TIONDE KAPITLET.
Några dagar senare, då intendenten varit ensam ute och seglat för att i hemlighet lägga laxlinor och nu efter att ha försummat middagstimman gick upp från hamnen, hörde han glam och skratt från fruntimrens stugukvist. Utan avsikt att lyssna gick han ditåt, och när han kom till västra gavelväggen, såg han genom stora kammarens tvenne fönster, vilka sutto i stughörnets vinkel, att de båda damerna spisade middag ute och hade en manlig gäst vid bordet. Han tog ett steg framåt och fick syn på fröken Maria, som med blixtrande ögon lyftat ett glas vin för att räcka över bordet till den manliga gästen, av vilken han endast såg ett par breda skuldror. Hastigt kom det för honom, att han förr sett denna gest och detta uttryck i flickans ögon, och han erinrade hennes första uppenbarelse på kobben, då hon bjudit båtkarlen ett glas öl, varvid han tänkt: hon koketterar för drängen! Men han förvånades nu, att han aldrig sett detta uttryck i hennes ögon, då hon såg på honom själv. Skulle hennes blickar endast reflektera hans? Eller dolde hon sitt innersta alltid för honom, som skulle bli hennes offer?
Han betraktade henne en stund, och ju längre han såg, dess mer främmande tycktes uttrycket i flickans ansikte, så främmande, att han blev rädd, såsom då man upptäcker ett bedrägeri av sina närmaste.
— När man får se så mycket, då man är osedd, vad skall man icke då få höra? tänkte han och stannade bakom knuten för att lyssna.
Modren reste sig nu och gick in i köket, så att de båda unga blevo ensamma.
I detsamma sänktes deras röster, och fröken Marias blickar blevo simmiga, under det hon lyssnade till den främmandes med värme uttalade ord:
— Svartsjukan är den smutsigaste av alla laster, och i kärlek finns ingen äganderätt …
— Tack för de orden! Tusen tack! sade fröken Maria och höjde sitt glas, under det hennes ögon fuktades av några halvgångna tårar. Ni är en verklig man, fastän ni är ung, ty ni tror på kvinnan.
— Jag tror på kvinnan såsom det härligaste skapelsen frambragt, det godaste och det sannaste, fortfor den unge mannen med ökad hänförelse. Och jag tror på henne, därför att jag tror på Gud!
— Ni tror på en Gud? återtog fröken Maria. Det visar, att ni även är intelligent, ty det är endast dumheten, som förnekar Skaparen!
Intendenten ansåg sig ha hört nog, och för att i samma drag få se, huru pass stor förställningsförmåga hans utkorade vän för livet kunde besitta, steg han fram helt hastigt, sedan han lagt alla sina ansiktsmuskler tillrätta och antagit ett strålande uttryck, som om han vore hänryckt att få återse den efterlängtade.
Flickan behöll det svärmiska hänförda i sitt ansikte, och med samma eld som den nyss uttalade trosbekännelsen på kvinnan framkallat mottog hon sin fästmans omfamning och återgav den med en kyss, mera brinnande än någonsin.
Därpå föreställde hon skämtsamt assistenten Blom, vilken anlänt redan tidigt på morgonen och vunnit allas hjärtan på skäret, varande en fiskare som ingen.
— Och vi talade just om sillen i Bohuslän då du kom och störde oss! slutade flickan presentationen.
Intendenten lät både lögnen, det farliga ordet »störde» och det utmanande »allas hjärtan», rinna av sig, under det han räckte handen åt en jätteyngling om några och tjugo år, som, saknande större förmåga av förställning, med en brottslings min fattade den räckta handen, framstammande några obegripliga ord.
I detsamma kom modren ut, hälsade sin måg och började ordna på bordet.
Samtalet kom straxt i gång, och fröken Maria, troligen i känslan av att ha ett stöd, började skämta över sin trolovades toalett.
— Den där slöjan, vet du, är dyrbar, glammade hon; du skulle bara ha parasollet med, när du sitter till rors.
— Det kommer, det kommer, svarade intendenten, döljande det obehagliga intryck, som denna exponering inför en underordnad och en främling gjorde på honom.
Assistenten, som redan kände sig över den hänsynsfulle förmannen, men ändock icke kunde underlåta att känna en misstämning i det grymma behandlingssätt han rönte, fattades av ett taktlöst medlidande, och med sina långa finger tummande på floret, som intendenten bar om hatten, sade han:
— Ja, men det är ganska praktiskt, det där! — Och hastigt infallande i den kurtisanta ton, han från första stunden antagit, tillade han: Och om fröken Maria vore lika rädd om sin vackra hy …
— Som ni om era vackra händer! undslapp det flickan, under det hon vidrörde den på bordet vilande handen, som rullade brödkulor, och hon tycktes straxt vara tillbaka i en stämning, vilken fästmannen kunde gissa ha rått hela förmiddagen.
Kännande sig löjlig som den, vilken äter ensam i mättas närvaro, behövde denne hela sin nervkraft att undertrycka den beklämning, som den åhörda konversationen framkallat. — De komplimentera redan varandras kroppsdelar i min närvaro, tänkte han med vämjelse. Men insåg genast, att han vore förlorad, om han visade ett enda tecken till missnöje över detta opassande uppförande, vilket missnöje straxt skulle stämplas som den där smutsiga lasten, han nyss hört omtalas.
— Assistenten har verkligen en ovanligt vacker och om intelligens vittnande hand, sade han, under det han med kännaremin granskade föremålet för hans fästmös beundran.
Men hon, som icke önskat denna överensstämmelse i åsikter, kastade åt sidan och sökte ett nytt hugg åt hans förmenta dumhet.
— Inte kan man tala om intelligenta händer, utbrast hon med ett skratt, som lät något beskänkt.
— Därför begagnade jag också det korrektare uttrycket om intelligens vittnande …
— O, du filosof! hånskrattade flickan. Du drömmer, så du inte ser, att vi ätit opp alla rädisorna för dig.
— Det gläder mig, att det smakat en resande, och jag ser med nöje, att ni förekommit mig i omtanken om hans välbefinnande, sade intendenten tvånglöst. Tillåt mig att hälsa er välkommen, herr assistent, och önska er mycken hugnad av er sejour här i ensamheten. Och nu lämnar jag er i fröken Marias vård; hon kan ge er alla förberedande upplysningar om fiskaffärerna, medan jag går upp och vilar mig. Farväl, min duva, vände han sig till flickan; tag nu hand om den unge mannen och led honom på den rätta vägen. Godnatt, mor lilla, dedicerade han sig till kammarrådinnan och kysste hennes hand.
Hans sortie hade kommit alldeles oväntat, men dess fullständiga motivering och avrundade form utan att lämna efter sig spår av en ovillig sinnesstämning hade räddat honom från protester på samma gång den gav honom sista ordet och ett övertag, som icke var honom unnat.
*
Uppkommen på sin kammare, hann han icke mer än förvåna sig över att »fruktan att förlora» kunnat bibringa honom en sådan otrolig förmåga att förställa sig, undertrycka obehagliga förnimmelser, göra sig hård, förrän han låg på sin soffa med filten över huvudet och sov utan drömmar. När han vaknade efter ett par timmar, reste han sig med ett beslut, som han kände, att han bitit sig fast i för livet: att göra sig fri från denna kvinna.
Men likasom hon genom vanan ätit sig in i hans själ, kunde hon endast på samma väg gnagas ut igen; och det tomrum, han skulle lämna hos henne, måste först fyllas av en annan. Av honom, vars själ tycktes ha satt henne i brand vid första sammanträffandet.
Längre hann han ej, förrän det knackade.
Det var predikanten, som med många ursäkter trädde in och med någon förlägenhet sökte framkrysta, vad han hade att förkunna.
— Har nu intendenten, började han, märkt något likasom att folket här är mindre samvetsgranna.
— Det märkte jag genast, svarade intendenten. Vad är det nu, som hänt?
— Joo, si arbetarne på kapellet säger, att det kommit bort bräder, så att det inte räcker till att få det färdigt.
— Det förvånar mig inte, men vad kan jag göra åt det?
— Jo si, intendenten var ju med och skaffade ihop, vad som skulle vara!
— Det var då det! Nu har jag ångrat det, sedan jag sett, att era predikningar dragit folket från arbetet och indirekt gjort dem till tjuvar.
— Det kan man väl inte direkt säga …
— Nej, därför sa jag indirekt också! Men vill ni ha pengar, så vänd er till annan person. Säg mig en sak: vem är den nya assistenten här?
— Jo, han har varit sjökadett, sägs det förstås, och nu ska han lära på fiske, efter som hans far är rik, sägs det, förstås.
Intendenten hade satt sig vid fönstret, när samtalet började, och åsåg, huru fröken Maria och assistenten kastat varpa. Han hade även sett, huru hennes klädning lyftats framtill varje gång hon lutade sig bakåt för att bränna den andres boll. Nu såg han, huru assistenten skämtsamt lutade sig neråt, när klädningen for upp, liksom med gest och min antydande, att han såg något.
— Hör nu, upptog han; jag har tänkt länge på, att här skulle vara till stort gagn för folkets ekonomiska bästa, att det fanns en handelsbod, så att mänskorna sluppo ro till staden för att handla, och möjligt vore också, att handelsmannen kunde förskottera dem varor, mot att han avsatte deras fisk. Vad säger herr Olsson om det?
Predikanten strök sitt långa hakskägg, under det hans ansikte uttryckte en hop skiftande begär och vaggande meningar.
Intendenten såg nu genom fönstret, huru assistenten äntrat utkiken och bröt sig ut på armarne, under det fröken Maria klappade i händerna nedanför.
— Jo, säg, herr Olsson, om man kunde få en handelsbod här, skulle det ju icke göra annat än gott.
— Men si, kommunalen tillåter det nog inte, om inte man fick en handelsman, som man kunde lita på, jag menar en person, som …
— Vi tar en andligt sinnad och låter andel i vinsten gå till kapellfonden, så få vi både kommunen och stiftelsen på vår sida.
Nu klarnade det i ansiktet på predikanten:
— Ja, på sådant vis skulle det kunna gå för sig!
— Ja, tänk på saken och sök att få någon lämplig person, som inte skinnar folket och inte gör kyrkan orätt. Tänk på det så länge. Nu till en annan sak. Jag har tyckt mig märka, att sedligheten står något lågt här på skäret. Har herr Olsson sett eller misstänkt, att det inte hänger rätt tillsammans nere hos Vestmans?
— Hm! Ja, det sägs, förstås, att det ska vara något, men det vet man inte! Och jag tror inte, man kan lägga sig i’et!
— Säger ni det! Men jag undrar, om man inte borde i tid inskrida, innan de själva röja sig, ty sådant brukar sluta illa härute!
Predikanten syntes inte alls vilja röra i saken, antingen han icke ansåg det vara något att tala om, eller han ej ville stöta sig med folket. Dessutom tycktes hans sjukliga utseende upptaga hans tankar på egna lidanden, varför han i en tvär vändning framdrog sitt egentliga ärende.
— Jo, och så skulle jag vilja fråga, om intendenten hade något att ge mig in, för jag har visst gått och fått frossan härute i fukten.
— Frossan? Låt mig se!
I en ögonblicklig ingivelse och utan ett ögonblick glömma, att det var en fiende, som utmanat, undersökte intendenten patientens puls, såg på tungan och vitögat samt var färdig med sin ordination.
— Har ni dålig kost hos Ömans?
— Ja, nog är den eländig, svarade predikanten.
— Ni har svältfrossan och skall få kost från mitt bord. Ni har väl avsvurit allt starkt också?
— Det vill säga, nog dricker jag öl …
— Ja, här har ni kinapreparat att börja med, som ni skall taga tre gånger om dagen. När det blir slut, så säg mig till.
Därmed överlämnade han en butelj kinabitter, fattade predikantens hand och sade:
— Ni skall inte hata mig, herr Olsson, ty vi ha stora gemensamma intressen, fastän vi gå olika vägar. Kan jag vara er till någon tjänst, så är jag redo, när ni behagar.
Ett så enkelt medel som litet skenbar välvilja var nog att förvända synen på den enkla mannen, så att han trodde sig ha fått en vän. Med uppriktig rörelse räckte han sin hand och framstammade:
— Ni har gjort mig ont en gång, men Gud haver vänt det till godo; och nu säger jag tack för allt och ber intendenten icke glömma det där med handelsboden och kommunalen.
— Det ska jag visst inte glömma! avslutade intendenten och gjorde en åtbörd till avsked.
Efter att ha samlat sig ett ögonblick gick han ner på backen för att uppsöka assistenten, vilken han fann inbegripen i en fäktövning med fröken Maria, vars handlove och överarm han gjorde sig stor möda att bibringa den nödiga böjligheten till en vacker gardeställning.
Intendenten bad, efter en komplimang, om ursäkt, att han störde, men måste tala vid assistenten om dennes boställslägenhet.
— Här finns ingen annan kammare ledig på hela skäret utom vindsrummet ovanpå damernas, sade han med en djärvhet, som om han gjort alla ansträngningar att finna en annan.
— Nej, det går inte an! utropade fröken Maria.
— Vad för slag? gendrev intendenten. Vad skulle det vara för hinder? Det finns bara det rummet, så vida inte herr Blom skulle få mitt, och då måste jag bo i samma hus som damerna och det går då säkert inte an.
När det icke fanns annat val, blev saken avgjord, och assistentens packning blev buren opp.
— Men nu kommer allvaret! fortfor intendenten, sedan det blivit lugnt igen. Strömmingen har kommit, och om åtta dagar börjar fisket. Därför måste assistenten genast, i natt helst, medan den här vinden står, ge sig ut med skötarna och försöka drivfisket, som han känner.
— Får jag följa med? tiggde fröken Maria, härmande ett barns gnällande stämma.
— Visst får du det, min ängel, svarade intendenten, om herr Blom inte har något emot det. Men ni får ursäkta, att jag lämnar er ensamna nu, ty jag måste skriva rapporter hela natten. Klockan ett måste ni vara ute. Ni kan ta kaffepannan med er.
— Å så roligt, så roligt! jublade flickan, som tycktes ha blivit tio år yngre.
— Och nu går jag att låta ställa båt och skötar i ordning. Pass sen på och lägg er tidigt i kväll, så att ni inte försover er.
Därmed gick han, förvånad över den otroliga säkerhet, varmed han genomdrev sin vilja, sedan han övergivit ett omöjligt försvar och gått över till anfall.
För första gången trädde han in hos den fientlige storfiskaren Öman.
Han märkte straxt, att där rådde köld och motvilja, men han gav sådana bestämda frågor och befallningar, att allt böjde sig. Inlade några vänliga spörsmål om barnen; lovade, att det snart skulle bli bättre tider på skäret, och åtog sig all risk; kastade fram ett ord om handelsboden; uppmanade folket hålla tunnor och salt i beredskap, och om de icke hade pengar att köpa med, skulle de få förskott. Han gick ut som allas vän och måste lova att straxt sända ner några starka droppar åt gubben, som gått och blivit kall.
Därpå gick han ner till sjöbodarne och utsåg ett varp skötar med styva vakare och starka strängar. Granskade den bästa båten och utkommenderade två duktiga pojkar.
När han slutat det förberedande arbetet, ringde det till kvällsvard nere i damernas stuga.
Vid aftonbordet språkade han vid modren, under det de unga, som han numera kallade dem, åto varann med ögonen, gnabbades och knuffades, som om deras kroppar omotståndligt dragits till varandra.
— Skall du lämna de två ensamma så där? viskade modren till honom, när han sagt god natt för att gå upp till sig.
— Varför inte? Visar jag mig missnöjd, så blir jag löjlig, och visar jag mig inte missnöjd …
— Så blir du ändå löjligare!
— Alltså: i vilket fall som helst. Likgiltigt således, huru jag ställer mig! God natt, mor!
ELFTE KAPITLET.
Det hade regnat i åtta dagar efter första försöket med drivgarnen, vilket avlupit utan annat resultat än en liten scen mellan de förlovade. Intendenten, som mycket väl visste, att ingen fisk var att få, då han med avsikt vilselett de unga, hade gått ner till stranden för att mottaga de hemvändande och därvid blivit titulerad idiot av sin fästmö, vilken var alldeles förstörd av nattvak. När båtkarlarne därvid grinat i smyg, hade assistenten, som fruktat en storm, gått emellan med ett skämt. Vid middagsbordet hade gycklet med det nya fisksättet antagit större dimensioner, och intendenten hade spelat djup förkrosselse, så att herr Blom flera gånger ansett sig skyldig taga honom i försvar på ett ytterst sårande sätt.
Regndagarne hade sedan hållit sällskapet instängda, varvid ett ytterst intimt samliv utvecklat sig nere i damernas stuga, där assistenten infört bruket att läsa högt ur svenska skalder. Intendenten hade först hört på, men slutligen dragit sig tillbaka med förklaringen, att den svenska poesin vore skriven för konfirmander och damer och att han väntade, tills det komme en skald, som skrev för män. Han hade då vid gemensam omröstning förklarats opoetisk, varmed han var nöjd, då detta befriade honom från skyldigheten att vara närvarande vid seancerna.
Regnvädret hade även kommit arbetet på kapellet att avstanna, och arbetarne sutto inne i stugorna och bjödo på brännvin till det kaffe de kunde erhålla.
Kolportören, som icke kunde samla folket ute på backen, gick de första dagarne omkring i köken och ville läsa ur boken, men mottogs med likgiltighet och råkade i tvist med arbetarne, som mest voro fritänkare. Därpå hade han dragit sig tillbaka på sin kammare, förklarat sig sjuk och skickat efter kinapreparat hos intendenten, sedan hans butelj var tömd. Plötsligen hade han försvunnit och uppgavs ha rest med en ångare in till staden.
Nu hade han aftonen förut återkommit till skäret, utföljd av en mansperson, som han kallade sin bror och vilken medförde en båtlast diverse varor, mest öl, som uppackades i en sjöbod, i vars öppna dörr en bräda på två tunnor fick tjäna som disk, sedan kommunalen medgivit öppnandet av handelsbod.
Under de sista dagarne hade fiskarfolk börjat samlas från öarne inåt land. Och nu öppnades sjöbodar, där hela familjer inhystes; stugorna fylldes med släktingar och bekanta, och på hela skäret rådde ett liv, som bjärt avstack mot den vanliga ensligheten.
Som skäret med fiskvatten tillhörde enskild person oppåt landet, betalade varje båt en viss avgift, vilken skulle upptagas av en ditsänd rättare. Med denne hade intendenten straxt råkat på dålig fot, då han ville tala om drivfisket, vilket skulle ha till följd grynnornas övergivande och därmed vattenörets upphörande. Men även denna till utseendet ogynnsamma omständighet hade han förstått att begagna till sin fördel, ty rättaren, som av motståndet mot det nya drevs att medelst brännvin göra propaganda för det gamla, skulle därigenom mot sin vilja komma att bilda den dunkla bakgrunden, mot vilken drivfiskets verkan skulle taga sig desto ståtligare ut. Och han var fullkomligt viss på sin seger, efter det att han vid alla tider på dygnet tagit vattenprov, draggat, pimplat och med sin sjökikare undersökt djupen för att få reda på, var stimmen gingo.
Alla dessa detaljer hade emellertid intet annat intresse för honom, än att de tjänade till att gymnastisera hans energi för kommande strider, att återgiva honom denna känsla av makt, utan vilken ingen kan leva, som äger ovanliga krafter, vilka lätt gå förlorade, om de ej brukas.
Och under tiden, som förflutit sedan assistenten anlänt, hade det dagliga översitteriet från de ungas sida så småningom vant honom in i den underlägsnes roll, att han höll på att leva sig in i densamma, helst han ej ville bryta själv, utan funnit nödvändigt att framkalla brytningen från hennes sida. Mellan de båda unga förefanns nämligen en fullständig sympati på alla punkter, och han hade åsett, huru den mogna kvinnan strax befann sig i nivå med den omogne mannen, vars alla ofullgångna tankar, alla improviserade meningar antogos som höjden av visdom. Och varje hans försök att bemöta en dumhet strandade mot deras oförmåga att sammanhålla lederna i ett resonemang, då de uteslutande tänkte under inflytandet av driften att få äga varann. Att upptaga någon konkurrens i akrobatfärdigheter eller lovsånger över det lägre könet ville han ej, ty det låg just i hans avsikter att bli utstucken och få ett kapitalt slut på ett band, som hotade hela hans framtida tillvaro. Och denna biandri, i vilken han levde, då han på de få ensliga stunderna med sin fästmö endast fick emottaga reflexerna från den andre, känna likasom dennes ande på hennes läppar, höra dennes barnsligheter återljuda från hennes mun, allt detta hade slutat med att ingiva honom vämjelse för ett förhållande, som erinrade om ett ménage à trois.
Den unge mannens inbilskhet hade heller inga gränser, och han hade fallit i den vanföreställningen, att han var över intendenten, därför att han var al pari med fröken Maria, vilken åter gav illusion av att vara över intendenten, enligt den mycket riktiga formeln: om A är större än B, och C är lika stor som A, så är också C större än B — utan att dock först undersöka, om A verkligen var större än B.
Aldrig hade han trott, att han en gång skulle finna ungdomens hemlighet så lagd i öppen dag, som han här fick den till skänks på en bricka; och hur väl han kände igen sig själv från det tillryggalagda stadiet.
Hur hade han inte gråtit av hunger och brunst? Erfarit weltschmerz av avund mot de äldre, som redan vunnit vad han eftersträvade och nu lågo och tryckte över honom, och varigenom hans sympati för alla förtryckte och små blivit väckt. Denna oförmåga att bedöma sina krafter, beroende på antecipationer av det, som skulle kunna uträttas i det långa livet, om man tänkte sig detsamma koncentrerat i en enda handling! All denna sentimentalitet, som endast härrörde från otillfredsställda drifter. Detta överskattande av kvinnan, då ännu barnkammarminnena av modren lågo friska. Dessa den ännu mjuka hjärnans slappa halvtankar under trycket från blodkärl och testiklar.
Han kände till och med igen dessa ansatser av gott förstånd, som under form av primitiv, djurisk list och skyende av öppna medel så ofta trodde sig vara högre klokhet, men endast var rävens enkla försök att vara knepig, och som därför var förvillande lik den berömda kvinnolisten, prästlisten, advokatknepet.
Den unge mannen hade nämligen även försökt sig på att anställa tankeläsningar på intendenten, därmed röjande, att han trodde det denne bar på några farliga hemligheter, efter som han var olik andra människor. Men därvid hade han burit sig så klumpigt åt, att intendenten fått reda på allt vad man tänkte och talade om honom nere hos damerna, och i stället för att ge en enda upplysning hade han med sina svar så mystifierat den unge mannen, att denne börjat tvivla om, huruvida rivalen var ett dumhuvud eller en demonisk natur. Med demonisk menade han en medveten person, som under sken av den största naivitet handlade med full beräkning, alltid vaken och ledande människors öden efter sina planer. Och när begreppet beräkning, vilket var en dygd, alltid hade en dålig bemärkelse hos de unga, vilka icke kunde beräkna en handlings följder, så antog hans avund den underlägsnes lidelsefulla lust att få draga ner och trampa under fötterna.
Så stodo sakerna, när den stora dagen var inne, då skärkarlarnes hela tillvaro under den stundande vintern skulle avgöras.
*
Augustiaftonen hängde sängvarm över skäret, vars alla klippor och stenar voro ljumma, ännu sedan solen gått ned, så ljumma, att daggen icke kunde fälla på dem. Havet bredde sig slätt och lavendelgrått därutanför, där fullmånen kopparröd krängde sig upp och just nu halvskymdes av en brigg, vilken tycktes segla mitt på drabantens mare serenitatis. Närmare stranden syntes alla de utlagda skötvakarne ligga i rader som skaror av sjöfåglar gungande på dyningen.
Och medan folket väntade ut morgonens inbrytande för att vittja, hade de lägrat sig i stränderna kring upptända eldar med kaffepannor och brännvinsflaskor. I sjöboden, där handelsmannen sålde öl, hade predikanten intagit en plats bredvid brodren för att gå honom till handa vid den starka trafiken, och med ett blått förkläde om livet sågs han draga upp ölbuteljer likt en gammal, van krogvärd.
Intendenten, som gått ut för att observera strömsättning, temperatur och barometerstånd, vandrade nu i sandstranden för att vila sina tankar. Här och där stötte han opp ett par, som sökt ensamheten. Deras obegripliga naivitet i uppförandet gjorde, att han endast vände dem ryggen med löje och vämjelse. Kommen längre ut på udden, klättrade han ut för klipporna för att finna sin sittplats, där han brukade meditera. Det var en av vågorna fullkomligt glattslipad länstol, vilken ännu var ljum som en kakelugn av dagens brännande sol.
Han hade suttit en stund och låtit halvsöva sig av dyningens suckar, då han hörde sanden frasa nedanför i sjökanten. Det prasslade i den torkade tången, och han såg assistenten och fästmön komma sakta vandrande med armarne om varandras liv. De stannade mellan den osynlige åskådaren och mångatan på vattnet, så att han kunde se deras gestalter teckna av sig så skarpt, som om han haft dem mellan mikroskopets objektiv och brännspegeln. Och han såg nu med antipatiens skärpta blick hennes rovfågelsprofil luta sig mot den andres stora aphuvud med de ofantliga kinderna, utan bruk för andra än trumpetblåsare, och denna toppiga, smala huvudskål utan panna. Han observerade nu de överflödiga köttmassorna i mannens gestalt, vars oädla linjer med alltför stora höfter påminde om en kvinna likasom den farnesiske Herkules. Ett manligt ideal från halvdjurstiden, då näven ännu rådde över stora hjärnan, vilken ej var färdig.
Kränkt, såsom om han ingått en förbindelse med en centaur, kännande sin själ besvågras med en nedgångstyp, stående inför början till ett brott, som, fullbordat, skulle förfalska hans släktledning för alla kommande tider, som skulle narra honom att offra sitt enda liv för en annans barn, på vilket han skulle slösa sina bästa känslor och sedan, en gång fastvuxen vid detsamma, släpa sin förnedring som en black om foten utan att kunna bli fri. Svartsjukan, »denna smutsiga last», vad var den annat än den friska, starka släktinstinktens fruktan att bli hindrad i sin lovvärda egoism att fortsätta det bästa hos individen? Och vem saknade denna sunda passion annat än den sterile familjesutenören, hustrukopplaren, den svage narren, cicisbeon, gynolatern, som trodde på platonisk kärlek?
Han var svartsjuk, men när första harmen lagt sig över skymfen, vaknade ett ohejdat begär att äga denna kvinna utan att äkta henne. Stridshandsken var kastad, friheten i valet var proklamerad, och han kände lust att upptaga striden, bryta bandet och framträda som älskare för att med vunnen seger kunna gå lugn vidare i medvetandet om, att han icke var den av naturen vanlottade, som blivit undanstucken i kärlekskampen. Här var ju icke längre frågan om en ärlig tävlan med lojala medel utan en lömsk strid mellan inbrottstjuvar. Den utmanande hade valt det simpla vapnet dyrkar, och kampen gällde stöld! Med en kvinna som pris försvunno alla betänkligheter. Djuret hade vaknat, och de vilda instinkterna, som dolde sig under kärlekens stora namn, rasade som lössläppta naturmakter.
Han gick oförmärkt upp från sin klippa och styrde stegen hem för att ordna sina öden, som han kallade det.
TOLFTE KAPITLET.
Det rådde en dov tystnad på skäret vid sjutiden följande morgon, ty grundfisket hade slagit fel av alla de anledningar intendenten uppgivit. Nedslagna sutto skärkarlarne i sina båtar och redde ut skötarne, då och då plockande en ensam strömming, som kastades i land.
Trafiken vid handelsboden hade avstannat med den sjunkande krediten; predikanten hade avlagt sitt blåa förkläde och med boken i handen samlat en liten krets av förtvivlade kvinnor omkring sig i en stuga. Med en obegriplig, men icke ovanlig logik hos hans klass talade han om, huru Jesus bespisade femtusen män med fem bröd och två fiskar. Det fanns ett ungefär à propos för så vitt som i föreliggande fall det fanns många munnar och få fiskar, men huru dessa skulle mätta så många, det kunde han icke angiva. När det nu icke fanns någon hjälp, måste han försöka en förklaring, varför undret icke mer kunde ske, och han sökte orsaken i den rådande otron. Om de bara hade tro som ett senapskorn, skulle underverket upprepas. Och tron kunde endast fås genom bön.
Därför uppmanade han församlingen att bedja.
Ehuru ingen av de närvarande trodde på underverket med de två fiskarne, som de flesta aldrig hört talas om, emedan de icke läst den historien, följde de exemplet och upprepade bönen Fader vår, den de hjälpligt lärt sig vid nattvardsläsningen.
Men när de kommit halvvägs, stördes de plötsligen av ett sorl nerifrån hamnen. De som sutto närmast fönstret sågo nu en skötbåt, som just strök ner råseglet, komma in till bron. I fören stod fröken Maria med fladdrande hår under den skotska blåa mössan, och vid roret satt assistenten svängande sin hatt till tecken av framgång. Båten var överlastad med skötar, genom vilkas mörka maskor glittrade fisk vid fisk.
— Kom hit, ska ni få strömming! utropade flickan med segrarens frikostighet.
— Bara jag får den uppmätt först, skall folket få den, invände intendenten, som från sitt fönster observerat båtens hemkomst och därför infunnit sig för att se resultatet av sina arbeten.
— Vad skall det vara till? invände fröken Maria med icke litet översitteri.
— Det skall vara till statistiken, min nådiga, svarade intendenten utan ett tecken till förargelse, då han visste, att utgången av fisket berott på de upplysningar han meddelat, grundande sig på ström, djup, vattentemperatur och bottenförhållanden.
— Du med din statistik, skämtade fröken Maria med ett uttryck av djupaste förakt.
— Tag den då, men låt mig bara veta efteråt hur mycket det blev, avslutade intendenten diskursen och gick upp till sig.
— Han är avundsjuk på oss, anmärkte fröken Maria till assistenten.
— Kanske svartsjuk? menade denne.
— Det kan han visst inte bli, replikerade flickan halvhögt likasom för sig själv, därmed givande ifrån sig den sedan flera dagar dolda förargelsen över sin fästmans otroliga likgiltighet gentemot rivalen och vilken hon tog som en sårande tvärsäkerhet på hans förmåga att fängsla.
Bönemötet hade blivit upplöst, och allt skärgårdsfolk samlades kring den hemkomna skötbåten.
— Ja, si fröken är då en riktig karlakarl! smickrade predikanten, passande tillfället att så ut ett litet oenighetsfrö, som han trodde.
— En sittande kråka, den får inte, den, gycklade uppsyningsmannen.
— En på soffan liggande, menar han, viskade assistenten till fröken Maria.
Flickan svällde av berömmet, utdelande fiskarne med fulla händer åt de på bryggan stående, som aldrig tröttnade att utbrista i lovord och välsignelser över den räddande ängeln.
Men det var icke tacksamhet för undfången välgärning, som framkallade dessa vackra rörelser, utan det var ett innerligt behov att få slippa giva sig själva orätt gentemot intendenten, med vars fiske de gycklat. Det var baksidan av ett hat mot den verkliga välgöraren, för vilken de icke ville böja sig i tacksamhet.
När fisken var urtagen ur näten och fördelad bland de fattigaste, befanns den uppgå till tio tunnor, vilka genast inköptes av handelsmannen och nersaltades. Pengarne förvandlades straxt i kaffe, socker och öl. Ty sin egen vinterströmming antog man med lätthet kunna taga ur sjön, sedan fröken Maria meddelat alla upplysningar om sättet att gå till väga vid det nya drivfisket.
*
När intendenten kom upp på sitt rum, fann han ett brev, som en hemvändande vaktmästare medfört. Det innehöll en inbjudning till intendenten och hans fästmö att hedra officerarnes bal ombord på korvetten Loke, som skulle ankra innanför skäret klockan åtta på samma dags afton.
Han insåg genast, att ögonblicket var inne att göra slut på förbindelsen, ty att nu föra ut en annans mätress i societeten och föreställa henne som sin blivande hustru ville han naturligtvis icke. Därför sköt han av sig förlovningsringen, inlade den i det brev, som han natten förut komponerat till kammarrådinnan och i vilket han med förtvivlans starkaste uttryck beklagade, att hans förbindelse med fröken Maria måste taga slut, emedan ett äldre band, som han lättsinnigt knutit med en kvinna, vilken fött honom barn, nu uppträtt med lagliga anspråk, vilka, om de ej kunde tvinga till äktenskap med den kärande, dock ägde makt att hindra föreningen med en annan. Som gentleman, men utan att vilja såra, förklarade han sig beredd att bistå den så oskyldigt förorättade och kanske i trångmål försatta flickan, både vad räddandet av hennes heder och hennes subsistens angick.
Denna dikt hade han ansett vara den enda möjliga utväg till en brytning, då den skyddade båda parternas heder, mest dock flickans, och måste verka oemotståndligt utan hopp om reparation, som ett oundvikligt öde.
När han förseglat brevet, visslade han på sin ordonnans, lämnande skrivelsen med tillsägelse, att den skulle bäras ner till kammarrådinnan.
Därpå tände han en cigarrett och ställde sig i sitt fönster för att se, huru skottet skulle ta. På förstugukvisten stod den gamla frun och skakade en sängmatta, då karlen stannade för att avlämna brevet. Hon mottog det med någon förvåning, som ökades, då hon med vänstra handen klämde på kuvertet för att undersöka, vad detta kunde innehålla. Därpå vände hon sig om och gick in i stugan.
En stund därefter syntes fröken Marias figur röra sig fram och åter bakom gardinen i matsalen. Hon tycktes gå häftigt fram och åter, stundom stannande och gestikulerande med armarne, som om hon ville försvara sig mot förebråelser, vilka slungades emot henne.
Detta räckte omkring en timme, varefter hon syntes ute på förstugukvisten, kastande en hämdfull blick upp emot intendentens fönster. Därpå vinkade hon åt assistenten, som syntes komma ifrån hamnen.
Sedan de båda gått in i stugan och varit osynliga en halv timme, visade de sig åter och gingo in i vedboden, varifrån de buro ut en koffert och en kappsäck.
Man hade således tagit sitt parti och insett, att ett kvardröjande på skäret var omöjligt.
Om en stund uppträdde assistenten ånyo, denna gång medförande sin egen kappsäck, vilken intendenten igenkände på dess mässingsbeslag.
Snart infunno sig stugans värdfolk med tjänare, och hela huset tycktes vändas opp och ner.
Framåt middagen, sedan intendenten tillbragt sina timmar med läsning, såg han assistenten och fröken Maria utträda på förstukvisten, inbegripna i ett livligt samtal, vilket blev allt livligare och åtföljt av gester, som antydde ordväxling.
— De ha kommit långt, de där, efter som de gräla redan, tänkte intendenten.
*
På eftermiddagen fördes den gamla frun och assistenten på lotsbåten till en ingående ångare. Varför fröken Maria stannade, kunde han icke riktigt fatta. Kanske ett hopp om återförening, kanske ett behov av att visa sitt trots eller måhända något annat.
Hon satte sig emellertid vid ett fönster, så att hon kunde ses ifrån tullstugan. Och där blev hon mest sittande; ibland trummande på rutan, ibland läsande i en bok och då och då förande näsduken över ansiktet.
Vid sjutiden på aftonen syntes korvetten ånga upp ifrån Landsortsleden och gick straxt därpå till ankar mellan Norsten och Österskären. När den signalerade lots med ångvisslan, hade flickan rest sig och gått ut för att se efter, vad som var å färde. Och när hon nu stod på backen, betraktande det granna fartyget, som var smyckat till fest med flaggor på alla lejdare och med kulörta tält över mellandäcket, kunde intendenten se huru hon blev fascinerad av den lockande synen. Hon blev stående med händerna på ryggen i en fadd gest, tills vinden förde tonerna av en festmarsch fram till skäret, då hennes fötter först började röra sig på stället. Sakta böjde sig den smärta kroppen framåt, som om den drogs av musikens toner, och så, på en gång, föll hela gestalten tillsammans, händerna betäckte ansiktet, och flickan störtade in i stugan igen, med förtvivlan, likt ett barn, som gått miste om ett påräknat nöje.
Intendenten klädde sig nu till balen; på den svarta doktorsfracken hängde han sina sex ordnar i miniatyrformat på en kedja och påtog sitt armband, vilket han ej burit sedan förlovningsdagen.
När han slutat sin toalett och han ännu hade en timme kvar, innan båten skulle hämta honom, beslöt han att göra en avskedsvisit hos fröken Maria, mest därför, att han icke ville bli misstänkt för feghet, men även därför, att han längtade få pröva sin makt över egna känslor. När han kom in i förstugan, gjorde han buller för att flickan skulle få tid att posera och för att han av posen skulle kunna veta, varför hon stannat och vilka avsikter hon hade.
Han trädde in efter att ha knackat och fann fröken Maria sittande med en sömnad, något som han aldrig förr sett henne hantera. Hennes ansikte uttryckte förkrosselse, ånger, ödmjukhet, ehuru det ansträngde sig att se likgiltigt förnämt ut.
— Tar ni emot, fröken Maria, eller skall jag gå? började intendenten. Och han kände åter detta oförklarliga behov att lyfta henne över sig som kvinna, när hon uppträdde med kvinnans attributer och lutade sig upp mot honom, lika livligt som han eljes erfor en okuvlig lust att slå ner henne, när hon kom med manliga anspråk och åthävor. Och i denna stund föreföll hon honom så skön, som han icke sett henne på mycket länge, så att han gav vika för sina känslor, och utan att göra motstånd öppnade han sig.
— Jag har gjort er sorg, fröken Maria …
När hon hörde de mjuka tonfallen, rätade hon straxt på sig och bet:
— Men ni var för feg att säga mig det själv.
— Hänsynsfull, fröken Maria! Jag har inte så lätt som ni att slå folk i ansiktet. Och ni ser ju, att jag har mod att visa mig, likasom ni att ta emot mig.
Det sista var tvetydigt med avsikt att få höra, om hon trodde på hans motiv till brytningen.
— Trodde ni, att jag fruktade er? frågade hon och tog ett kast med nålen.
— Jag visste ju inte, hur ni skulle upptaga min förklaring, oaktat jag trott mig se, att den ej kunde vålla er någon svårtröstad sorg.
Det låg något i ordet svårtröstad, som tycktes sticka flickan likt en allusion på den unge tröstaren, men ingen syntes ha lust att röja sig, den ena fruktande att visa svartsjuka, den andra ängslig att få höra, om han sett något.
Flickan, som suttit över sitt arbete, såg nu upp för att läsa ansiktsdragen på sin motståndare och bemärkte med en förundran, som hon ej kunde dölja, de många ordnarne på frackens uppslag. Och med en barnslig elakhet, som endast dolde avunden, gäckade hon:
— Så fin ni är!
— Jag skall på bal också!
Det röck i flickans ansikte, röck så förfärligt, att intendenten kände reflexen av hennes smärta och fick fatt i hennes hand i samma ögonblick, som hon brast ut i en förfärlig gråt. Och när han lutade sig emot henne, smög hon sitt huvud mot hans bröst och grät, så att hon skakade som i feber.
— Barn, du! pjollrade intendenten.
— Ja, jag är ett barn! Därför skulle du haft överseende med mig! snyftade flickan.
— Hör du! Hur långt skall man ha överseende med ett barn?
— I oändlighet!
— Nej! Det har jag inte hört! Det finns en alldeles bestämd gräns, där självsvåldet närmar sig den brottsliga handlingen.
— Vad menar du?
Och nu flög hon upp.
— Du vet, vad jag menar; det ser jag, svarade intendenten, som åter var ute ur förtrollningen, så snart hon blev hård, ty då blev hon ful i samma ögonblick.
— Svartsjuk, alltså! hånade flickan, som trodde sig ha fångat honom.
— Nej, ty svartsjuka är en obefogad misstanke, stundom ett försiktighetsmått; men mina farhågor ha visat sig vara grundade. Alltså icke svartsjuk!
— Och på en pojke! En valp, som du står så högt över, gick flickan på utan att upptaga förklaringen i kalkylen.
— Desto nesligare för dig!
— Det var således osanning hela historien, kastade hon åt sidan för att icke träffas av skymfen.
— Från början till slut! Men jag ville icke göra din mor sorg och dig själv skam! Förstår du den finkänsligheten?
— Jo, jag förstår! Men jag förstår mig inte själv!
— Det skulle jag kunna göra, om du gav mig del av ditt föregående liv!
— Mitt föregående liv! Vad menar du?
— Det finns alltså ett föregående i ditt liv! Det var det jag alltid misstänkte.
— Du tillåter dig insinuationer …
— Som det inte mera kommer mig vid, vem du är eller vad du varit, så … Nu måste jag säga farväl! avklippte intendenten, då han såg en kanoniär komma gående ute på backen för att hämta honom.
—Gå inte ifrån mig ännu! bad flickan och fattade hans hand, seende in i hans ögon med drunknande blickar. Gå inte bort, ty då vet jag inte, vad jag gör.
— Varför pina oss längre, då skilsmässan är oåterkallelig?
— Vi ska inte pina oss! Du ska stanna hos mig till kvällen, så att vi få tala, innan vi skiljas. Jag skall berätta dig allt vad du vill veta, och sedan skall du döma mig på annat sätt.
Intendenten, som av dessa uttalanden trodde sig veta allt och nu var viss på, att han undgått den olyckan att kedja vid sig en eller fleras älskarinna, hade nu fattat sitt beslut. Han gick fram till fönstret, avfärdade kanoniären med beskedet, att han skulle komma senare med egen båt.
När detta var gjort, satte han sig ner i soffan för att få konversationen i gång.
Men sedan flickan blivit befriad från sin oro, föll hon tillsammans och blev fåordig, så att slutligen fullkomlig tystnad uppstod. Man hade ingenting att säga varandra, och fruktan att stöta upp ovädersfåglar pressade alltmera ner stämningen, så att tråkigheten grinade emot dem.
Intendenten började tumma på böckerna, som lågo kvar på divansbordet, och fick ögonen på en bok, som var påskriven med assistentens namn.
— Ett ungt fruntimmers historia, tror jag! Har du läst den? frågade han.
— Nej, jag har inte hunnit ännu! Vad är det med den boken?
— Jo, den har sin märkvärdighet, emedan den är skriven av ett fruntimmer och ändock är uppriktig.
— Så! Vad handlar den om då?
— Den handlar om den fria kärleken. Det är en ung vetenskapsman, som förlovar sig med en fördomsfri flicka. Och under det han är på en expedition, skänker hon sig åt en artist för att sedan gifta sig med sin fästman.
— Nåå? Vad säger författarinnan om det?
— Det skrattar hon åt, förstås.
— Fy! sade flickan och reste sig för att ta fram en butelj vin.
— Varför det? Ingen äganderätt i kärlek! Och fästmannen var tråkig, för övrigt, åtminstone i hennes sällskap, om man får döma av skildringen i boken.
— Nu börja vi på att bli tråkiga också, avbröt fröken Maria, i det hon fyllde glasen.
— Vad ska vi roa oss med då? frågade älskaren med ett cyniskt leende, som ej kunde missförstås. Kom och sätt dig här hos mig.
I stället för att bli sårad av den brutala tonen och gesten, varmed uppmaningen beledsagades, tycktes flickan med en viss beundran se upp till den man, vilken hon förut nästan föraktat för hans alltför aktningsfulla bemötande.
Skymningen hade fallit, och månen i första avtagandet kastade endast en gulgrön strimma in på golvet, silhuetterande balsaminens skugga.
Genom det öppna fönstret trängde dämpade toner från första valsen, Balens drottning, som en förebråelse, en hälsning från det förlorade paradiset och på samma gång underhållande hoppet att icke allt var slut.
Och i hoppet att binda honom genom minnet av den högsta sällheten gjorde hon det sista medgivandet efter en stormande kärleksförklaring från hans sida.
TRETTONDE KAPITLET
Tre dagar senare landsteg intendenten på Österskären efter att ha uppehållit sig på Dalarö. När han fått veta, att fröken rest för att icke mera återkomma, kände han en obeskrivlig lättnad, såsom om luften blivit högre och renare. Och uppkommen på sitt rum, lade han sig för öppet fönster att röka och i minnet genomgå de sista dagarnes så skiftande sensationer.
När han vid midnatt ryckt sig ur flickans armar, hade han satt sig i båten med en tillfredsställelse, som om han uppfyllt en tryckande plikt. Det var, som om nu först jämvikten blivit återställd i hans inre. Hans rätt hade blivit kränkt i ett sådant fall, där lagen icke gav upprättelse, och därför måste han själv skaffa sig rätt, och han hade endast handlat efter de grundsatser, vilka motståndarne själva promulgerat.
När han därefter stigit ombord på korvetten och råkat personer, med vilka han kunde tala bildat språk, och med läkaren behandlat lärda ämnen, hade detta först verkat som ett rus. Han behövde icke trycka ner sin hjärna för att jollra, icke göra sig halvdum för att bli förstådd. Och när han talade i antydningar, med nyanser, blev han genast begripen. Då kände han, huru han levat i tre månaders barbari, som så småningom och oförmärkt dragit ner honom i småaktiga strider, som satt hans tankeliv nedanför det affektiva och vegetativa, upphöjt reproduktionsbestyret till huvudsak och narrat honom att inträda som konkurrent vid en beskällartävlan, ur vilken han sannolikt avgått med seger. Och så förstod han, varför den allmänna kristna kyrkans målsmän, vilka skulle bära civilisationen ut bland vildar av alla folkslag, en gång ålagts att icke grunda familj, icke binda sig vid kvinna eller barn, och han insåg, att det kunde ligga förnuftig mening i fastor och försakelser för dem, som ville leva ett högre andligt liv. Det var icke heller för ro skull, som anakoreten sökte ensamheten, ty liksom det på en slump på trädan fallna ensamma vetekornet kunde sätta sextio ax, under det åkerns endast gav två, där det trängdes bland millioner på gödslad mark, så kunde den individ, vilken strävade till rikare utveckling över de andra, endast växa i ödemarken.
Tre dagars erfarenheter hade bekräftat detta, ty då han på korvetten och badorten släpats ifrån krets till krets, hade han varje kväll, han lagt sig, märkt, huru under dagens lopp han slipat av sina kanter, varigenom han liksom ädelstenen vunnit i utseende men förlorat i karat. Fega medgivanden, framkallade av allmän sympati för mänskorna och av anpassningsdriften i umgänget, hade han lockats till i så hög grad, att hans i sällskapet improviserade meningar hängde efter och döko upp i minnet med anspråk på att vara hans innersta tankar. Och han hade slutligen tröttnat, kännande sig på sista dagen såsom bliven en falsk människa, vilken sade ett och tänkte ett annat, började blygas inför sig själv och märkte, att med den tilltagande aktning, han vann hos sällskapet för sitt affabla sätt, förlorade han all aktning för sig själv.
Ville han undvika att sjunka, måste han isolera sig, och ensamheten, som han nu återfunnit, verkade på hans ande som ett ångbad eller en simning i havet, där frihet från allt tryck, all beröring med fastare materie upphört, och han beslöt att stanna på skäret över vintern.
Till den ändan förhyrde han på egen räkning den stuga, där damerna bott, och började installeringen samma dag. Det ena stora rummet tog han till bibliotek och laboratorium, det andra till matsal och salong, och vindskammaren inredde han till sovrum.
*
När han vaknade följande morgon i sin nya bostad, efter att ha sovit utan drömmar, erfor han ett nytt behag i att äga ett hus ensamt för sig, där han icke behövde påtvingas suggestioner av andras röster, icke mottaga andra intryck, än dem han själv bestämde.
Då han druckit kaffe, satte han sig ner i sitt bibliotek efter att ha sagt ifrån, att han icke mottog besök förrän klockan tre på eftermiddagen.
Nu tog han fatt en äldre plan till utforskandet av Europas nuvarande etnografi, med inbesparande av alla lönlösa resor. På tryckta cirkulärbrev, utfärdade i en fingerad firmas namn, ifyllde han nu adressen och yrkesidkarens titel samt kuverterade och försedde dem med frimärken. För att få de mest fullständiga uppgifter om kraniernas mått och kroppens dimensioner hade han uträknat, att cirkulär till hattmakare, likkistfabrikanter, skjort- och strumpfabrikörer i Europas förnämsta städer med anhållan om uppgift på de mått, vilka mest gingo i handeln inom landet i och för exporterandet av dessa varor en gros med större vinst än vanligt, skulle skaffa honom önskat resultat. Därtill hade han fogat ett annat cirkulär till så väl de största som de minsta bokhandlare i Europas huvud- och småstäder, med anhållan om fotografier av alla slag till högsta pris mot postförskott och satt sig i förbindelse med en tekniker, som uppköpte fotografier för silvrets tillgodogörande. Med dessa och de tusentals porträtt, han klippt ur alla utländska illustrerade tidningar, ämnade han börja sina forskningar.
När han slutat detta arbete, var det middag. Han gick ut för att äta middag, då han märkte att ett brev var nerstucket i lådan på dörren. Stilen var honom bekant, och då han förvissat sig om, att det var från fröken Maria, öppnade han det ej, utan lät det ligga bredvid sig på bordet, medan han åt sin enkla middag i stor hast. Att skrivelsen ej kunde innehålla något behagligt, det förstod han, då han brutit sitt löfte att komma tillbaka dagen efter för att taga avsked, och alldenstund han ville bespara sig alla obehagliga intryck, lade han undan brevet i en bordslåda utan att öppna det.
Men när han sovit en timme efter middagen och arbets- och matfebern försvunnit, märkte han, att tankarne icke mera gingo till böckerna, utan drogos till den där bordslådan. Och nu började han vandra på golvet av och an, rov för en häftig och tröttande strid. Det var, som om han haft en del av hennes själ inlåst i denna låda; hon fanns i rummet, och hennes andes attraktionskraft låg laddad under det vita kuvertet, på vilket ett rött sigill lyste som en kyss. Han såg henne sitta där i samma soffa, hörde hennes viskningar, kände hennes ögon glöda i skymningen, och hans kött började åter brinna. Hur dumt, tänkte han, att släppa ur händerna livets högsta sällhet. Då kärleken var ett ömsesidigt bedrägeri, varför icke låta sig bedragas! Intet för intet! Och då den fullkomliga lyckan icke fanns, varför ej nöjas med den ofullkomliga?
Nu kände han, att han skulle krupit fram till henne, ljugit sig vara hennes slav och erkänt sig som besegrad. Han kunde ju ha skrämt bort rivalen; och med henne på tu man hand i fullständig förening hade det varit lätt att binda henne med vanans och intressets band, och hon skulle slutligen icke velat taga nöjet av någon annan.
Men så kom fruktan, att detta brev kunde beröva honom det sista hoppet, vilket dock var bättre än intet, och han ville icke läsa det. Han hade satt sig ner vid sitt laborationsbord, och nästan utan att tänka på vad han gjorde öppnade han en järnretort, stoppade in brevet och tände blästerlampan inunder. Om en stund pustade röken ut ur retortens hals, och när röken upphört, tände han gasen med en sticka. En liten, blågul låga brann några minuter med ett vinande ljud som en läderlapps pipande.
Brevets ande, som en alkemist skulle sagt! En pappersmassa som förtärdes och gav samma förbränningsprodukter av kol och väte som en brinnande själ i en levande kropp. Kol och väte! Det var allt och det enahanda!
Lågan flämtade, minskade, kröp in i röret, och det var åter mörkt i rummet!
Det hade mulnat igen ute över havet, och sjöarne gingo för ostlig vind, dunkande mot stranden, suckande, fräsande, och blåsten skar sig i knuten som en våg mot en stäv, men mitt igenom alla dessa klagoljud hördes bojen skrika ut på sjön, rytmiskt som en tragisk skådespelare, när han reciterar och med pauser, liksom om han hämtade andan eller ville låta det sista ordet tona ut, innan han lät ett nytt strömma fram. Det var ett solo för Titan med ackompanjemang av storm, en jätteorgel, där östanvinden trampade bälgarne.
Rummet blev honom kvavt, och han tog sin kappa för att gå ut i stormen och låta olusten blåsas bort. Dragen mot sin vilja av ljuset från en lykta borta i handelsboden, styrde han sina steg ditåt. Som drivfisket varit mycket givande, besöktes boden livligt, och dold av mörkret kunde han komma tätt förbi de pratande fiskarena utan att ses.
— Och assistenten knep bort flickan för honom, sade gamle Öman, och så fick hon en riktig karl för den där …
— Ja, inte är han som en människa ska vara, genmälde Vestman, den ogifta, för i dag skrev han väl sina hundra brev, som skulle med posten. Och vad han kokar därinne och har för sig, det kan ingen dödlig säga, men jag tänker, vad jag tänker, jag! Och ögona ska vi allt ha med oss, för sådana där som låser sig inne och kokar, dem känner vi allt.
— Å fan! vidtog den gifta Vestman. Låt’en bränna sin tår själv; det går väl inte värre med honom än gamla Söderlund, som mäska ute på kobbarne och miste pannan! Det där tycker jag inte vi ska lägga oss i.
— Ja, om det bara var det, återtog Öman, så skulle han nog få hållas me’t, men si jag förgäter inte, att han ville ta noten av mig den gången, och får jag fast’en i fenan, så släpper jag honom inte, förr än jag har honom i sumpen …
— Ja, en dålig människa är den som ingen Gud har! slutade kolportören. Det är visst det!
Utan att äga det minsta spår av illusion om tacksamhet kunde intendenten icke underlåta att erfara ett obehag vid att vara omgiven i ödemarken av idel fiender och så farliga som de farligaste, vilka trodde sig i honom se en dåre eller en brottsling. De trodde, att han brände brännvin för att förtjäna en femtioöring på en kanna! De misstänkte honom att blanda gift åt dem. Komme här någon olycka att ske, skulle han nog få skulden. Och brukade de sin olaga not, vågade han ej göra beslag utan att själv befara något mer eller mindre skandalöst åtal eller, vad värre var — deras hämnd.
Det var farligt sällskap, livsfarligt som dumheten. Och fastän han visste, att han vilket ögonblick han ville kunde få dem alla till vänner, om han ville bjuda på en kanna brännvin och själv vara med och förtära den, föll det honom icke in ett ögonblick. Deras fiendskap höll honom fri; deras vänskap skulle ha dragit ner honom i deras gyttja. Deras hat kunde endast verka som en strömväckare på hans kraft, men deras tillgivenhet skulle ha neutraliserat den, om ock deras andar aldrig kunde inträda i kontakt med hans. Och själva faran hade sitt behag, emedan den höll hans ande vaken och smidig, gav honom något att reagera emot, att öva sig på. För övrigt var faran härute bland vildarne icke mindre än däroppe i de kretsar, han nyss lämnat och där makten att tillfoga verklig skada var större. Hade icke läkaren på korvetten betraktat honom som en sjuk, då han talat om, att ett sätt måste utfinnas att kunna tillgodogöra sig de oerhörda kvantiteter fritt kväve, som slösades bort vid svavelsyrefabrikationen, under det man samtidigt importerade det dyra chilisalpetret för att ersätta jordens kväveförluster. Eller då han framkastat något om skorstensrökarnes tillgodogörande för tekniska ändamål, huru hade icke vännen tillrått honom att taga sig en séjour vid en badort och vistas bland människor.
Heldre då stanna i absolut ensamhet och gälla för dåre bland rödskinn än dömas till borgerlig död av jämlikar med auktoritet och domsrätt utan vad.
Sedan han vandrat en stund i mörkret, återvände han till sin stuga och tände ljus och lampor i sina två rum samt öppnade dörrarne till förstugan och avlägsnade därigenom intrycket av att vara instängd.
När han nu såg på klockan, var hon icke mer än åtta. Den långa kvällen och natten, som förestod, skrämde honom, ty hans huvud var alltför tröttat att kunna arbeta, men icke tillräckligt för att sova. Vindens pinande i knutarne, vågens dån och ljudbojens rytande gjorde honom nervös. För att befria sig från dessa hörselsuggestioner, under vilka han icke ville vara slav, lade han in sina i Tyskland köpta »sovkulor», små stålklot, som, insatta i öronen, hindrade varje ljud att intränga och förnimmas.
Men när han nu stängt av den kanske största kommunikationsleden med yttervärlden, började hans fantasi att arbeta med högre tryck. En rasande nyfikenhet att få veta, vad det brända brevet innehållit, grep honom oemotståndligt, så att han öppnade retorten för att söka läsa i askan. Men även bläcket var förtärt av elden, och där syntes icke ett spår efter skrift. Nu var fältet öppet för alla slags tvivel och gissningar. Än trodde han sig kunna sluta av allt föregående, vad brevet hade innehållit, än förkastade han detta, erinrande sig flickans ologiska sätt att tänka och handla.
Så stannade han slutligen vid att det var omöjligt att räkna ut, och han beslöt att icke mera grubbla däröver. Men hjärnan hade fallit in i skentakt och grubblade på egen hand, malde och siktade, tills han blev alldeles utmattad, utan förmåga att kunna falla i sömn. Och med den tilltagande svagheten i tankeorganet vaknade de lägre drifterna.
Rasande över att hans själ icke kunde hålla ut striden med en bräcklig kropp, klädde han slutligen av sig, tog en dosis bromkalium, och genast stannade hjärnan i sitt vilda lopp, fantasierna släcktes, medvetandet dövades, och han somnade tungt, som om han dött.