Herr Olander, som denna afton verkade ute i stora salen, ilade till.
— Betala! mullrade herr Malm. Hur många whisky?
— En whisky? Ja. Enochtjugofem. Tjugofem procents förhöjning: enochsjuttio. Ingen soda? Nej. Vanligt vatten? Ja. Ingentingannat? Nej. Enochsjuttio.
— Var så god! sade herr Malm. Myntet föll ned på bordsduken.
— Jaså. Stopp! Herr Malm högg tag i det igen, fiskade upp ett annat och utbytte den först framtagna silfverslanten mot ett omisskänligt tvåmarksstycke. Herr Olander bar upp kollekten och drog sig tillbaka.
Scenen hade utspelat sig med blixtlik snabbhet. Att herr Corpwieth inte kom sig för att reagera mot herr Malms onekligen något självrådiga ingripande berodde emellertid inte på, att hans vid så många prövande tillfällen ådagalagda rådighet denna gång undantagsvis skulle ha lämnat honom i sticket. För en ytlig betraktare hade det visserligen kunnat tyckas så. För oss däremot är det utan vidare a priori klart, att detta icke kunde vara fallet. Något, en eller annan särskild omständighet, måste ha avlänkat herr Corpwieths uppmärksamhet från det mindre viktiga till förmån för det mera viktiga, d.v.s. till förmån för något som kanske ingenting betydde men måhända kunde komma att erhålla sin betydelse.
Ett moment förelåg i själva verket som attraherade herr Corpwieths intresse. Det första myntet, det som herr Malm skyndat sig att byta ut mot ett annat — herr Corpwieth hade blott flyktigt sett det skymta förbi, men vad var det som förefallit honom så egendomligt bekant? Det var större än den finska tvåmarksslanten, det hade en fullare klang. Var låg del bekanta? Herr Corpwieth kom av någon outgrundlig anledning att tänka på Högholmen.
— Högholmen, "Djurens konung", letade han sig fram. Och så inställde sig plötsligt ett nytt begrepp: Schiller!
Ha! nu såg han med ens det rullande myntet, ett virrvarr av zoologiska företeelser avtecknade sig för hans inre öga: det var heraldiska kreatur av den sort han för ett par veckor sedan iakttagit på vapensköldarna, medan Orleanska Jungfruns tretton akter utspelade sig! Intet tvivel, myntet var ett engelskt crownstycke.
Herr Corpwieth hade måhända kunnat vedervåga en direkt fråga i ämnet. Men varför ha andra att ge ett svar, som man kan ge sig själv? Herr Corpwieths hela verksamhet bygger på den övertygelsen, att det icke ges någon under mänsklig medverkan åvägabragt omständighet, som inte mänsklig intelligens — mänsklig intelligens över medelnivån i varje fall — mäktar sönderdela i orsak och verkan, och att det icke gives något förhållande mellan en människa och ett ting, som inte en människa — en människa av gentleman-detektivens art — förmår upplösa och förklara.
Det var inte många sekunder han behövde för att nå klarhet i saken. Men detta var tillräckligt för herr Malm, vars massiva stofthydda tydligen inneslöt en brinnande och rörlig ande. I en handvändning hade han fått liv i rockvaktmästaren. Herr Corpwieth fann sig insvept i sin ulster. En käpp — gudarna vete för resten vems, här var påtagligen inte tid att uppehålla sig med bagateller — trycktes i hans hand. Den mörkbruna sammetshatt, som så förträffligt harmonierar med herr Corpwieths sydländska teint och står så pikant mot hans nordiskt ljusa lugg, stjälptes på skulten. En halv blick mot vännerna vid kakelugnsbordet, vilka med deltagande intresse iakttogo de successiva faserna i det öde som utvecklade sig kring herr Corpwieths person. Och så greps gentleman-detektiven under armen av den energiske herr Malm och släpades ut genom dörren och nedför trappan.
På nedersta trappsteget hejdade herr Malm framryckningen.
— Jag är apotekare, tillkännagav han.
— Härligt! svarade herr Corpwieth, som ännu aldrig varit inne i ett apotek och aldrig hade sett en levande apotekare.
En bil surrade vid trottoarkanten.
— Det är vår bil, sade apotekare Malm.
Var så god och stig på!
Herr Corpwieth tvekade. Bilen såg inte bred ut.
— Stig på! upprepade herr Malm med en stämma, som föreföll den vid kollegernas yrkesmässigt diskreta diktion vane herr Corpwieth sällsport övertygande.
— Efter er, sade han emellertid med sin vanliga artighet.
— Stig på! skränade jätten för tredje gången. Det finns nog plats för två. I värsta fall får ni ta mig i knäet.
Herr Corpwieth gav sig. Herr Corpwieth tumlade in i bilen. Apotekaren vältrade sig in i sin tur. Dörren slöt sig kring dem, och fordonet satte sig pustande i gång.
III.
En blick var nog att säga den med Helsingfors topografi väl förtrogne herr Corpwieth var han befann sig, då han steg ut ur bilen. En smutsgul husfasad. Burspråk och erkrar i form av de mest maligna tumörer. En fris med stiliserade exemplar av sillen, detta mystiska havsdjur. Var inte detta Skatudden, så var det en feberdröm.
Det var Skatudden. Det var Lotsgatan.
— 21, läste herr Corpwieth på nummerskylten över den trappa, framför vilken bilen stannat.
Huset var ett hörnhus, och första våningen upptogs av ett apotek, Skatuddsapoteket eller, som officiella benämningen lyder, "trettonde apoteket i Helsingfors".
— Mitt apotek, fastslog herr Malm och gick med egarens säkerhet till attack mot ingångsdörren. Han dängde nävarna mot den, han ringde, han bultade ånyo, och under allt detta mullrade han, hoppade han jämfota och väsnades han förfärligt. Herr Malm avslöjade sig allt mera deciderat, tycktes det herr Corpwieth, som en i hög grad passionerad natur.
Nu blev det ljust i apoteket. En skugga gled mot dörren, det klickade i låset, dörren gick upp. Herr Malm störtade in, herr Corpwieth följde i något långsammare tempo. Besinningen är en för herr Corpwieth i hög grad utmärkande egenskap. "Kallt blod och varma kläder!" är en levnadsregel som han i hela dess vidd tillämpar med aldrig svikande konsekvens.
Den som öppnat var en ung dam: en särdeles intagande företeelse, konstaterade herr Corpwieth omedelbart med sin vanliga sinnesnärvaro.
Apotekaren påbörjade något som liknade en presentation.
— Fröken är min farmaceut, sade han. Herr…
— … herr Corpwieth, jag känner redan herr Corpwieth, avbröt den söta varelsen. Edith Limburg är min bästa vän. Hon har talat om allt för mig! Jag är Eva Lindblad.
Hon har visat mig porträttet som ni gav henne. Gud vad ni är… vad ni är skicklig.
Herr Corpwieth bugade världsvant. I sanning, fröken Eva Lindblad var förtjusande!
— Men här blir nog inte tid till sådant, sade sig herr Corpwieth, som aldrig förlorade kallets förpliktelser ur sikte. Till yttermera visso drog också apotekaren försorg om att det inte blev något sådant.
— Har ni senegaldekokten i ordning? frågade han sin farmaceut, medan han krängde av sig pälsen. Hur är det med de båda brompreparaten? fortsatte han med kraft. Har ni fått aspirinemulsionen färdig? Har ni gått i land med bismutsalvan?
Fröken Lindblad försvann på lätta fötter, överväldigad av dessa spörsmål vilka tydligen mycket väl kunde komma att beteckna inledningen till ett längre förhör.
— Vad är det ni vill veta? lydde den frågvise apotekarens nästa spörsmål.
Denna gäng var herr Corpwieth adressaten.
— Jag vill veta, vad ni vill veta, blef det diplomatiska svaret.
— Skönt, sade herr Malm. Hör då på. Här har något inträffat. En bagatell tycker ni kanske, men det tycker inte jag. Jag är inte skapad för bagateller, småsaker existera inte för mig.
Dessa reflexioner föreföllo herr Corpwieth väl motiverade.
— Fortsätt! sade han.
— Det ämnar jag göra, sade herr Malm. Någon har rest av med en del kokain ur venena-skåpet. I natt måste det ha skett. Fröken Almlöf, som hade dejour (jag föredrar kvinnliga biträden), låg och sov på bädden i dejourrummet. Naturligtvis. Hon varken hörde eller såg något. I går afton kontrollerade jag bl.a. just kokainförrådet. Fröken Ekblad, min provisor, kom inte i håg det — naturligtvis — och kontrollerade det i dag för andra gången. Då hon lämnade mig sin rapport, upptäckte jag strax, att trettiofem gram av vätskan försvunnit. Vad jag vill veta är vem som varit framme.
— Vi kunna tillsvidare kalla honom "den okände", sade herr Corpwieth.
Apotekaren nickade instämmande. Herr Corpwieth fortfor:
— Hur såg flaskan ut?
— Kokainet förvaras i en graderad sextiofem liters damejeanne, som står på skåpets botten. Den befinner sig fortfarande på sin plats. Den okände har tappat sina trettiofem gram — d.v.s. mina! — på en femhundra grams flaska.
— Verkligen? Då har han således också gjort ett tillgrepp i ert acqua distillata-förråd?
— Det har jag inte observerat.
— Antagligen hålla apoteken inte så noga reda på den delen av sitt lager?
— Det ha vi inte gjort förut. Tidigare kostade nämligen acqua'n ingenting. Men sedan vi på grund av de bistra tiderna av Medicinalstyrelsen berättigats att höja priset på acqua distillata med tio procent, föres det räkning också över den. Jag har förrådet i ett graderat käril.
— Vi kunna ju se efter, sade herr Corpwieth. Inte för att det strängt taget är nödvändigt. Men…
Herr Malm lotsade sin gäst till apotekets inre gemak — mycket riktigt, där skymtade fröken Eva Lindblads burriga huvud lutadt över en mystiskt susande degel — och förde honom till en väldig glasbehållare, till ungefär trefjärdedelar fylld av en färglös vätska. Det var tydligen just det i apoteks- och läkarvetenskapen så betydelsefulla ämnet acqua distillata. Vid sidan av behållaren var anslagen en griffeltavla, betäckt med krumelurer. Herr Malm studerade dem ett par minuter och granskade mätaren på kärlet.
— Mycket riktigt, sade han. Också här har verkligen en åderlåtning egt rum. Det fattas jämt 465 gram.
— Naturligtvis, sade herr Corpwieth.
— Besynnerligt! mumlade han därpå, och ett intensivt tankearbete gav honom för några ögonblick en mogen mans drag. Besynnerligt vad detta förekommer mig bekant! Besynnerligt…
Återfärden medförde den förnyade anblicken av fröken Eva Lindblad, denna gång stötte hon nitiskt i en mortel.
— Blir det piller? sporde herr Corpwieth med intresse.
— Sodapiller I bekräftade hon med ljuv stämma.
— Ur kassan har ingenting försvunnit? frågade herr Corpwieth för formens skull herr Malm, sedan de återvänt till det yttre rummet.
— Nej. Snarare tvärtom.
— Huru så? Ni vill väl inte säga t.ex. att den okände betalat sitt tillgrepp? Att han i så fall vore en monoman, som inte längre får sina recept påtecknade av läkarna och därför…
— Nej. Han har inte erlagt något för kokainet. Men något har han i alla fall lämnat efter sig. Här skall ni få se vad jag fann i kassan i morse.
Herr Malm öppnade kassan, framtog ett recept och överräckte det åt herr
Corpwieth.
Det var en högst vanlig receptblankett. Det som ifyllts på den, tedde sig i stället så mycket mindre vanligt. Det var nämligen inte gjort för hand, eller rättare sagt: inte med bläck, utan med tryckta bokstäver, tydligen klippta ur en tidning.
— Kvällens Pust, fastställde herr Corpwieth efter en granskning av typerna och papperet. Har ni det exemplar av tidningen, som den okände använt?
— Här är det, sade herr Malm sedan han bökat något i apotekets välförsedda papperskorg.
— Bra. Jag skall strax ta och kasta en blick på tidningen. Till en början skola vi emellertid hålla oss till receptet.
Dettas text hade, med de av den okände tillagda partierna, följande lydelse. På frånsidan lästes:
"Coc. 35,0
Cerebr. corpw. excell. ad lib."
På framsidan åter lästes: "Omröres väl. Ord.: Ego. Pris: erl. av d. förlor".
— "Kokain trettiofem gram", interfolierade apotekaren herr Corpwieths lektyr, "av den utmärkte Corpwieths hjärna efter behag".
— "Omröres väl!" fortsatte herr Corpwieth. "Ordinerat av mig. Priset erlägges av den förlorande".
— Ja, det är väl jag det, sade herr Malm. Eller vad skall det betyda?
— Vad det betyder? Det är ju ganska klart. Det är en utmaning. En utmaning riktad mot mig!
— Jag, men…
— … men vem kan väl ha tillåtit sig något dylikt, menar ni. Var god och ge mig tidningen.
Det var en vacker syn att iakttaga den spänstighet som lifvade herr Corpwieth, han fick med ens något av en ädel jakthunds samlade energi i hela sitt väsen. Hans ögon glimmade, läpparna pressades hårt mot varandra, det var styrka i det grepp varmed han fattade tidningen. Till och med den robuste apotekare Malm erfor något som liknade respekt inför dessa uttryck för vilja och intellektuell kraft.
Vem var den okände, som vågat detta oerhörda? se där den tanke, som besjälade herr Corpwieth. Av Nässellövet, Söderholmen och Melónen kunde man i sanning vänta sig vilket vänskapsfullt bovstreck som helst. Teoretiskt taget nämligen, gällde det däremot utförandet, så var det nog deras obenägenhet för "bråk" som tog överhand. Och dessutom, förelåg inte här något som helt enkelt gick over evne för dem? Här dolde sig, i denna affär, ett visst något… Här anades något som… Kort sagt, bakom händelserna i trettonde apoteket stod en personlighet, det var tydligt, och inte tre herrar!
Läsaren har redan kunnat se med vilken snabbhet den Corpwiethiska tanken arbetar. Inom betydligt kortare tid än vi behövt för att nedskriva hans reflexioner, hade han kommit på dem, tänkt dem och avfärdat dem. Herr Malm observerade intet avbrott i hans tidningsstudium.
Detta räckte på sin höjd ett par minuter. En lätt skugga tycktes redan på väg att lägga sig över herr Corpwieths i allmänhet så outgrundliga, man är nästan frestad att säga: så känslolösa drag. Dock, nu kom det åter eld i blicken! På sista sidan stod något att iakttaga. Det var en blyertsanteckning, gjord i marginalen vid Finlands Banks vexelkurser.
Anteckningen hade följande lydelse:
26: 40 15
13200 26400
39: 600
— Det var väl en crownslant och ett halvpundsstycke, som fanns i kassan i dag? frågade herr Corpwieth. Eller fanns det kanske småmynt?
— En crown och ett halvt pund, svarade apotekaren. Femton shillings således.
— Där ser ni, var herr Corpwieths anmärkning.
— Ja, någon engelsman har väl passat på och växlat, sade herr Malm.
Engelskt silver och guld accepteras naturligtvis.
— Ni har rätt, instämde herr Corpwieth. Han har passat på och växlat sig till finskt mynt, han hade tydligen försummat att ta reda på vår banktid och ville inte lämna sig utan mynt till följande dag. Herr Corpwieth grep sin ulster, det var tydligt att han beredde sig till avfärd.
— Vad för något? protesterade herr Malm och det låg ogillande i tonen.
Skall ni ge er av redan? Innan saken är klar!
— Den är klar, var herr Corpwieths lakoniska svar.
— ?
— Just så.
— Vem är således mannen?
— Det är "den okände". Nej, någon annan kan det inte vara, sade herr Corpwieth halvt för sig själv. Skicka räkningen till honom! fortfor han och fattade sin hatt.
— Herr Corpwieth! Nu får det vara nog. Vart är det ni egentligen vill komma? Vem i fridens namn är då den okända?
— Se efter i Storstadstidningens morgondagsnummer. Under rubriken "notabelt besök" finner ni namnet.
Herr Malm föreföll alls icke tillfredställd med dessa upplysningar, och han antog åter, föreföll det herr Corpwieth, en oroväckande likhet med jätten Bumburrifex.
Herr Corpwieth räddade sig genom en hastig flykt.
IV.
Klockan slog tolv, då herr Corpwieth åter höll sitt intåg på Catani. Även en mindre övad iakttagare än herr Corpwieth skulle utan svårighet ha observerat, att den gångna timmen fogat vissa nyanser till situationen. Under vanliga förhållanden hade herr Corpwieth helt säkert icke uraktlåtit att göra de psykologiska studier omständigheterna givit anledning till. Nu däremot existerade för honom blott en enda tanke, det var tydligt, och med den förmåga av koncentration, som utmärker honom, hängav han sig helt åt den.
Utan att se till höger eller vänster strävade herr Corpwieth till sina vänners bord i kakelungsvrån.
Hans uppträdande tycktes väcka sensation i denna krets, som han dock vant vid litet av varje.
Han tog emellertid ingen notis om de tre herrarna, han styrde kurs på den fjärde, den av vars person han en timme tidigare sett skymten av en hand.
— Hälsningar från trettonde apoteket, sade herr Corpwieth lugnt.
Den tilltalade vände sig om med orubblig flegma, och lika flegmatiskt svarade han:
— Well. I'm beaten, I think.
— He is beaten! stimmade herrar Nässellöf, Söderholm och Melón i entusiastisk korus. Sherlock Holmes is beaten!
— Yes, dyre sir! fortsatte herr Corpwieth på engelska. You är bet!
Mr Sherlock Holmes, ty det var verkligen denne store man, reste sig långsamt. Han höll ut sin seniga hand mot herr Corpwieth, som fattade den och tryckte den. Där stodo de båda ovanliga personligheterna ansikte mot ansikte, blickande varandra fast i ögat.
Situationen var egendomlig, ja sällsam; till och med journalisten Bergman tycktes observera, att något ovanligt var på färde: han kallade på herr Wagner, tydligen i och för en rådplägning. Av allt att döma skulle Storstadstidningen komma att få den notis — måhända rent av i form av ett sprittande kåseri — som herr Corpwieth ställt i utsikt för herr Malm.
Herr Corpwieth och Mr Holmes fortforo att blicka varandra fast i ögat.
Herr Söderholm bröt förtrollningen.
— Om, sade han vördsamt (vi återgiva från och med nu samtalet i svensk översättning), herrarna skulle sätta sig!
Mr Holmes bjöd herr Corpwieth sin stol och tillegnade sig från närmaste bord en annan, vars innehavare (det var doktor Fjäderlöf) rest sig för att med sin vis-à-vis utföra den i landet populära förbrödringsceremonin. Där sutto således nu de två gentlemännen och de tre herrarna.
Herr Nässellöf, som fann att herr Corpwieths vänner nyss givit sin tillfredsställelse över dennes framgång ett med hänsyn till deras engelska gästs närvaro alltför oförbehållsamt uttryck, sökte ge samtalet en ny vändning genom att leda det in på en jämförelse mellan den finska och den engelska farmakopén. Dock, det kunde inte undvikas, att tankarna gingo till trettonde apoteket och de med detsamma förknippade händelserna.
Det blev Mr Holmes som upptog den fråga, som innerst inne sysselsatte alla, alla utom herr Corpwieth.
— Min käre kollega, sade han, hur kom ni underfund med att det var jag?
Låt oss höra historien ur er synpunkt.
Mr Holmes tömde sitt whiskyglas — det nionde — och fortfor:
— Det är, som min vän Watson någon gång framhållit, främst av misstagen jag lär mig. Jag är övertygad om, att jag har mycket att lära av er verksamhet.
Herr Corpwieth bugade, det lyckades honom inte helt att dölja den naturliga tillfredsställelse han erfor över dessa smickrande ord. Sherlock Holmes var ju dock den äldre i facket!
— Ja, slutade han om en stund sin korta, sakrika resumé av de läsaren redan bekanta fakta, ni ser att det var en mycket enkel historia. Att den engelska crownslanten i kassalådan härrörde från receptets författare gjordes antagligt genom multiplikationen på det sönderklippta tidningsnumret. Trettiofem gram kokain fyrahundra sextiofem gram acqua distillata, det gör en sjuprocentig kokainlösning! Men vilken engelsman, vem i världen, använder en sjuprocentig kokainlösning till fröjd i dagligt bruk om inte… Herr Corpwieth avbröt sig.
— Gå ni på bara, sade Mr Holmes och vederkvickte sig energiskt med halva innehållet i sitt whiskyglas (det tionde i ordningen). Gå på bara! Tack vare vännen Watson tyckes min tillvaro inte ega några hemligheter för samtiden.
— För en beundrande samtid, skyndade sig de tre herrarna att korrigera den illustre mannen.
— Vidare, fortfor herr Corpwieth, och det var inte svårt att se att han kämpade en fruktansvärd kamp med sin blygsamhet, vidare kunde jag inte underlåta att säga mig, att "stölden" var förknippad med en utmaning och att den, av vilken jag fick mottaga en utmaning, endast kunde vara… den största… d.v.s….
— Kort sagt, jag, ifyllde Mr Holmes.
— Ja, sade Corpwieth.
— Javisst, sade de tre herrarna.
— Jaha, mumlade herr Wagner, som under den sista kvartstimmen strövat omkring i trakten av kakelugnsbordet, och nu med en föga yrkesmässig snabbhet ilade tillbaka till journalisten Bergmans bord.
— Er metod, började Mr Holmes.
— Ni har rätt, inföll herr Corpwieth. Jag vet vad ni ämnar säga. Det var nog inte på den strängaste, logiska deduktionens väg jag nådde resultatet. Jag anade att det var ni som varit framme. Jag kände på mig, att det var ni som var den mystiska fjärde mannen vid detta bord.
— Ni har, sporde Mr Holmes, studerat en viss Bergson, så tror jag han heter?
Herr Corpwieth medgav detta, till uppenbart bekymmer för herr
Söderholm, vars drag fördystrades.
— Jag kunde tro det, fortsatte Mr Holmes. Ni opererar delvis med intuitionen. Ni verkar, ni har i varje fall i denna affär till en del verkat med medel, vilka jag icke utan reservation kan tillerkänna vetenskapligt värde!
Herr Söderholms drag upplystes ånyo vid denna öppenhjärtiga kritik.
— Jag kan inte förneka detta, sade herr Corpwieth öppet. Men vad skall man göra? Det kan inte hjälpas att inspirationen ibland kommer på en, och då kan man inte göra annat än ge sig åt den.
— Ert medgivande hedrar er, sade Mr Holmes. Jag skall å min sida göra en bekännelse. Också jag har begått ett fel i denna affär, ett svårt och oförlåtligt fel.
— Är det möjligt! protesterade herr Nässellöf artigt.
— Jag begick det felet, fortfor Mr Holmes, att underskatta er, bäste
Corpwieth!
Herr Nässellöf, herr Söderholm och herr Melón fattade som på kommando sina glas och höjde dem aktningsfullt mot den store mannen, som på detta sätt utan omsvep erkände ett misstag.
— Och nu, sade Mr Holmes och slog whisky i sitt glas (det tolvte) samt göt några droppar vatten därtill, nu skola vi sända den utlovade rapporten till vår gemensamme vän Redgrave, som med otålighet avvaktar utgången.
Ett postkort anskaffades, och en redogörelse för snilletävlingens förlopp och resultat uppsattes i koncentrerad men för specialisten Mr Richard Redgrave M.A. tillräckligt tydlig form.
— Nej, sade Mr Holmes därpå, besvarande ett förslag som, det måste vi till de tre herrarnas berömmelse framhålla, ingen av dem hade haft den ogrannlagenheten att högt uttala, nej jag tror vi inte sända någon rapport till doktor Watson…
Det lyckades herr Corpwieth att undertrycka ett leende. Han hade intet att dölja för sin eventuella hävdatecknare. Med den överlägsnes ro kunde han motse den skildring, som måhända en gång i framtiden komme att egnas den sublima kraftmätningen mellan tidens tvenne största genier i sitt slag, Sherlock Holmes och Frans Corpwieth.