FÖRSTA KAPITLET.

En skötöka låg en majafton för bidevind ute på Gåsstensfjärden. Rökarna med sina i skärgården ökända tre pyramider började blåna, och på den klara himmeln bildade sig moln, när solen tog till att sjunka; det skvalpade redan utanför uddarna, och obehagliga ryckningar i råseglet antydde, att landvinden snart skulle bryta sig mot nyväckta luftdrag ovanifrån, utifrån, bakifrån.

Vid rodret satt tulluppsyningsmannen på Österskären, en kämpe i svart, långt helskägg, och tycktes då och då byta ögonkast med de två vaktmästarne, som sutto föröver och av vilka den ena skötte klostången, som höll det stora råseglet i vinden.

Emellanåt kastade rorsmannen en undersökande blick på den lilla herren, som satt hopkrupen vid masten och syntes rädd och frusen och då och då drog schalen hårdare om magen och underlivet.

Tullkarlen måtte ha funnit honom löjeväckande, ty han vände sig titt och ofta i lä för att med tobakssaliven liksom spotta bort ett hotande skratt.

Den lilla herren var klädd i en bäverfärgad vårrock, under vilken ett par vida benkläder av mossgrön trikå framstucko, öppnande sig nertill över ett par krokodilchagrinkängor med svarta knapprader på skaft av brunt kläde. Av underdräkten syntes nästan intet, men om halsen hade han virad en crème-färgad foulard, och hans händer voro väl skyddade av ett par laxfärgade glacé-handskar med tre knappar och av vilka den högras skaft var omslutet av ett tjockt guldarmband, ciselerat i form av en orm, som bet sig i stjärten. Under handskarne syntes upphöjningar på fingren såsom av ringar. Ansiktet, så mycket som kunde ses, var magert och likblekt, och ett par små svarta, tunna mustascher, friserade uppåt i ändarna, förhöjde blekheten och gav något exotiskt åt uttrycket. Hatten var skjuten bakåt och lät en svart, jämnklippt lugg synas som en bit av en kalott.

Det som mest och outtröttligt syntes fånga rorsmannens uppmärksamhet var armbandet, mustascherna och luggen.

Under den långa färden från Dalarö hade han, som var en stor humorist, sökt inleda muntra samtal med fiskeri-intendenten, vilken han fått i uppdrag att segla ut till stationen vid Österskären, men den unge doktorn hade visat en sårande oemottaglighet för de närgångna kvickheterna, varav tullkarlen stadgat sin mening om att »instruktören» var högfärdig.

Emellertid friskade vinden när de släppte Hansten i lovart, och det livsfarliga seglet började leva. Intendenten, som suttit med ett av flottans sjökort i handen och gjort anteckningar efter de frågor han då och då framkastat, stoppade nu kortet i fickan och vände sig mot rorsmannen med en stämma, som mera liknade en kvinnas än en mans.

— Var så god och segla litet försiktigare!

— Är instruktören rädd? svarade rorsmannen gäckande.

— Ja, jag är rädd om mitt liv, för det håller jag på, svarade intendenten.

— Inte på andras? tillrättavisade rorsmannen igen.

— Åtminstone inte så mycket som på mitt eget, replikerade intendenten. Och segla är en farlig sysselsättning, i synnerhet med råsegel.

— Såå! Då har herrn seglat mycket med råsegel förr?

— Aldrig i mitt liv! Men jag kan ju se var vinden anbringar kraften, kan räkna ut hur stort motstånd båtens tyngd kan göra och förstår mycket väl bedöma, när seglet slår back.

— Nå, sitt till rors själv då! halvsnäste tullkarlen.

— Neej! Där är er plats; jag åker inte på kuskbocken, när jag reser i kronans ärenden.

— Kan väl inte segla, förståss.

— Om jag inte kan det, så är det visst mycket lätt att lära, efter som varannan skolpojke kan det och varenda tullvaktmästare kan det, alltså ingen skam för mig att inte kunna det! Segla nu försiktigt bara, för jag vill inte bli våt och vill ogärna förstöra mina handskar.

Det var besked, och tullkarlen, som ändock var högsta hönset på Österskären, kände sig något avsatt. Efter en rörelse på roret fylldes seglet igen, båten tog god gång och höll ut på skäret, vars vita tullstuga lyste bjärt i solnedgångens påljus.

Inre skärgården tonade av, och man kände att man lämnade allt huld och skydd, när man skulle ut på det stora vattnet, som nu gränslöst öppnade sig och åt öster mörkt hotande. Det fanns ingen utsikt att kunna krypa dit i lä för holmar eller skär, ingen möjlighet i händelse av storm att lägga upp och reva; ut, mitt i fördärvet måste man och över det svarta svalget, ut till det lilla skäret, som icke såg större ut än en boj kastad i havet. Intendenten, vilken, såsom antytt, höll starkt på sitt enda liv och var nog intelligent att kunna beräkna sin obetydliga motståndskraft mot en övermäktig naturs omätliga krafter, kände det kusligt. Han var alltför klarsynt vid sina trettiosex år för att överskatta rorsmannens insikter och mod, och han såg icke alls med tillförsikt på dennes bruna anlete och helskägg, han trodde icke, att en muskulös arm rådde på en vind, som blåste med tusentals skålpunds tryck mot en vinglande segelyta, och han genomskådade detta slags mod, som endast var grundat på bristfälligt omdöme. Vilken dumhet, tänkte han, att riskera sitt liv i en liten öppen båt, då det fanns däckade farkoster och ångbåtar. Vilken otrolig enfald att hissa ett så stort segel på en granmast, som böjde sig likt en sprättbåge, när vinden tog starkt i. Lävantet hängde slappt, förstaget likaledes, och hela vindpressen låg på lovartsvant, som till på köpet såg murket ut. Att överlämna sig åt en så oviss slump som några hamptågors större eller mindre kohesion ville han ej, och därför vände han sig vid nästa vindstöt till vaktmästaren, som satt vid fallet, och med en kort men genomträngande röst befallde han: — ta ner seglet!

Vaktmästaren tittade akteröver för att vänta rorsmannens order, men intendentens befallning upprepades ögonblickligen och med sådant eftertryck, att seglet sjönk.

Nu började uppsyningsmannen akteröver att skrika:

— Vem fan kommenderar manövern i min båt?

— Jag! svarade intendenten.

Och därpå vände han sig till vaktmästarne med en ny order:

— Stick ut årorna!

Årorna stuckos ut, och båten vräkte några tag, ty uppsyningsmannen hade i vredesmod lämnat roret med beskedet:

— Ja, då må han sitta själv till rors!

Intendenten hade genast tagit platsen akteröver, och rorkulten låg under hans arm, innan uppsyningsmannen hunnit svära slut.

Glacéhandsken sprack genast i tumändans sömmar, men båten gjorde jämn gång, allt under det uppsyningsmannen satt med löjet i skägget och en åra färdig att läggas ut för att ge kurs åt båten. Men intendenten hade ingen uppmärksamhet att skänka åt den tvivlande sjökarlen, utan stirrade endast uppmärksamt åt vindsidan; kunde snart skilja på dyningen med dess många meter långa dalgång, på vindvågen med dess korta vattenfall, och sedan han med en hastig blick akteröver mätt ut avdriften och i kölvattnet avmärkt strömsättningen, hade han alldeles klart för sig den kurs han måste hålla för att icke drivas förbi Österskären.

Uppsyningsmannen, som länge sökt att få möta de svarta, brinnande blickarna för att de skulle märka hans löje, tröttnade snart, ty det såg ut som om dessa ögon icke ville ta emot något från honom, som om de ville hålla sig rena från beröringen med något som kunde störa eller smutsa, och efter en stunds tiggeri blev uppsyningsmannen nedslagen och tankspridd samt tog sig till att observera manövern.

Solen hade nu kommit ner i horisonten, och sjöarna bröto sig, purpursvarta nere vid foten, djupt gröna på branterna, och när kammarna reste sig som högst, lyste det gräsgrönt, och skummet sprutade och fräste i solen rött, champagnefärgat, och båten med manskap låg nere i skymning, medan ett ögonblick uppe på vågryggen de fyra ansiktena lystes upp för att strax därpå slockna.

Men icke alla sjöar bröto, utan somliga endast gungade fram och vaggade sakta på farkosten, lyfte den och sög den framåt. Det föreföll dock såsom om den lille rorsmannen kunde på avstånd bedöma när en brottsjö skulle komma, och med en lätt tryckning på rorkulten höll han då stånd, föll undan eller smög emellan den fruktansvärda gröna väggen, som hotande sprang fram och ville slå sitt valv över båten.

Saken var den, att faran verkligen ökats genom seglets nertagande, ty den drivande kraften hade minskats, och seglets lyftande förmåga måste man umbära, och därför började uppsyningsmannens förvåning över den otroligt fina manövreringen att bytas i beundran.

Han såg på det bleka ansiktets växlande uttryck och de svarta ögonens rörelser, att därinnanför skedde kalkyler av mera kombinerad art, och sedan han för att icke förefalla överflödig stuckit ut sin åra, ansåg han tiden vara inne att giva sitt erkännande godvilligt, innan det frånvreds honom.

— Den har varit på sjön förr, han!

Intendenten, som dels var strängt upptagen, dels icke ville komma i något slags kontakt för att ej i ett överraskat ögonblicks svaghet bli narrad av det skenbart överlägsna i kämpens yttre, svarade ingenting.

Hans högra handske hade rämnat utefter hela tumroten, och armbandet hade glidit ner. När nu brasorna uppe på vågkammarna slocknat och skymningen föll, tog han med vänstra handen fram en enkellorgnett och kastade in i högra ögat, rörde hastigt huvudet åt flera streck såsom om han tog landkänningar där intet land var att se; därpå kastade han en stänkfråga föröver:

— Ni har ingen fyr på Österskären?

— Nej, gunås så visst, svarade uppsyningsmannen.

— Ha vi några grynnor då?

— Rent vatten.

— Men känning på Landsorts och Sandhamns fyrar?

— Obetydligt på Sandhamn, men mera på Landsort, svarade uppsyningsmannen.

— Sitt nu stilla på era platser, så gå vi rätt, slutade intendenten, vilken tycktes ha tagit ett bestick på de tre karlarnes huvuden och några okända fasta punkter i fjärran.

Molnen hade skockat sig, och majskymningens ställe intogs av ett halvt mörker. Det var som att gunga fram i någon tunn men ogenomtränglig materia, utan ljus, och sjöarne reste sig numera endast som mörkare skuggor mot luftens halvskugga, stucko huvudena under båten, togo den på ryggen och döko upp på andra sidan, där de kavlades ut flata. Men att nu skilja vän från fiende blev svårare och beräkningarne osäkrare. Två åror voro ute på läsidan och en på lovart, och med anbringandet av mer eller mindre kraft i rätta ögonblicket skulle båten hållas flott.

Intendenten, som snart icke såg mer än de båda fyrarna i norr och söder, måste nu ersätta ögat med örat, men innan han kunde vänja sig av vågens dånande, suckande och fräsande skilja på en brottsjö eller en vindvåg, hade redan vatten kommit i båten, så att han måste rädda sina fina kängor genom att sätta dem upp på betten.

Snart hade han dock studerat sjöarnes harmonilära, och han hörde till och med på tempot av svallet, när faran nalkades, han kände på högra örats trumhinna, när vinden tryckte hårdare och hotade riva upp vattnet högre, det var såsom om han improviserat nautiska och meteorologiska instrument av sina känsliga sinnen, till vilka ledningarne stodo öppna från hans stora hjärnbatteri, som doldes av den lilla löjliga hatten och den svarta hundluggen.

Karlarne, som ett ögonblick vid vattnets inträngande mumlat upproriska ord, hade tystnat när de kände huru båten ilade fram, och vid varje kommandoord: lovart eller lä, visste de på vilken sida de skulle ta i.

Intendenten hade tagit sin pejling på de två fyrarne och begagnat lorgnettens fyrkantiga glas som distansmätare, men svårigheten att hålla kursen låg däri, att intet ljus syntes från stugufönstren på skäret, av den orsak, att husen blivit lagda i lä om bergknallarne. När nu den farliga färden pågått en timme eller mer, började en mörk förhöjning märkas i horisonten förut. Rorsmannen, som icke ville genom inhämtandet av tvivelaktiga råd störa sina intuitioner, på vilka han litade mera, höll tyst ner på det han antog vara skäret eller någon av dess kobbar, tröstande sig med att uppnåendet av ett fast föremål, vad det än kunde vara, alltid vore bättre än detta svävande mellan luft och vatten. Men den mörka väggen nalkades med en hastighet som var större än båtens fart, så att misstankar började vakna hos intendenten, att allt icke var rätt ställt med kosan. För att få visshet om vad det kunde vara och på samma gång ge en signal i händelse det mörka föremålet skulle vara ett fartyg, som försummat hissa lanternor, tog han upp sin ask med stormtändare, strök hela bunten mot plånet och höll dem upp i luften ett ögonblick, varpå han slungade dem så, att de lyste upp några meter omkring båten. Ljuset hade endast en sekund genomträngt mörkret, men den tavla, som likt en trollyktas uppenbarat sig, stannade ännu flera sekunder inför intendentens ögon. Och han såg en drivis uppkrängd på ett grund, mot vilket en sjö bröt sig som ett grottvalv över en jättekörtel av kalkspat; och han såg en svärm alfåglar och havstrutar lyfta och drunkna i mörkret, ur vilket endast hördes ett mångstämmigt skri. Åsynen av brottsjön hade verkat på intendenten som anblicken av den kista, i vilken den dödsdömdes delade kropp skall ligga, och han kände i föreställningens ögonblick den dubbla dödsfasan av köld och kvävning, men ångesten, som förlamade hans muskulatur, väckte däremot alla själslivets dolda krafter, så att han på en bråkdels sekund kunde utföra en säker uppskattning av farans storlek, uträkna de enda medlen att undkomma och därpå utropa kommandoordet stopp!

Karlarne, som suttit med ryggen åt brottet och icke märkt detsamma, vilade på årorna; båten sögs in mot brottsjön, som kunde ha en höjd av tre fyra meter, vågen bröt sig högt över farkosten som en grön kupol av buteljglas, gick ner på andra sidan med hela sin vattenmassa, och ökan liksom spyddes ut på andra sidan, visserligen halv med vatten och passagerarne till hälften kvävda av det förfärliga lufttrycket. Tre anskrin såsom av marridna sovande hördes på en gång, men från den fjärde, rorsmannen, förnams ingenting. Han gjorde endast en gest med handen åt skäret till, där nu ett ljus på några kabellängder i lä syntes glindra, och så sjönk han ner mot akterstäven och blev liggande.

Ökan upphörde att gunga, ty man hade kommit i smult vatten, roddarna sutto ännu som rusiga och doppade årorna som icke behövdes, då båten sakta drevs in i hamn av påvinden.

— Vad har ni i båten, gott folk? hälsade en gammal fiskare, sedan han sagt ut ett i blåsten bortsopat god afton!

— Det ska föreställa en fiskeri-instruktör! viskade tulluppsyningsmannen, när han drog upp ökan bakom en sjöbod.

— Jaså, det är en sån där, som ska snoka på noten! Nå, den ska komma att må efter som han är sjuk till, menade fiskaren Öman, som tycktes vara preses för skärets fattiga och fåtaliga befolkning.

Uppsyningsmannen väntade att intendenten skulle ge tecken till att landstiga, men när ingen rörelse förspordes från det lilla knytet, som låg i akterstäven, klev han orolig ner i båten, fattade med sina båda armar under den hopfallna kroppen och bar honom i land.

— Är han slut? frågade Öman icke utan en viss ton av förhoppning.

— Inte är det mycket med honom, svarade uppsyningsmannen och bar sin våta börda upp till stugan.

Det låg något av jätten och Tummeliten i denna syn, när den storväxte uppsyningsmannen inträdde i sin broders kök, där svägerskan stod vid spisen. Och när han lade ner den lilla kroppen på en soffa, lyste ett drag av medlidande med den svagare ur det stora skägget under den låga pannan.

— Si här ha vi fiskeri-inspektören, Mari, hälsade han därpå sin svägerska och tog henne om livet. Hjälp oss nu att få något torrt på honom och något vått i honom, så får han komma på sitt rum!

Intendenten gjorde en ömklig och löjlig figur, där han låg på den hårda träsoffan. Den uppstående vita skjortkragen snodde sig som en smutsig trasa om halsen; alla högra handens fingrar stucko ut ur den spruckna handsken, över vilken de uppmjukade manschetterna hängde ner fastklibbade av den lösta stärkelsen; de små kängorna av krokodilskinn hade förlorat all glans och form, och det var med största möda tullmannen och hans svägerska kunde draga dem av foten.

När värdfolket slutligen berövat haveristen de mesta kläderna och kastat filtar över honom, buro de fram kokt mjölk och brännvin. Sedan de ruskat på var sin arm av den sjuke, reste uppsyningsmannen den lilla kroppen mot sin arm och hällde mjölken sakta i den under ett par slutna ögon gapande munnen. Men när så svägerskan skulle hälla supen efteråt, tycktes lukten verka som ett häftigt gift på intendenten. Med en gest av handen slog han tillbaka glaset, öppnade därpå ögonen, och klarvaken som om han just slutat en stärkande sömn, frågade han efter sitt rum.

Det var naturligtvis inte i ordning, men det skulle bli om en timme, bara nu han ville ligga stilla här och vänta.

Och nu låg intendenten där och fördrev en odräglig timme med att låta ögonen flyga över den tråkiga stugans inredning och bebyggare. Det var statens boställslägenhet åt uppsyningsmannen vid den lilla tullavdelningen på Österskären. Allt var tilltaget knappt, anordnat såsom tak över huvudet. De vita, otapetserade väggarna voro abstrakta såsom kronans begrepp, fyra vita rektanglar som inneslöto ett rum, vilket täcktes av en vit rektangel. Opersonligt, hårt som ett hotellrum, vilket icke är ämnat att bebos, endast att logeras i. Att sätta upp tapeter åt sina efterträdare eller åt kronan hade varken denna uppsyningsman eller hans föregångare haft hjärta till. Men mitt i denna döda vithet stodo mörka möbler av dåligt fabriksarbete, men halvmodernt snitt. Ett runt matbord av kvistig furu struket med valnötsbets och fullt med vita tallriksringar; stolar av samma ämne och snitt med höga ryggar och gungande på tre fötter i sänder; en utdragssoffa gjord såsom färdiggjorda manskläder av minsta möjliga virke till billigaste pris. Allt var oändamålsenligt; ingenting tycktes kunna uppfylla sin bestämmelse att inbjuda till vila eller bekvämlighet och var därför oskönt, oaktat de pålimmade papiermaché-ornamenten.

När uppsyningsmannen satte sin breda stuts på stolens rotting och lutade sin väldiga rygg mot stödet, åtföljdes manövern av ett störande knakande i möbeln och en vresig uppmaning från svägerskan att vara aktsam om andras saker, varpå uppsyningsmannen svarade med en närgången klappning åtföljd av ett ögonkast, som icke lämnade några tvivel om arten av de bådas förbindelse.

Den beklämning, som hela rummet framkallat hos intendenten, ökades vid upptäckten av denna disharmoni. Som naturforskare hade han icke de gängse begreppen om tillåtet och otillåtet, men däremot en starkt utpräglad instinkt av det ändamålsenliga i vissa naturens lagbundna ordningar, och han led invärtes, när han såg naturens bud överträdda. Detta var för honom som om han på sitt laboratorium skulle ha funnit en sådan syra, som sedan världens skapelse endast brukade förena sig med en bas, nu emot sin natur bilda förening med två.

Det rörde om i hans föreställningar om utveckling från allmän beblandelse till engifte, och han kände sig tillbaka i urtid bland vilda mänskohjordar, som levde korall-liv med masstillvaro, innan urval och variering hunnit stadga individuell personlig existens och nerstamning.

Och när han såg en tvåårig flicka med för stort huvud och fiskögon gå omkring i rummet med kattfjät, som om hon var rädd att synas, märkte han straxt att den tvivelaktiga börden kastat tvedräktsfrö, verkat upplösande, störande, och han kunde lätt räkna ut, att den stund måste komma, då det levande vittnet skulle få umgälla alla ett farligt vittnes ofrivilliga skulder.

Under dessa hans tankar öppnades dörren, och mannen i huset trädde in.

Det var uppsyningsmannens broder, som stannat tills vidare i den underordnade befattningen som vaktmästare. Han var kroppsligen ändå bättre utrustad än uppsyningsmannen, men han hade ett blont, öppet, vänsällt och förtroendefullt utseende.

Sedan han hälsat ett glatt god afton, slog han sig ner vid bordet bredvid brodern, tog upp barnet i sitt knä och kysste det.

— Vi ha fått främmande! upplyste uppsyningsmannen och visade åt soffan där intendenten låg. Fiskeri-instruktören, som ska bo här ovanpå.

— Såå men, är det han? svarade Vestman och reste sig för att gå fram och hälsa.

Med barnet på armen nalkades han soffan, och alldenstund han var värd på stället, då brodern såsom ogift endast var inackorderad hos honom, ansåg han sig böra bedja sin gäst välkommen.

— Vi ha det enkelt härute, tillade han efter några välönskningsord, men min gumma är inte alldeles så bortkommen i matlagning, för hon har tjänat i bättre hus förr, innan hon kom och blev gift med mig för tre år sedan, men efter att vi fick ungen här, så har hon fått litet annat att tänka på — jaja, barn får man när man hjälps åt — det vill säga — inte för att jag behöver någon hjälp, som man säger!

Intendenten förvånades över den tvära vändningen den långa satsen tog, och han frågade sig själv om den mannen visste något eller om han ännu bara kände på sig, att något var i olag. Själv hade han ju på tio minuter sett hur allt stod till — hur var det då möjligt, att den som var intresserad i frågan icke sett något på ett par års tid?

Han betogs av vämjelse över alltsammans och vände sig åt väggen för att blunda och med egna syner av angenämare natur fördriva den återstående halvtimmen.

Men han kunde icke ännu göra sig döv, utan han hörde mot sin vilja ett samtal, som nyss varit livligt, knaggla sig fram som om orden utmätits med tumstock innan de gåvos ut, och när det uppstod tystnad, fylldes den av mannen, vilken liksom avskydde tystnaden, fruktade höra något han ej ville höra och icke kunde bli lugn förrän hans egen ordström berusade honom.

När slutligen timman var ute och intet besked hördes av om rummet, reste sig intendenten och frågade, om det var färdigt ännu.

Jo, menade värdinnan, det var nog färdigt på visst sätt, men …

Intendenten anhöll i en befallande ton att genast bli förd på sitt rum, erinrande i valda ordalag, att han icke kommit hit för att bo inne, att han icke gästade någon, utan reste i kronans bestämda ärenden och att han endast begärde vad han hade rätt till — och det skulle han ha, på grund av det memorial, som från Civildepartementet genom Generaltullstyrelsen ingått till kungliga Tullkammaren i Dalarö.

Därmed var saken ställd på sin rätta ända, och med ett ljus i näven följde Vestman den stränge herren en trappa upp i en frontispiskammare, där ingenting i anordningen kunde förklara den begärda timmens uppskov.

Det var ett ganska stort rum med lika vita väggar som nere i stugan, och det stora fönstret öppnade sig mitt på långväggen som ett svart hål, ur vilket mörker strömmade in i rummet, utan att hindras av några gardiner.

En säng stod där bäddad, enkel som om den endast vore en upphöjning av golvet för att förekomma golvdrag; ett bord, två stolar, en kommod. Intendenten kastade en blick av förtvivlan omkring sig, när han, som var van att få ögat mättat av intryck, endast såg dessa spridda förnödenhetsartiklar utplanterade i tomrummet, där talgljuset stred sin kamp med mörkret och där det stora fönstret tycktes förtära varje ljusstråle, som alstrades av den brinnande talgen.

Han kände sig så bortkommen som om han efter en halv mansålders kamp uppåt mot förfining, god ställning, lyx, ramlat ner i fattigdom, flyttats ner i en lägre klass, som om hans skönhets- och vishetsälskande sinne satts i fängelse, berövats dess näring, kommit på en straffanstalt. Dessa nakna väggar voro medeltidens klostercell, där askesen i bild, där tomheten i miljön jäktade den hungrande fantasien att gnaga sig själv, framkalla ljusare eller mörkare syner endast för att komma ut ur intet. Det vita, det formlösa, det färglösa intet i väggarnes kalkstrykning tvingade fram en bilddrift, som vildens grotta eller lövhydda aldrig frammanat, som skogen med dess alltid växlande färger och rörliga konturer gjort oumbärlig, en drift, som icke slätten, icke heden med luftens rika färgspel eller det aldrig tröttande havet pressat fram.

Han kände på en gång en jäsande lust att i ett ögonblick stryka väggarne fulla med soliga landskap av palmer och papegojor, spänna en persisk matta över taket, lägga hudar av djur på de som en kontorsbok linjerade golvtiljorna, ställa hörnsoffor i vråarne med små bord framför, hissa opp en taklampa över ett runt bord med tidskrifter och böcker på, resa ett pianino mot en kortvägg och kläda den långa väggen med bokhyllor; och borta i soffhörnet sätta en liten kvinnofigur, sak samma vilken! — Liksom ljuset på bordet stred sin kamp mot mörkret, arbetade hans fantasi på rummets inredning, men så släppte den taget, allt försvann, och den rysliga omgivningen skrämde honom i säng, varpå han släckte ljuset och drog täcket över huvudet.

Vinden ristade hela frontispisen, vattenkaraffinen skallrade mot dricksglaset, luftdraget gick genom rummet från fönstret till dörren och rörde stundom hans hårtestar, som torkat ur av sjövinden, så att han tyckte att någon strök med sin hand över hans huvud, och mellan vindstötarne såsom pukslagen i orkestern slå de stora brottsjöarne dovt mot de urholkade klipporna ute på skärets södra udde. Och när han slutligen vant sig vid vindens och vågens enformiga ljud, hörde han strax innan han somnade huru en mansröst i stugan inunder förestavade aftonbönen för ett barn.

ANDRA KAPITLET.

När intendenten efter en tung dödssömn, framkallad av föregående dagens ansträngningar och av den starka havsluften, vaknade om morgonen och såg upp över täcket, märkte han först en obegriplig tystnad och iakttog, att örat uppfångade småljud, som han eljes icke brukade lägga märke till. Han hörde varje liten rörelse i lakanet, när det höjde sig efter hans andhämtning, han hörde hårstrånas gnidning mot kuddvaret, pulsarnes slag i halsådern, den rankiga sängens upprepande av hjärtslaget i mycket liten skala. Han hörde tystnaden, ty vinden hade lagt sig helt och hållet, och endast dyningens bultande mot den sammanpressade luften i strändernas håligheter återkom en gång var halv minut. Ifrån sängen, som stod mitt emot fönstret, såg han i den nedre rutan såsom en blå halv jalusi, något blåare än luften, och den rörde sig emot honom sakta som om den ville komma in genom fönstret, översvämma rummet. Han visste, att det var havet, men det såg så litet ut och det reste sig som en lodrät vägg i stället för att sträcka ut sig som en vågrät yta, ty de långa dyningarne, fullt solbelysta, gåvo inga skuggor, av vilka ögat kunde bilda en perspektivisk bild.

Han steg upp, tog något kläder på sig och öppnade fönstret. Den råa, fuktiga luften inne i kammaren rusade ut, och ifrån havet kom en varm drivhusluft, värmd av den strålande majsolen sedan flera timmar tillbaka. Nedanför fönstret såg han endast sönderrivna stenhällar, i vilkas skrevor lågo små dammiga snödrivor och bredvid vilka blommade små vita rågblommor, väl skyddade i mossbäddar, och fattiga styvmorsblommor, blekgula som av svält och blågredelina som av köld, hissande sitt fattiga lands fattiga färger vid första vårsol. Längre ned kröp ljungen och kråkriset, tittande ner över branterna, nedanför vilka låg ett upplag av vit sand, som havet pulveriserat, och i vilken sandhavrans spridda stånd voro nerstuckna; så kom tångbältet som ett mörkt skärp eller en skoning på den vita sanden; längst upp nästan bensvart av fjorårstången med instuckna snäckor, barr, riskvistar, fiskben, och åt sjösidan såpbrun av de sista färska tångbålarne, som krusiga och knottriga bildade sniljor utåt garneringen. Och innanför på sandtrottoaren låg en skate av en tall, avbarkad, flådd, sandskurad, tvättad av vattnet, polerad av vinden, blekt av solen, liknande bröstkorgen av ett skeletterat mammutdjur. Och runt omkring detsamma ett helt osteologiskt museum av dylika skelett eller fragment av desamma.

Där låg en uppkastad prickstång, som visat segelleden i åratal och med sin tjocka underända såg ut som lårpipan med ledskålen av en giraff; där en hel enbuske som karkassen av en dränkt katt med den vita, smala roten utsträckt som svanspiskan.

Utanför stranden lågo rev och klippor, vilka ena ögonblicket glänste våta i solskenet, andra ögonblicket dränktes av dyningarne, som med en duns gingo över eller, om de ej hade tillräcklig kraft, krossades, reste sig och vräkte ett vattenfall av skum rätt upp i luften.

Därutanför låg havet blankt; där kom man ut på stora flacket, som fiskaren kallade det, och nu i morgonstunden sträckte sig havet som en blå duk, utan rynkor, men gungande som en flagg. Den skulle ha tröttat, den stora runda ytan, om icke en röd boj legat ankrad utanför revet och med sin mönjefläck suttit som lacksigill på ett brev, lysande upp i en enformig yta.

Detta var havet, visserligen ingen nyhet för intendenten Borg, som sett åtskilliga kanter av världen, men det var det ödsliga havet och liksom sett i ett mellan-fyra-ögon. Det skrämde icke som skogen med dess dunkla gömmor, utan det verkade lugnt som ett öppet, stort, blått, trofast öga. Allt kunde överses på en gång, inga bakhåll, inga skrymslor! Det smickrade åskådaren, när han såg denna cirkel omkring sig, i vilken han själv alltid förblev medelpunkten, vilken plats han än intog. Den stora vattenytan var såsom en förkroppsligad utstrålning från betraktaren, existerade endast i och med betraktaren, vilken, så länge han stod på land, kände sig intim med denna nu ofarliga makt, överlägsen över dess ofantliga kraftmedel, för vilka han nu var oåtkomlig. När han erinrade de livsfaror han aftonen förut utstått, den ångest, den vrede han genomgått i kampen mot en brutal fiende, som han dock lyckats överlista, log han ädelmodigt mot den besegrade och slagne, som endast varit ett blint verktyg i vindarnas tjänst och nu sträckte ut sig för att återtaga sin vila i solskenet.

*

Detta var Österskär, det klassiska, därför att det har sin gamla historia, levat länge, blomstrat och förfallit; det gamla Österskär, som i medeltiden var ett stort fiskläge, där den viktiga artikeln strömming upptogs, och för vilket en egen skråstadga var utfärdad och ännu är uppbevarad. Strömmingen har i Uppsverige och Norrland haft samma uppgift som sillen för Västkusten och Norge och är icke annat än en sill, anpassad efter och produkt av Östersjöns små förhållanden. Eftersökt i de tider, då sillen varit sällsynt och dyr, mindre eftersökt, då sillen varit ymnig, har den långa tider varit mellersta Sveriges vinterföda, och detta så grundligt, att man ännu bevarar i en visa de av drottning Kristina innarrade fransmännens klagomål över det eviga kakebrödet och den oändliga stremlingen. För en mansålder sedan utgjorde ännu de stora jordägarne sin stat till statfolket i sill, men när så sillfisket avtog, förvandlades naturaprestationen sill i salt strömming. Priset steg och fisket, som dessförinnan bedrivits måttligt och till husbehov, antog nu spekulationens häftigare natur. Österskärsgrynnorna, de rikaste i Södermanlands skärgård, började anlitas i stor skala; fisken oroades i sin lektid, skötarnes maskor blevo allt mindre, och den naturliga följden blev den, att fisket avtog, icke kanske så mycket av att fisken utöddes utan mera måhända därav, att den flydde de vanliga lekplatserna och gav sig ut på djupen, där ännu ingen fiskare varit så rådig att söka upp den flyende fienden.

Länge bråkade de lärde med sina undersökningar om orsaken till strömmingsfiskets avtagande, tills Lantbruksakademien tog initiativet att medelst tillsättande av kunniga fiskeri-intendenter både utröna orsakerna till missförhållandet och söka vinna botemedlen mot detsamma.

Detta var nu intendenten Borgs närmaste bestämmelse på Österskären för den stundande sommaren. Platsen var icke en av de livligare, ty skäret ligger icke vid något av huvudinloppen till Stockholm. Söderifrån gå de stora fartygen vanligen in genom Landsort, förbi Dalarö och Vaxholm; österifrån, och vid vissa vindar även söderifrån, söker sjöfarten sig in genom Sandhamn—Vaxholm; och från Norrland med Finland intränger kofferdisten genom Furusund—Vaxholm.

Österskärsleden är en nödfallsutväg, mest uppsökt av estländare, som i regeln komma från sydost, och av andra som av vind, ström eller storm ligga över Landsort och under Sandhamn. Därför är platsen endast besatt med en tredje klassens tullstation under en uppsyningsman och en liten lotsavdelning under Dalarö.

Där är världens ända; tyst, stilla, övergiven, utom under fisketiden höst och vår, och kommer en enda speljakt under en högsommardag ditut, hälsas den som en uppenbarelse från en ljusare, gladare värld. Men fiskeri-intendenten Borg, som kommit i andra ärenden, för att »snoka», som folket kallade det, hälsades däremot med en påfallande köld, vilken haft sina första yttringar i föregående aftons likgiltighet och nu tog sitt uttryck i ett miserabelt och kallt kaffe, som bars upp på hans kammare.

Begåvad med ett ytterst känsligt smaksinne, hade han tillika genom sträng övning förvärvat förmågan att tillbakatrycka obehagliga förnimmelser. Därför sväljde han drycken utan att blinka och steg därpå ner för att bese ängden och hälsa på folket.

När han gick förbi tullkarlens kök, blev det tyst, och innevånarne tycktes vilja göra sig osynliga, stängde dörrar och avbröto samtal för att ej röjas.

Med det obehagliga intrycket av att vara ovälkommen fortsatte han sin promenad ut på skäret och kom ner till hamnen. Där låg en samling små stugor av den mest enkla konstruktion, likasom travade av sammanplockade stenflisor, med litet murbruk här och var påsmetat; skorstenen ensam reste sig av tegel över spismuren; i ett hörn var en brädbod tillskarvad; i ett annat endast ett lider av bangar och ris för att härbärgera grisarne, som fördes hit ut på gödning under fisktiden. Fönstren syntes tagna ur skeppsvrak, och taket var täckt med allt som hade utsträckning i några dimensioner och kunde suga opp regn eller låta det rinna av; tång, sandhavra, mossa, torv, jord. Det var härbärgena, som nu stodo öde och av vilka vart och ett eljes plägade hysa ett tjugotal sovande, när det stora fiskafänget pågick och då varje koja var en lönnkrog.

Utanför den ansenligaste av dessa kåkar stod skärets storman, fiskaren Öman, och raskade ur flundernät med ett spö. Som han icke på något sätt kunde räkna sig som underhavande under en fiskeri-intendent, men likaväl förnam en känsla av tryck från dennes närvaro, reste han borst och beredde sig på skarpa svar.

— Fiskar det bra? hälsade intendenten.

— Ännu inte, men det skall väl bära till nu, när regeringen kommer med, svarade Öman någorlunda ohövligt.

— Var har ni strömmingsgrynnorna liggande? frågade intendenten ånyo, lämnande regeringen åt sitt öde.

— Ja, si det trodde vi, att instruktören visste bättre än vi, efter som han har betalt för att lära oss, menade Öman.

— Ser du, ni vet bara var grynnorna ligger, men jag vet var strömmingarna står, och det är ett strå vassare, det.

— Jaså, raljerade Öman, vi ska ta i sjön, så få vi fisk! — Ja, så där är det, man är aldrig för gammal för att lära.

Hustrun kom ut ur kojan och öppnade ett livligt samtal med sin man, så att intendenten icke fann inbringande söka återknyta underhandlingarna med den fientliga fiskaren, utan ställde sina steg vidare framåt hamnen.

Där sutto några lotsar på bryggan och ökade ivern i det slappa småpratet de hade emellan sig och syntes icke benägna att vilja hälsa.

Han ville icke vända om, utan fortsatte framåt stranden; men nu tog straxt den bebodda delen slut och det nakna skäret låg där öde, utan ett träd, utan en buske, ty allt vad av eld förtäras kunde var uppbränt. Han gick utmed vattnet, stundom i fin mjuk sand, stundom på stenar, och när han gått en timme, alltjämt dragande åt höger, befann han sig på det ställe där han börjat, och han erfor det som om han vore instängd. Det lilla skärets bergshöjd tryckte honom och havets kretsformiga horisont klämde honom. Den gamla känslan av att icke få rum nog överföll honom, och han klättrade upp för bergknallarne tills han kom upp på den högsta platån, vilken kunde vara kanske femtio fot högre än havsytan. Där lade han sig på rygg och såg uppåt i rymden. Nu när ögat icke kunde uppfånga något, varken av landet eller havet, utan han endast såg den blåa kupan över sig, då kände han sig fri, isolerad som en kosmisk flisa, svävande i etern, endast lydande tyngdlag och gravitation. Han var fullkomligt ensam på jordkulan, föreföll det honom, och jorden var endast ett fordon, på vilket han åkte genom jordbanan, och han hörde i vindens svaga sus endast det luftdrag, som planetens fart genom etern måste framkalla, och i vågens dån förnam han det skvalp som vätskan måste råka i, när den stora vattenbehållaren rullade ikring sin axel. All påminnelse om medmänniskor, samhälle, lag, sed hade blåst bort, när han icke såg ett enda kroppsligt fragment av den jord, vid vilken han var bunden, och han lät sina tankar löpa som lössläppta kalvar, kesande över alla stängsel, alla hänsyn; och därmed berusade han sig ända till bedövning såsom Indiens navelskådare, vilken glömde både himmel och jord under betraktandet av en likgiltig ytterdel av självet.

Intendenten Borg var ingen naturdyrkare, lika litet som indiern dyrkade naveln, tvärtom hyste han, såsom självmedveten och stående högst i den telluriska skapelsekedjan, en viss ringaktning för de lägre existensformerna, och han förstod mycket väl, att den självmedvetna andens frambringelser voro delvis mycket finurligare än den omedvetna naturens och framför allt förmånligare för människan, som skapat sina skapelser med fästat avseende på den nytta och skönhet de kunde äga för skaparen. Men ur naturen hämtade han råmaterialet till sina verk, och fastän man kunde frambringa både ljus och luft med maskin, så föredrog han solens oöverträffliga etervibrationer och atmosfärens outtömliga syrekälla. Han älskade däremot naturen såsom en medhjälpare och såsom en underlägsen, den där skulle tjäna honom; och det roade honom att kunna narra denna mäktiga fiende att ställa sina krafter till hans förfogande.

Emellertid, efter att ha legat en obestämd tid och känt den absoluta ensamhetens stora ro, frihet från inflytelser, från tryck, reste han sig och gick ner för att söka sitt rum.

När han trädde in i den halvtomma kammaren, som återgav genljudet av hans steg, kände han sig infångad, och de vita kvadrater och rektanglar, som inneslöto det rum, där han skulle dväljas, påminde om människohänder, men lågt stående människors, som endast rörde sig med den oorganiska naturens enkla former. Han var innesluten i en kristall, en hexaeder eller dylikt, och de räta linjerna, de likastora ytorna likasom rutade in hans tankar, linjerade upp hans själ, förenklade den från det organiska livets frihet i former, återförde hans hjärnas rika urskogsvegetation av växlande förnimmelser till naturens första barnsliga försök att ordna.

Sedan han ropat på pigan, lät han bära in sina kistor och skred genast till rummets förvandling.

Hans första omsorg var att reglera ljusets inträde medelst ett par tunga, köttfärgade persiska gardiner, som genast stämde rummet i en mjukare ton. Därpå slog han upp ett stort matbords tvenne skivor, och tomrummet på det stora vita golvet fylldes genast. Men den vita bordsytan störde ännu, och han dolde den med en vaxduk i en enda varm, mossgrön ton, som harmonierade med gardinerna och gav lugn. Därnäst reste han sina bokhyllor mot den värsta väggen, som därav visserligen ännu icke förbättrades, ty den randades endast in i kolumner som en så kallad lathund, och den vita rappningen skrek ännu mer mot det valnötsfärgade trävirket, men han ville först skissera det hela, innan han gav sig in på detaljerna.

På en spik i taket hängde han sina sänggardiner, och därmed hade det kommit liksom ett rum i rummet, och sovplatsen var avskild från det övriga arbetsgemaket såsom uppslagen under ett tält.

De långa, vita golvtiljorna med deras parallella, svarta springor, där smuts från skodonen, damm från möbler och kläder, tobaksaska, skurvatten och viskans avfall bildade drivbänkar för svampar och gömställen för trämaskar, skylde han med här och var utkastade mattstumpar av olika färger och mönster, vilka flöto som grönskande, blomstrande öar på det stora, vita flacket.

När nu det kommit färg och värme i tomrummet, gick han över till finarbetet. Här hade han först att skapa en härd, ett arbetets altare, som skulle bli centrum, kring vilket allt skulle gruppera sig och utstråla ifrån. Därför började han att ställa upp sin stora lampa på skrivbordet. Den var två fot hög och höjde sig som ett fyrtorn över den gröna bordsduken; dess målade porslinsfot med arabesker och blommor och djur, som icke liknade vanliga sådana, gav ett muntert färgspel och erinrade med sin ornamentik om människoandens makt att våldföra naturens fixerade, enahanda former. Här hade målaren förvandlat en styv spåmanstistel till en slingerväxt, tvingat en hare att sträcka ut sig som en krokodil och med bössan mellan framtassarnes tigerklor sikta efter en jägare med rävhuvud.

Omkring och under lampan placerade han mikroskopet, dioptern, vågen, djuploden och pejlstockarne, vilkas fernissade mässing strålade ett varmt solgult ljus omkring sig.

Bläckhornet, en stor glaskub, slipad i facetter, gav det svagblå ljuset av vatten eller is; pennskaften av piggsvinstaggar gåvo en anstrykning av animaliskt liv med deras obestämda, feta toner; lackstängernas skrikande cinnober, pennaskarnes brokiga vinjetter, saxens kalla stålglans, cigarrkoppens lack och guld, pappersknivens brons, alla dessa massor av småsaker till nytta och skönhet fyllde snart det stora bordet med en myckenhet av fläckar, vid vilka ögat dröjde ett ögonblick för att få ett intryck, ett minne, en ingivelse, så att det alltid höll sig i verksamhet och aldrig tröttnade.

Nu gällde det att fylla hålen i bokhyllorna och blåsa en levande anda i tomrummen mellan de mörka brädena. Och snart stodo där rad vid rad den brokigaste samling av uppslagsverk och handböcker, ur vilka ägaren kunde hämta upplysningar om allt som hänt i förfluten och närvarande tid. Encyclopedier, som likt en lufttelegraf svarade vid en tryckning på den rätta bokstaven, läroböcker i historia, filosofi, arkeologi och naturvetenskaperna, resor i alla jordens länder med kartor, till och med Bædekers alla handböcker, så att ägaren kunde sitta och planera den kortaste och billigaste färden till den och den orten, bestämma hotellet och veta hur mycket han skulle ge i drickspengar. Men som alla dessa verk ägde förgängelsens oundvikliga frö i sig, hade han bemannat en särskild hylla med en observationskår av facktidskrifter, i vilka han genast erhöll rapport om varje det minsta framsteg, varje om än aldrig så obetydlig upptäckt. Och till sist en hel samling dyrkar till allt tidens vetande i de bibliografiska notiserna, förlagskatalogerna och bokhandelstidningarna, så att han innestängd i sitt rum visste precis huru högt eller lågt barometern stod inom alla de vetenskaper, som rörde honom.

När han nu betraktade väggen med bokhyllan, syntes det honom som om rummet nu först var bebott av levande väsen. Dessa böcker gjorde intryck av individer, ty det fanns icke två arbeten av samma yttre, utan den ena kom som Bædeker i scharlakansrött och guld lik den som en måndagsmorgon lämnar sorgen bakom sig och reser ifrån alltsammans, andra högtidliga, svartklädda i en hel procession som Encyclopædia Britannica eller alla de häftades ljusa, glada, lätta sommarrockar, den laxröda Revue des deux Mondes, den citrongula Contemporaine, den vassgröna Forthnightly, den gräsgröna Morgenländische. Och från ryggarne hälsade stora namn såsom från bekanta, vilka han hade hos sig inne i rummet, och här hade han det bästa av dem, mer än de kunde ge en resande, som kom på visit att störa deras middagssömn eller frukostmåltid.

Med skrivbordets och bokhyllans iordningställande kände han sig återställd efter resans störande inflytande, hans själ återvann sin styrka, sedan han fått sina verktyg tillgängliga, dessa instrument och böcker, vilka vuxit fast på hans tillvaro såsom nya sinnen, andra organ, starkare och finare än dem, naturen givit honom i fädernearv.

Det tillfälliga anfallet av fruktan, som framkallats av isolering, ensamhet och instängning med fiender — ty så betraktade han med skäl skärkarlarne — gav vika för det lugn, som installeringen måste medföra, och nu satte han sig som en väl rustad general att lägga planer till kampanjen, sedan högkvarteret var uppslaget.

TREDJE KAPITLET.

Vinden hade gått nordostlig om natten och drivisen hade dragit ner från Åland, när intendenten gick i ökstocken för att göra förberedande undersökningar om havsbottnens beskaffenhet, vattnets djup, havsfloran och havsfaunan.

Lotsen, vilken medfördes som roddare, blev snart trött på att meddela upplysningar, då han såg, att intendenten medelst ett sjökort, lod och åtskilliga andra instrumenter tog reda på saker, som han aldrig tänkt på. Var grunden lågo, det visste lotsen, och på vilka grund man skulle sätta strömmingsskötarne, det visste han också. Men intendenten var icke nöjd med det, utan han draggade på olika djup och fick upp småkräk och växtslem, som han trodde, att strömmingen levde av; han hissade ner lod till bottnen och fick upp prov på leror, sand, slam, mylla och grus, som han sorterade och numrerade och lade i små glas med påskrifter.

Och slutligen tog han fram en stor kikare, som liknade en ropare, och tittade ner i sjön. Det hade lotsen aldrig drömt om, att man kunde kika i vattnet, och i sin förvåning bad han att få lägga ögat till glaset och skåda ner i det fördolda.

Intendenten, som å ena sidan icke ville spela trollkarl, å andra icke hade lust att söka genom förhastade utredningar av just det, som skulle utredas, ingiva alltför höga förhoppningar om resultaten, inskränkte sig till att bevilja lotsens anhållan och därefter avgiva några populära förklaringar till de levande tavlor, som upprullade sig nere i djupet.

— Ser ni blåstången uppe på grynnan? började intendenten sin föreläsning. Ser ni, att den är såpgul först, att den blir leverbrun längre ner och slutligen röd vid botten? Det är det avtagande ljusets skuld!

Han rodde några årtag från grundet alltjämt i lä om skäret, så att han gick fri från isen.

— Vad ser ni nu? frågade han igen den på magen liggande karlen.

— Oj Jessuss! Nej jag tror det är strömming! Och de står så tätt, så tätt som korten i leken.

— Ser ni nu, att strömmingen inte bara går på grynnan. Och förstår ni nu, att man skulle kunna fiska den på djupet, och tror ni nu, när jag säger, att man aldrig borde fiska den på grundet, där han endast går opp för att lägga sin rom, som där träffas av solvärmen bättre än på det djupa vattnet!

Intendenten rodde vidare, tills han såg vattnet bli grågrönt i följd av bottnens leriga beskaffenhet.

— Vad ser ni nu? upptog han, medan årorna vilade.

— Jag tror min själ, det är orm på sjöbotten! Det är rent av ormstjärtar, som sticka opp ur gyttjan — och där sitter huvena.

— Det är ål, min gosse! upplyste intendenten.

Lotsen såg klentrogen ut, ty ål i havet hade han aldrig hört talas om, men intendenten ville icke ge ut sina bästa kort i förhand och icke heller slösa krafter på långrandiga förklaringar över oklara saker. Därför lämnade han årorna och återtog sin kikare, läggande sig över båtkanten att observera.

Han tycktes söka något med ovanlig iver, söka något som måste finnas där på de och de grunderna, men som han naturligtvis ej där sett förr, då han ej undersökt vattnet.

De rodde omkring i två timmars tid efter intendentens anvisning. Stundtals släppte denne ner sin bottenskrapa ömsom med lodet, och efter varje prov lade han sig framstupa med sin kikare. Hans bleka ansikte föll ihop av ansträngningen, och ögonen sjönko in i huvudet. Handen, som höll tuben, darrade, och armen tycktes stel som en stör av domning. Den kalla, fuktiga vinden, som gått igenom lotsens stortröja, syntes icke bita på den späda figuren, som endast var svept i en halvknäppt vårrock. Hans ögon tårades av sjövinden och bemödandet att se skarpt ner i det halvt ogenomträngliga elementet, dessa tre fjärdedelar av jordytan, om vars liv den sista fjärdedelen visste i allmänhet så litet och gissade så mycket.

Genom sin sjökikare, som han icke uppfunnit utan efter hörsagor upptagit från brobyggare och arbetare vid undervattenssprängningar, såg han ner i den lägre värld, ur vilken den stora övervattensskapelsen utvecklat sig. Tångskogen, som nyss skridit över gränsen från oorganiskt liv till organiskt, vajade för den kalla bottenströmmen, liknande nyss löpnad äggvita, som lånat sin gestalt av havsskvalpet, erinrande om vattnets växtformer, när det fryser på fönsterrutan, utbredde sig därnere i stora parker med gyllene löv, där havsbottnens innevånare släpade sig på sina bukar, sökte mörkret och kölden, döljande sin skam över att ha blivit efter på den långa vandringen mot solen och luften. Längst ner i leran vilar flundran, till hälften nergrävd i dyn, lat, orörlig, utan uppfinningsförmåga att låta en simblåsa utveckla sig till lyftning, väntande in en lycklig slump, som leder rovet förbi nosen utan någon drift att tumma måfåt till sin fördel, och som av bara lättja vridit sig, sträckt sig, så att ögonen av bekvämlighetsskäl kommit att stanna på högra sidan om det skruvade huvet.

Tånglaken har redan satt ut ett par åror föröver, men är akterlastad och påminner om de första försöken att bygga båt, visar mellan tångens heraldiska lövverk sitt arkitektoniska stenhuvud med en kroats knävelborrar och lyfter sig ett ögonblick ur gruset för att straxt därpå sjunka ner igen i slammet.

Stenbiten med sina sju ryggar går med kölen i vädret, en ofantlig näsa, hela fisken, som bara luktar efter mat och honor, lyser ett ögonblick opp det blågröna vattnet med sin rosafärgade buk, spridande en svag morgonrodnad omkring sig nere i dunklet, men slår sig snart fast igen med sin sugskiva på en sten för att avvakta utgången av de millioner år, som skola bringa förlossning åt de efterblivna på utvecklingens ändlösa bana.

Den rysliga ulken eller skrabben, det kroppvordna raseriet, med ilskan uttryckt i ansiktets piggar, vars simlemmar blivit klor, mera för att tortera än anfalla och försvara, ligger njutningslysten på sidan och smeker sin egen kropp med den slemmiga stjärten.

Men högre upp, i det ljusare och varmare vattnet, går den vackra men djupsinniga abborren, Österhavets kanske mest utmärkande fisk. Välbyggd och stadig, men ännu något klumpig som en kosterbåt, bär han Östersjöns egendomliga blågröna färg och nordiskt lynne; lite filosof och lite sjörövare; en sällskaplig enstöring, en ytlig, som gärna söker djupen och stundom når dem, en lättjefull, excentrisk, som långa stunder står och stirrar på strandstenarne, tills han vaknar och skjuter fram som en pil, tyrann mot sina egna, men snart tam, återvänder gärna till samma plats och hyser sju inälvsmaskar.

Och så havets örn, Östersjöfiskarnes konung, den smäckert byggda kuttertacklade gäddan, som älskar solen och, som den starkaste, icke behöver sky de ljusa färgerna, som står med näsan i vattenytan och sover med solen i ögonen, drömmande om blomsterängarne och björkhagarne därovan, dit han aldrig kan komma, om den tunna blå kupan, som välver sig över hans våta värld, där han skulle kvävas och där fåglarne dock simma så lätt med sina håriga bröstfenor.

Båten hade kommit in ibland isflottarne, och över tångparkerna på botten tågade isflakens skuggor som strömoln. Intendenten, som sökt i flera timmar, men ej funnit vad han ville, lyfte nu kikaren ur vattnet, torkade den och lade den ifrån sig.

Därpå föll han ner på akterbetten, höll handen för ögonen, såsom om han ville vila dem från intryck, och tycktes försjunken i sömn några minuter, varefter han gav lotsen ett tecken att ro vidare.

Intendenten, som hela förmiddagen haft sin uppmärksamhet på djupet, tycktes nu först varsebliva den storartade tavla, som utrullade sig på havsytan. Ultramarinblått bredde sig vattensegmentet framför båten ett stycke väg framåt, tills drivisen vidtog och visade ett fullkomligt arktiskt landskap. Öar, bukter, vikar, sund tecknades som på en karta, och där isen ridit upp på reven, hade bergshöjder bildat sig genom att det ena blocket pressat ner det andra och det efterföljande klivit upp på det föregående. Och över kobbarne hade likaledes isen travat sig upp, slagit valv och bildat grottor, byggt upp torn, kyrkoruiner, kassematter, bastioner, och det förtrollande i dessa former låg däri, att de tycktes danade av en ofantlig människohand, ty de hade icke dessa den omedvetna naturens slumpaktiga former, utan väckte minnen om mänsklig uppfinning under förgångna historiska perioder. Där hade blocken travat sig som cyklopmurar, ordnat sig terrassformigt som det assyrisk-grekiska templet; här hade vågen genom upprepade slag grävt sig ett romaniskt tunnvalv, frätt fram en rundbåge, som satt sig till en arabisk hästskobåge, ur vilken solstrålar och vågstänk hackat ut stalaktiter och biceller; här hade hela vågräckan ur en redan staplad mur ätit ut en linje med valv till en romersk vattenledning; där stodo grundmurarne till ett medeltidsslott, bärande spåren av nerramlade spetsbågar, vimperger, fialer.

Detta gungande mellan tankeförbindelser av arktiskt landskap och historierad arkitektur försatte betraktaren i en egendomligt simmig stämning, ur vilken han rycktes genom det bullrande liv, som de strövande fågelskarorna förde runt omkring på de flytande isöarna och på det rena, blåa vattnet.

I skaror om hundra sinom hundra flöto ejdrarne, som här togo vila, medan de väntade öppet vatten åt Norrland; de obetydliga, rostbruna honorna omringade av de praktfulla hanarne, som flöto högt med de snövita ryggarna, stundom lyftande sig till en kort flykt, då de läto se de sotsvarta bukarna; lommarne i mindre skaror visade sina gråverksbukar, sina reptilhalsar och, när de fällde, de schackspelsrutade vingspeglarna; de livliga alfåglarnes legioner i svart och vitt, simmande, dykande, sträckande; grisslornas och havspapegojornas små band; de dystra, kolsvarta svärtornas strövkårer, stickande av mot skrakarnes, prackarnas mera lysande följen med panascher i nacken; och över hela den dykande, småflaxande fågelhären, som levde amfibieliv, svävade måsarne och trutarne, som redan utvalt luften till sitt element, endast begagnande vattnet till fiskplats och badställe.

Insmugen i denna idoga arbetsvärld satt en ensam kråka halvgömd på skäret och med sin låga panna, sin misstänkta färg, sina tjuvlater, sin brottslingstyp, sin hela vattenskygga, smutsiga anstrykning utgjorde föremålet för de strävsammes hat, vilka kände boplundraren, äggsugaren.

Och från hela denna bevingade värld, vars strupar kunde försätta atmosfärisk luft i dallring, ovanför huvena på de stumma nere i vattnet, hördes en samklang av ljud: från reptilens första, svaga försök att yttra vreden genom väsning ända upp till musiken från människans harmoniska tonverktyg. Där fräste åden som en huggorm, när gudungen ville bita henne i nacken och trampa ner henne under vattnet, där koakkade skraken som en groda, tärnorna skriade, måsarna kraxade, trutarne hävde barnskrik, ejdrarne korrade som hankattor i brunsttid, men över alla, högst och därför skönast, ljudade alfåglarnes underbara musik, ty sång var den ännu icke. En oren treklang i dur, klingande som vallhjonets lur, och hur och när den föll in, stämmande med de andres tre toner till ett ofullständigt ackord, en kanon för jakthorn utan slut och början, reminiscenser från mänsklighetens barnaår, från herdens och jägarens första tider.

Det var icke med poetens drömfantasi med de dunkla och därför oroande känslorna och orediga förnimmelserna betraktaren njöt av det stora skådespelet, utan det var med forskarens, den vakne tänkarens lugna blickar han överskådade sammanhanget i denna skenbara oreda, och det var endast genom sitt hopade väldiga material av minnen, han kunde sätta alla dessa åskådade föremål i förbindelse med varandra. Och när han sökte orsaken till det väldiga intryck, särskilt denna natur utövade, och han fann svaren, erfor han den omätliga glädjen, som den högst utvecklade i skapelsens kedja måste erfara, då slöjorna lyftas över det fördolda, denna sällhet, som åtföljt allt skapat på den oändliga färden mot klarhet och som kanske utgjort den drivande kraften framåt mot vetande ifrån drömmande, en salighet, som måste likna en supponerad, medveten skapares, som vetat vad han gjort.

Detta landskap återförde honom till urtid, då jorden stod under vatten och de högsta bergstopparna började höja sig över ytan; skären behöllo ju ännu urformationens karaktär med grundberget direkt uppe i ljuset.

Men nere i vattnet, samtidigt med att avsvalningsperiodens alger redan infunnit sig, simmade primärtidens fiskar och bland dem den äldsta avkomlingen, sillen, under det på skären ännu växte stenkolstidens ormbunkar och lummer. Längre inåt fastland, först på de större holmarne, skulle man träffa sekundärtidens barrträd och reptiler och ändå djupare in tertiärtidens lövträd och däggdjur. Men här ute i urformationen syntes naturens nyckfullhet ha hoppat över lagringstiderna, kastat skälarne och uttrarne ner i urtiden, vräkt in istiden i dag på morgonen mitt i kvartärperioden liksom matjord på urberget, och själv satt han som en representant för den historiska tiden och ostörd av det skenbara virrvarret njutande dessa levande bilder av skapelsen och förhöjande njutningen genom att känna sig i stort taget som den högsta i denna kedja.

Detta var hemligheten i detta landskaps tjusningsförmåga, att den och endast den återgav en historierad skapelse med uteslutningar och förkortningar, där man på några timmar kunde färdas genom jordens bildningsserier och stanna framme vid sig själv, där man kunde uppfriska sig med en återtagning av förnimmelser, som ledde tanken tillbaka på ursprunget, vila sig i förflutna stadier, låta den tröttande spänningen i att vinna högre grader på kulturskalan slappas av, liksom återfalla i en hälsosam dvala och känna sig ett med naturen. Det var sådana ögonblick, han begagnade som ersättning för de flydda religiösa njutningarna, då tanken på himlen endast var en utbytt form av driften framåt och odödlighetskänslan en förklädd yttring av aningen om materiens oförstörbarhet.

Huru lugnt att känna sig hemma här på jorden, som han i sin barndom fått skildrad som jämmerdalen, vilken endast skulle genomvandras på väg till det okända; huru fast och förtröstansfullt att ha fått vetskap om det förut obekanta, att ha fått blicka in i, genomskåda Guds hittills hemliga rådslag, som de kallades, alla de företeelser, vilka ansetts ogenomträngliga, därför att de dittills icke kunnat genomträngas. Nu hade man kommit fram till klarhet om människans ursprung och ändamål, men i stället för att tröttna och slå sig i ro såsom den ena kulturnationen efter den andra, när de tänkt sig fördärvade, så hade det nu levande släktet tagit sitt parti, funnit sig i att vara det högsta djuret och gripit sig an att på ett förnuftigt sätt förverkliga himlatankarne här nere, och därför var tiden, som gick, den bästa och största av alla tider, som fört mänskorna fram längre, än århundraden förr hade hunnit göra.

Efter denna stund av andaktsövning i umgänget med tankarne om sitt ursprung och sin bestämmelse lät intendenten sina erinringar löpa igenom sin personliga utvecklingshistoria, så långt tillbaka han kunde spåra den, för att likasom söka sig fram till sitt själv och kunna i de förflutna stadierna läsa sitt sannolika öde.

Han såg sin far, den avlidne fortifikationsmajoren med den oavgjorda typen från århundradets början, blandad som ett konglomerat och hopkittad av flisor, avfall från föregående perioder, hopplockade på måfå efter den stora eruptionen vid förra århundradets utgång. Troende intet, emedan han sett allt förgås, allt återupptagas, alla statsformer prövade, hälsade med jubel vid mottagandet, kasserade inom några år, framburna igen såsom nya och ånyo hälsade som universalupptäckter, hade han till sist stannat vid det bestående såsom det enda påtagliga, det måtte nu ha tillkommit av en ledande vilja, vilket var osannolikt, eller av ett slumpkomplex, vilket var tämligen säkert, men farligt att säga. Genom universitetsstudier hade fadren kommit in på unghegelianernas panteism, vilken var en fintlig vändning av saken, som då sattes på sin spets, och individerna blevo det enda verkliga och Gud blev inbegreppet av det personliga i mänskligheten. Denna levande föreställning om människans intima samband med naturen, i det hon själv stod som högsta ledet i världsprocessens kedja, skapade en elitkår av personligheter, vilka i det tysta föraktade de politiska svärmarnes upprepade försök att ställa sig utom de styrande naturlagarne och söka på konstgjord väg tota till nya världsordningar genom filosofiska system och riksdagsbeslut. Obemärkta gingo de sin väg framåt, oanvändbara av höga och låga. Upptill sågo de medelmåttor genom naturligt urval samlas kring den medelmåttige monarken, nedtill träffade de okunnighet, lättrogenhet, förblindelse och mitt emellan, hos borgareklassen, sådana avgjorda handelsintressen, att de som själva icke voro handlande icke kunde arbeta tillsammans med dem. Som de voro dugliga, kloka och redbara män, befordrades de vid tillfällen, men som de ej kunde ansluta sig till något parti och ej hade lust att göra enskild gagnlös opposition, då de icke voro nog talrika att bilda hjord och de tillika såsom starka individualister ej ville gå efter någon skällko, förblevo de tämligen tysta, buro sitt missnöje gömt under storkors och kraschan, logo som augurer, när de råkades vid rådsbordet eller i riddarhussalen, och läto världen ha sin gång.

Fadren tillhörde en visserligen icke urgammal adelssläkt, som genom borgerliga förtjänster vid upphjälpandet av bergshanteringen och icke genom tvetydiga krigarbragder, vunna med hjälp av naturslumpar eller fiendens felsteg, blivit belönad med adelssköld och ganska måttliga privilegier, såsom att bära adelsuniform och lönlöst deltaga med en fjärdedel i det tunga regeringsbestyret. Han räknade sig således till förtjänstadeln, och medvetandet om att ha utgått från talangfulla förfäder verkade som en sporre ända ner i den då levande representanten. Rättmätigt, genom förfäders begåvning och arbete förvärvade egodelar satte honom också i tillfälle att utbilda sig i sitt yrke. Han blev en framstående topograf, hade deltagit i Götakanals byggande och i de första järnvägsanläggningarne. Detta sysslande med ett helt konungarike, som han blev van att, på kartblad utbredda över ett skrivbord, betrakta uppifrån, överskåda i ett ögonblick, förlänade under hand hans sinne en vana att se sakerna i stort. Där satt han och med en linjal öppnade en kommunikationsled, som skulle ändra hela landskaps fysionomi, lägga igen gamla städer, skapa nya, förändra varuprisen, leta fram nya produktionskällor. Kartan skulle ändras, de gamla vattenvägarne glömmas och de svarta, räta linjerna, som angåvo de nya vagnvägarna, bli de bestämmande; höjderna skulle bli lika fruktbara som dalarna och kampen om floderna upphöra; gränserna mellan riken och land icke mer märkas.

Det följde en stark känsla av makt med detta handskande med länders och folks öden, och fadren kunde icke undgå att så småningom angripas av den makten åtföljande benägenheten att överskatta sitt jag. Allting började hägra i fågelperspektiv; länderna blevo kartor och mänskorna tennsoldater; när topografen på några veckor lät verkställa en nivellering av en höjd, som årtusenden skulle behövt att denudera, kände han något av skapare i sig; lät han spränga tunnlar, flytta sandåsar ut i sjöar, grunda opp träsk, undgick han icke förnimmelsen av att ha tagit jordkulans nydaning om händer, kastande de lagbundna geologiska formationerna huller om buller, och därvid svällde hans personlighetskänsla otroligt.

Härtill kom hans ställning som officer med en hel menighet av subordinerade, dem han endast meddelade sig med befallningsvis och vilka sålunda blevo betraktade som tjänstgörande muskler åt hans viljande stora hjärna.

Med militärens fysiska mod och beslutsamhet, den lärdes grundlighet, tänkarens besinningsfullhet, den ekonomiskt oberoendes lugn och den hederliga mannens värdighet och självaktning företedde han en typ av högsta ordning, där skönhet och klokhet ingått en förening, som gav en måttfull, harmonisk personlighet till resultat.

Av denna fader erhöll sonen både en förebild och en lärare, då modren tidigt avlidit. För att spara sonen missräkningarnes bittra stunder och ogillande hela den gängse uppfostringsmetoden, som med sagböcker och skrämhistorier uppfostrade barnen till barn i stället för till män, öppnade han genast hela förlåten till livets tempel och invigde den unge i livets svåra konst. Lärde honom det intima sammanhanget mellan människan och den övriga skapelsen, där visserligen människan på sin planet stod högst, men ändock fortfor att stå mitt i, själv kunnande i viss mån modifiera verkningarne av naturkrafterna, men ändock förblev regerad av dem, alltså en förnuftig naturdyrkan, om med natur menas allt existerande och med dyrkan ett erkännande av avhängigheten av rådande naturlagar. Därigenom borttog han kristendomens stormansmani, fruktan för det okända, döden och Gud, och danade en klok, på sina handlingar vaksam man och för sina gärningars följder ansvarig personlighet. Regulatorn för människans lägre drifter fann han i det organ, som just genom sin fullkomligare daning skilde människan från djuren, eller stora hjärnan. Omdömet, grundat på allsidigt vetande, skulle styra och, när så behövdes, undertrycka de lägre drifterna för att hålla typen högt uppe. Näring och fortplantning voro de lägsta drifterna, därför att de ägdes gemensamt med växterna; känslorna, såsom djurens lägre tankerudiment kallades, måste, emedan de voro lokaliserade i blodkärl, ryggmärg och andra lägre organ, ovillkorligen subordinera under stora hjärnan hos en människa av den högre typen, och de individer, som icke kunde reglera sina låga drifter, utan tänkte med ryggmärgen, voro lägre former. Därför varnade den gamle mot tron på ungdomlig hänförelse och entusiasm, som lika lätt kunde föra till brott som till dygd. Men detta uteslöt icke stora allmännyttiga passioner, vilka icke hörde till känslorna, utan voro väldiga yttringar av viljan till gott. Allt vad ungdomen kunde prestera vore komplett värdelöst, då det i regel saknade ursprunglighet och endast vore de äldre föregångarnes rena tankar, som den följande ungdomen upptagit som sina och med stora åthävor ville kolportera. Originalitet kunde nämligen endast uppstå, när hjärnan vore mogen, likasom verklig fortplantning med åtföljande uppfostran av avkomman endast kunde äga rum, när mannen var manbar och ägde förmågan att skaffa existensmedel åt barns uppfostran. Och ett säkert tecken på den omogna hjärnans oförmåga att döma vore den konstanta Grössenwahn, i vilken ungdom och kvinnor levde. Ungdomen hade framtiden för sig, brukade man säga, men det var så bristfälligt, det påståendet, emedan mandomen visade mindre dödlighetsprocent än ungdomen, och det okvicka svaret, att ungdomen, om den är ett fel, dock går bort med åren, kullkastade ju icke regeln, att ungdomen nu var ett lyte, en brist, alltså ett fel, vars existens ju medgavs genom erkännandet, att det kunde gå bort, då ju det som aldrig fanns, icke kunde gå bort. Alla ungdomens angrepp på det bestående voro hysteriska utbrott av den svages oförmåga att bära tryck, vittnande om lika liten klokhet som getingens att angripa människan och gå en säker undergång till mötes. Ett gott bevis på de unges brist på omdöme och slutledning framhöll han i förhållandet med boken Robinson, vilken var skriven i tydlig avsikt att förklena naturtillståndet och isolerat liv och ändock i ett århundrade regelbundet missuppfattats av ungdomen såsom en lovsång över vildlivet, vilket just i boken framställes som ett straff för den fåvitske ynglingen, vilken missbrukat kulturens håvor som en vilde. Och detta lilla drag visade tillika, vilken lägre ontologisk form ynglingen var, röjande sig i hans sympati för indianer och andra rudimentära efterblivare, alldeles som känslorna, vilka skulle en gång läggas igen såsom sköldkörteln, vilken fallit ur bruket hos människan, men dock ännu kvarsatt på sin gamla plats.