— Men det är storm nu, sade fröken Limburg, det är i storm min far tycker om att segla.
De lyssnade och hörde huru blåsten i tunga stötar prässade mot fönsterrutorna.
— Vi telefonera till vakten på Blekholmen. Gud give att "Gitanjali" låg där ännu!
Corpwieth sprang till telefonen. Vakten svarade att Gitanjali gått ut för en timme sedan. Motorbåten låg vid båtbron på Blekholmen.
— Kom genast med den in till Södra hamnen! sade Corpwieth.
— Ni kan ju sköta motorn? frågade han fröken Limburg.
— Jo visst. Nu gå vi.
De sprungo ut i höstmörkret. Regnet piskade deras ansikten, stormen tjöt om husknutarna. Våta blad klistrade sig fast vid deras kläder. De sprungo längs hamnen och hörde vågorna sucka och dåna mot kajen. Vid lyftkranen funno de båten och vakten.
— Skall herrskapet ut efter "Gitanjali"?
— Ja, vartåt seglade den?
— Österut, mot Hästnässund. Jag varnade direktören, men han ville ut i detta Herrans väder ändå.
Var han ensam?
— Ensam skötte han båten. Men jag tyckte där fanns någon i kajutan.
— När kom direktören ombord?
— Redan i går, han sade att han ville bo några dagar på båten för att få vara i fred. I kajutan har han suttit sedan dess. Någon måste han ha haft med sig för jag har hört att han talat högt och deklamerat.
— Det är bra. Låt gå!
Fröken Limburg stod i fören och skötte maskinen. Cylinderhuvarna blänkte och över dem höjde och sänkte sig små mässingsstänger med ett regelbundet klapprande. Corpwieth höll rodret. De satte vakten i land på Blekholmen och så bar det av. Genom Långörnssund rullade sydväststormen in och träffade båten på tvärs. Den slingrade våldsamt och skummet yrde. Men maskinen arbetade, mässingsstängerna klapprade, båten darrade jämnt och lugnt. Ledfyren vid Hästnässund blinkade emot dem genom regnet, i lä yrde skummet mot Degerös strandklippor. De kommo in i sundet och ilade med rasande fart genom den svåra farleden vid Villinge. Här var det lugnt. Corpwieth kände faret till punkt och pricka. Han skrek åt Elsa att icke sakta farten och som ett vilt djur rusade båten fram under Villinge-landet Men så möttes de av havet. I väldiga, skummande vågor bröt det in mot holmarna och över motorns buller hörde de bränningarnas dån. Långt ute lyste Söderskärs fyr stadigt och stilla. De stannade motorn.
— Vi måste speja, sade Corpwieth. De kunna inte vara långt borta. Hästnässund och Villinge måste ha uppehållit dem länge. Vi kunna inte riskera att bege oss ut här utan att veta vart vi skola styra.
— Titta, titta, ropade Elsa, det var något som skymde fyrens ljus — nu ser man skenet igen.
Corpwieth såg ingenting. Men så nåddes hans öra av ett välbekant ljud.
Han hörde ett segel smälla i vinden.
— Den är här nära, ropade han, den gick just över stag. Jag hörde seglen leva. Det smällde som pistolskott.
— Se, se, skrek Elsa, där är den igen! Och verkligen, det gled som en skugga framför ljuset från fyren.
De satte motorn i gång. Med sakta maskin kryssade de ut i den höga sjön.
Vågorna vräkte emot dem, de fräsande kammarna lyste vita i mörkret och våg efter våg kastade sitt salta skum över dem.
Plötsligt såg Corpwieth båten. De voro nästan inpå den. Den krängde fruktansvärt och i lovart slogo sjöarna ideligen över den.
En väldig, svart gestalt avtecknade sig mot storseglet Det var direktör
Limburg som stod vid rodret.
— Tag ratten vid maskinen, skrek Corpwieth åt Elsa, och styr akterom båten, snett nedåt, så hugger jag tag i bommen och kommer ombord.
De voro i lovart och Elsa lydde order. Som en pil körde motorbåten förbi seglarens akter, under bommen, och Corpwieth klängde sig vig som en katt fast vid den. Han fick tag i levangen och plötsligt stod han i sittlådan öga mot öga med direktör Limburg.
Det var som om denne nu först vaknat upp. Han hade stått och stirrat ut i rymden och nu ryckte han till.
— Låt mig taga rodret! skrek Corpwieth.
— Vem är Ni? kanske Fan själv som kommer flygande genom luften.
— Giv mig rodret!
— Nej!
— Men vart styr Ni?
— Mot döden.
— Vad menar Ni?
— Han där skall dö!
— Vem?
— Han i kajutan. Han och jag skall dö tillsamman.
— Nej, nej, vi skall alla leva. Giv mig rodret!
— Ser Ni inte redan klippan där förut? Mot den styr jag och där skall vi dö, vi två, och vill Ni vara med och taga vara på våra själar så står det Er fritt.
— Nej, hör på mig, vi skall alla leva!
— Tig, röt plötsligt Limburg, här befaller jag.
Då slog Corpwieth blixtsnabbt till Limburgs arm som höll rodret, och samtidigt sparkade han Limburg på benen. Den vansinnige föll raklång i vattnet på den sluttande sittlådans botten. Corpwieth grep rodret och styrde upp i vinden.
— Far, far, ljöd en röst genom stormen.
— Vem ropar? Limburg satte sig. Var är Elsa? Vem är Ni?
— Elsa följer oss i motorbåten. Jag är en vän till Melón. Vi styra hemåt nu.
Limburg sprang upp.
— Melón sade Ni, Melón! Han skall dö, det har jag svurit och nu skall också Ni följa med!
Limburg grep Corpwieth om strupen. Han var stark och hans seniga fingrar borrade sig in i Corpwieths hals. Corpwieth släppte taget kring rorkulten, benen veko sig under honom och han föll. Limburg tryckte sitt knä mot hans bröst, stirrade honom i ansiktet och väste!
— Vill du dö före oss så må det ske! Och hans tag kring Corpwieths strupe blev allt fastare.
Men båten hade lovat upp i vinden, storskotet hade löpt ut och nu slog bommen över med en våldsam kraft. Den gav Limburg ett slag över örat och han föll ihop som en säck. Hans händer slappnade kring Corpwieths strupe och denne reste sig. Med en van seglares skicklighet skotade han an storseglet och styrde in mot Villinge. Limburg rörde sig icke. Motorbåten följde tätt i kölvattnet. Vid första ångbåtsbrygga lade Corpwieth till. Motorbåten lade sig vid sidan.
— Är far död, frågade Elsa sakta.
— Nej, han lever, men jag tror inte han har långt kvar. Vågar Ni taga honom ombord och ensam föra honom till staden? Han måste genast få vård.
— Jag kan nog göra så mycket, svarade Elsa. Jag för honom hem. På det sättet får han snabbast hjälp.
— Ni är klok och modig, sade Corpwieth. Finner Ni vägen genom Degerö kanal? Den vägen är bäst.
— Jag känner farleden fullkomligt.
De flyttade den avsvimmade direktören i motorbåten. Elsa satte maskin i gång och i detsamma var båten försvunnen i mörkret.
Nu först hann Corpwieth tänka på Melón. Han tog i kajutdörren. Den var öppen. Med en ficklampa lyste han ned i kajutan. Där fanns ingen. Han steg ned och ropade. Ingen svarade. Han sökte bakom ett förhänge och fann där en koj. I kojen låg Melón orörlig.
Corpwieth ryste av fasa. Hade Limburg mördat Melón?
Han rörde vid vännens arm och då genomfors Melóns kropp av en ryckning.
Corpwieth skrek till av glädje. Melón satte sig plötsligt upp.
Han hade sovit!
Corpwieths spänning löste sig i ett gapskratt. Melón var yrvaken. Men så snart han känt igen Corpwieth blev han mycket glad.
— Var är galningen? frågade han.
— Borta.
— Är det du som räddat mig?
— På sätt och vis.
— Alltså är det du. Tack, Corpwieth, tack! Berätta mig nu allt. Men först och främst: var äro vi?
— Vid en ångbåtsbrygga på Villinge.
— Och i säkerhet för den vansinnige?
— Fullkomligt.
— Skönt, skönt. Låt oss gå upp på bron! Nu har jag suttit här i kajutan i snart två dygn och lärt mig hata den.
De gingo upp. Melón lät regnet kyla sitt heta ansikte. Corpwieth berättade. När han slutat tryckte Melón tyst hans hand.
— Nu är det din tur, sade Corpwieth. Vad har du upplevat?
— Ja, låt mig se! Jag stod alltså och väntade på spårvagnen. Så kom Limburg åkande med bilen och var rysligt artig — jag kände honom ytligt — och frågade om jag inte ville provköra hans nya bil. Jag var mycket förvånad över hans plötsliga vänlighet, men det är ju inte alla dagar man får sådana erbjudanden och dessutom är herr Limburg svår att motsäga. Nåväl, vi reste i väg och stannade vid motorbåten i Djurgården. Och här bytte Limburg om sätt. Han tog fram en revolver och befallde mig att stiga i båten. Jag begrep absolut intet och lydde. Vi kommo till yachten och på vägen förklarade Limburg, att han var världens största diktare och att han ville läsa upp sina dikter för mig på ett ställe, där jag var tvungen att höra på. Sedan skulle jag skriva en artikel om honom och skildra hans storhet för allmänheten. Kort sagt, jag förstod att karlen var tokig.
Sedan fick jag sitta i kajutan och lyssna till hans deklamation. Penna och papper tog han fram och än tiggde och bad han, än hotade han mig med revolvern för att förmå mig att skriva artikeln. Jag skrev blott: "Min herre, ni har förlorat förståndet." Kort sagt, det var alldeles outhärdligt. Hela natten deklamerade han, bönföll och hotade. Och hela förmiddagen i dag. Äntligen på eftermiddagen gick han upp på däck efter att ha lovat mig att jag skulle dö. Då var jag så dödstrött och så utsvulten att jag lade mig i kojen och somnade. Det har varit ett ruskigt äventyr.
I kajutan funno vännerna mat i långa banor. De åto ett kraftigt mål och Melón lade sig åter i kojen. Så snart det begynte dagas kastade Corpwieth loss. Vinden hade mojnat och båten gled långsamt fram. Melón sov.
På Kronbergsfjärden kom Elsa dem till mötes i motorbåten. Corpwieth tog den på släp och Elsa hoppade ombord. Hon var underbart lugn.
— Min far dog några timmar efter vår hemkomst, sade hon stilla. Han dog lugnt och det var nog en stor lycka för honom.
Corpwieth tryckte hennes hand under tystnad. — Jag tror som Ni att det var bäst för honom. Men Ni, vad skall Ni göra, Ni är ju ensam i världen nu.
— Jag reder mig nog om jag blott vågar be Er om en sak. Jag har aldrig sett någon så modig man som Ni är. Vill Ni råda mig och hjälpa mig också hädanefter? Jag litar mer på Er än på någon annan. Säg, vill Ni hålla Er hand över mig?
— Min fröken, jag skall alltid göra mitt bästa för att hjälpa Er. Jag är mycket tacksam för Ert förtroende.
— Tack, herr Corpwieth. Jag är så glad över att ha lärt känna Er — också under omständigheter som dessa. Män sådana som Ni borde det finnas flere.
— Vet Ni, jag tror att min vän Melón visade mer ståndaktighet och mod allena här i kajutan än någonsin jag där ute på havet.
— Ni är för anspråkslös, herr Corpwieth. En sak vill jag ännu bedja Er om. Behåll Gitanjali! Kanske den kan giva Er glädje. Jag vill inte se den mer.
— Jag säger inte nej. En bättre gåva kunde jag aldrig ha fått.
Elsa steg i motorbåten. Corpwieth såg efter henne när båten försvann in i Norra hamnen. Snart förtöjde han Gitanjali vid dess koj och väckte Melón. De båda vännerna ropade an en båt och blevo satta i land vid kajen. Corpwieth berättade om Limburgs död. Med ett varmt handslag skildes de och gingo var sin väg.
MONSIEUR BOBOCHE
I.
Ridån hade gått upp över första akten av Sudermanns "Hemmet". Svenska teaterns trevna salong låg försänkt i mörker. Blott från de små röda lamporna i logernas fond lyste dämpade lågor, som rörde sig svagt bakom kuporna. Konversationen, hälsningarna, som flugit från plats till plats hade drunknat i förväntningarna, som sögos upp mot den upplysta scenen. Endast någon enstaka viskning smög sig fram mellan stolraderna och kvävdes i ett halvhögt skratt. Dörrarna hade slagit igen efter ett par försenade herrar som glömt sig kvar vid middagskaffet och cigarrerna. Kritikerna hade intagit sina platser, så långt som möjligt från varandra, på flyglarna av de främsta raderna. Kikarna blänkte mot rampljuset. Föreställningen kunde begynna.
Det var den ryktbara ungerska skådespelerskan Aranca Ghilkas andra föreställning. Helsingfors fördelaktiga belägenhet mellan Stockholm och Petersburg hade fört den firade divan hit upp mitt i vinterkölden. Hon hade kommit, föregången av sin berömmelse från Europas huvudstäder och omsvärmad av reklamer på kontinentens flesta språk. Hennes toaletter och juveler hade världsrykte, hennes galanta äventyr likaså. Hon var en av dem som segrade mer på grund av sin skönhet och sina extravaganser än i kraft av sin konst. Hennes rätta slagfält hade alltid varit rikt förgyllda mannahjärtan, och var det ännu, trots att åren redan fört henne ett gott stycke över t.o.m. en betydligt utsträckt ungdoms gräns. Hon hade nått den ålder då hon begynte intressera även kvinnorna.
Föregående kväll hade hon uppträtt i "L'Étrangère". Publiken var bländad, imponerad, men kritiken hade förhållit sig reserverad. Bakom de nödvändiga artigheterna och en del likgiltiga fraser hade de invigda kunnat läsa sig till kylan som spridde sig från hennes konst. Hon var stjärnan söm lyste utan att värma. Truppen hon förde med sig hade betecknats såsom stående under all kritik.
Salongen föreföll i mörkret välbesatt, men en massa fribiljetter hade utdelats. Corpwieth hade fått en från tidningen. Han besökte ej annars det slags föreställningar. Han sökte på teatern munterhet och förströelse, älskade därför mest operetten, men i sista ögonblicket hade han dock dragit smokingen på sig och beslutit sig för att gå. Hans berömda urklippsamling av brottmålshistorier från hela världen rymde många nummer där Aranca Ghilkas namn figurerade i förgrunden.
Akten släpade sig tröstlöst fram på ett obegripligt språk, vars egendomliga väsljud icke berörde Corpwieth angenämt, överstelöjtnant Schwartze försökte förgäves dölja sina blanka ögon och sina ungdomligt röda kinder under en rikedom på grått hår och skägg som gav honom tycke av en vaxfigur i ett skräddarfönster, och den lilla förtjusande Marie hade en skuggning på överläppen som mången yngling i studentåldern kunnat avundas henne. Det svartbetsade, med grönt överklädda möblemanget till höger hade alltid på honom gjort intrycket av diversehandel och i den stora farfarsstolen till vänster hade han en gång sett Rossi dö. Det hörde till hans tidigaste ungdomsminnen.
Första akten var äntligen förbi och den andra begynte omedelbart efter. Det krävdes ingen scenförändring. Tjänsteflickan kom in och anmälde Magda. Det gick en susning genom salongen och uppmärksamheten reste sig liksom för en stöt. Corpwieth måste böja sig åt sidan för att se. En flintskallig herre hade placerat sitt huvud mitt i synlinjen.
Där stod hon, divan, i strålande aftontoalett och emottog publikens hyllning med en knappt märkbar bugning. Hon stannade en sekund på tröskeln, liksom för att famna rummet i en lång, igenkännande blick, så störtade hon sig över systern och kysste henne våldsamt. Corpwieth förstod icke strax vad som gjorde denna kvinna så oemotståndlig. Men nu såg han det. Det var den fulländade smidigheten i hennes gestalt, rytmen i hennes rörelser, den mättade glöden i hennes väsen, det utmanande draget kring hennes mun, isen i hennes blick — Han måste erkänna att divan verkligen var vad ryktet gjort henne till — en inkarnation av kvinnlig skönhet och elegans.
Hennes uppträdande åstadkom genast ett livligare tempo på scenen. Men Corpwieth kunde märka att allt icke var som sig borde. Replikerna hakade upp sig i omotiverade pauser; de medspelande tycktes ömsom söka varandra och divan med förundrade blickar. Hon iakttog tydligen inte sceneriet. Hon drogs liksom av en oemotståndlig makt mot högra sidan av scenen, hon strävade ditåt t.o.m. när situationen stred däremot, och en gång stod hon så långt framme i scenöppningen, att man tydligt kunde se formen och enskildheterna av det blixtrande smycke hon bar kring sin hals. Det var ett präktigt briljanthalsband, sammanhållet framtill av en femuddad stjärna. I rampens mångfärgade ljus skimrade det med regnbågsglans. Hennes smala, nervösa fingrar lekte ständigt över det.
Corpwieth brydde sin hjärna med att söka orsaken till denna påfallande störing i samspelet. Han kunde ej slå sig till ro med förklaringen att det var blott ett nervöst infall, en tillfällig irritation eller en meningslös nyck. Det hela hade över sig något avsiktligt, något överlagt, som utmanade hans psykologiska skarpsinne. Förhållandet måste ha någon särskild grund, en anledning, som för skådespelerskan betydde mer än illusionen på scenen. Hon ville något. Men vad —?
Ridån gick ned och lamporna tändes. Corpwieth såg sig omkring, med ögonen ännu svidande av den plötsliga övergången från mörker till ljus.
II.
Parterren var skäligen väl fylld, likaså logerna närmast ingången. Där satt huvudstadens mondäna premiärpublik, den som kom för sin egen skull lika mycket som för föreställningens och som hade både råd och vilja att beundra och låta sig beundras till högsta biljettpris. Närmare scenen voro däremot blott de främre platserna upptagna och uppåt raderna glesnade publiken alltmer för att sist bli helt borta i ett gapande tomt galleri, med några nyfikna huvuden här och där sträckta över balustraden. Det var tydligt att skådespelerskan ej slagit igenom. Språket och de uppskruvade prisen hade avskräckt den stora allmänheten.
Corpwieth överfor hastigt logeraden till höger. Det var damer i ljusa, eleganta toaletter, moderna i fjol på kontinenten, men ännu fullt i nivå med de högsta fordringar på Helsingfors nordliga breddgrad. Herrarna sutto dästa och tunga bakom buckliga skjortbröst. En teaterafton var för de flesta av dem blott en behaglig siesta mellan middagen och supén. Konversationen gick trögt. Man kände varandra till punkt och pricka. Man träffades överallt, var dag, som en enda intim familj. Man hade en gång för alla placerat sig — så i samhället som på teatern — och man gjorde sig icke vidare någon möda. Man var helt enkelt, existerade som ett faktum — och fann sig tillfreds därmed, hade ingen annan åstundan.
De flesta voro Corpwieth bekanta till namnet, men personligen kände
han endast få. Hans blick gled flyktigt förbi de likgiltiga ansiktena.
Den stannade vid den andra logen från scenen. Satt icke friherrinnan
Stjernsvärd där och talade ivrigt inåt logen?
Corpwieth såg två häradshövdingar på främsta länstolsraden vända sig om och se upp emot henne för att därpå intresserat meddela sig med varandra. Han förstod vad saken gällde. Han hade själv i eftermiddagstidningen läst friherrinnans annons om sitt förlorade halssmycke som hon burit i går på teatern. Hela staden kände det. Det var lika allmänt bekant som beundrat: ett dyrbart, briljanterat halsband bärande symbolen av hennes namn — en stjärna och ett svärd i konstfullt juvelerararbete.
Nu vände friherrinnan sig om och såg ut över salongen. Corpwieth betraktade hennes hals. Liksom för att betona sin förlust bar hon i kväll, mot vanligheten, höghalsad klädning. Hon hade en ovanligt hög färg på kinderna och flyttade sig otåligt på stolen. Gjorde hon ej ett tecken? Corpwieth hälsade och kände inviten i hennes ögon. Han hade en gång varit i tillfälle att göra henne en tjänst när hon ville undanrödja spåren av en politisk obetänksamhet, begången av hennes man. Jo, hon kallade igen bakom solfjädern.
Han trädde in i logen. Friherrinnan hälsade med ett förbindligt småleende.
— Ni kommer som efterskickad. Ni måste hjälpa mig.
Corpwieth gjorde en bugning:
— Ingenting kan vara mig kärare.
— Jag har förlorat mitt halsband —
— Stjärnhalsbandet?
— Ni vet det?
— Jag läser alltid annonsspalterna i tidningen. De har ett större intresse än alla de andra tillsammans. Var tredje annons är ett problem, var tionde är en tragedi. Ni har förlorat stjärnhalsbandet?
— Ja, i går kväll. Jag hade det på mig här på teatern.
— Borttappade saker är inte min specialitet.
— Jag kan inte ha tappat halsbandet. Jag har låtit leta efter det överallt. Här på teatern — i bilen — hemma hos mig. Ingen har funnit det.
— Det har troligen hängt sig kvar i kläderna.
— Omöjligt! De är noga genomsökta. Den möjligheten är totalt utesluten.
Corpwieth fann att uppgiften låg under hans värdighet.
— Då återstår er blott att vänta. Den lyckliga innehafvaren skall nog anmäla sig i sinom tid. Kanske mot en större eller mindre dusör — som plåster på ärligheten.
— Det var också min avsikt, älskvärde rådgifvare. Åtminstone tills i kväll. Men nu har något egendomligt hänt, något som irriterar mig och gör mig nervös.
— Ett spår?
— Nej, inte just det. Men en egendomlig slump. Såg ni halsbandet divan bar på scenen?
— Det var svårt att låta bli. Hon gjorde nästan mer affär av det än av rollen.
— Kan ni tänka er? Det var precis maken till det jag förlorat. Eller åtminstone förvillande likt — jag betraktade det genom kikaren.
Corpwieth spetsade öronen.
— Och ni inbillar er? —
— Jag inbillar mig ingenting. Men ser det inte ut som en vink från himlen? Herr Corpwieth, ni måste hjälpa mig.
— Genom att övertyga mig om att halsbandet inte är ert?
— Ni uttrycker mina tankar bättre än jag själv skulle förmå det. Men jag kan inte få halsbandet ur huvudet.
— Ni vill väl inte på allvar tro att det halsband ni förlorade i går, redan i kväll skulle sitta på madame Ghilkas hals? Och exponeras af henne uppenbart till hela teaterns beskådande?
— Jag medger att tanken är absurd. Men sammanträffandet är i alla fall underligt. Jag måste ha visshet. Ingen har så skarpa ögon som ni.
— Om ni har rätt, överskattar ni mina på bekostnad av edra egna. Men sätter ni verkligen så stort värde på halsbandet?
— Det är ett minne från vår bröllopsresa. Min man köpte det i Paris. Vi voro oförnuftiga då — som man blir det — av lycka.
— Lyckans oförnuft är höjden av förnuft. Jag skall försöka. Eftersom förnuftet fordrar det.
Corpwieth besinnade sig ett ögonblick.
— Kan ni ge mig en beskrivning på halsbandet?
— Det består av en smal kedja av briljanter, infattade i guld och fästa vid varandra medelst rörliga länkar. Framtill bär det en femuddad stjärna och över den, med spetsen snett nedåt, ett svärd. Under stjärnan löper en bred gyllene ring som håller ihop det hela. Låset sitter baktill, mitt för stjärnan. Det var likheten med namnet som fick min man att köpa det. Stjernsvärd — en symbol! Och det har blifvit även mig en symbol. Jag har varit lycklig så länge jag burit det.
Hon såg förbi Corpwieth och de mörka ögonfransarna skuggade lätt för blicken. Corpwieth bugade sig galant.
— Ni förtjänar att alltid förbli lycklig. — Men vad skall jag säga divan?
— Erbjud er att köpa smycket.
— Madame Ghilkas smycken lär ej stå till buds för pengar.
— Ni är omöjlig i kväll. Säg vad ni vill. Alltid finner ni på något. Ni har öppen fullmakt.
— På fullt allvar — ni önskar köpa smycket om det inte är ert?
— Jag vore ännu mer villig att köpa det om det vore mitt, svarade friherrinnan leende. — Är ni nöjd nu?
— Jag skall göra mitt bästa.
Corpwieth lämnade logen. Han var icke belåten. Det hela tycktes honom barockt, en förflugen idé som måste falla på sin egen orimlighet. Och dock — divans uppträdande kunde ha ett sammanhang med smycket. Det skulle förklarat hennes egendomliga manövrer på scenen. Han kunde bara inte se någon förnuftig mening däri.
III.
Corpwieth gick genom direktionslogen in på scenen och begärde att få tala med madame Ghilka. Man visade honom på en liten svartmuskig individ, som stod och skrek i kulissen, en främmande, obestämbar företeelse, hälvten impressario, hälvten resemarskalk, klädd i frack och solkig vit halsduk samt med en hop slagen chapeau claque under armen. Corpwieth gick fram till mannen. Denne såg upp, men mötte blott en sekund Corpwieths ögon. Hans blick gled förbi och utmed Corpwieths gestalt, som han mönstrade med ett uttryck, på samma gång nyfiket och utmanande.
— Ni önskar? frågade han på franska.
— Träffa madame Ghilka.
— Omöjligt. Madame gör toalett och tar ej emot under föreställningen. —
Han vände sig redan om för att gå in på scenen.
Corpwieth sade ingenting. Han tog sitt kort och räckte det åt mannen.
Där stod hans namn och några ord med blyerts: dela part de la baronne
Stjernsvärd.
Fransmannen ögnade flyktigt på kortet. Skymten av ett leende gled över hans ansikte. Corpwieth tyckte sig märka ett lätt hån i stämman.
— Monsieur är god och stiger på.
Han knackade fyra korta knackningar på en liten dörr till höger — det lät nästan som en signal — och tog genast i låset. Corpwieth fäste sig vid att han hade korta, knubbiga händer, fulla av leverfläckar, och en massa ringar på fingrarna, alltför många och granna för att överenstämma med god smak.
— Osnygg som en italienare och fåfäng som en fransman, mumlade han och steg in i klädlogen.
Madame Ghilka satt framför spegeln och strök med en fin pensel några svarta linjer under ögonen. Hon hade redan anlagt tredje aktens morgondräkt.
Hon läste kortet och räckte Corpwieth sin hand, med armen utsträckt och handens yttersida vänd uppåt mot hans mun. Corpwieth tog den, men kysste den icke. Divan såg förundrad på honom, men gjorde en inbjudande gest.
— Monsieur behagade taga plats. Ni ser, det är trångt om saligheten.
Corpwieth fann att han måste gottgöra sin oartighet.
— I de trängsta skalen gömmas ofta de vackraste pärlorna, svarade han och såg sig om efter en sittplats. Men logen hade blott en enda stol utom den divan begagnade och den var upptagen av en hattask, av det slag som herrar använda för sina silkeshattar.
— Ah, monsieur Boboches hattask, hans oskiljaktiga följeslagare, skrattade divan och bad Corpwieth lyfta hattasken ned på golvet. Han vägde den ofrivilligt i handen. Den var tyngre än han trodde och gjord av styvt, mörkbrunt läder.
Corpwieth satte sig. Han kände sig i en främmande, osäker situation. Den kväljande luften i klädlogen, tung av puder och smink och söta parfymer, steg honom mot huvudet. Mitt emot sig hade han den förtjusande skådespelerskan som log emot honom med vita tänder. Han tvekade om hur han skulle börja.
Men Madame Ghilka förekom honom:
— Ni kommer för att se halsbandet?
Var det en utmaning? En misstanke låg redan på lur. Men han slog den genast ifrån sig. Det hade varit nästan för djärft. Men han måtte gjort en förvånad min. Divan hade strax en förklaring till hands.
— Åh, hela teatern talar därom. Regissören upplyste mig om saken så fort jag kom ut i kulissen. En egendomlig slump, inte sant?
— En händelse som har det bedrägliga skenet av en tanke, svarade
Corpwieth undvikande.
— Friherrinnan söker sitt halsband? fortsatte divan.
— Inte hos er, avbröt Corpwieth hastigt, rädd att väcka hennes misstro.
— Inte? Jag trodde det var därför ni kom.
Var det obetänksamhet eller fräckhet? Corpwieth stirrade överraskad på henne. Hon uthärdade trotsigt hans blick i det hon drog sarkastiskt på munnen.
— Åh, jag känner kvinnorna. Vill ni se smycket? — Hon tog det från toaletten och lade det nonchalant i hans hand.
Corpwieth undersökte halsbandet noga. Det var verkligen utomordentligt vackert och i minsta detalj sådant friherrinnan Stjernsvärd beskrivit det. Blott att det i stället för svärdet som skulle legat över stjärnan hade två präktiga diamanter, som sutto ungefär där svärdet kunde tänkas haft sitt fäste, snett under varandra. Corpwieth betraktade även insidan. Guldringen som bar stjärnan var där och på den stod inristad en dedikation: "l'étoile à l'étoile" jämte några initialer.
Corpwieth gav smycket tillbaka. — Ett minne? —
— Uteslutande oangenämt. Jag fick det en gång i Paris — längesedan — han var en slyngel. — Hon föreföll att repetera scenen med regeringsrådet i nästa akt.
— Då kunde ni kanske tänka er att skiljas från det? vågade Corpwieth en fråga.
— Uppriktigt sagt — det skulle passa mig utmärkt. Jag nästan räknade därpå. Min turné har gått dåligt. Redan i Stockholm skrämdes folk bort av det främmande språket, och här tycks det vara ändå värre. Människorna är så omöjliga här uppe — åh, så kalla! — min konst går över huvudet på dem. Monsieur Boboche säger att vi kört fast. Kort om gott — jag behöver pengar för att komma vidare. En gång i Petersburg skörda vi guld igen. Finge jag sälja halsbandet vore vi räddade. Regissörens upplysning gav mig en idé. Jag ville väcka friherrinnans uppmärksamhet. Er härvaro visar att jag lyckats.
Corpwieth nickade instämmande. Det kunde förklara allt. Men han ville avbryta den pinsamma bekännelsen:
— Ett kostbart smycke?
— Åh, juvelerarne i Paris göra dylika dussinvis. Det är mindre värdefullt än det ser ut.
Corpwieth var ingen kännare av juveler, men han hade förnimmelsen av att hon ljög. Reflektionen var icke överraskande, men den föreföll illa anbragt. Hon kunde ju omöjligt ha något intresse av att förringa halsbandets värde inför honom. Anmärkningen skulle icke varit avsedd enkom för honom?
Det klack till inom honom. Var han duperad? Hade hans skarpsinne svikit honom? Nej, gudskelov, inte ännu. Han vädrade förnöjt. Han var nästan rädd att förråda sin belåtenhet.
— Jag skall framföra ert anbud till friherrinnan, sade han och steg hastigt upp.
— Monsieur Boboche är van att arrangera det slags angelägenter. Han står till friherrinnans disposition. — Divans ögon följde honom till dörren.
På gången mötte han monsieur Boboche. Fransmannen skyndade förbi, upptagen som alltid, men hann dock sända Corpwieth en prövande blick från sidan. Corpwieth tycktes ej observera den. Men innan han gick ned den lilla trappan från scenen, stannade han och såg sig om. Han såg fransmannen försvinna in genom klädlogens dörr. Han hörde två ivriga röster och ett skratt…
Han pressade beslutsamt igen läpparna. Nu var han på spåret — — —
Friherrinnan Stjernsvärd väntade honom i sin loge. Corpwieth fick lämna en utförlig redogörelse över sitt besök hos divan. Han uteslöt ingenting, endast sina egna reflektioner behöll han för sig själv. Friherrinnan var överförtjust.
— Det är inte mitt halsband. Men jag skall köpa det och låta göra ett nytt svärd i stället för de två diamanterna.
— Att finna svärdet skall bli min närmaste uppgift, anmärkte Corpwieth lugnt.
Men friherrinnan hörde honom icke. Hon var redan sysselsatt med att skriva ett kort till madame Ghilka med anmodan att sända henne smycket till påseende nästa förmiddag. Corpwieth bad vaktmästaren föra fram kortet.
— När förunnar hennes nåd monsieur Boboche lyckan av en audiens? frågade han.
— I morgon klockan tolv om förmiddagen.
— Tillåter ni kanske min ringhet att vara närvarande? Jag kunde möjligen göra er någon tjänst. Monsieur Boboche kan bli en hård fisk att fjälla.
— Ni är alltid välkommen hos mig — även utan tjänster, avslöt friherrinnan samtalet och vände sig mot scenen. Lamporna släcktes och ridån höjde sig långsamt.
IV.
Corpwieth hade återtagit sin plats på parterren, men han kunde omöjligt intressera sig för föreställningen. Hans tankar kretsade oavbrutet kring smycket. Allt fastare arbetade sig öfvertygelsen fram att här förelåg något mer än en slump. Han hade redan konstruerat upp en teori. Men den svävade ännu i luften. Den saknade den absoluta hållbarhet, som icke blott gav sig själv i fullt logisk konsekvens, utan även kunde understödjas med uppenbara bevis. Det var ej nog att han såg sammanhanget själv, han måste också göra det troligt för andra. Hemligheten höll han i sin hand — han kände det med styrkan av en instinkt som hittills aldrig svikit. Men det gällde att finna nyckeln, den lilla, skenbart obetydliga nyckeln, som man så lätt förbisåg, men som löste allt —
Plötsligt fick han en ingivelse. Under sista mellanakten lämnade han teatern. Han förhörde sig hos portvakten om madame Ghilkas adress och strävade med raska steg utmed Henriksgatan till Societetshuset. Han gick försjunken i sina tankar och stirrade in i bilernas projektorer som likt glödande ögon ilade förbi i det snökedjorna rasslade mot isgatan. De påminte honom om äventyret med Thomas Melóns försvinnande och han kände sig styrkt. Den gången måste han famla sig fram. Nu hade han åtminstone en utgångspunkt.
Han kände portiern från tidigare diskreta affärer och gick direkt fram till hans disk.
— Bor madame Ghilka här?
— Hon har vår bästa dublett i andra våningen.
— Och hennes följeslagare?
— Monsieur Boboche? — Jo, han har ett rum högt uppe, mot gården.
— Alltså ingen förbindelse?
Portiern missförstod frågan. Han ryckte på axlarna. Det angick inte honom.
— Giv mig nyckeln till rummet.
— Damens?
— Min herre, inga näsvisheter! Herrns naturligtvis. Ni kan sända en tystlåten man med upp. Som vittne — om det skulle behövas. Jag tror dock inte att jag kommer att resa av med någonting den här gången. Jag söker något som sannolikt inte finns däruppe.
Corpwieth for upp i hissen och trädde in i rummet. Det var ett vanligt hotellrum, ett av de anspråkslösaste hotellet hade, men rent och ändamålsenligt inrett. Emot rummets välskötta ordning kontrasterade spåren av monsieur Boboches egen existens. Kläder lågo kringströdda på stolarna och på sängkarmen, ett par utgångna tofflor hade sparkats fram på golvet. I en vrå stod en illafaren koffert, fullklistrad med hotellmärken. Corpwieth kände på den; den var låst. Han undersökte systematiskt rummet — minst monsieur Boboches egna tillhörigheter. Han drog undan gardinerna, vände upp och ned på stolarna, såg in under soffan och madrassen. Ingenstans upptäckte han något märkvärdigt. På toaletten stod en spritlampa, den hade en egendomlig, för Corpwieth främmande form. Han tände den — lågan sköt ut som en vass tunga och visslade under ett starkt tryck. Corpwieth släckte genast lampan och fortsatte undersökningen. Han granskade uppmärksamt fönsterbrädet, bordsskivan, lavoaren. På den sista fann han några bruna fläckar som ätit sig in i ytan. Corpwieth strök över dem med fingret. Han såg upp, över lavoaren satt en elektrisk lampa. Han visslade för sig själv och vände sig till ledsagaren.
— Jag är färdig.
Nere i hallen lämnade han nyckeln tillbaka åt portiern. Han avklippte en halvt uttalad fråga:
— Superar madame Ghilka här?
— Ja, madame kommer vanligen hem efter föreställningen och går in i matsalen. Köket och vinerna är de bästa i Helsingfors.
Corpwieth beställde en svag whisky och sjönk ned i en av de djupa läderfåtöljerna vid fönstret.
Han hade satt sig så att han vände ansiktet från ingångsdörren. Stolens höga rygg skymde honom för de inträdande. Men från sin plats hade han en förträfflig utsikt över trappan och hissen och alla som passerade till eller från matsalen. Han slöt ögonen och tycktes alldeles frånvarande. Han ville ej riskera att få sällskap. Men han iakttog med spända nerver allt som tilldrog sig omkring honom.
Det rörde sig icke mycket folk i hallen. Tiden var ännu icke inne och blott några provinsiella par — tydligen resande — gingo förbi upp till matsalen, intresserade, men litet tryckta av lyxen omkring dem. Några provryttare stannade och betraktade honom. "Pleite!" hörde han en förstulen viskning och därpå ett menande skratt.
Nu begynte de tunga ytterdörrarna gå. Corpwieth kände igen ansikten från teatern. Föreställningen var alltså slut. Han såg på klockan och gjorde ett överslag. Madame Ghilka behövde minst en halvtimme för sin toalett. Han väntade lugnt.
Äntligen anmälde dörrvakten divans ankomst. Portiern tog mössan i handen. Corpwieth sjönk ännu djupare ned i stolen, men nu lyste ögonen vaksamt under de halvöppna locken. Förbi honom svävade i en sky av parfymer madame Ghilka. Hon bar en elegant aftonkappa och huvan hade hon neddragen över ansiktet. Efter henne fjäskade en liten herre med en tjock ylleduk kring halsen och en gammaldags, spetsig pälsmössa på huvudet. Det var monsieur Boboche. I handen bar han hattasken från divans loge. De försvunno i hissen utan att ha observerat Corpwieth.
Corpwieth gned belåtet händerna. Hans whisky stod orörd på bordet. Han betalade den och steg upp.
— Herrn har sovit gott? tillät sig portiern en förtrolig anmärkning.
— Utmärkt.
— Och haft angenäma drömmar?
En gosse i livré fnissade med handen för munnen.
— Sanndrömmar, min herre, sanndrömmar, sade Corpwieth. — Räkningen stämmer fullkomligt.
Han begärde sin överrock och försvann ut i nattmörkret.
V.
Följande dag var en söndag. En kvart före tolv ringde Corpwieth på hos friherrinnan Stjernsvärd. Hon bebodde en egen villa i Eirastadsdelen — med utsikt över havet.
Friherrinnan tog emot honom med utsträckta händer.
— Jag brinner av begär att få se smycket. Tror ni hon blir dyr?
— Ni menar om det skall stå henne dyrt? Det beror helt och hållet på er.
Friherrinnan trodde sig förstå:
— Ni överskattar mina talanger. I affärer är jag oerfaren som ett barn.
Men jag litar på er. Ni skall säkert vara mig en god skyddsängel.
Det var ingen tid att förlora. Monsieur Boboche kunde vara där vilket ögonblick som helst.
Corpwieth utvalde åt sig ett fönster i matsalen, från vilket man kunde överblicka gatan utanför ingången. Han såg noga till att han ej syntes bakom gardinen. Friherrinnan höll sig intresserad tätt bakom honom.
I detsamma körde monsieur Boboche fram till porten. Han såg i sin improviserade vinterkostym ännu lurvigare ut vid dager än på hotellet föregående kväll. Han steg ur släden och betalade åkaren.
— Det går briljant, viskade Corpwieth.
— Han anar ingenting. Har han smycket med sig, kan ni betrakta det som ert.
Friherrinnan Stjernsvärd kunde ej taga sina ögon från mannen.
— Jag har sett det ansiktet förr — men var?
Corpwieth vände sig om. Han darrade av iver.
— Var? Försök att draga er till minnes.
Men friherrinnan var redan på väg in i salongen.
— Kommer ni med?
— Nej, gå ni bara in och låt mannen få företräde. Jag tror jag med större effekt kan göra min entrée på ett senare stadium.
Friherrinnan skyndade ut. Corpwieth gick till telefonen och begärde
Societetshusets nummer.
— Hallå! Det är från friherrinnan Stjernsvärd. Monsieur Boboche är här — ni vet det? — så mycket bättre. Monsieur har glömt en hattask på hotellet — den bruna läderhattasken, ja. Var? — jo vänta. — Corpwieth lade luren ifrån sig och funderade ett ögonblick. — Den skall stå i madame Ghilkas rum. Sänd genast ett bud hit ut med den — det brådskar.
Nu var han beredd att gå in.
I salongen sutto friherrinnan och monsieur Boboche vid ett bord framme i en blomsterprydd rotunda som vätte ut mot sjön. Smycket låg på bordet mellan dem.
Monsieur Boboche sprang upp med en misstänksam blick. Men Corpwieth hälsade artigt, först på friherrinnan, sedan på monsieur Boboche, och sade urskuldande:
— Jag är ett dåligt ombud. Men jag blev uppehållen vid telefonen — en fatal inrättning, monsieur? Affären är kanske redan uppgjord?
Friherrinnan sköt ut läpparna med en förnärmad min.
— Monsieur är oresonlig. Han begär för mycket. Femtontusen mark! Mitt gamla kostade bara hälvten.
— Monsieur har valt sin utgångspunkt med strategisk försiktighet, svarade Corpwieth.
Monsieur Boboche föreföll nu alldeles lugnad. Han utbredde sig vitt och brett över halsbandets värde och hur juvelerna stigit i pris de sista åren. Dessutom var smycket ensamstående i sitt slag. Det var en ren occasion.
— Madame Ghilka sade mig att juvelerarne i Paris göra dylika dussinvis, invände Corpwieth försiktigt.
Men fransmannen fann sig omedelbart.
— Åh, min herre — det var då; numera är de alldeles ur modet. Man bär juvelerna för deras egen skull. Man begär ingen idé, inga symboler. Smaken är så olika. Men madame önskar ju en kuriositet —
Samtalet gick fram och tillbaka. Corpwieth fann på de mest omöjliga invändningar. Friherrinnan såg förvånad på honom. Ville han vinna tid? Eller försökte han trötta ut fransmannen? Men monsieur Boboche var outtröttlig. Hans svada flöt blott ymnigare ju längre tiden led. Han var riktigt i sitt esse. Fingrarna med alla sina ringar spelade i luften.
Plötsligt hördes en ringning och en mansröst ute i tamburen.
Friherrinnan ryckte till och utbröt ivrigt:
— Jag bjuder er tolvtusen — högre går jag inte. Och då kan ni taga de två diamanterna med er hem. Jag låter i alla fall bryta lös dem från smycket.
Hon var rädd att bli störd och önskade ett avgörande.
— Smycket är ert, madame!
Det var Corpwieth som svarade.
Monsieur Boboche hann ej hämta sig från sin överraskning, innan dörren öppnades och hotellets bud kom in med hattasken. Fransmannen störtade upp. Hans ögon gnistrade när han överföll den intet ont anande bäraren.
— Vad vill detta säga? Vem har vågat? —
— Lugn, förmanade Corpwieth utan att ändra en min. — Hotellet har insett vad ni själv ej förstått, att man när man första gången uppvaktar en dam gör det i visitdräkt.
Han öppnade hattasken, överst låg en hoptryckt chapeau claque. Den slog ut med en smäll när han räckte den åt fransmannen.
— Var så god.
Monsieur Boboche skummade av raseri. Men Corpwieth fortsatte att granska hattasken utan att fästa sig vid hans protester.
— Det var ett egendomligt förvaringsställe för en dylik tingest.
Hattaskens botten låg blott några tum under locket. Corpwieths fingrar trevade utmed askens sidor. Han tryckte på mässingsknapparna som höllo remmen. Med ens sprang bottnet upp —
Inne i asken lågo, försiktigt placerade i enkom inrättade fack, alla en juvelerares tillbehör: tänger, sågar, filar och små hammare — en hel liten verkstad i miniatyr. Därtill några omsorgsfullt slutna flaskor. I ett av facken blixtrade en samling stenar av olika slag och överst bland dem ett svärd i briljanter.
— Reste ici! sade Corpwieth med ett uttryck som han hört av kamraterna vid kortbordet.
— Diable! väste monsieur Boboche och ville kasta sig över honom. Men Corpwieth var beredd. Han hade redan en revolver i handen och siktade stadigt på fransmannens huvud.
— Jag tror vi förhåller oss stilla och fortsätter uppgörelsen, medan hotellkarlen hämtar passpolisen som patrullerar i kvarteret.
Han tvang monsieur Boboche ned på en stol och satte sig själv mitt emot honom med revolvern till hands. Friherrinnan stirrade på honom med blickar där förvåning blandades med rädsla.
Corpwieth redogjorde i korthet för hur han kommit hemligheten på spåret. Det var en djärv kupp, arrangerad av en fintlig regissör och genomförd av en rutinerad skådespelerska. Han anade från början ingenting. Men redan under besöket i divans loge vaknade hans misstankar. Det hela passade alltför bra ihop. Divans förklaringar grepo in i varandra som kuggarna i ett hjulverk, men det fanns för litet rum för tillfälligheten. Och alltsammans var ju dock blott en slump. Inskriptionen på smycket föreföll honom också misstänklig. Den var på samma gång både för dum och för utstuderad. Han hade dessutom tyckt sig märka att den verkade ny. Bokstäverna stodo påfallande skarpt, ehuru skårorna icke blänkte. De hade troligen behandlats med någon syra. En aning sade honom att smycket var det han sökte. Men hur hade divan kommit i besittning av det? Och förändringarna — vem hade utfört dem? Och så snart? Vid utgåendet mötte han monsieur Boboche och mindes hans ringar. Det slog ned i honom som en blixt. Där hade han mannen. Han var otvivelaktigt madame Ghilkas medhjälpare, hennes hemliga chargé d'affaires, den skickliga iscensättaren av alla de tvivelaktiga juvelhistorier som frodades i hennes spår. Det gällde blott att få ett grepp på honom. Han undersökte fransmannens rum. Det lämnade inga andra hållpunkter än fläckarna på lavoaren och spritlampan. De förra härrörde tydligen från syror eller andra frätande vätskor, den senare var ett ypperligt instrument för lödning och smältning. Men var fanns den övriga delen av verkstaden? Han insåg att monsieur Boboche var alltför slug för att lämna den efter sig för den händelse hans rum skulle underkastas en oväntad besiktning. Därför inväntade han fransmannens återkomst. När han såg hattasken förstod han allt. I den låg hemligheten. Monsieur Boboche behövde ej släpa den med sig för att upppträda i chapeau claque mellan kulisserna. Å andra sidan var den en ypperlig förevändning. Det var ej troligt att någon som ej närmare reflekterade över saken skulle genomskåda hattaskens verkliga uppgift.
Minuterna släpade sig långsamt framåt. Slutligen infann sig passkonstapeln. Corpwieth förklarade i några få ord sammanhanget, varvid hotellbudet uppträdde som vittne. Konstapeln tog villigt hand om fransmannen.
Men monsieur Boboche gav sig ej så lätt.
— Ni glömmer det viktigaste, min herre, sade han och krökte föraktfullt på munnen. — Ni har ännu ej bevisat att jag verkligen tagit smycket.
— Vi kommer nu därtill, sade Corpwieth. Hans blick sökte friherrinnans.
— Minns ni vem som hjälpte på er kappan i korridoren den kvällen ni förlorade halsbandet?
— Det var teatervaktmästaren. Jag räckte honom själv drickspängarna.
— Och ni märkte ingenting särskilt då?
— Nej, ingenting — jo, vänta, jag fäste mig vid att han ovanligt omsorgsfullt lade sidenduken över mina axlar och min hals. Jag vände mig om för att tacka. Då stod han och väntade med kappan utbredd.
Monsieur Boboche skrattade högt. Friherrinnan såg förnärmad på honom.
Plötsligt fick hon en idé:
— Nu har jag det! Jag sade er nyss, att jag sett mannen där en gäng förr. Nu minns jag det. Just då, när jag vände mig om mot vaktmästaren, såg jag hans ansikte vid min skuldra. Jag känner igen hans obehagliga, fräcka uppsyn. Han gled förbi med detsamma och försvann.
— Där löste ni själv gåtan, min fru, sade Corpwieth. — Det var monsieur Boboche som hjälpte er med duken. Han hade passat på er i trängseln. I samma ögonblick han lade duken kring er hals begagnade han tillfället och knäppte upp låset på halsbandet. Att därpå bemäktiga sig det erbjöd icke den ringaste svårighet. Artister i hans fack är slängda i fingrarna. En natt och en dag var sedan mer än nog att bibringa smycket dess nuvarande utseende.
Han vände sig till fransmannen.
— Har ni nog nu? Teatervaktmästaren skall med säkerhet bekräfta madames utsago.
Monsieur Boboche kröp ihop som en slagen hund. Han försvann hastigt med konstapeln ut genom dörren. En släde väntade utanför. Hattasken balanserade på kuskbocken.
Friherrinnan andades ut. Hon räckte Corpwieth handen.
— Ni har gjort mig stor tjänst. Hur skall jag kunna visa er min erkänsla?
— Ni känner mina principer — inga honorar, svarade han. — Men ni har sluppit billigt från saken. Ni har råd att visa ädelmod. Madame Ghilka är i förlägenhet för sin reskassa —
— Ni menar?
— Att skandal bör undvikas till varje pris. Skriv en biljett till divan och meddela henne att ni köper de två diamanterna på smycket. Ni kan lägga in beloppet i kuvertet. Priset är godkänt på förhand.
Friherrinnan lydde hans uppmaning. Hon lade en tusenmarkssedel i kuvertet. Hotellbudet fick gå hem med brevet.
— Så är det ännu en småsak. — Friherrinnan pekade på revolvern som låg kvar på bordet där Corpwieth lagt den, liksom beskyddande halsbandet. — Vill ni icke befria mig från den där otäcka tingesten? Jag trodde jag skulle svimma när ni drog fram den. Jag kan absolut inte uthärda knallen av ett skott.
Corpwieth svarade ingenting. Han tog revolvern, siktade ut i luften och drog på trycket. Friherrinnan lade händerna för öronen.
En knäpp — och en stråle av tunna droppar gjöt sig ur mynningen. De spredo en behaglig vällukt genom rummet.
— Det är bara en ofarlig refraicheur i form av ett hämskt mordvapen, sade Corpwieth med sitt stilla, inåtvända leende. — En man av mina sysselsättningar mottar besök av mångahanda slag. Den låg på tamburbordet när jag gick och jag stack den i fickan. Krutrök hade verkligen varit illa på sin plats i er salong.
VI.
Måndagens tidningar innehöllo på en framskjuten plats följande notis:
Inställt gästspel. Den ungerska skådespelerskan Aranca Ghilka, som de senaste kvällarna med sin trupp uppträtt på Svenska teatern, har på grund av publikens ringa intresse för föreställningarna avbrutit sitt gästspel härstädes. Gårdagens representation inställdes. Madame Ghilka avreste redan på kvällen med nattåget till Petersburg.
Corpwieth hörde sig för på hotellet. Genast efter avhämtandet av hattasken hade divan visat tecken på en oförklarlig oro och givit order om att koffertarna skulle göras i ordning. När sedan biljetten från friherrinnan Stjernsvärd anlände hade hon omedelbart låtit telefonera avbud till teatern och beställa plats på tåget. Resten av dagen låg hon till sängs; hon hade sagt till att hon ej tog emot någon. Om kvällen reste hon, synbart mån om att komma i väg så fort som möjligt.
Monsieur Boboche hamnade i tukthuset. Undersökningen gav vid handen att han var en beryktad internationell juvelsvindlare med många tvivelaktiga sträck på sitt samvete. Corpwieths namn blev ej nämnt i domstolsreferaten. Han föredrog att verka i det fördolda och var dessutom rädd att få för stor praktik.
ÄVENTYRET I TRETTONDE APOTEKET
I.
— Nej, sade den olivhyade unge mannen och sträckte sig mot whiskyglaset med den åtbörd, med vilken man söker fatta en annans stödjande hand, nej, jag måste tillstå, att jag inte känner mig hemmastadd i dessa environer.
Scenen var Catani, lördagen den 5 december 1914 kl. 9.56 på aftonen, och den som anställde den melankoliska reflexionen var herr Corpwieth.
— Det här är jag inte van vid, fortsatte han efter att ha sväljt en klunk av den porlande brygden.
Hans anmärkning var träffande som alltid. Uteliv ingår icke i herr Corpwieths med omutlig konsekvens genomförda levnadsordning, och vid denna tid på aftonen sitter han i regeln i sitt trevna arbetsrum, sysselsatt med att översätta något alster ur den finskspråkiga detektivlitteraturen — sådan är nämligen herr Corpwieths favoritförströelse på sysslolösa stunder, frånsett dem naturligtvis som han tillbringar i det ämbetsverk, där han räknar tjänsteår.
— Den förbaskade H.N.! Det stadium i hans tankars gång, som markerades av detta hos den orubbligt lugne herr Corpwieth onekligen rätt överraskande känsloutbrott, hänförde sig till det faktum, att han på denne sin väns uppfordran företagit sig att studera Ture Jansons Catanipoesi. På grund av dess suggestiva inflytande höll han nu på att avlägga sitt första besök i den berömda lokalen.
Vid detta laget hade emellertid herr Corpwieth, måhända ej alldeles utan medverkan av den stärkande whiskyn, redan till god del ackommoderat sig efter den för honom främmande miljön, och han började anställa sina iakttagelser.
Mycket riktigt, där — under spegeln — satt herr Ture Janson i egen person. Det var inte möjligt att misstaga sig: pince-nez'n, som ständigt befann sig på fallets brant och endast genom ett permanent underverk avhölls från att rutscha ner långs det sluttande planet; det omsorgsfullt ovårdade håret — ingenting saknades i signalementet. Till yttermera visso rökte han en yruracbat; herr Corpwieth, som själv kultiverade cigarretten Klubb 7, kunde på lukten skilja 183 olika cigarrsorter, och han förnam tydligt till sin plats vid dörrbordet det Hirschsprung'ska rökverkets utprägladt indifferenta doft. Den vaktmästare, som just nu framställde alternativet "pilaff" eller "lamm på tartariskt vis", var av allt döma herr Wagner. Diagnosen var således klar.
— Låt oss söka avgöra, sade herr Corpwieth, vilka de båda andra vid spegelbordet kunna vara; på detta sätt öva vi våra gåvor. Han till höger, som under halvslutna ögonlock på ett ganska försåtligt sätt iakttar de båda andra, också han med en yruracbat i gipan, ja, det kan blott vara journalisten Bergman — mycket riktigt, nu plottrar han på menyn, gamla vanan att skriva på matsedlar. Och den tredje? Ser man på, också han sitter och petar med en blyertspenna — det var då ett fruktansvärt litterärt sällskap. Herr Corpwieth tänkte med deltagande på vännen och kritikern H.N., som om lyckan var god kanske nu fick någon extra volym att recensera till julen, eventuellt en novellsamling med de tre herrarne som gemensamma upphovsmän. Att de besjälades av en stark gemensamhetskänsla var tydligt, ty just nu meddelade de herr Wagner sin avsikt att på tremanhand dela en pilaff.
— Men nej, han skriver tydligen inte. Han ser upp och han ser ner, han drar ett streck nu och ett streck då — han tecknar. Nu har jag det, det är utan tvivel gentleman-karrikatyrtecknaren Birger Dahl! Att döma av hans välbalancerade, förnöjda ansiktsuttryck har han brytt ut sin vanliga knock me down mot en pick me up. Såvida inte den sybaritiske unge mannen rentav har en kiss me quick i tankarna!
Herr Corpwieth rodnade över sin frivola reflexion, och han skyndade att dränka sin förvirring i en ny klunk ur det outtömliga glaset, det var visst redan den tredje sedan mindre än en timme.
Ceremonien utföll till hans fulla belåtenhet, och han återgick till sina iakttagelser. Offret för herr Dahls ritstift? Det var tydligen någon vid bordet, som upptar väggstumpen till höger om den grönglaserade kakelugnen.
Med den borne detektivens intuitiva blick för den anmärkningsvärda detaljen observerade den för Cataniförhållandena främmande herr Corpwieth genast den åtting, som ensam intog bordets mittpunkt, och som i en annan lokal än detta konstnärs- och journalistlocus icke hade förefallit så demonstrativt, så omöjligt mikroskopisk. Därnäst fångade herr Corpwieths tränade blick synen av tre enorma glas, tre väldiga kupor i vilka glänste några droppar av en oljig vätska — "cognac Martel från 1812", avgjorde herr Corpwieth beslutsamt, återkallande i sitt minne en reminiscens från det kulinariska samtal han fört med amanuensen Bergdahl, vid den frukostmiddag varmed denne givit äventyret med päronstjälken dess naturliga epilog. De mänskliga accessoirerna till den lilla flaskan och de stora glasen utgjordes av trenne affabelt konverserande herrar.
Herr Corpwieth gled med en ormlik rörelse fram över soffan — det slitna och följaktligen hala ovantåget gynnade i hög grad denna manöver — och det lyckades honom att på något övernaturligt sätt låta blicken svepa förbi pelaren, som skymde utsikten, och mellan huvudena på de tjugofem medlemmar av Flora och Fauna-sällskapet hvilka under doktor Fjäderlöfs entusiasmerande ledning dryftade naturens under vid ett långt bord mitt i salen.
— Ha! idel bekanta!
Vid kakelugnsbordet företedde i själva verket herr Nässellöf sin distingerade profil och sin aristokratiska hållning, medan den långe ynglingen herr Söderholm kröp i hop på sin stol på det för honom karakteristiska sättet. En tung lock vällde fram över pannan, hans djupa blick förrådde att det hörde till hans vanor att tänka; medan det känsliga draget kring munnen talade om, att han om lyckan var god kanske också var en poet.
— En intressant företeelse, mediterade herr Corpwieth, just så bör han se ut, den lovande politikern, som med sin efter den moderna psykologiska vetenskapens alla regler uppbyggda avhandling om den finska gubbålderns optimism för ett par år sedan frambesvor en diskussion, som rasade i sju månader.
Herr Corpwieth läskade sig efter denna långa tankesats och beslöt med det strängt metodiska sinne som utmärker honom, att identifiera också den tredje av de tre och så tända sin detektivlampa och uppsöka sin paulun.
Jaha, där fick han sikte på honom. Jaså, det var bara han! Den tredje erbjöd faktiskt ingenting av intresse. Det var helt enkelt herr Thomas Melón. Det enda, som möjligen kunde anses förråda något karakteristiskt — "eller rättare brist på karaktär", filosoferade herr Corpwieth — var det förhållandet, att herr Thomas Melón bar en halvrökt cigarr mellan sina slätrakade läppar, medan han höll en andra färdigsnoppad cigarr i beredskap i handen under det att en tredje, tillsvidare osnoppad, låg framför honom på bordet och väntade på sin tur och sex andra stucko fram ur cutaway'ens bröstficka som patronerna på en tscherkessisk soldatbringa.
— Ja, vi känna varandra och det inte endast som kolleger, tänkte herr Corpwieth, och ett litet, spetsfundigt leende krusade hans läppar vid tanken på herr Thomas Melóns för en tid sedan inträffade mystiska försvinnande, med tyåtföljande lyckliga återfinnande tack vare hans, herr Corpwieths, skarpsinniga och beslutsamma ingripande i den dunkla affären.
Men varför hade Melónen, denna enkla man, ifört sig högtidsskrud, och vad innebar det högtidliga drag som till och med en mindre övad iakttagare än herr Corpwieth kunnat lägga märke till på de andras uttrycksfulla anleten?
I detta ögonblick framsträcktes en hand mot askkoppen. Det var en vit, mager senig hand och den slöt i sitt fasta grepp en pipa, försåvitt avståndet tillät en diagnos — en engelsk B.B.B.—pipe.
— Det sitter således ännu en fjärde person vid bordet, var herr Corpwieths logiska reflexion, ehuru jag inte kan se honom. Vem kan det vara.
Dock just nu såg den försvunne och återfunne upp, hans blick mötte herr Corpwieths, och han skyndade sig att egna sin välgörare en vördsam nick, i vilken skönjdes erkänsla och oskrymtad respekt — men så föreföll det verkligen herr Corpwieth, ännu något, han kunde inte säga vad.
Detta perturberade honom och gjorde honom mottaglig för inflytandet från begreppet främling, representerat av den okända handen med pipan, och resultatet blev att herr Corpwieth, som eljes aldrig förlorar en hårsmån av sin behärskning, i hastigheten reste sig och utförde en formlig bugning för sin vän och protegé Thomas Melón.
Denna, åtminstone i stort sett, enkla handling, blev avgörande.
Den förde med sig oväntade händelser.
Då herr Corpwieth om några sekunder åter sjönk ner i sin soffa, hade situationen förändrats.
En okänd person hade trätt fram till hans bord!
II.
Det var en imponerande företeelse. Den okändes väldiga kropp var höljd i en raggig päls av övernaturlig tjocklek och vidd; hans kolossala fötter voro instuckna i lädergaloscher av, föreföll det, hittills aldrig skådade dimensioner, och någonstädes högt uppe i luften — herr Corpwieth hisnade då han lät blicken gå mot höjden — kröntes verket av ett huvud bevuxet med någon hårliknande buskväxt.
Den okände motsvarade fullkomligt den bild av jätten Bumburrifex, som med skräck och fasa hade uppfyllt herr Corpwieths gröna barndom för några år sedan, och han skulle just mekaniskt se sig om efter makan Bumburra, då den okände tog till ordet.
— Jag såg att ni hälsade på herrarna därborta, sade han, och då måste ni väl vara herr Corpwieth. Herr Nässellöf och herr Melón fylla hos mig sitt behov av den utmärkta crême pour le rhume de cerveau, ett klassiskt medel, säga de. Jag misstänkte er genast, tillfogade han, men kände mig inte säker på min sak och tänkte redan gå.
Jätten drog krampaktigt in luften genom näsborrarna.
— Men vad är det? frågade han halvt för sig själf. Det luktar rentav som kristet blod.
Herr Corpwieth ryste. Men i nästa ögonblick påminde han sig att han just lagt märke till en tallrik svensk svartsoppa på den distingerade militärens bord i grannskapet. Han återfann i ett nu hela sin vanliga säkerhet.
— Pardon? sade herr Corpwieth milt förebrående.
— Ni har rätt, svarade den okände. Ursäkta för all del! Mitt namn är
Malm, Nikodemus Malm.
— Corpwieth.
— Mycket angenämt!
— Charmerad! Var god och tag plats…
— Tack. Herr Malm tog emellertid inte plats. Han ryckte upp pälsen, for med knytnäven ner i västfickan, framsläpade stönande ett silvermynt och fattade herr Corpwieths whiskyglas. Herr Corpwieth trodde ett ögonblick, att hans nya bekantskap ämnade förfriska sig och beredde sig att med kraft tillbakavisa en eventuelt erbjuden gottgörelse. Men herr Malm inskränkte sig till att knacka på vaktmästaren.