behagfullt ned i Liberty-klubbstolen vid skrivbordets kortända. Varje hans rörelse visade, att han gjort det till en plikt att utföra allt med märkbart behag.
— Jo, sade han, det har hänt mig något fasansfullt. Jag brukar verkligen inte eljes begå den indiskretionen att göra besök klockan tio på morgonen, inte ens affärsbesök, men om ni visste vad som hänt mig! Ni kan inte ens ana vilket slag som drabbade mig för en knapp timme sedan. Det vill säga, det var då jag upptäckte min olycka. Tänk er det värsta! Jag besvär er att försöka tänka er det allra värsta!
Direktören suckade djupt.
— Med största nöje! sade herr Corpwieth förekommande som alltid. Tänk om ni emellertid skulle ge mig en vink om vad som tilläventyrs passerat?
— Tilläventyrs!… Ja, det är visst bäst att jag börjar från början, så får ni själv se.
Direktören klarade sin stämma, ställde in den i rätta tonläget och började med flöjtlika toner sin framställning.
— Som sagt, jag är högsta chef för det företag jag redan haft äran nämna. Jag tilllägger, att jag inte endast är affärsman. I vårt fack är det inte nog att köpa eller producera till ett visst pris och sedan sälja med så och så stor avance — det kräves smak, takt, delikatess, urskiljning, fantasi, med ett ord: man måste vara konstnär. Människorna äro antingen produktiva eller reproduktiva. Jag tror mig kunna räkna mig till den förra kategorin.
Direktör Pettersson tystnade for att avvakta herr Corpwieths instämmande. Herr Corpwieth bugade gillande. Direktören fortsatte.
— Betänk blott, näst linnefabrikanten är det korsettkonstruktören som kommer kvinnorna närmast — ah! — och medan den förra blott höljer dem med ett stycke stoff som mycket väl kunde vara borta, så har den senare den nobla och, vågar jag säga, den ansvarsfulla uppgiften att skapa. Jag skapar form, ja former. Jag avslutar och fulländar naturens stundom något summariska verk. Jag betonar och framhäver vad som redan föreligger i skön avrundning och placerar i-prickarna på rätta stället.
Direktör Pettersson log ett drömmande, inåtvänt leende. Efter denna tribut åt de visioner, vilka tydligen svävade förbi hans inre öga, fortfor han, och det låg nu ett stänk av melankoli i hans klara stämma.
— Men ingen är profet i sitt fädernesland. Det vill säga, jag är nog profet, en ganska stor profet, men — en lätt rodnad färgade hans rosiga kinder — mest i landsorten. På landet, i Jyväskylä, bakom Kuopio, i Peräseinäjoki, i Borgå o.s.v. sälja vi årligen 14000 stycken av vår inhemska patenterade National-Aino-korsett. I Helsingfors däremot gingo senaste år endast 14 stycken. Vilket vittnesbörd om Helsingforsdamernas förvända smak! Men det måste bli en ändring!
Röstens plötsliga falsettklang förrådde verklig sinnesrörelse.
— En ändring måste ske, Helsingfors måste erövras!
— Ni koncipierade en plan, sade herr Corpwieth skarpsinnigt, och nu har det inträffat något, som håller på att äventyra framgången?
— Precis. Just så. Ni har träffat affärens kärnpukt: jag koncipierade. Jag uppfann — inventerade — en korsett, ett mästerverk, det vågar jag påstå, ett under av fyndighet, omotståndligt, epokgörande, fenomenalt. Huvudstaden var redan min. Och nu är mästerverket borta, och frukten av ett helt års intellektuellt arbete förspilld!
Direktör Pettersson jagade med en elegant åtbörd bort skuggorna, som lägrat sig på hans släta panna.
— Men det är inte endast Helsingfors jag tänkte på, fortsatte han därpå, mina vyer hade större vidd än så. Jag hade också ämnat lägga an på export av min kreation. Min vän, attaché Lindhströöm vid svenska legationen, en charmant person, har bestämt lovat lägga hela sitt inflytande i vågskålen för att skaffa mig korsettleveransen till svenska arméns löjtnantskår. Allt i allt hade den inhemska och utländska avsättningen givit mig en säker vinst av c. 10,000 mark årligen under 10 à 15 års tid. Det är således lågt räknat 100,000 mark jag gått miste om — frånsett alldeles äran — genom att mitt verk berövats mig i fulländningens ögonblick! Vad är att göra?
Direktör Pettersson vred sina händer med grace.
— Jag antar, att saken är mycket enkel, sade herr Corpwieth, uppmuntrande honom med den välvilja som i så hög grad utmärker honom. För det första: vilken är, med ett par ord sagt, den avgörande principen i er uppfinning? För det andra: var och under vilka omständigheter har ni förvarat det kostbara föremålet? För det tredje: vilken av edra konkurrenter — ty en man som ni har naturligtvis både konkurrenter och avundsmän — kan speciellt antas ha intresserat sig för uppfinningen? Jag antar, att ni inte varit förbehållsammare än omständigheterna krävt, och att ett och varje sipprat ut?
— Naturligtvis har en man som jag en massa konkurrenter, alla de stora utländska firmor som göra affärer på Finland i samma bransch, och alltför hemlighetsfull har jag inte varit. Ni förstår, fantasin verkar, och man måste ibland ge den utlopp också i ord; det är så skönt att prata. Men hemligheten med själva principen har jag bevarat i djupet av mitt bröst. Idén fick jag i Brera-muséet i Milano, dit jag kommit på en av de estetiska studieresor som jag årligen företar för att samla inspiration. Längst bort i korridoren låg ett litet, ensligt kabinett. Dit styrde jag mina steg, livad av en manande röst i mitt inre. På ena sidan hängde en madonna ur Bellinis skola, mittemot en riddare av Cranach. Riddarens harnesk och jungfruns livstycke ingingo en harmonisk förening i min fantasi, och principen för min uppfinning framstod för mig i bländande klarhet. Efter närmare ett års träget arbete fann jag den tillfredsställande tekniska lösningen av problemet: planchetter av amerikanskt ejderdunsstål i följande nya arrangemang: en stomme av…
Herr Corpwieth log.
— Tack, sade han. Jag vet antagligen redan allt vad jag behöver veta om konstruktionen. Idén kan således koncentreras i ordet "metall"?
— Ja, amerikanskt ejderdunsstål, mjukt som dun, lätt som en snöflinga.
I ett nytt arrangemang. Det är något avgjort revolutionerande.
— Förträffligt. Och förvaringsplatsen?
— Mitt kontor i Lundqvist'ska affärspalatset. Inre rummet, där jag i regeln vistas hela dagen. Där låg det första färdiga exemplaret, urmodellen, placeradt i den slipade kristallkål, i vilken jag brukar förvara rosorna som jag får; den råkade stå tom.
— Den slipade skålen…
— Förlåt, det var en slipad kristallskål!
— Alldeles riktigt, instämde herr Corpwieth, som med sitt utpräglade sinne för det exakta fann rättelsen befogad. Den slipade kristallskålen stod var?
— På hörnbordet, till höger om fönstret. Vi ha nämligen endast ett fönster. Men det är i stället tre och en halv meter brett. Jag lät sätta upp nya gardinstänger i förra veckan.
— Rummets bredd?
— Fem meter.
— Bordet måste således ha stått alldeles intill fönstret?
— Visserligen. Men fönstret var stängt. Jag har för resten dubbla fönster i mitt rum, och till och med om man kunnat komma upp till femte våningens nivå från gatan…
— … eller ner till femte våningen från taket…
— … så kan man inte utifrån öppna dubbelfönster.
— Nej, instämde herr Corpwieth. Inte gärna. Åtminstone inte om de gå inåt.
— Fönstren i mitt rum gå inåt.
— Hur är det med våningen ovanpå. Huset blev tillbyggt med en sjätte våning då den nya byggnadsordningen trädde i kraft; har någon redan hunnit flytta in?
— Ja då; i förra veckan uppenbarade sig en lång räkel med dinglande armar och vingliga ben. Han försökte se soignerad ut, men herregud, så'na halsdukar! det är inga halsdukar. Kravatter är det, fladdrande som på konstnärerna på övre Brondin. Och inga former har han heller. Grymt, grymt!
— Inföding? Utlänning?
— Det har jag ingen aning om.
— Ni har inte hört honom tala?
— Nej. Jo. Nu påminner jag mig att jag verkligen hört honom tala. Det var för resten inte mera än ett enda ord. Det var i förgår. Jag gick nedför trappan, och han åkte förbi mig i hissen, och jag hörde plötsligt ordet "halt!" Jag trodde först att det gällde mig, och stannade. Men han tog ingen notis om mig, och jag märkte då, att han talade med en annan person i hissen. Också den andra sade ett ord, som jag uppfattade. Det var ordet "Geld", så att jag antar, att de talade om affärer. Kanske den förre med sitt "halt!" varnade den senare att gå alltför brådstörtat till väga i någon affär. Vad tror ni?
— Jag tror, att frågan om de båda okända individernas nationalitet kan anses löst, med en viss sannolikhet åtminstone. Har ni varit i Österrike, t.ex. i Wien?
— Om! Jo, det vill jag lova. Wien är som ni vet, jämte Paris, den stora centralhärden för vår konst, och jag har ständigt min blick riktad mot dessa båda orter. Speciellt mot Wien. Där har jag nämligen min farligaste konkurrent, österrikiska Korsett-trusten. Jag vet inte vad de ville ge för att komma över min hemlighet. Betänk blott, vilket slag de skulle tillfoga mig, som f.n. är deras enda rival i Finland och i en snar framtid deras farligaste konkurrent på den skandinaviska marknaden, i sinom tid helt säkert också på världsmarknaden!
— Bra. Vi återkomma till den saken. Säg mig nu om ni på sista tiden lagt märke till något särskilt i er atelier.
— Något särskilt? Jo, det vill jag lova. Kan ni se den här?
Direktör Pettersson frambefordrade i dagens ljus en pince-nez och överräckte den åt herr Corpwieth.
— Om jag kan se den? Javisst. Den är just inte av det mikroskopiska slaget.
Herr Corpwieths anmärkning var fullt befogad. Det var i själva verket en gigantisk tingest. De stora glasen omramades av enormt tjocka stålbågar, och fjädern var närmare en centimeter bred. På dennas undre sida uppdagade herr Corpwieths skarpa blick nästan omedelbart en inskription i ålderdomlig gotisk fraktur.
— "Kaspar Netscher. Augspurck 1639", läste herr Corpwieth flytande. Tack vare sin vän Bergdahls intresse för inkunabelforskning hade han kommit att förvärva sig en ingående kännedom om flydda tiders stilsorter, och dessa typer från en så sen period som förra hälften av 1600-talet beredde honom ingen svårighet. Det var till en god del denna färdighet, som tillät honom att med en så lekande lätthet finna lösningen i äventyret med Det fuktiga korrekturet.
— Ja…, anmärkte herr Corpwieth som förstår konsten att säga mycket i få ord.
— Ja, instämde direktör Pettersson, jag kom över detta praktstycke en gång i Mainz. Då jag vet hur kringskuren er tid är, skall jag inte upptaga er med att nämna vad jag erlade för det. Men någon liten summa var det inte. Ni skall veta, att jag samlar pincenez'er. Ni förstår nog vad det är som tjusar mig i dem?
— Naturligtvis. Allt som fjädrar och stöter på planchett, sade herr Corpwieth för vilken några psykologiska gåtor icke existera, intresserar er…
— … intresserar mig mäktigt. Just så. Jag och doktor Wirzenius äro de enda i hela landet, som förstå sig på sådana saker. Om det funnes någon tredje utom oss, skulle vi bilda en förening. Men på tumanhand går det ju inte.
— Inte gärna. — Ni har således iakttagit något särskilt i samband med er intressanta pince-nez?
— Det var sant. Pardon. Jo, i förgår afton hade jag som vanligt klockan 11 -tiden lämnat min atelier. Jag hade promenerat ungefär tio minuter, på sin högsta höjd en kvarts timme, då jag kom att tänka på att jag lämnat dörren till mitt kassaskåp öppen. Jag hade skjutit till den men inte låst den, jag såg tydligt för mig att den stod på glänt. Jag återvände således till ateliern. Dörren till ateliern är försedd med bokstavslås, och för att kunna sköta kombinationen satte jag pil mig pince-nez'n.
Direktör Pettersson gjorde en konstpaus, som livligt senterades av herr Corpwieth, vars sinne för det dramatiskt spännande under trägna biografteaterbesök nått en mindre vanlig subtilitet.
— Ni öppnade dörren, sade han därpå, förutskådande direktörens handlingar, och ni steg in.
— Det gjorde jag. Och kan ni tänka er, i och med detsamma rycktes pince-nez'n från min näsa. Det kändes högst brutalt! Sedan fann jag, att den befann sig i andra ändan av rummet.
Direktören såg förorättad ut.
— Vid hörnbordet, fortsatte herr Corpwieth lugnt. Där den slipade kristallskålen med urmodellen befann sig, inte sant?
— Alldeles. Den låg på golvet tätt intill bordet.
— Samtidigt hörde ni först ett skramlande ljud, sedan en klang, som om ett stycke metall lagit emot glas?
— Precis.
— Och urmodellen låg inte på sin plats?
— Nej. Den låg till hälften utanför den slipade kristallskålen.
— På vilken sida av rummet står kassaskåpet?
— På högra sidan.
— Öppnas skåpet åt höger eller åt vänster?
— Åt vänster.
— Då stod således dörren till kassaskåpet, som ni lämnat på glänt, nu på vid gavel?
— Ja, men hur kan ni veta allt det här? Direktör Pettersson såg nästan en smula misstänksam ut.
— Ett ögonblick. Säg mig först, var ventilen befinner sig. På högra sidan, inte sant? Ovanför hörnbordet?
— Mycket riktigt.
— Fönstret, fortsatte herr Corpwieth sin deduktion och den eljes så förbindlige gentleman-detektiven tycktes knappast längre lägga märke till att han strängt taget hade en interlokutör, fönstret går från golvet och nästan ända upp till taket, det kan man se utifrån. Trossbottnarna äro av betong och nästan papperstunna. Skönt. Och ventilerna höra inte till de minsta; våningarna i Lundqvist'ska affärsplatset äro avsedda att användas också som verkstadslokaler, upplag o.s.v., och det måste vara något så när väl sörjt för ventilationen. Ja, saken är klar. Gåtan är löst. Det har strängt taget alls inte varit någon gåta.
Herr Corpwieth suckade. Åter en gång hade han nödgats befatta sig med ett av dessa problem, som vid första beröring sjönko samman som korthus. Livet var i det stora hela en bra trist uppfinning. Vad var det Schopenhauer sade, när han gick till sin tandläkare? Människan, sade han, består av…
Direktör Pettersson, som hittills respekterat mästarens meditationer, tog nu till orda.
— Ja, men jag kan inte se…, sade han.
— Det får ni strax. Med den här, svarade den till verkligheten återkallade herr Corpwieth.
Han drog ut andra skrivbordslådan uppifrån på vänstra sidan och framtog en kikare.
— Nu går vi, sade herr Corpwieth.
— Upp till ateliern?
— Nej. Det är nog att vi stanna på gatan. Dessutom tycker jag inte om att åka i hiss.
Så förhöll det sig verkligen. Även herr Corpwieth har sin begränsning, och ända sedan äventyret med Den sorgsne strumpstickaren bevarar han en obetvinglig motvilja mot hissar.
— Ja, men jag skulle gärna…, återtog direktör Pettersson.
— Som sagt, nu går vi, återtog å sin sida herr Corpwieth, vars älskvärdhet inte utesluter fasthet.
Och de gingo, till spårvägsstationen utanför katolska kyrkan där de embarkerade i första vagn. Några viskningar, några forskande ögonkast från sidan förrådde, att herr Corpwieth icke helt och hållet lyckats undgå ryktbarheten och populariteten trots den absoluta tillbakadragenhet, i vilken hans verksamhet som gentleman-detektiv — försåvitt på honom berodde — städse höljes. Direktör Pettersson bröstade sig lätt, charmerad att visa sig i detta sällskap. Herr Corpwieth erfor trots sin viljestyrka ett visst behov att ge sig kontenans och framtog en cigarrett. Konduktören överräckte artigt en brinnande tändsticka; bland spårvagnskonduktörerna är nämligen herr Corpwieth persona gratissima sedan det i spårvägskretsar berömda äventyret med Den falska växeln.
Vid haltpunkten mittemot Wilhelms' apotek stego resenärerna av. Herr Corpwieth ledde expeditionen in på Mikaelsgatan. Här, på södra trottoiren, mittemot Lundqvist'ska affärspalatset, fattade den posto. Direktör Pettersson var uppfylld av spänning, och hans kindben antogo en högre färg. Han blickade förväntansfull på den outgrundlige Corpwieth. Denne framtog kikaren, överräckte den lugnt åt direktören och redde sig för egen del att tända en ny Klubb 7. Saken tycktes ha förlorat allt intresse för honom.
— Tag nu kikaren, sade han, och säg mig vad ni ser omedelbart till vänster om ert atelierfönster, vid pass en halv meter nedanför sjätte våningens fönsterkarm.
Direktör Adolf V. Pettersson fattade kikaren med sin sirligt ganterade hand, förde den till sina ögon och dirigerade sin blick mot den angivna punkten.
— Sannerligen! utropade han efter en halv minuts intensivt studium av murytan. I sanning!
— Ventilinfattningen är bortbruten?
— Ventilen är weg! Vad vill det säga?
— Det är den, och det är nog också innanmätet, ståltrådsgallret. Det vill säga så mycket som, att det är den vägen er kreation försvunnit.
— Ja, men… Visserligen är ventilen bred, men inte kan väl någon människa i världen den vägen ha praktiserat sig in i ateliern. Det är omöjligt!
Herr Corpwieth log sitt bleka leende.
— Det är det, sade han. Men er urmodell är inte 90 eller 100 cm tjock om livet, som de sylfidiska varelser den är avsedd för, så att för den har det inte varit svårt att passera.
— Ni menar att någon varit framme med en tång eller krok och fiskat upp den från den slipade kristallskålen?
— Inte orätt gissat! Det är nästan riktigt. Men någon måste först praktisera det eftertraktade föremålet upp till ventilens höjd. Hur det gick till, är ju ganska klart. Tänk på pince-nez'n som så brutalt rycktes från er näsa i förgår. Den var av metall. Tänk på kassaskåpsdörren, som stod på vid gavel ehuru ni lämnat den på glänt — också den ett föremål av metall. Och er uppfinning — för en halv timme sedan enade vi oss om att koncentrera principen i er uppfinning i ordet "metall". Här har någon varit framme med en magnet, helt säkert en elektromagnet av enorm styrka. Någon annan rimlig förklaring finnes knappast. Utesluta vi det orimliga, nå vi sanningen — den är alltid banal, färglös, kort sagt: rimlig i högsta grad. Tyvärr.
— Ja?
— Ja. Och nu har ni bara att få tag på den långa räkeln med de dinglande armarna, som ni så uttrycksfullt beskrev, och hans medhjälpare. Antagligen är det två utskickade från trusten i Wien, som…
— Säkert! säkert! nästan skriade direktör Pettersson, och glömmande sig för ett ögonblick beledsagade han detta utbrott med så häftiga åtbörder, att den i närheten flanerande passkonstapeln, som redan med en viss misstro iakttagit kikandet, kände sin pliktkänsla vakna. Beslutsamt styrde han kurs på de båda misstänkliga individerna. Herr Corpwieth, vars fina öra förnummit de taktfasta stegen, vände sig om mot den kommande — det behövdes blott att denne fick se de välkända dragen för att han med en diskret hälsning skulle draga sig tillbaka.
— "Kah sentlemanni kun taas on liikkeessä!" var den reflexion som med stora bokstäver stod att läsa på hela hans personlighet. Vi böra måhända meddela läsaren, att "sentlemanni" i själva verket är den förkortade benämning, under vilken herr Corpwieth njuter en nästan legendarisk ryktbarhet inom den officiella ordningmaktens läger.
— Det "halt!" och det "Geld" ni hörde, fortsatte herr Corpwieth, var utan tvivel det "halt" och det "gelt" varmed sydtyskarna i allmänhet och österrikarna i synnerhet älska att specka sitt tal, ungefär som somliga hos oss pryda sitt med "tuota" och "dehäran".
För detta sitt filologiska vetande hade herr Corpwieth att tacka den bekanta resa, som han i anslutning till sitt mest berömda äventyr kallat "639. VII. 5" — för inte länge sedan företagit. På återvägen från sin höge klient hade han verkligen besökt grafiska utställningen i Leipzig; här hade han sammanträffat med sin distingerade vän Nässellöf, och genom att som intresserad och på allt aktgivande åhörare bevista de underhandlingar, vilka denne bedrev med nio olika tänjbara bokskåpsfirmor, hade han vunnit en rätt omfattande kännedom om nyhögtyskans olika lokala skiftningar. Medan han på detta sätt i rört minne återkallade sina och herr Nässellöfs gemensamma upplevelser, fortsatte han samtalet med direktör Pettersson.
— Är det något annat ni vill veta?
— Visst tusan. Det viktigaste. Var äro de nu?
— Och det kallar ni det viktigaste. Den detaljen är verkligen alltför enkel, för att vi inte med fullt förtroende kunde lämna den åt min vän Lestrade vid Scotland Yard — det vill säga — dehäran — jag menar herr Kivinen, tredje kriminalkommissarien — det är hans specialitet. Ring på till honom, så har ni er kostbarhet i morgon vid fem-tiden.
— I så fall har jag således blott att på det allra förbindligaste tacka för edert värda bistånd.
Direktör Adolf V. Pettersson fattade sin blänkande cylinder och lät den beskriva en noga beräknad halvcirkel genom den friska höstmorgonluften.
— Till den affärsmässiga sidan av saken, sade han och sänkte diskret sin stämma, skall jag taga mig friheten att i sinom tid återkomma…
— Tack, sade herr Corpwieth. Men jag lyfter aldrig några honorar.
Direktören anlade en besviken min.
— I så fall, sade han, vågar jag anhålla att som en gärd av rent personlig uppskattning få sända er några prov på min konst — ni har låtit mig profitera av er konst, ni måste i er tur få njuta av min!
Herr Corpwieth avböjde obevekligt även detta naturahonorar. Direktör
Pettersson insisterade med den tacksammes indiskretion:
— Ja, men hela världen vet ju, att herr Bergdahl efter äventyret med Klackarna revanscherade sig genom att utanför era fönster plantera ett rikt givande päronträd, och då borde också mina…
— Päron är något helt annat, genmälde herr Corpwieth, päron tycker jag om.
Och då i detsamma en gul vagn susade fram från Spårvagnstorget, nickade han ämabelt åt den bugande direktören och kastade sig med den förfarne yachtsmannens vighet upp i vagnen.
Det låg honom om hjärtat att så snabbt som möjligt nå biblioteket. Klockan hade nämligen redan för en god stund sedan slagit tolv, och herr Corpwieth hade inte till något pris i världen velat försumma den konversation om dagens händelser och medmänniskornas öden, med vilken hans kolleger plåga inleda sin idoga verksamhet och vid vilken herr Corpwieth intar den framskjutna plats, som tillkommer honom på grund av hans skarpa deduktionsförmåga och hans under loppet av många sällsamma äventyr förvärvade människokännedom.
THOMAS MELÓNS ÄVENTYR
En strålande höstdag vandrade Corpwieth den kända vägen till biblioteket. Han kom från Brunnsparken där lönnarna lyste i gult och rostrött och nu såg han ut över den solbelysta hamnen och fjärden. Det var tungt att en sådan dag stänga sig inne på biblioteket och glöta i böcker, kataloger och kartonger. Han följde med ögonen en liten smäcker motorbåt som pilsnabbt skar genom vattnet. Den skarpa stäven yrde upp två höga, skummande vågor och bakom den breda aktern forsade en bubblande, vit fåra. Corpwieth suckade. Han kände avund mot människorna i båten, och hans blickar fästes vid mässingsbeslagen som blixtrade i solen. Han stannade och såg efter racern. Han längtade ut till skärgården och fann världen orättvis som tillät dessa människor att i en dylik, elegant mahognifarkost ila ut mot kobbar och holmar medan andra måste sitta och andas bokdamm en hel lång förmiddag. Men båtens resa blev icke lång. I en elegant båge styrde den upp till den sista yachten som ännu i ensamt majestät låg kvar i Nyländska Jaktklubbens hamn. Corpwieth kände yachten. Han hade läst de entusiastiska skildringar som "Frisk Bris" i flere nummer haft om båten. Den var en av landets vackraste fartyg och Corpwieth hade i synnerhet fäst sig vid fotografierna av den utsökt förnäma kajutan där allt vittnade om rikedom och smak. Yachten hette "Gitanjali" och ägdes av den förmögne direktör Limburg, en litet besynnerlig äldre rentier om vars ungdomstider på sjön det berättades så vilda och märkvärdiga historier.
Corpwieth suckade och fortsatte sin vandring. Han skulle ha givit mycket för att en dag som denna byta ut biblioteksgöromålen mot en liten seglats. Men världen var nu en gång sådan den var och Corpwieth gick raskt vidare för att nå sitt ämbetsverk inom lagstadgad tid. Där var allt sig likt, arbetet var detsamma som alla andra dagar och kollegerna hade inga ovanliga nyheter att berätta.
Corpwieth slog sig ned vid sitt bord och begynte ordna kartonglappar i alfabetisk ordning. I dag hade han hoppats bli färdig med bokstaven F., men det såg hopplöst ut. Högen med F-lappar var nästan enorm och för tredje gången på en timme suckade Corpwieth. Något sådant brukade icke hända honom och han fattade därför ett raskt beslut och högg in på lapparna energiskt och metodiskt.
En halvtimme förgick och så hördes bibliotekarien Sjefmans starka stämma i Nybygget.
Är Melón här? ropade han. Melón, Melón, var är Melón? Vet någon var Melón är? Har han alls kommit i dag? Sjefman försvann genom en dörr utan att invänta svar.
— Det är riktigt, tänkte Corpwieth, kollegan Melón har verkligen inte visat sig i dag. Kanske är han sjuk. Ett knappast märkbart leende gled över Corpwieths beslutsamma läppar.
I detsamma ringde telefonen. Corpwieth tog luren.
— Är det möjligt att träffa amanuensen Thomas Melón, frågade en röst.
— Han har inte kommit ännu, svarade Corpwieth. En stund därpå kom amanuensen Guttelin stegande och blickade allvarligt på Corpwieth över sin eleganta pince-nez.
— Vad är det med Melón, frågade han, har han inte kommit i dag?
— Du kan ju se efter själv, svarade Corpwieth kort.
— Men där är en pojke i tamburen från "Kvällens Pust" som frågar efter honom. Han säger att Melón lovat en längre artikel till dagens nummer och att Melón måste vara här.
— Jag vet inte var Melón finns. Men du kan ju anställa efterforskningar. Du tycker ju om att ställa till bråk för småsaker.
— Nå, nå, vet du Corpwieth, inte skall du vara så sarkastisk. Du tycker ju mer än andra om att forska i dunkla frågor. Du är ju detektiv!
— Ser du, ser du, du är ju riktigt hånfull! Men för att taga reda på
Melón kan en springpojke vara tillräcklig. Du kan ju åtaga dig saken.
— Du är på dåligt humör i dag, Corpwieth, jag går hellre och pratar med någon annan.
— Gör det, sade Corpwieth och återgick till bokstaven F.
Telefonen ringde åter. Man frågade ännu en gång efter Melón. Corpwieth höll på att förlora tålamodet. Han sade kort att Melón icke var på biblioteket. Men rösten fortsatte:
— Det är från redaktionen av "Kvällens Pust". Vi måste nödvändigt få tag i Melón och han är varken i sitt hem eller på någon annan lämplig vistelseort. Kanske vågar jag bedja Er höra efter på biblioteket om någon av tjänstemännen där sett honom i dag.
Corpwieth lovade taga reda på saken. Han frågade alla, men ingen hade sett Melón.
Han underrättade "Kvällens Pust" om saken. Där var man förtvivlad.
— Vi få bryta om hela numret och det blir försenat. Vi hade lämnat två spalter tomma för Melóns artikel och nu är hela Melón försvunnen!
— Kanske han äter frukost hos någon av sina vänner?
— Nej, vi ha förfrågat oss överallt. Han är icke hos någon människa och varken på det i litteraturen så berömda Catani eller på Alphyddan. Inte ens på Åggelby societetshus.
— Det är ju märkvärdigt.
— Högst besynnerligt! Vi börja bli oroliga för honom. Det är inte bara dagens artikel som bekymrar oss utan hela mannen, hela Melónen! Var är han?
— Här på biblioteket är han åtminstone inte.
— Men vi ha tänkt på en sak. Är amanuensen Corpwieth där?
— Det är han som talar.
— Verkligen, det är ett nöje för mig att få göra herr detektivens bekantskap.
— Förlåt, gentleman-detektiv!
— Hur Ni behagar! Men, emellertid, vi hade tänkt bedja Er anställa efterforskningar. Thomas Melón är inte den som utan vidare försvinner från jordens yta. Något måste ha hänt honom. Vi ha frågat polisen, telefonerat till alla sjukhus, men utan resultat. Och vårt sista hopp står till Er. Tidningen skall med nöje utanordna alla nödiga medel och om Ni har lust att skildra Edra äventyr — om det blir några sådana — i våra spalter, så kan Ni naturligtvis räckna på ett mycket rundligt, för våra förhållanden ovanligt rundligt honorat.
— Tack, sade Corpwieth. Ännu är det möjligt att Melón dyker upp här i dag. Dessutom — i fall det verkligen är något mystiskt i hans försvinnande — betraktar jag det som min plikt i egenskap av Melóns kollega och vän att göra vad jag kan för att få tag på honom. Och följer jag i mina undersökningar vissa detektiva metoder, så beror detta uteslutande på min varma och uppriktiga beundran för detektivismen såsom konst.
— För all del, herr Corpwieth, för all del. Missförstå mig blott ej. En skildring av Edra upplevelser vore naturligtvis högintressant för våra läsare. Thomas Melón är ju en synnerligen uppskattad medarbetare i vårt blad och…
— Nåväl, jag önskar icke på något sätt förhärliga mina upplevelser i tryck. Sorgligt nog tyckas vissa av mina vänner icke hysa dylika hänsyn, men det är en annan sak. Jag skall oförtövat begynna utforska denna sak, men som sagt, endast i egenskap av Melóns vän och arbetskamrat.
— Jag ber att få tacka Er för Ert intresse. I bättre händer kunde Melón aldrig falla.
— Tack, jag vågar hoppas att Melón snart är återfunnen. Men nu skall jag börja. Farväl! — Farväl och tack!
Corpwieth gick till Sjefman och relaterade saken. Han fick genast tjänstledighet på obestämd tid. Han gick ut i tamburen och fann där Guttelin livligt diskuterande »fallet Melón» med en ny »snabbare» som tidningen sänt med order att vänta på Melón tills han kom.
Corpwieth vandrade den långa vägen ut mot Melóns bostad. Han tänkte över alla de orsaker till Melóns försvinnande som voro möjliga och försökte leta ut den mest sannolika. Ett olycksfall var icke troligt. Melón lät nog inte köra över sig. Och då hade polisen haft reda på saken. Ett plötsligt insjuknande på gatan? Lika osannolikt och lika litet tilltalande för alla detektivinstinkter. Ett frivilligt försvinnande? Absolut omöjligt. Nej, om det icke endast var en tillfällighet, något fullkomligt vardagligt som uppehållit Melón, så kunde det dölja sig ett ytterst invecklat problem under detta mystiska försvinnande. Det gällde dock att först förhöra Melóns närmaste omgivning; kanske kunde en upplysning i Melóns hem leda Corpwieth på det rätta spåret.
Corpwieth var dock lika blottad på utgångspunkter då han trädde ut från Melóns trevna hem. Ingen hade haft något av intresse att förmäla. Melón hade gjort sin artikel färdig på morgonen, han hade icke mottagit något brev den dagen han hade varit munter och glad som alltid, hade ätit frukost och vid 1/2 12-tiden begivit sig ut förnöjd och blossande på en cigarr. Såvitt man visste var han på väg till "Kvällens Pust" redaktion för att därifrån bege sig till biblioteket. Absolut intet ovanligt hade kunnat förmärkas vid hans uppträdande. Melóns närmaste vore mycket upprörda. De hade telefonerat till höger och vänster men icke erhållit några som helst upplysningar.
Corpwieth vandrade till närmaste spårvägshaltpunkt. I denna affär fanns det icke antydan till något spår och han fann att alla litteraturens detektiver hade en ovanlig tur, ty de hade ju alltid massor av ledtrådar att gå efter.
Spårvagnen dröjde. Corpwieth stirrade in i en liten bagarbutiks fönster och betraktade ett stort program från »Levande bilders teatern Imatra". Han började tro att affären Melón dolde något skämt, något ursinnigt skoj — med »Kvällens Pust" var man aldrig säker. Tänk om det var hans detektivintresse man ville driva med?! Han gick in i butiken och viskade med en ohyggligt hes stämma åt försäljerskan:
— Vill frun vara så snäll och ringa upp för mig nummer 5806, jag kan inte tala själv, jag är så förskräckligt förkyld.
Bagarfrun ringde.
— Frun skall fråga om herr Melón kan träffas, hväste Corpwieth.
Frun frågade och Corpwieth ryckte luren av henne för att höra svaret.
Det lydde:
— Herr Melón har inte varit här i dag. Ingen vet var han är.
— Tack, Guttelin, röt Corpwieth och hängde upp luren.
— Herr Melón for i en så fin automobil i dag, sade plötsligt bagarfrun.
— Känner Ni herr Melón? utropade Corpwieth häpen och glömde att vara hes.
— Hur kan herrn skoja och säga att herrn är förkyld. Herrn är ju inte alls hes mera.
— Det gick om, men hur känner Ni herr Melón?
— Hur skulle inte jag känna herr Melón! Var dag står han här med sin cigarr och väntar på spårvagnen. Har ser så snäll ut.
— Vad var det Ni sade om en automobil?
— Jo, i dag for herr Melón i en automobil, men mer säger jag inte för herrn vill honom kanske illa, herrn är just inte att lita på.
— Får jag för två mark pepparkakor.
Bagarfrun radade in 80 pepparkakor i en enorm påse och blev meddelsam.
— Jo, jag stod och tittade på herr Melón när han kom. Han tittade efter spårvagnen, men den kom inte och så kom med ens en fin och underlig automobil som stannade bakom hörnet. Jag gick och tittade ut genom andra fönstret och då såg jag en stor herre i päls med håren utåt och stora brillor som steg ut och gick fram till herr Melón. Han såg rysligt förvånad ut och tappade sin cigarr och de voro förfärligt artiga mot varandra och så steg herr Melón i automobilen och pälsherrn for bort med honom. Jag tänkte som så, att nu har herr Melón fått fina bekanta.
— Hur såg bilen ut?
— Den var underlig.
— På vilket sätt underlig?
— Det är inte så gott att säga. Men underlig var den.
— Vilken färg hade den?
— Grå var den visst eller brun. Inte var det något underligt med färgen.
— Men vad i Herrans namn var det som var underligt?
— Jo, om jag riktigt skall säga, så liknade den Gulti.
— Vad är Gulti för slag?
— Min hund vet jag! Gulti-pojken! Kom fram så får herrn se dig!
Gulti hoppade upp på disken och snusade på några sandbakelser. Det var en tax.
— Såg bilen ut så där?
— Jo, den hade liksom en så lång kropp. Det var allt runt framtill och hjulen voro så långt ifrån varandra, alldeles som Guttis ben.
Corpwieth gav Gulti en pepparkaka, men Gulti stirrade likgiltigt åt sidan.
— Jo, Gulti är en stolt gosse. Gulti äter inte vad andra ger åt Gulti, bara det som matmor ger. Titta Gulti vad du får!
Gulti slukade pepparkakan i ett par nafsanden.
— Se, egentligen äter Gulti inte bagarbröd. Men när matmor ger så…
— Jo, sade Corpwieth, Gulti ser ut att vara både klok och stolt. Gulti är ett präktigt djur. Men huru var det med bilen? Den var lång framtill så här — Corpwieth tecknade några streck på en papperslapp — och sedan? var satt herrn med pälsen?
— Jo, det var liksom ett djupt hål som han satt i. Framdelen var högre än vad herrn har ritat och så var det ett hål och i det satt båda herrarna och herr Melón syntes nästan inte alls över kanten.
Corpwieth förstod att det var en äkta kapplöpningsbil bagarfrun beskrev.
— Och baktill, frågade han, huru såg den ut baktill?
— Ja se, där var den allra underligast, hi, hi, hi…
— Var den spetsig?
— Det var just vad den var. Först var den liksom rund och som ett ägg och så var det som en spets. Men underlig var den!
En kapplöpningsbil! Sådana fanns det inte många i landet. Nu hade Corpwieth en ledtråd och en som icke var dålig! Han köpte ännu några sandbakelser och skänkte dem ädelmodigt åt Gulti. Därpå gick han ut och reste med första spårvagn till stadens förnämsta automobilaffär.
I den stora salen med de glänsande vagnarna kände sig Corpwieth väl till mods. Allt detta komplicerade, starka, ändamålsenliga ännu kom till synes i varje vagn tilltalade hans logiska sinne.
Av en tillskyndande ung man förfrågade han sig om möjligheterna för leverans av en förstklassig kapplöpningsbil. Mannen ryckte på axlarna. Han kunde leverera huru många som helst, men det var ju huvudlöst att skaffa sig en sådan maskin i detta land. Vägarna voro omöjliga o.s.v.
— Har ni då aldrig tagit in dylika biler? frågade Corpwieth.
— Aldrig.
— Finns det överhuvud någon kapplöpningsbil i landet?
— Det bör nog finnas en eller två, men de äro inte levererade av vår firma. Sådana affärer göra vi inte.
— Vem tror ni har skaffat dem?
— Det kan jag inte säga. Det existerar ju inte så få agenturer här i landet.
Corpwieth gick till nästa affär. Här fick han veta, att en person i Åbo ägde en sådan maskin och att en annan funnits i Helsingfors. Dennas ägare hade dock blivit förbjuden att föra den, då han ideligen kört för fort och några gånger åstadkommit olyckor. Men man visste icke vad han sedan gjort av bilen.
Corpwieth beslöt lämna Åbo-bilen ur räkningen. Det föreföll ju mest sannolikt att det var Helsingforsbilen som varit ute och rövat bort herr Melón. Han gick till den forna ägaren, men fick höra att denne vistades utomlands. Om bilen visste man dock något. Den hade lämnats till en agentur i staden i och för försäljning. Corpwieth besökte agenturen i fråga. Jo, bilen hade stått där för ett år sedan, men ingen köpare hade anmält sig. Den hade då blivit sänd till Stockholm i hopp om att någon vansinnig person där skulle köpa den.
Det återstod ej annat för Corpwieth än att ka taga reda på den andra bilen, den i Åbo. Kanske detta hade skett bäst genom polisen, men Corpwieth ville, i motsats till sin kollega Sherlock Holmes, arbeta utan polisens medverkan. Han gick därför hem, åt middag med utsökt aptit och telefonerade därpå till Åbo, till stadens förnämsta bilfirma. På sin fråga om det var bekant huruvida en kapplöpningsbil förefanns i staden erhöll han svaret, att en sådan icke existerade. Men en godsägare i närheten av Åbo ägde ett underdjur till bil. Corpwieth ringde till godsägaren, som var hemma. Corpwieth sade:
— Mitt namn är Corpwieth och jag är tyvärr tvungen att besvära Er med en fråga. Er bil sågs i dag i Helsingfors och jag slog vad med ett par av mina vänner om huru snabbt den kommit hit från Åbo…
— Min bil!!! avbröt godsägaren hätskt. Det där helvetiska odjuret! Det har jag sålt. Och gudskelov för det! Den tusan höll på att taga livet av hela min familj. Nej, lycka till om ni ha fått den pjäsen till huvudstaden. Men akta er, säger jag, akta er! Den tar nog livet av många innan den är slut! Jag skall säga, att den maskinen är nästan omöjlig att styra!
— Vågar jag fråga, insköt Corpwieth, vem det är som nu handskas med ratten?
— Om jag bara visste det! Något skoj är det med köpet. Jag fick kontant betalning och förtjänade till och med på saken. Och det var en himla hast med leveransen. Något tjuvknep var det, men sedlarna är äkta och annat bryr jag mig inte om. Jag tackar Gud för att ha blivit kvitt den där elefanten.
Corpwieth fortsatte samtalet länge och väl för att erhålla någon upplysning, men godsägaren visste tydligen ingenting själv. En person, som sagt sig vara chaufför i privattjänst, hade en morgon för några dagar sedan anlänt till godset och slagit pengarna i bordet. Därpå hade han kört sin väg med bilen. Han hade uppgivit, att han hette Lindholm, men sin husbondes namn hade han icke nämnt.
Vad skulle Corpwieth nu göra? Jaga efter chaufför Lindholm? Det kunde gå dagar innan han spårades och här gällde det att skynda sig. Det var ju fullkomligt outrannsakligt, detta Melóns försvinnande och det var absolut nödvändigt att så snabbt som möjligt komma honom på spåren. Men bilen? Den var Corpwieths enda hållpunkt och det var utomordentligt förargligt att ägaren var så svårfunnen. Saken blev ej klarare genom att bilens nya ägare varit så hemlighetsfull då köpet uppgjordes. Då måste ju Melóns försvinnande bero på en komplott, en tidigare uppgjord plan. Det såg ut som om Melón blivit avsiktligt enleverad.
Thomas Melón enleverad!
Corpwieths tanke svindlade. Men det gällde att handla. Han stod hela eftermiddagen vid telefonen och frågade alla sina och alla Melóns bekanta om de sett en märkvärdig bil. Men ingen hade sett den.
Sent på kvällen ringde en av Melóns anförvanter upp Corpwieth. Hon hade träffat en väninna, som tio minuter före tolv sett en motorbåt passera Skatuddskanalen. I den hade befunnit sig två personer och den ene av dessa hade liknat Melón. Corpwieth litade icke mycket på denna berättelse.
Corpwieth litade icke mycket på denna berättelse.
En ung dam som sett en herre, vilken liknat en annan herre — det lät ej vidare troligt. Dessutom blev Melón enleverad vid 1/2 12-tiden i andra ändan av staden — 20 minuter senare skulle han ha passerat kanalen i motorbåt — det var omöjligt.
Ytterligt förargad och modstulen gick Corpwieth till sängs. Han hade icke uppnått mycket under dagens lopp. Men han beslöt att sova gott för att nästa morgon taga upp saken med friska krafter. Och som beslut och handling voro ett hos honom sov han djupt till nästa morgon klockan 8. Han beslöt då att genast gå till polisen. Bilen måste vara inregistrerad och ha sitt nummer.
Hos polisen var man ytterst artig. Men en bil med det beskrivna utseendet fanns ej i Helsingfors. Man trodde dock att det existerade en sådan maskin i Åbo. Ett telegram avsändes till Åbo-polisen. Corpwieth väntade otålig på svaret. Det anlände först vid två-tiden. Bilen var ännu inregistrerad på godsägarens namn!
Nu svor Corpwieth. Detta var dock en alltför stor otur. Oviss om vad han skulle göra gick han upp till biblioteket. Kanske hans vän Nässellöf hade en idé! Men innan han träffade Nässellöf överfölls han av Guttelin.
— Hör du Corpwieth, sade Guttelin, Melóns vän doktor Qvast var just här och sade all han tänker vända sig till polisen. Du lär inte kunna hitta Melón!
Corpwieth fick en idé. Guttelin brukade ha reda på allt som inte angick honom.
— Guttelin, sade han därför, har du sett en kapplöpningsbil här i stan?
— Menar du direktör Limburgs?
— Direktör Limburg!? Äger han den?
— Jo, åtminstone åkte han i den i går morgse vid elva-tiden.
— En stor grå eller brun historie, som liknar en tax eller en elefant?
— Något dylikt är det just.
— Var såg du den?
— På chaussén. Jag hälsade på Limburg. Jag har sett honom på
Föreningsbankens bolagsstämma. Men han besvarade inte min hälsning.
— Tack Guttelin, tack! Du är en hedersman. Nu går jag.
Corpwieth störtade ut. Direktör Limburg! Vad fanns det för ett samband mellan honom och Melón? Intet, absolut intet. Men det gällde att genast tala med Limburg. Kanske hade han lånat ut sitt odjur åt någon? Men han hade själv åkt i bilen klockan elva och en halvtimme senare reste bilen i väg med Melón. Det var högst besynnerligt. Men Limburg var ju en i allo aktad man, känd för sin häftighet, men annars oförvitlig. Och vad hade han att göra med Melón?
Limburg bodde vid Norra Kajen. Corpwieth steg upp för den breda trappan och ringde på dörren — en vacker, snidad ekdörr. En tjänarinna öppnade.
— Träffas direktören?
— Nej, han är bortrest.
— Är det en längre resa?
— Nej, han for ut med sina nya automobil i går på förmiddagen. Han sade inte när han tänkte komma tillbaka.
— Är fröken Limburg hemma?
— Fröken är också borta. Hon for ut till landsvillan i dag för att taga ned äppel. Men hon kommer med 5-båten.
— När är den i staden?
— Vid 1/2 7 tiden.
— Vill Ni lämna henne detta kort.
Corpwieth skrev på sitt kort: "i en ytterst angelägen affär anhåller jag om att få uppsöka Er i afton klockan 7."
Corpwieth beslöt att giva sig ro till klockan 7 och under tiden samla alla tillgängliga upplysningar om direktör Limburg. Han fick dock ej veta mycket. Limburg ägde en magnifik sommarvilla i den närmaste skärgården och en lika magnifik yacht. Det visste Corpwieth förut. Limburgs enda dotter, Elsa, var mycket vacker och mycket bortskämd, men samtidigt en klok och hurtig flicka. Hon seglade, spelade tennis och hade nu senast begynt dyrka motorbåtar. Hon ägde en liten, ytterst snabbgående mahognimotor, som hon själv skötte. — Den hade ju Corpwieth sett dagen förut. Om Limburg berättade man dock ett och annat märkligt. Hans lynne var ytterst vanskligt och sedan våren hade det blivit värre och värre. Limburgs stora passion var att i dagar kryssa allena i skärgården med sin yacht. Dessa enstöringsvanor hade under de sista månaderna blivit mycket starka. Det var svårt att förmå honom att komma på direktionsmöten, där hans närvaro dock var absolut nödvändig. Och kom han, så satt han och teg, eller också brusade han upp för något alldeles obetydligt och höll strafftal, som nästan doftade svavel.
En person som Corpwieth talade med påstod till och med att Limburg inte var riktigt normal.
Där fanns ju dock vissa möjligheter till en lösning av problemet.
Kanske Limburg plötsligt förlorat förståndet och begått en vansinnig
handling. Men Melón? Varför hade han bjudit Melón plats i sin bil?
Varför just Melón? Och varför hade Melón åkt bort med honom?
Corpwieth grubblade förgäves. Han var tankspridd och orolig ända tills klockan slog sju. Då stod han utanför Limburgs dörr.
Fröken Limburg mötte honom i tamburen. Hon var blek och en stark spänning präglade hennes drag. Hon räckte Corpwieth handen och sade med ett svårmodigt leende:
— Jag hoppas att Ni icke kommer med sorgliga nyheter. Hur underligt att
Ni söker upp mig i samma stund jag beslutit att gå till Er!
— Ni vet således någonting?
— Nej tvärtom, allt är så dunkelt och mystiskt och jag hoppades att Ni skulle kunna hjälpa mig.
— Men förlåt mig fröken, jag förstår Er inte. Vad önskade Ni att jag skulle hjälpa Er med?
— Med att leta efter min far.
— Er far? Är han försvunnen?
— Visste Ni inte det?
— Nej, det visste jag inte. Men jag kunde kanske ha tänkt mig det.
— Men varför ville Ni tala med mig?
— Jag ville fråga Er var Er far befann sig.
— Och detsamma ville jag be Er taga reda på. Men Ni visste alltså att han var borta?
— Jag visste ej annat än vad jag hörde här i dag om förmiddagen — att direktör Limburg är bortrest.
— Ja men vart har han farit, var är han? Jag är så rädd, så rädd!
— Berätta mig allt, fröken. Kanske vi kunna lösa problemet med förenade krafter.
— Gud give det, Gud give det, mumlade fröken Elsa. Men jag skall berätta Er allt vad jag vet så som jag hade tänkt berätta det om jag sökt upp Er. Jag hade så säkert litat på Er, Ni lär ju vara en underbar detektiv.
— Bästa fröken, berätta mig allt fort. Jag är rädd för att varje minut är oändligt värdefull just nu.
— Vänta, låt mig tänka efter. Jo, i april i år fick min far en svår knäck. Sedan dess har han inte varit sig lik. Hans lynne var svårt förut, de sista tiderna har det varit förskräckligt. I sommar var han alldeles från sina sinnen. Han seglade ut med yachten och blev borta i dagar. Jag skaffade en snabb liten motorbåt för att kunna leta rätt på honom. Jag fann honom ibland ute på sjön i en underlig sinnesstämning. Han kunde sitta alldeles slö i båten, styra mekaniskt och inte veta huru länge han seglat eller var han var. Och blåste det friskt stod han i båten och deklamerade stora dikter med väldig röst ut över havet. Ingen annan än jag kunde få bukt med honom. Nu var han igen lugnare. Det enda underliga var, att han inte ville låta lägga upp yachten för vintern. Men annars hur hösten varit lugn. Jag har tiggt och bett att han skulle gå till en läkare, men han har vägrat på det bestämdaste.
Så kom krachen för en vecka sedan. Plötsligt en dag vid middagsbordet fick han ett förfärligt raserianfall. Han kastade alla tallrikar i väggen, överöste mig med de förfärligaste ord och ropade oupphörligt: jag skall hämnas, jag skall hämnas!
— Kan Ni säga på vem han ville hämnas?
— Nej, absolut inte. Jag tror knappast att han ens avsåg någon bestämd person. Men han var alldeles utom sig. Hela eftermiddagen höll han sig instängd, men nästa morgon var han på ett strålande humör. Jag hörde att han lät kalla till sig vår kusk från den tiden min mor levde. Han är nu chaufför.
— Hvad heter mannen?
— Lindholm. Kan han spela någon roll i detta?
— Ingen betydande. Men fortsätt, fröken.
— Jo, två dar därpå kom Lindholm körande med en besynnerlig automobil. Det var mycket tidigt en morgon. Och sedan dess åkte min far omkring med bilen varje morgon vid femtiden. Han tog motion, sade han. Så kom gårdagen. Min far tog motorbåten, som ligger vid båtbron här nedanför och for ut med den vid tiotiden. Det var ett härligt väder som Ni ju minns. Han skulle föra båten till varvet i Tölöviken, sade han. Och samtidigt bad han Lindholm föra bilen till Djurgårdsstranden, på andra sidan Långa bron, vid Broholmen. En timme senare kom Lindholm hit med ett brev. Min far hade kommit med motorbåten ända till Djurgården — alltså icke fört den till varvet. Därpå hade han stigit i bilen och bett Lindholm föra brevet till mig.
— Vad stod det i brevet?
— Endast några ord. "Bliv inte orolig, min flicka", lydde det, "huru länge jag än blir borta. Jag har det i alla fall bättre än under de sista helvetiska månaderna". Jag begav mig genast till Djurgården och tog Lindholm med mig. Motorbåten var borta, men bilen stod på vägen omgiven av en svärm gatpojkar.
Jag förhörde pojkarna, men de visste inte unnat, än att bilen hade stått en stund på vägen. Ingen hade sett den komma. Lindholm körde mig hem. Jag förstod ingenting, men tänkte att min far rest ut med motorbåten — vart visste jag inte.
— Men yachten, segelbåten, "Gitanjali", avbröt Corpwieth häftigt.
— Det var ju spegellugnt i går. Min far föraktar motorbåtar och jag antog att han betjänat sig av den endast därför, att man i går ej kunde segla.
— Men varför tror Ni han ville bort, vart tänker Ni han begav sig?
— Ser Ni, det är de frågorna som äro så tunga för mig. Jag är rädd för att han helt enkelt inte orkat mera, att han kände sig pinad och plågad och endast längtade bort, bort för att inte kvävas. Ni har väl nog förstått, att jag tror, att min far förlorat sitt förstånd.
Den unga flickan brast i gråt. Corpwieth vandrade av och an i rummet. Allt vad han hört bekräftade, att Limburg bortfört Melón. Men varför? varför? Någon orsak måste det finnas, även om Limburg var sjuk och icke visste vad han gjorde. Vad fanns det för ett samband mellan Melón och Limburg? Om den gåtan löstes kunde man kanske utreda vart Limburg — och med honom Melón — tagit vägen.
Fröken Limburg hade lugnat sig.
— Jag reste ut till sommarvillan i dag för att se om min far varit där. Men vakten hade icke sett honom och lika litet hade motorbåten varit synlig. På hemvägen beslöt jag att vända mig till Er. Men, fortsatte hon med ett sorgset leende, Ni har ännu inte berättat vad som fört Er hit. Vet Ni någonting?
— Jag vet något som blott ytterligare komplicerar saken. Vi skola därför tillsvidare lämna det och försöka reda ut alla motiv till Er fars försvinnande. Det var två punkter i Er berättelse, om vilka jag gärna ville höra litet mera. Ni sade, att han sedan våren varit sämre och lidit svårt och att han för en vecka sedan fått ett mycket starkt anfall. Kan Ni säga om det fanns några yttre orsaker till dessa två händelser?
— Till den första, d.v.s. till att han förändrades så starkt i vår fanns det nog på sätt och vis en yttre orsak. Raseriskovet nu nyligen föreföll fullkomligt omotiverat.
— Vad var det då som hände i vår?
— Det kan jag tyvärr inte säga. Jag har lovat min far att hålla saken hemlig. Men det kan inte betyda något nu. Det var bara en motgång, inte ens en stor motgång, men den var ändå tillräcklig att bringa honom ur jämvikten. Han har säkert varit sjuk längre än någon anat.
— Jag vill inte tvinga Er att yppa något, som ni inte önskar berätta. Kanske denna motgång ändå kunde ha en viss betydelse. Men vi kunna ju gå över till raseriskovet. Vad sade Er far vid det tillfället? Mot vem vände sig hans ursinne?
— Mot mig. Och orsaken förstår jag inte. Han skrek åt mig att jag var en djävul som inte ville annat än pina honom, att jag på det mest infernaliska sätt ville förödmjuka honom o.s.v.
— Och det kom plötsligt vid middagsbordet medan han åt?
— Ja, han satt alldeles lugn och stirrade framför sig när tjänsteflickan kom in med en ny rätt. Så såg han på henne och sedan kom det… Det var förfärligt.
— Var det något särskilt med tjänsteflickan? Gjorde hon miner?
Skrattade hon åt honom?
— Nej, nej, han såg egentligen inte på henne utan på fatet hon bar in.
— Vad var det på fatet?
— Frukt.
— Frukt, frukt, nästan skrek Corpwieth och grep fröken Limburg i armen, vad var det för frukt?
— Vindruvor, tror jag det var och bananer och…
— Var det inte en… en…
— … en melon, jo visst, men vad kan det betyda?
— Herregud, Fröken, nu äro vi gåtan på spåren. Nu måste allt bli klart.
Känner Ni herr Melón, herr Thomas Melón?
— Jag har aldrig hört talas om honom.
— Nu skall jag säga er varför jag kom hit. Er far har rövat bort herr
Melón. Corpwieth berättade i flygande fläng allt vad han visste om herr
Melóns försvinnande.
— Har Ni ingen aning om varför Er far hatade herr Melón?
— Men jag vet ju inte ens vem herr Melón är!
— Han är amanuens på biblioteket och dessutom litteraturkritiker…
— Jag börjar förstå, skrek Elsa Limburg, i vilket blad skriver Melón?
— I "Kvällens Pust".
— Nu förstår jag, nu förstår jag, men det är ju förfärligt, förfärligt. Vi måste få tag i dem, hör Ni, vi måste, vi måste! Annars blir min far mördare, ja, jag vet det, han kommer att mörda Melón!
— Men varför, varför?
— Jag skall förklara det med några ord. Min far har sedan han var liten velat blott ett: dikta. Svåra förhållanden gjorde det omöjligt och man skrattade åt den unga sjömannen som klev in på tidningsredaktionerna med stora häften fyllda av dikter. Men nu, när han blivit rik och hans själ blivit sjuk ha diktardrömmarna alldeles tagit överhand. Han trodde sig vara världens störste skald. Och i vår gav han ut ett band dikter.
— Jag förstår vilka det var. Det var säkert det stora bandet i kvartformat med guldsirater. Och han kallade sig "Goethe II".
— Så var det. Och sedan han läst kritiken i "Kvällens Pust" har han inte haft en fredlig stund.
— Jag minns kritiken. Den var av Melón och den var ypperlig — men förkrossande.
— Vet Ni varför den grep min far så starkt? Jo, han förstod att den var sann. Men han hade inte krafter att motarbeta den villa, i vilken han levat så länge. Han ville tro, att han var en ouppnådd diktare, men han förstod innerst inne att kritiken var riktig — att han blott var en usel klåpare. Och sålunda blev kritiken orsaken till förfärliga själsstrider och de utmynnade i ett gränslöst hat till Melón — det förstår jag nu.
— Vi måste genast börja jakten på dem innan det är för sent.
— Var tror Ni de äro?
— Jag vet inte, suckade Corpwieth. Men så bröt han ut: — Jag vet det ju, visst vet jag det! Jag har varit en fruktansvärd idiot, jag såg ju motorbåten med egna ögon. Hör nu:
Klockan halv tolv steg Melón i Er fars bil, varför veta vi ej. De foro till Djurgårdsstranden och stego i motorbåten. Klockan tio minuter före tolv passerade båten Skatuddskanalen. Det stämmer ju precis. Och fem minuter före tolv såg jag själv motorbåten lägga till vid "Gitanjalis" sida. Er far har tagit Melón till fånga — kanske vill han hålla honom gömd en tid — man kan ju inte beräkna vad Er far vill, han är otillräknelig. Vi måste genast ut till Jaktklubbens båthamn.