När sonen icke kunde vederlägga dessa beska sanningar med förnuftsskäl, förklarande, att hans känslor, ja, hans heligaste känslor, uppreste sig mot denna torra lära, förklarade fadren honom vara en geting, som ännu tänkte med ganglier. Och han varnade honom för fantasiens utsvävningar, eller slutledningar på otillräcklig grund, av brist på stort material, icke att förväxla med vetenskaplig snabbslutning, som kunde ur skenbart få premisser, vilka föreföllo få, emedan mellanleden blivit glömda, draga nya resultat, där likasom genom en kemisk förening tvenne äldre föreställningar ingingo i varandra och bildade en ny tanke. Ontogenien hade ju visat, hur mänskofostret genomlevde alla äldre stadier från amœben genom grodan fram till antropomorfen, hur kunde ungdomen då betvivla, att mänskoanden hos barnet måste genomgå mänskans historia genom djuret och vilden framåt, så länge kroppen växte, och att således mannen stod långt högre än ynglingen! Särskilt varnade han för att låta omdömet grumlas av den lägsta av drifterna, könsdriften, vilken genom sin styrka så länge förblindat det sunda förnuftet, att upplysta män ännu lågo under den vidskepelsen, att kvinnan, som dock endast var en intermediär form mellan mannen och barnet, vilket framgick av fosterhistorien, där mannen under ett stadium var kvinna, men kvinnan aldrig man, att kvinnan var en lika hög typ som mannen, ja, enligt någras mening en högre. Att varna den unge för könsimpulsernas övermakt var det samma, som att kasta skugga på kvinnan, och sonen började snart göra vad fadren kallade ganglieslut, gående ut på att överstlöjtnanten var kvinnohatare. Och hur kunde han annat, då han alltjämt hörde berättelser om hur den och den satt bort sin framtid på fruntimmershistorier, hur stora begåvningar ödslat sin talang under prokreationsarbetet, offrat lycka och verksamhet för hustru, som varit otrogen, och barn, som dött före mogen ålder. Fortplantningen vore endast för mindre andar, de större skulle leva i sina verk och så vidare.
Under en sådan ledning växte sonen upp. Han var född ett ovanligt spätt barn, men med en harmoniskt utvecklad kropp, han hade fint danade sinnen, snabb och säker uppfattning, skärande förstånd och en adel i tänkesättet, som yttrade sig i undseende och tillgänglighet mot människorna. Han förstod tidigt att ordna sitt liv, undertrycka växt- och djurdrifterna, och sedan han samlat ett stort material av iakttagelser och vetande, började han bearbeta detsamma. Hans hjärna visade sig snart äga förmågan av fruktsamhet, att av ett par bekanta kunna finna det sökta okända, att av gamla tankar kunna frambringa nya, med ett ord, ägde förmågan av vad man kallar originalitet. Han var en blivande nydanare och ägde gåvan att genomskåda sammanhanget i det oordnade, upptäcka den osynliga kraften bakom företeelserna, men även de dolda, så ytterst sammansatta motiven till människors handlingar. Därför betraktades han med misstänksamhet av kamrater i skolan, och lärarne kände i honom en tyst kritik över vad de meddelade såsom orubbliga sakförhållanden.
Hans ankomst till universitetet inföll samtidigt med de stora folkrörelser, som ägde rum omkring parlamentsreformen. Borg, som mycket väl insåg det bristfälliga i fyrståndsrepresentation, då staten bestod av minst tjugo stånd med olika intressen och olika förmåga att kunna bedöma så invecklade problem som folkstyrelsens, kunde å andra sidan icke vara med att återgå till hordens eller stammens organisation, där alla hade lika mycket eller lika litet att säga; han insåg genast, att denna förenkling av styrelsesättet, där »mängden skulle göra’t», icke var en efter tidens fordran lämpad reform, helst han nyss sett den allmänna rösträtten i Frankrike frambringa en kejsare och en skenrepresentation av advokater, köpmän och militärer, från vilken sålunda arbetare, jordbrukare, lärde och vetenskapsmän voro uteslutna, alltså endast tre godtyckligt av kejsaren valda stånd voro representerade. Han hade däremot uträknat, att en utvecklad ståndsrepresentation med proportionell representationsrätt, noga avvägd efter klassintressen och med hänsyn tagen till de högsta intressena eller de vises högre rätt att äga övervikten, emedan de mera befordrade framåtskridandet än de fåvitske, vore den riktigare. Detta hade ju redan kammarsystemets författare anat, då de insett nödvändigheten av frågornas behandling i utskott och vissa frågors utredning av tillfälliga utskott, ja, av kommittéer med fackmän. För att nu få folkförsamlingen fullständig, så att alla intressen blevo bevakade, alla synpunkter anlagda och alla upplysningar om rikets tillstånd tillgängliga, skulle varje folkklass från den högsta till den lägsta välja delegerade i förhållande till dels sin mängd, dels sin vikt för hela landets förkovran. Med utstrykande av hovstaten, som jämte monarken skulle sortera under utrikesdepartementet, dit den hörde, då monarken endast finge representera nationen gentemot utländska makter, så fick han sin rådgivande, men icke lagstiftande fackriksdag så uppbyggd. Första klassen: Jordägare med arrendatorer, torpare, inspektorer, rättare o. s. v. Andra klassen: Idkare av bergverks- och bruksrörelse med fabrikörer och arbetare. Tredje klassen: Handlande, sjömän, med hotellvärdar, bärare, åkare samt bank-, tull-, post-, järnvägs-, telegraf- och lotspersonal. Fjärde klassen: Civile och militäre ämbetsmän, präster med betjäning, vaktmästare och gemenskap. Femte klassen: Lärde, lärare, litteratörer och artister. Sjätte klassen: Läkare, apotekare, fattigvårdstjänstemän. Sjunde klassen: Husägare, kapitalister, räntetagare.
I huru stor proportion det skulle väljas ur varje klass vore en fråga, som ej kunde lösas på fri hand, utan därvid måste skicklige, i statskonsten kunnige män pröva sig fram och därför representationsförordningen endast och alltid vara provisorisk. Över denna rådgivande församling skulle sitta en konselj av fackmän i statsvetenskap, för det svåra kallet enkom utbildade, så att den svåraste av alla konster icke komme att utövas av fuskare och tilltagsna amatörer, såsom hittills skett, och skulle statsmännens tillträde till ämbetet föregås av en noga undersökning om deras föregående liv, deras enskilda ekonomiska och sociala förhållanden. Detta senare skulle sporra ungdomen till en självuppfostran och en uppmärksamhet på sitt låtande och görande, som skulle dana en stam av utmärkta män, utan att å andra sidan enbar så kallad fläckfri vandel eller negativa dygder utan begåvning kunde som hittills bliva en genväg till befordran. Detta skulle bli den nya adeln, som finge efterträda den gamla tjänste-, militär- och hovadeln, och genom att densamma endast gjorde sig själv genom naturligt urval av de bästa, vore den en garanti för att landet bleve styrt på bästa sätt. Riksdagen bleve därigenom, då den endast fick rösta en opinion, icke beslut, ett stort undersökningsmaterial och icke någon legionararmé, som mutades eller tummades att öva röstvåld.
Den unge mannen var dock redan för klok att yttra dessa sina meningar, och i tider, då adelsman var liktydig med urartad, överbliven, utlevad, och massorna stormade fram så blint, att industriarbetarne blevo de som arbetade mest i händerna på sina blivande klassfiender bönderna, kunde en klok man endast le och vänta. Och han väntade, tills han fick se fyrståndsrepresentationen efterträdd av enståndsrepresentationen, då riket dädanefter representerades av förra bondeståndet ensamt. Emellertid hade denna historiska tilldragelse haft ett mycket stort inflytande på den unges tankeriktning och hela utveckling. Han hade därvid insett, i vilken förfärlig oreda tankemekanismen hos flertalet befann sig, och när han läste ståndsprotokollen och lade märke till de mest inflytelserika och lysande talares anföranden, iakttog han, huru det han kallade ganglieresonemanget, framkallandet av blodkärlskontraktioner och hjärtkongestioner, utövade det största inflytandet på allmänna opinionen. Det föreföll honom understundom, som om det alls icke gällde fäderneslandet eller framåtskridandet utan förslagsställarnes triumf att få sin vilja igenom medelst felslut, de grövsta blundrar mot logik, det grymmaste vanställande av fakta. För honom väcktes genom iakttagelse den stora misstanken, att allting gällde en kamp om makten, om njutningen att med sin hjärna få sätta de andras hjärnor i samklang, att få så sina tankefrön i andras hjärnbarkar, där de skulle växa parasitiskt som mistlar, under det att moderstammen stolt skulle axla sig i tanken att snyltarne däruppe i kronan ändå bara voro snyltare. Detta var underlaget under hans äregirighet, och för att tillfredsställa denna skaffade han sig vetande och erfarenheter genom studier, resor och umgänge med kunniga och frejdade män. Och mitt i detta evigt rörliga kaos av stridiga krafter och intressen, sökte han ankarplatsen för sin tillvaro, medelpunkten i den krets, som verkligheten slog omkring honom, i sig själv. I stället för att såsom de svage kristne fingera en stödjepunkt utom sig i Gud tog han det förhandenvarande påtagliga i sitt eget själv och sökte skapa sin person till en fullkomlig typ av människa, vars vandel och gärningar icke skulle kränka någons rätt, viss, att frukterna av ett väl ansat träd icke kunde underlåta att bliva andra till nytta och hugnad. Allt det förvirrade, bakvända, han såg i deras strävan, som sade sig leva för andra, men i grunden endast levde på andra, på andras tacksamhet, andras opinion, andras erkännande, undvek han, gående sin väg rakt framåt, viss, att ett enda stort och starkt individ skulle ofrivilligt gagna mer än dessa massor av tanklösa, vilkas numerär stod i omvänt förhållande till deras gagn.
Och med denna sättning av sig själv framtvingade han en norm för sitt leverne, som ledde honom till en hög grad av sedlighet, då han i stället för att lämna uppgörelsen åt ett ovisst kommande, själv ställde sin vandel så, att han icke hade något ouppgjort, icke sköt skulden ifrån sig på en oskyldigt lidande Kristus, utan i medveten självansvarighet icke begick några handlingar, som kunde väcka hans behov av en syndabock.
Därmed lärde han sig endast lita på sig själv, aldrig taga råd, alltid överväga en handlings sannolika följder. Men detta hindrade icke, att han i likhet med sin generation, som föddes och uppföddes under ångans och elektricitetens tidevarv, då livsverksamheten ökade fart, blev lidande av nervositet. Och hur skulle den annat, som måste ödelägga millioner gamla hjärnceller, magasinerande föråldrade intryck, som måste varje ögonblick, då han skulle bilda ett omdöme, noga skräda bort förlegade axiomer, vilka ville tränga sig fram som premisser. Det var ett helt nybyggnadsarbete, som vållade dessa oordningar i nervsystemet, vilka man enbart velat tillskriva förfädrens alkoholism och sexuella utsvävningar, men vilket sjukliga symptom var en yttring av ökad vitalitet, åtföljd av ytterlig känslighet, såsom kräftans, då hon byter skal, eller fågelns, då han ruggar. Det var nydaningen av ett släkte eller åtminstone av en varietet människa, som därför föreföll de gamle såsom sjuk eller osund, därför att den stod i utbildning, något som var dem motbjudande att erkänna, då de själva ville vara normen och kallade sig sunda, ehuru de voro stadda i upplösningstillstånd.
Denna nervkänslighet hos den uppväxande ynglingen ökades genom återhållsamhet i mat och dryck och könslivets stränga disciplinering, ty han fann det förnedrande att genom jästa drycker försätta sig i den vanvettiges och vildens ostyrbara tillstånd, och hans själ var för mycket förnäm, att han skulle vilja leka en ögonblicklig förbindelse med en prostituée. Men därmed följde även en sinnenas tilltagande skärpa och en känslighet för obehagliga intryck, som stundom förskaffade honom olust, där andra med råare sinnen skulle ha njutit.
Sålunda blev han nerstämd för många timmar, när hans morgonkaffe icke höll nog styrka; en illa målad biljardboll och en solkig kö förmådde honom att vända om och söka annan lokal; ett illa torkat glas väckte hans äckel, och han kände lukten av mänskor på en tidning, som en annan läst; han kunde på en främmande möbel se människoflott avsatt på polityren och öppnade alltid fönstret, när en piga varit inne och städat. Men var han ute och reste och nöden tvang, då kunde han liksom stänga av alla ledningar från sinnesverktygen till uppfattningen, och han gjorde sig hård mot alla olustförnimmelser.
När han emellertid vid universitetet fullbordat sina studier i naturvetenskap, den minst förödmjukande av alla, emedan åsikter spelade mindre roll än samling av material, erhöll han en assistentbefattning vid vetenskapsakademien.
Han hade sökt sig dit i avsikt att få överblicka alla naturens riken, samlade och ordnade på ett enda ställe, och möjligen däri läsa ut det stora sammanhanget, om det fanns något, eller den universella oredan, som sannolikt var där. Men hans avsikter blevo snart uppdagade, helst han icke länge kunde undgå faran att låta locka ur sig ett förslag till omordning av fåglarne efter helt andra grunder än de gällande. Förmännen, som naturligtvis icke ville sjunka ner till materialsamlare åt en ung man och ju icke gärna sågo, att de blevo föråldrade med deras verk, fattade en instinktlik avoghet mot genomskådaren. Första motvärnet mot inträngaren gjordes genom att sätta honom till detaljarbeten av underordnad vikt och för hans skönhetssinne motbjudande. Han måste sålunda i sex månader byta sprit på fisksamlingen. Först fick han uppkastningar av den vidriga lukten, men när han övervunnit de obehagliga förnimmelserna, vände han sig med raseri till studiet av fiskarne, och som han arbetade fort, hade han inom det halva årets utgång grundligt tagit reda på hela det stora materialet. Han hade då stått vintern över i ett kallt, smutsigt och halvmörkt kök, luktat dålig sprit, frusit om händerna och ådragit sig en svårbotlig blåskatarr.
Därpå sattes han till att skriva etiketter på algerna. Som han icke erhållit någon undervisning i skönskrift vid universitetet och av naturen hade en svag, ostadig hand, kasserades lapparna, och han fick ett sken av oduglighet över sig. — Han kunde ju icke en gång skriva. — Men på två månader, under vilka han besökte ett skrivinstitut och om aftnarne satt hemma över skrivbok och förskrift, förvärvade han sig en vacker och läslig stil, och därunder inhämtade han fullständigare kännedom om algerna, än han förut innehaft, utom att han på köpet lärt den ovärderliga konsten att skriva. Förmännen, som trodde, att han skulle rata det underordnade arbetet, sågo snart vad slags hud han bar och hur han förstod att begagna alla motigheter till sin fördel, ökande sitt vetande, böjande smidigt undan för slagen, skakande av sig skurarne.
Men hans tilltagande skrivkunnighet skulle bli en ny källa till förödmjukelser, ty nu sattes han att skriva rent ämbetshandlingar och brev, sjunkande så småningom till en renskrivares tarvliga roll, som man trodde. Dock utan att klaga tog han sysslan, och samtidigt med att han fick lära främmande språk, kom han i tillfälle att få inblick i alla stormännens hemligheter, som de trodde vara värdelösa i hans hand. Sålunda råkade han få se periodens vetenskapliga stridsfrågor behandlade korrespondensvis, upptäckte vägarne till de lärda samfundens hemliga sammankomster, fick känna de underjordiska gångarne till utmärkelserna och tillfällena att göra sina forskningar fruktbärande. Han var således oåtkomlig, och där man trodde sig ha trampat ner honom, reste han just huvudet igen.
Det var i hans dubbla egenskap av adelsman och självtänkare, han råkade ut för isolering. Hans namn klingade icke vetenskapligt, hans sätt att kläda sig fint och modernt ansågs som bevis på ovetenskapligt sinne hos dem som mindes Berzelii trasiga byxor, hans tåliga, skenbara undergivenhet togs som underlägsenhet, och alla hans funderingar över naturvetenskap som poetiska utgjutelser. För att nu, sedan man ångrat sig över att ha släppt in honom bakom förlåten, trycka ner honom igen, hittade man på att sätta ett nytt arbete för honom, som blivit ratat av varje nykommen och därför även kallades prövostenen eller förargelseklippan. Det hade nämligen uppe på vinden samlats en bottenrest av bergarter och mineral, hopkomna dels genom gåvor och testamenten, dels genom världsomseglingar och expeditioner; och alldenstund de flesta blivit utrangerade som dupletter, den tiden geologien ännu befann sig i sin linda, måste de ånyo med det stigande vetandet genomsökas och därför sorteras. De hade fått sin plats i ett vindskontor under takplåtarne och lågo i en enda stor hög och betydligt inmängda med damm och spindelväv. Borg, som nu måste stå lutad under de upphettade takplåtarna och inandas dammet, höllo på att rygga, men då han andra dagen träffade på ett mineral, som han misstänkte vara okänt, grep han sig straxt an med arbetet och satte sig till att ordna. Men härunder kom han till erfarenheter, som skakade hans redan svaga tro på lärobyggnaden, insåg förberedande, att det icke var stenarne, som voro ordnade av naturen, utan att det var hjärnan, som ordnade företeelserna. Och för övrigt, ordnas kunde allt, endast man skaffade sig en indelningsgrund, och att ej den förnuftigaste indelningsgrunden här var funnen, insåg han snart vara fallet, och när själva grunden var en oavgjord hypotes, såsom den, att urberget skulle vara uppkommet genom smältning i eld, i motsats mot de lagrade bergarterna, som ansågos bestämt avsatta ur vatten, och tillika urberget även var lagrat såsom de yngre sedimentära formationerna, fann han det hela tillskruvat, hopgissat och på gissningarne hela systemet grundat. Under tiden hade han analyserat sitt mineral och funnit, att det var ännu okänt, varpå han lämnade det till professorn, som skickade det till Berliner-Akademien och fick sitt namn åsatt det nya mineralet. Borg erhöll ingen tack, intet omnämnande, utan endast några glåpord av förmannen. Retad härav tog han själv nästa mineral han fick upp av okänd art, sände det till Lyell, fick sin avhandling läst i Geological Society, i vilket sällskap han upptogs till ledamot. Kamrater och förmän låtsades vara i okunnighet om hans framgång, då den samma på visst sätt var en chikan för professorn, som dupletterat det okända mineralet; och nu växte motviljan till hat för att övergå till förföljelse. Men han strök undan, gjorde sig osynlig och arbetade. Alldenstund dessa hopsamlade mineral voro hämtade från Europas alla länder och Borg förstod att giva varje upptäckt en anstrykning av direkt gagn för de olika landens bergsvetenskap, hade han på ett par år förstått ställa så till, att han var upptagen i de flesta av Europas lärda samfund samt var innehavare av italienska Kronorden, franska Instruction publique, österrikiska Leopoldsorden och ryska S:t Annæordens andra klass. Men ingenting hjälpte bland de omgivande, vilkas löje endast ökades med varje utmärkelse, som dock var grundad på förtjänst. När man icke kunde förneka faktum, förringade man värdet eller låtsades vara okunnig om vad som hände, vilket icke hindrade, att man begagnade hans uppgångna spår till egen jakt.
När han slutligen efter sju års pinsam tjänst tog arv efter sin fader, som då avled, och han avgick ur tjänsten för att resa utrikes som privatman, fick han höra, att han förfelat sin kallelse och att det var skada, att han inte blev någonting, omväxlande med att han blivit utstruken ur tjänsten. Det var sålunda med ett gränslöst förakt för mänskorna, han lämnade sitt land att i främmande länder fortsätta sina studier. Och i hotell och pensioner Europa runt såg han många slags människor, inledde förbindelser, som snart brötos genom tvungen skilsmässa. Men överallt såg han, hur samma periods människor uttalade samma meningar om samma saker, framkastade flertalsmeningen såsom sin egen, sade fraser i stället för tankar, och han upptäckte därvid, att det egentligen var några få andars tankar, som ruminerades av massorna. Sålunda fann han, att alla geologer talade Agassiz’ och Lyells meningar från 1830 och 40; alla religiösa fritänkare gåvo ifrån sig Renan och Strauss; alla rörliga politici levde på Mill och Buckle; alla som talade frisk litteratur kastade upp Taine. Det var således bara några huvudbatterier, som ägde strömväckare och vilka genom talangernas ledtrådar fingo alla dessa bjällror att pingla. Härifrån kom han snart in på psykologiens område, besökte spiritister, hypnotisörer och tankeläsare, såg bakom dessa svindelrörelser en del nya upptäckter, som säkert skulle ändra mänsklighetens fäaktiga sätt att leva tanklöst, kanske bidraga till tankeapparatens justering och till inseende av att hela kamplivet, som fördes om åsikter, endast var kampen om makten att få sätta andras hjärnor i rörelse, tvinga hoparne att tänka som jag. Därför hade han också varit vittne till vetenskapliga strider, som avlupit med seger för den falska åsikten, endast den segrande haft tillräcklig auktoritet och majoritet. Han hade sett politiska fejder, religiösa, som slutat med lagstiftning gående rätt emot förnuft och rättvisa, grundläggande godkända villfarelser, som ärvdes av den tillträdande generationen såsom självklara sanningar.
Nej, det gällde nog endast att få sin vilja igenom, och hela drivkraften bakom åsikternas förfäktande voro intresset och passionerna. Intresset, det var intet annat än behovet, behovet av mat och kärlek, och för att vinna dessa krävdes ett visst kvantum makt. Och den som icke strävade till makt var en svag, vars vilja till livet förtunnats, och därför hörde man alltid den svaga pocka på rätt, de svagares rätt, under det att det endast gavs en matematisk rättvisa, en aritmetisk sanning, till vars uträknande det fordrades en stark tankeapparat, som kunde frigöra sig från intressets och passionernas villosyner. När han rannsakade sitt inre och jämförde sig med ett stort antal andra, fann han, att han genom sträng självuppfostran emanciperat sitt omdöme i hög grad och att hos honom fanns en särskilt utbildad drift att söka den abstrakta rättvisan, den sanningen, som består i verkliga förhållandet, sakens kärna, och varför han även kallade sig sanningsvän i högsta mening, utan att han därför behövde gå omkring och säga ut allt vad han tänkte eller icke kunde vid behov besvara en närgången fråga med en osanning.
För att komma människodjurets organisation närmare på spåren anlade han särskilda studier över alla de lägre djurens själsförmögenheter och sökte sig därigenom fram till människan. Därpå upplade han en huvudbok över alla de individer, han träffat på sin väg, från anhöriga, sköterskor, pigor, till skolkamrater, studentkamrater, umgängesvänner, förmän, med ett ord alla dem som kommit inom hans observationskrets; utkastade deras tillblivelsehistoria, som han fullständigade genom inhämtande av personalier, prästbetyg, vittnesmål av dessas bekanta; satte upp deras ekvation och sökte lösningen på deras livsproblem. Det var ett otroligt stort arbetsmaterial, och när han rett ut virrvarret, såg han, att mänskorna kunde indelas såsom djuren och växterna i stora klasser, ordningar och familjer, alltefter som indelningsgrunden bestämdes. Men därigenom att han tog flera indelningsgrunder, kom han sanningen ganska nära och fick den mest rikhaltiga belysning av sitt observationsobjekt.
Sålunda ställde han bland annat upp ett schema på mänskor med tre underavdelningar: medvetna, självbedragare och omedvetna. De medvetna eller invigde stodo högst; hade genomskådat sveket, trodde intet och ingen och kallades gemenligen skeptici, fruktades och hatades av självbedragarne, igenkände varandra genast och skildes vanligen åt med titulaturen skurk och ömsesidiga beskyllningar för dåliga motiv. Till självbedragarne räknade han alla religiöst troende, hypnotiska medier, profeter, partichefer, politici, välgörenhetsandar och hela den svärm av svaga äregiriga, som gåvo sig ut att leva för andra. Till de omedvetna hörde barn, de flesta brottslingar, de flesta kvinnor och en del dårar, som alla ännu levde på en halv däggdjurisk ståndpunkt utan förmåga att skilja subjekt och objekt.
Efter en annan indelningsgrund eller ontogenetiskt, utvecklande sig från fostret till den högst stående mannen, erhöll han barn, ungdom, kvinnor, män.
Därjämte sökte han alltid hos landsmän ancestrala rastecken; skilde uppsvenskar från sydsvenskar, kunde se norrmannen hos värmländingen och bohusländingen, tog ut finnen hos en del norrländingar, höll reda på invandrade tyskar, walloner, semiter och zigenare, vilket ofta gav honom nyckeln till månget drag i en eljes oförklarlig karaktär.
Vidare hade han en annan indelning av karaktärerna efter dominanten han kallade och fick sålunda nutritiva eller frossarne, drinkarne och de giriga i en lägsta grupp; de sexualiska eller könsnjutarne; de affektiva eller känslomänniskorna och de intellektuella eller de tänkande, som stodo högst.
Denna vetenskap utvecklade han till en hög grad och besatt därför efter en tillräcklig tid förmågan att bedöma en människa eller ge hennes ekvation. Och för att verifiera sina iakttagelsers riktighet begagnade han sig själv som psykologiskt preparat, skar upp sig levande, experimenterade med sig, anlade fistlar och fontaneller, underkastade sig onaturlig, ofta vidrig andlig diet, men därvid noga aktgivande på det personliga observationsfelet, undvikande att ur sig själv och sin vandel sträcka en norm för de andra.
När han slutligen ledsnat på sina utländska resor, och hans kropp längtade till dess miljö, vände han hem för att söka sig en verkningskrets. Som det var honom likgiltigt, varmed han sysselsatte sig, sökte han till en fiskeriintendentur, och alldenstund man icke var angelägen att ha honom för nära, blev han placerad som förste man i Stockholms skärgård.
*
Här vaknade han ur sin repetitionskurs av sitt vardande, ur vilken han brukade pånyttföda sig genom att i hast leva om sitt liv och därigenom likasom leta sig fram till sin ståndpunkt och efter beräknandet av sina tillgångar klargöra sin kurs framåt, sitt sannolika ändamål och utsikterna att lyckas i sina förehavanden.
Lotsen, som under tiden rott båten inom skären i lä om iskakorna och redan fått klart för sig, att doktorn var litet vurmig, som satt lik en bildstod med inåtvända ögon utan uttryck, begagnade nu tillfället att fråga, om de skulle vända i hamn, vartill intendenten nickande gav sitt bifall.
Än en gång kastade han en blick ut över det praktfulla skådespelet därute, där drivisarne föstes fram, rämnade, packades, trängde varandra ihop, sköto upp över varann, ställdes på kant, ändrande sitt vågräta läge till massor av förskjutningar, förkastningar, bildande berg, dalar, kullar. Det föreföll honom, såsom om han såg jordskorpan födas, då på det glödande havet den första stelnade kakan knäcktes sönder, jagades fram, sköts på kant, travade sig ihop till urbergen, till skären, kobbarne, holmarne, som endast voro ofantliga packisar, isberg, fastän av ett annat mineral än vattnet. Och över denna repeterade skapelsehistoria dallrade isarnes primitiva, odelade, vita ljus bredvid luftens och vattnets urblå, den första brytningen av mörkret, och här svävade skapelsesagans Gud, som skilde ljuset från mörkret, fram såsom en sinnlig förklaringsgrund för hans forskande tanke. Och än en gång klingade de fågelvordna reptilernas första försök till musikaliskt ordnade ljud ut över vattencirkeln, begränsningen av hans jag, som måste bli medelpunkten, vilken plats han än intoge. — — —
I detsamma flöt båten in i hamnen, och det rökte ur skorstenarne till middag.
FJÄRDE KAPITLET.
En söndagsförmiddag satt intendenten vid sitt öppna fönster, när försommaren inträtt med ljusblå färg på vattnet och en svag grönska i bergsskrevorna på de obetydliga resterna av lavar och mossor. Fågelskarorna hade dragit norrut, och endast enstaka par av ejdrar summo två och två i vikarne. Den stora ensligheten, som han kallade Östersjön, grep honom i dag, då han såg ett och annat fartyg styra söderut under de främmande flaggornas livligare färger, kanske tillfälligtvis, kanske följdriktigt, alla ljusstarkare än det fattiga blå och det blacka gula, som så lätt blir smutsigt. Han såg den upphetsande trikoloren på en brigg, som förde plank från Norrland och nyss kommit med viner och apelsiner och nu drog ner mot ljusgula, folkrika kuster; den förvekligade dannebrogen på en smörskonare låg i kölvattnet efter en väldig tysk postångares vita duk med sorgkanter och kronmärket som ett spaderäss ovanför ett något av den röda färgen; den engelska blodfanan, det spanska markislärftet, den amerikanska King Cottons bolstervar, det var lika många hälsningar från främmande folk, med vilka han kände sig mera fästad än de främlingar, han var dömd att kalla landsmän, då han ägde rätt att på sin högtidsdräkt bära alla dessas färger, men icke sitt eget lands. Och i dag tyckte han, att dessa påminnelser om hans världsborgarskap kommo mera styrkande än eljes, då han i sin förvisningsort sedan några dagar levat omgiven av fullt utbruten fiendskap. Han hade nämligen nyss gått i författning om tillämpandet av den sedan flera år gällande, men ej iakttagna lagen om visst mått på maskor i not och nät och hade därvid rönt ett motstånd, som slutade med att han vid visat öppet trots måst åkalla länsman och beslaglägga notarne. Han hade dock först grundligt visat, huru statens ingripande endast hade till anledning omtanke om befolkningens eget väl, hade framhållit för dem, huru de, som ej ville dela en gård för att hellre äga en son i välstånd såsom släktens upprätthållare, dock ställde så till med oförståndigt fiskande, att deras barn säkert skulle bli understödstagare. Ingenting hjälpte, alla mått och steg ansågos som elaka påfund av en hop sysslolösa ämbetsmän, som särskilt avlönades med folkets pengar för att pina det. Förgäves invände han, att det var bondfolket i riksdan, som röstat ihop lagen, varpå fiskarena kastade sitt hat på bönder och regering tillsammans.
Han hade då märkt, att denna fiskande befolkning verkligen föreställde en kvarleva av samhällets urstånd, sorglös och obetänksam, utan bondens tanke på morgondagen och nästa år. Det var vilden, som jagade i två dar och sov i åtta. Och som vilden ägde detta folk vissa negativa förmögenheter att umbära och tåla, utan den positiva förmågan att förbättra sin ställning genom uppfinningar och med avgjord instinktiv motvilja mot nyheter, därigenom röjande sin oförmåga att anpassa sig för ett högre kulturstadium. Alla dessa fiskare voro bottensatser av landets folkstock, som, när kampen om de fruktbara floddalarne och insjöstränderna pågått, ej kunde upprätthålla sig i striden, utan flytt eller trängts ut mot klipporna, där matjorden var slut och det osäkra vattnet endast lämnade sin spelvinst. Och som spelare voro de opålitliga som lyckan, icke nogräknade om medel, och togo små förskott på det alltid påräknade storfisket, som ett lyckligt skeppsbrott kunde bringa dem. Därför hade deras hat strax blivit upptänt mot den nykomne, och i sin förblindelse hade de ej kunnat inse, hur han endast av äregirighet drevs att förbättra deras ställning och befria dem från arbete. Sålunda hade han åt överlotsen, som skulle lämna meteorologiska rapporter, konstruerat en självkontrollerande vindmätare av en gammal stockborr och sönderklippta sardinlådor, men icke fått densamma antagen utan placerad uppe på vinden. Han hade velat bistå vid sjukdomsfall, men blivit avvisad; han hade velat lära hustrurna förekomma inrökning i spisarne genom att anbringa en strömmingstunna som rökhuv utanpå skorstenen, men de hade grinat åt honom och fortsatte jämra sig över den ohjälpliga röken; han hade velat lära en fiskare, som förgäves försökt potatisodling, att gödsla strandsanden med tång och fiskavfall, såsom han sett folket i kusttrakter av England med stor framgång göra, men förgäves. Och när han såg, huru lämningar av det stora strömmingsfisket på våren lågo och ruttnade av brist på salt, ville han utlära Färöboarnes metod att i nödfall salta med tångaska för husbehov, vilket bevaringsmedel nämnda öboer regelbundet begagnade till sin ostberedning.
Följden av alla hans bemödanden att få lära ut nyttigheter blev den, att han fick öknamnet doktor allvetande och att han ansågs som en fåne, blev ett stående muntrationsämne vid kafferep och supgillen och att till och med barnen lipade, när han gick fram.
Missförhållandet mellan vad han var och vad han ansågs vara verkade i början endast komiskt, men efter hand, när fientligheten efterträdde kölden, märkte han ett ogynnsamt inflytande på sitt själiska befinnande. Det var, som om ett åskmoln av oliknämnig elektricitet låg över honom och irriterade hans nervfluidum, ville förinta detsamma genom att neutralisera det. Han erfor det, som om dessa mångas tankar riktade på honom skulle äga förmågan att så småningom draga ner honom, trycka på hans opinion om sitt eget värde, så att den stund skulle komma, då han icke längre kunde tro på sig själv och sin andliga överlägsenhet, utan slutligen deras åsikt, att han var idioten och de de sunda, måste gripa hans hjärna och tvinga honom instämma i deras mening.
Under dessa tankar hit och dit hade ett nytt föremål kommit inom de fyrtiofem grader av horisonten, som han kunde bestryka med blickarne från sitt fönster. En flottans kanonbåt gick in i lä om skäret för halv maskin, strök seglen och fällde ankar. Genom kikarn såg han båtsmännen röra sig i ett skenbart virrvarr, men utan att trängas, var och en skyndande till sin knape, sin ända, sitt fall, när sekondens pipa ljöd. Fartygets snäva sidor, den spända stäven, där plåtarna syntes vilja spjärna isär, men förenade sina sammanpressade krafter i en riktning framåt liksom strömmande ut i bogsprötet, ångrörets och skorstenens energiska rörformer, masternas strävning mot stag och vant, kanonens cirkelrunda mynning, allt angav en samling krafter, ordnade, tyglande varandra, motverkande och samverkande och vars betraktande försatte honom i en harmonisk stämning. Det var honom, som om kraft och ordning strömmat ut från det kilformiga järnskrovet, där ändamålsenlighet, begränsning, måtta förenats i ett helt skönt och förlänade genom reflexion en djupare njutning än ett vackert konstverk brukar skänka den ytlige betraktaren på känslans väg.
Men det kom även genom eftertanken något annat in till honom ifrån det lilla flytande och kringflutna samhället. Han kände sig stärkt, som om han hade ett stöd i denna bild av makten, som, bemyndigad av folkförsamling och styrelse och med användande av alla kulturens och vetenskapens hjälpmedel, skyddade de högre utvecklade från barbariets påträngande nerifrån; han såg med tillfredsställelse ett par av de mest vetande efter avlagda prov styra med en visselpipa detta hundratal halvvildar, som icke vågade tro sig begripa, vad de ej förstodo. Han hade aldrig varit narrad att begå det moderna personliga observationsfelet att tro de lägre klasserna lida av sin underordnade ställning och grövre födoämnen. Han visste nämligen väl, att de voro precis på den punkt, där de kunde vara, och att de lika litet ledo av sin ståndpunkt, som fiskarne därnere skulle lida av att icke vara blivna amfibier; och vad den grova födan beträffade, så visste han av erfarenhet, då han bjudit några fiskare på middag, hur de ratade sådant som icke uteslutande fyllde buken, ja, han hade sett dem välja den sämre rågen på brödkorgen i stället för det finare vetet. Han hade aldrig trott på det där talet om svält annat än där olyckan var framme och endast där tillfälligtvis, då det fanns fattigvård, som så ofta missbrukades av lättingar och illmariga, som under låtsade sjukdomar tvingade till sig underhåll. Han hade aldrig dyrkat de små, aldrig behövt knäböja för de obetydliga, oaktat han själv var utstött ovanifrån av ett läger, som under en allmän förfallets period krånglat sig upp med stulna reputationer och lågo tryckande på det som skulle växa fram. Och han lät icke heller nu narra sig att överskatta denna ungefärbild av det övre lagret, som under skepnaden av en örlogsman från en viss synpunkt ingav honom beundran, men å andra sidan var en kvarleva av det statssystem, som övade våld på andarne med komprimerad gas och bessemercylindrar. — — —
Nu smällde det i dörren nere hos värdfolket, och tungorna sattes i gång av den inträdande, som var Öman, vilken förlorat noten. Brännvinsglasen klingade, och skrålet steg med det uppväckta gårdagsruset.
— Indioter och folkfördärvare, som tro sig begripa mer än förståndiga fiskare; som ligger på soffan och läser i böcker för två tusen kronor; snorhyvlar, som ska lära far sin pjälta, tjuvaligor och papirosshjältar, som gå med sosvansar under näsroten …
Och så en störtsjö, som bröt sig mot Vestmans faktiska upplysningar, hämtade ombord på Jakob Bagge, om intendentens släktledning, fadrens oregelbundna könsförhållanden, modrens låga härkomst, antydningar om intendentens bortkörning ur förra tjänsten, och så vidare.
Åhöraren försökte göra sig döv och likgiltig som eljes, men orden beto i honom, smutsade honom, sårade honom mot hans vilja. Gamla tvivel om fadrens rättrådighet började väckas, tvivel om eget värde att vakna, farhågor om möjligheten att hålla sig torr i detta slamregn, att kunna undvika strid, där han kanske skulle gå under av finkänslighet i medlens väljande.
Nu ringde klockan från örlogsmannen, en trumvirvel rullade, och sommarvinden förde psalmtoner från hundra strupar, allvarliga, rytmiskt ordnade, undergivna, ut över vattnet, allt under det skrålet och hotelserna nerifrån mullrade som från burarne i ett menageri och i psalmens fermater ökades till tjut, ty nu hade oenighet uppstått mellan partierna, då frågan väckts om att med våld återtaga noten.
Intendenten, vilken betraktade kyrkor såsom arkeologiska samlingar eller intressanta pagodbyggnader från förfluten tid, erinrade sig ofrivilligt nu ett yttrande, som en ung präst fällt en natt då man diskuterat den kristna kulten:
— Jag tror ej på Kristi guddom och allt det där, men tro mig ni, packet måste skrämmas!
Packet måste skrämmas! upprepade han för sig själv i tankarne, men släppte strax tråden, då han hörde slagsmålet bryta ut därnere. Stolar slogos omkull, klackar spjärnade och sparkade mot möbler, och rytanden som av boskap blandades med väsningar som från reptiler, och under allt sammans skvaltade en kvinnoröst, som frambragte många hundra ord i minuten.
I detsamma visslade ångaren, ankaret hivades, segel hissades, och skorstenen sände ett sotsvart moln mot den blåa försommarhimmeln. Det var med en känsla av saknad och oro, han såg ångaren och den vackra kanonen försvinna söderut, han kände det, som om han förlorat ett stöd och som om hatet slöte sig omkring honom likt en säck, och han ville fly, ut, vart som helst.
Nu skrek ett barn, om av fruktan eller smärta, kunde han icke höra, ty under tumultet hade han smugit ner för trapporna, kommit ner till hamnen och tagit lös sin båt, som han stack ut från land så fort han kunde.
Skäret han lämnade var det östligaste i en hel liten arkipelag, som han icke lagt märke till förr och som han nu först i behovet av att vara ensam ville uppsöka. Hatare av starka kroppsrörelser, vilka han funnit dels överflödiga, då det fanns samfärdsmedel och maskiner, dels skadliga för hans nerv- och tankeliv, då de fina verktyg, som hjärnkapseln inneslöt, lika litet tålde skakningar som huset, där astronomens precisionsinstrument förvarades, hade han aldrig lärt att ro, men hans taktsinne och hans väl avvägda rörelsecentra gjorde honom straxt till en skicklig roddare, och hans fysikaliska vetande lärde honom att förbättra den urgamla uppfinningen, så att han genom att höja roddbänken sparade armkraft.
När han nu såg skäret fjärma sig bakom båten, började han andas lättare, och när han strax lade i land vid den första kobben, intogs han av en obeskrivlig känsla av lycka. Det var en ljus, låglänt, långsträckt holme, vars strandklippor av grå gneis bildade en liten hamn, där ökstocken löpte in. Vattnet i kanten var så genomskinligt som förtätad flytande luft, och tångens mjuka färger lyste nere på botten såsom insmälta i en glasmassa. Strandens stenar lågo tvättade och torkade, slipade, och erbjödo en omväxling i färger, som aldrig tröttade, ty det fanns icke två lika. Och mellan dem hade tåtlar och starrgräs sökt stöd för sina tuvor. Sakta steg bergknallen uppåt, och i fördjupningar i mossan lågo måsarnes ägg, tre och tre, kaffebruna med svarta fläckar, under det ägarinnorna skreko och kraxade uppe över hans huvud. Han steg högre och uppe vid ett stenkummel, upprest av sjömätarne och vitmålat av trutar, måsar och tärnor, växte några enbuskar, utbredda som mattor, och under dem hade skaror av den vita, subtila duvkullan improviserat sitt växtställe, en förbindelse av Mellan-Europas bergstrakter och nordiska skogens skugga.
Den lilla roskarlen, djärv och gladlynt, flaxade orolig omkring fridstöraren för att vilseleda honom från boet.
Inte en buske, inte ett träd stack upp över de halvnakna hällarne, och denna frihet från skuggor, från gömställen, stämde besökaren i en ljus och glad sinnesstämning. Allt låg öppet, överskådligt, solglänsande på denna berghäll, och det vatten, som skilde honom från det nyss lämnade hemmet hos vildarne, syntes omge honom med en oöverstiglig gräns av ren genomskinlighet. Det halvt arktiska, halvt alpina landskapet med dess urtidsbildning förfriskade honom och vilade honom. Och när han vilat ut, tog han båten och rodde vidare. Han passerade tre blankslipade bergknallar, liknande tre förstenade böljor, nakna som en hand, utan ett spår av organiskt liv och som endast väckte ett vetenskapligt geologiskt intresse rörande deras uppkomst; snuddade förbi ett platt skär av rödlätt gneis, på vars läsida stod en hundraårig rönn, ensam, mossbelupen, vresig och i vilkens trasiga stam en sädesärla häckat i brist på takpanna eller stenmur. Den lilla behagsjuka fågeln slog ner i strandstenarne och ville inbilla fienden, att det ingalunda fanns något bo och inga gråvita ägg där.
Den ensamma rönnen stod på en gräsmatta av några kvadratalnar och såg så ensam ut, men så ovanligt stark av brist på medtävlare och bättre trotsande storm, salt och köld än avundsjuka likars kiv om jordsmulorna. Han erfor en dragning till den ensamme åldringen och längtade ett övergående ögonblick få slå upp en hydda vid dess stam, men så drog han vidare, under det intrycket blåste bort.
Nu kom en mörk klippa fram om den sista kobbens udde. Den var kolsvart av den vulkaniska bergarten diorit, och när han nalkades den, blev han beklämd. Den svarta kristalliserade massan tycktes vara uppspydd från havsbotten, och när den väl stelnat något, råkat i en förfärlig strid med vattnet eller ett åskmoln, ty den var rämnad i åtta delar, och klyftena hade sedan blivit av sjö och is bortburna eller dragna ner i djupet. Branta, lodräta stodo de svarta, gnistrande väggarne utmed den lilla hamnen, och när ökan lade till under dem, kände han sig som nere i en kolgruva eller i en sotig smedja. Det klämde honom och tryckte honom, och när han klättrat upp på klyftena, höjde sig ett stångmärke med en vitmålad kagge överst. Detta spår av människohand härute, där inga människor syntes, denna blandade påminnelse av galge, skeppsbrott, stenkol, denna råa kontrast mellan de oblandade, färglösa färgerna svart och vitt, av ofruktbar, våldsam natur utan organiskt liv, då där ej fanns en lav eller en mossa på hela klippmassan, och så detta snickararbete utan vegetationens övergångar mellan urnatur och mänskligt handarbete, verkade upprivande, oroande, brutalt. Och i den stora söndagstystnaden hörde han under sina fötter, där hopfallna block bildat tak över en rämna, hur den långa dyningen sögs in under halva skäret, pressade luften framför sig, så att den slog lock, och drog sig tillbaka med ett fräsande och ihåligt suckande.
Han stod där en stund och njöt av beklämningen, lät sig ledas tillbaka till äldre förnimmelser, som alltid tillförde honom olust, kände stenkolslukt, såg fabriker, svarta, missnöjda människor, hörde ångmaskiner, stadsbuller, mänskoröster, som framförde ord, vilka ville äta sig väg genom hans öron in i hans hjärna, fröa av sig och som ogräs kväva hans egen sådd och förvandla hans med så mycken möda odlade åker till en naturlig äng lik de andras.
När han kom i båten och vände ryggen mot den dystra synen, njöt han igen att se den oändliga renheten i vattnet, det tomma blå, som likt en oskriven tavla låg lugnande framför honom, därför att den ej kunde väcka några minnen, icke framkalla några ingivelser, icke trycka fram ur honom några starka sensationer; och när han nu nalkades en något större holme, hälsade han den som en ny bekantskap, vilken skulle tala om något annat och utplåna de nyss erfarna stämningarne. Nya skär och kobbar flöto förbi, alla erbjudande var sin överraskning, sin säregna fysionomi, oftast endast med så fina differenser, att det fordrades ett skarpt, övat öga att se dem. Och dessa små klintar, som från en förbiseglande båt tycktes så nakna, så tröttande enahanda, erbjödo vid närmare påsyn det mest omväxlande skådespel, likasom varianter av samma mynt ensamt för numismatikern kunna röja sina hemligheter.
Han landade nu vid en något större holme, vars oregelbundna, sönderrivna utseende lockade honom, helst han över klintarne såg kronor av lummiga trän sticka upp. Och när han klättrade upp på den norra bergudden, vars svarta sockel var renpolerad av sjöarne, såg han, hur holmen var en gyttring av minst fyra andra, som tycktes hopdrivna under olika rådande vindar och genom sammanhopning av olika geologiska bildningar danat ett helt konglomerat av landskapsbilder, hämtade från alla zoner. Den norra delen bestod av en kägla av hornblendeskiffer, som nere i stranden var klyftad i oerhörda block, vilka störtat ner från bergväggen och icke hunnit bli slipade av vattnet, och mellan dessa svarta kuber stucko upp, egendomligt nog såsom av en hemlig sympati ditlockade, en otrolig mängd svarta vinbärsbuskar, dystra i färgen och stämmande i ton med de svartgnistrande stenarne. Det var så oväntat att finna dessa trädgårdens putsade rymmare här ute i vildmarken, att de förekommo som ett naturens skämt, kanske lagt i munnen på någon skadskjuten orre, som flytt hit ut en gång att dö, medförande frön till en gryende kultur. Längre upp i stenröset stod en lund av lövträn med ljus grönska, men klippta i topparne och med vita stammar, som om de voro kalkbestrukna av en vårdande människohand. Han försökte på avstånd gissa trädslaget, men det var så olikt alla andra, han sett vid denna breddgrad, att hans tankar lupo mellan akacior, bokar, japanska fernissträn, så vanliga i södra Europa, att han slutligen icke trodde sina öron, när han hörde det välkända skramlet av vanlig poppel, och straxt därpå, väjande för en huggorm, som rann ner mellan ett par stenar likt en vattenstråle, kom närmare och såg, att han hört rätt. Det var lundarnes och hagarnes resliga, nätta poppel, som nordan och stenmark, drivis och salt tuktat och stiliserat till en oigenkännelig varietet, vilken i kampen med ovädret och kölden grånat upptill, mistat kronan och därför endast bestod av förfrusna skott, som oupphörligt skjutit ut, outtröttligt förnyande sig, medan getterna skalat av den skyddande barken och låtit safterna rinna bort. Det var en evig ungdom i dessa späda, ljusgröna skott på den gråskäggiga stammen utan grenar, en ålderdom utan mannaålder, en abnormitet, som verkade uppfriskande, emedan den var ny och gick förbi det banala.
När han klättrat upp mellan de vassa stenarne och kommit på höjden, var det, som om han gjort en fjällbestigning på tio minuter. Lövträdsregionen låg inunder honom, och på bergets platå var redan alpfloran färdig med fjällformen av enen bredvid det äkta nordiska hjortronet i våta skrevors vitmossa, och däremellan den lilla så civiliserade kornellen, kanske den enda svenska och den enda skärgårdsört. Nu steg han sakta ner åt södra sluttningen genom lingon- och mjölonris, tåtel och starr, ängsull och gungande mossor, tills han plötsligen stod vid en ravin, där holmen spruckit och bildat en kanal mellan de svarta bergväggarne.
Med vilda skrik flögo de näsvisa tordmularna upp, medan han steg på en naturlig stenbrygga över den grunda kanalen, äntrade en ny bergvägg av ljusare formation och befann sig i en ny avdelning av den underbara holmen.
Den ljusa, eleganta euriten, där svagt rosenröd fältspat lagrat sig med lätt blågrön kvarts, och glimmern endast gav sig tillkänna genom ett skimmer som av mikroskopisk rimfrost, gav hela det lilla landskapet en glad ton och, klyftad i oändlighet, erbjöd den soffor och verkliga länstolar vid varje steg. Ett starkt streck av kornig, vit kalksten gick som en gördel rätt igenom bergmassan, och det fruktbara grus, som från denna hade smulats sönder av regn och frost, befanns samlat nere mellan de måttligt höga bergväggarna. Och där löpte nu fram en dalkjusa, som öppnade en syn så förtrollande, att han stannade häpen och satte sig ner på en bergpall att njuta av det oväntade fagra skådespelet.
Framför honom rullade upp sig mellan de lodräta i ängsmarken försvinnande bergväggarna en gräsmatta, genomvävd av idel blommor, men utsökta och av frodigare art än fastlandets. Den blodröda geranium hade stigit ner från berget och sökt fukt och värme härnere, den honungsvita slåtterblomman från den våta starrängen hade gjort möte med skogens blågula kovall, och de sydländska orchideerna, kanske vinddrivare från vinlandet Gottland, hade flytt hitin, det hyacintliknande fläderyxnet, den praktfulla militärorchis, den ståtliga sysslan, ett slags förskönad liljekonvalje, hade i drivande kalk och fuktig havsluft mellan skyddande väggar sökt sitt växthus här mellan det yppigaste gröna gräs.
Och i fonden längst bort doldes bergväggarna av björkar och alar, som visserligen höjde sig blygsamt i luften utan att våga sticka huvudet upp i vinden; och utplanterade här och där stodo olvonbuskar mitt i gräsmattan med sina vita snöbollar hängande mot de vinlöv liknande bladen; och lutade, liksom spaljerade mot bergstalpen växte den bjärt mörkgröna getapeln med sitt blanka löv erinrande svagt om orangens mångbesjungna, men med mera saft, flera toner, finare teckning och liksom mera känslig struktur.
Det var en park, en inlandsnatur flytande härute, och när han genom en rämna eller en sänka i berget såg det blåa, vågräta havsstrecket, först då slog honom genom kontrasten det underbara i den synen.
När han suttit en stund och lyssnat till en bofinks vårliga sång, avbruten av trutars och grisslors krax och skrik, och ensamheten kändes lägga sig som sömn omkring honom, och när fåglarne ett ögonblick tystnat av och endast den svaga havsbrisen susade i björktopparne utan att nå längre ner, hörde han oförmodat en hostning. Han spratt till, såg sig omkring, men märkte icke ett spår av människa.
Det lidande, ihåliga ljudet från ett människobröst mitt i den tysta naturen väckte honom plötsligt och obehagligt medförande ett moln av olustkänslor. Var det en ensam som han, vilken sökte ro, eller en äggplundrare? I vilket fall som helst ville han befria sig från oron och få veta, vilken som störde honom. Därför klättrade han över bergväggen på en naturlig trappa i förklyftningen av kalkstenen och blev nu varse den tredje avdelningen av den polypliknande holmen. Över en låg stenmur, synbarligen för att rädda blomsterängen från betande boskap, kom han in i en barrträdsregion på gneisgrund, gick under granar, trampande mellan alnshöga ormbunkar, vilka bildade en underskog under barrträden, liknande dvärgpalmer, men med friskare grönska och elegantare bladverk och vid vilkas fötter syntes rodnande smultron.
När han kommit upp ur ravinen, såg han en vik med säv, där några övergivna stångkrokar voro nerslagna i dybotten. Han stannade för att lyssna, och nu hörde han en röst, som talade på andra sidan bergknallen. Den klingade högt och mjukt som en barnröst, men sjönk sedan något, så att han trodde, det var någon seglande yngling, som vågat sig hitut. Men orden föllo så passivt, så dragande till sig, vinnande, inbjudande, och han förvånades att höra en gosse uttrycka sig så vårdat. Ordrepertoaren var icke stor, det var de vanligaste talesätten av bildat umgängesspråk, utan alla konkreta, färgrika uttryck, och där det fanns något bestämt angivet, var det inkorrekt. Den talade om trädens grönska utan att ange namnen på träden, kallade trutarne måsar, bofinken en fågel, gneisen granit, säven vass.
Det kunde visserligen vara en yngling, som med sådan säkerhet och anspråk på att bli hörd talade så länge utan att låta sig avbrytas av en sakta brummande äldremans röst, vilken då och då knorrade fram en invändning eller upplysning. Nu skrattade den ungdomliga rösten, ett, att döma av samtalet, omotiverat skratt, ett skratt för att höra sin vackra röst eller visa vita tänder, ett skratt utan roande anledning, en rad klingande toner utan annan mening än att svartsjukt avleda uppmärksamheten från något verkligt, som ville tränga sig emellan: en lystringssignal, en lockton! Det var utan tvivel en ung kvinna!
Han steg omotståndligt upp på den sista höjden efter att ha känt åt sin halsduk och sin hatt, och nu såg han inunder sig en tavla, som sedan alltid satt kvar med alla sina detaljer i hans minne. På en liten ängslapp av hårdvall, under en grupp av gamla oxlar, omkring en vit drällservet, på vilken en smörask av kolmordmarmor stod mitt uti en uppdukad matsäck, satt en äldre fru med vackert grått hår och välsittande fin klädning och bredvid henne en skärkarl i skjortärmarne och med en smörgås i handen. Och upprätt framför denne ett ungt fruntimmer, som höll i handen ett iskänkt ölglas, vilket hon med en skämtsam nigning och med dyningarne av det nyss bortdöende skrattet på sina läppar överräckte åt den förlägna båtkarlen.
Han fängslades genast av den unga kvinnans utseende, och oaktat hans reflexion straxt viskade honom den anmärkningen, att hon koketterade för drängen, kände han en oemotståndlig dragning till den mörka, olivfärgade hyn, de svarta ögonen och den ståtliga växten. Det var visserligen icke den första kvinna, som så ögonblickligt slog an på honom, men hon tillhörde den grupp av kvinnor, som aldrig förfelade att draga honom till sig. Ensamheten och bristen på andra kunde han icke tillskriva detta snabba urval, ty han erfor alldeles detsamma, som då han sökte en färg på en halsduk, och efter att ha gått nedstämd ur bod i bod utan att finna den lustkänsla, som den sökta medförde, slutligen stannade framför ett bodfönster, där den rätta låg, och han i samma ögonblick kände sig befriad från ett tryck, när hans tankar talade tyst inom honom: det är den!
Efter att ha tvekat ett ögonblick, om han skulle gå fram och föreställa sig eller vända om, gjorde han en rörelse, som röjde honom. Flickan, som märkt honom först, lät i detsamma armen sjunka och betraktade den så oväntat uppträdande med denna blick av skrämt barn, som genast ingav fridstöraren mod att träda fram och lugna sällskapet med en förklaring.
Och med lyftad hatt gick han fram och hälsade.
FEMTE KAPITLET.
En halv timme senare satt intendenten i det lilla sällskapets segelbåt med sin egen julle på släp och hade redan inträtt i sin ställning såsom ledsagare åt de två damerna, vilka för hälsoskäl sökt sig en lägenhet för sommaren på Österskär och således skulle bli grannar. Samtalet slingrade sig behagligt mellan de tre nybekanta med denna något brådstörtade iver, som tävlan att visa sina färdigheter och vackra sidor framkallar hos dem som råkas första gången. Den som likväl gjorde minsta bemödandet var den gamla damen, vilken föreställt sig som moder till den unga skönheten. Hon tycktes nämligen ha kommit till fullständig harmoni och resignation, avnött alla kantigheter och, levande i minnet, med halv likgiltighet betrakta det som rörde sig omkring henne, väntande ingenting utifrån, beredd på allt vad livet kunde erbjuda av gott eller vidrigt, och intog genom sitt jämna, milda väsen.
Mellan den unge mannen och den unga kvinnan hade redan kontakt uppstått, och hon syntes njuta av att få mottaga; och han, som så länge väntat på att få giva, kände sina krafter växa, när det så länge samlade överskottet fick avlopp. Och han gav på en halv timma med slösande händer av allt vad han samlat in av upplysningar, som kunde ha intresse för dem, vilka voro obekanta med de förhållanden, i vilka de skulle inträda för en tid, skildrade alla skärets tillgångar och brister, målade upp livet därstädes så lockande, som det i detta ögonblick föreföll honom skola dana sig, sedan han icke mera var ensam. Och den unga kvinnan, som aldrig sett skäret, emottog sina första bestämda intryck av detsamma genom hans skildringar; hon såg den röda stugan, där hon skulle bo med sin mor, så nätt och intagande, som han ville hon skulle se den, för att trivas och dröja där. Och under det han talade, syntes det honom, som om han fick något gott och starkt tillbaka, som om han hörde nya tankar, nya synpunkter ljuda ifrån dessa läppar, som stodo halvöppna, icke som om de sväljde vad han räckte fram, utan som om de själva talade, och när dessa två, stora, troskyldiga ögon sågo beundrande och förvånade upp mot honom, trodde han allt vad han sade vara sant, och han kände med en stigande aktning för sig själv nya krafter väckas och gamla växa i styrka och ihållighet. Och han kände sig så verkligt tacksam, när båten stötte i land, liksom efter undfångna välgärningar i hård tid, att han ofrivilligt framsade ett hjärtligt tack, när han hjälpte damerna ur båten och bar deras tunga kappsäckar i land.
Den unga flickan besvarade artigheten med ett »ingen orsak», men som om hon verkligen ur sina rika håvor skänkt något som endast var lappri mot vad hon ännu ägde i behåll.
När intendenten hade ledsagat damerna till deras nya bostad, som befanns vara Ömans stuga, utbrast den unga flickan i en ström av förtjusning, ännu stående under inflytandet av Borgs retande beskrivning. Det förfallna huset hade något ovanligt pittoreskt i sitt yttre, ty där fanns icke en rät linje. Stormen, saltvattnet, frosten, regnet hade brutit varenda rätlinig kontur, och sedan murbruket lossnat från skorstenen, syntes denna som en stor tuff. Och än angenämare blev överraskningen av det verkligen hemtrevliga, gammaldags komfortabla inre. De två rummen lågo på var sin sida om förstun med köket emellan. Storstugan bestod av ett rymligt rum med dunkelbruna tapeter, som av rök och ålder antagit en enda brun, milt välgörande ton, mot vilken alla färger stämde. Det låga taket, som icke lämnade något större tomrum att befolkas av fantasier, visade bjälkarne, som buro vinden. Två små fönster med anlupna gamla rutor om ett kvarter i fyrkant lämnade utsikt åt havet och hamnen, och den stora ljusmassan utifrån dämpades behagligt av vita tyllgardiner, som dolde för blickarne utifrån utan att utestänga dagern, hängande som ljusa sommarmoln ner ovanför balsaminer och geranier i engelska fajansmuggar med drottning Victoria och lord Nelson i gult och grönt. Möblerna utgjordes av ett stort, vitt slagbord, en gustaviansk säng med flera lager pösande ejderbolstrar, en vitmålad pinnsoffa, ett slagur av Mora tillverkning, en byrå av björk med alrotstoalett, omgiven av en brudslöja och belastad med porslinssaker. På byrån stod en uppstoppad papegoja under en glaskupa, och på väggarne hängde kolorerade litografier ur Gamla testamentet, varibland ett par över sängen syntes tillkomna i mindre vacker avsikt, då den ena föreställde Simson och Delila i en mycket ohöljd skildring, den andra Josef och Potifars hustru. I ett hörn upptog en öppen spisel ett betydligt rum, som skulle verkat hemskt, om icke det svarta gapet varit höljt av en vit gardin, som löpte på en dragsko.
Det var hemtrevnad, idyll och renlighet.
Den andra stugan var lik den första, men hade två sängar, kommod och var försedd med listmattor, som i sitt brokiga färgspel bildade ett album av minnen från farfars tröja, mormors kofta, mors bomullsklädning och fars uniform från lotstiden. Där fanns flickornas röda strumpeband, beväringsgossarnes gula galoner, sommargästernas blå simbyxor, doffel och korderoj, bomull och boy, ylle och jute, från alla moder och garderober, fattigmans och rikemans.
Och därinne stod ett stort skänkskåp i vitt med målningar i dörrfälten. Underbara små landskap innefattade i murgrönsrankor av mussivbrons, med kornblå vikar, vassbänkar och segelbåtar, träd av okända arter från paradiset eller stenkolstiden, upprörda hav med vågor räta som fåror i ett potatisland, en fyr som en pelare på en klippa av trappsten, allt så naivt som ett barns förenklande uppfattning av den rika naturens oändliga mångfald av former och färger, vilka endast det högt utbildade ögat kan se.
Men allt detta gammaldags, enfaldiga var just huvudbeståndsdelen i kuren för den tröttade hjärnan, som skulle söka vila i det förgångna. Det nötta urverket skulle ligga ouppdraget en tid och låta fjädern sakna spänningen för att återhämta sina förslappade krafter. Umgänget med de lägre klasserna, vilka icke retade till tävlan i kampen om maktbiten, utan själva ofrivilligt dagligen och stundligen påminde de högre stående om deras dyrt förvärvade ståndpunkt, skulle minska retningen, invagga de maktlystne i tanken på att det redan fanns tillryggalagda stadier.
Till att se och känna allt detta hade intendenten redan förberett sinnena på de främmande, och de båda fruntimmerna tröttnade icke att uttrycka sin tillfredsställelse med den nya bostaden och voro så inne i sina undersökningar av lokalen, att de icke märkte, att deras följeslagare avlägsnade sig för att lämna dem ostörda.
*
Intendenten satt på söndagseftermiddagen vid sitt fönster och såg på, huru de båda damerna stökade nere i sin stuga. När han följde med blickarne deras mjuka, men oregelmässiga rörelser, var det honom, som om han hörde musik. Samma modulationer, som en serie samljudande toner framkallade på örats hinna och fortplantades till nervsystemet, samma milda vibrationer alstrades nu genom ögat och klingade genom de vita strängarne, som voro spända från kraniets snäcka ut över bröstkorgens resonansbotten och fortplantande dallringarne genom hela själens underlag. En känsla av allmänt välbehag strömmade genom hans komplex, då han såg dessa kvinnohänders våglinjer, när de plockade fram småsaker ur kappsäckarne och lade upp på bord och stolar, ronas och skuldrornas för det grova ögat omärkliga, men dock så elastiska höjningar och sänkningar. Och när den unga kvinnan gick genom rummet, uppstod ändå ingen rät linje, inga hörn och kanter, då hon vände, inga vinklar, då hon böjde sig.
Han var fullkomligt fängslad i betraktandet, så att det en stund undgick hans uppmärksamhet, att det bullrade ute i vinden och att trapporna knarrade och lås öppnades.
Han var så fördjupad i betraktandet av den unga damen, vars yttre föreföll honom fulländat skönt utom i en punkt, vid vilken brist han sökte vänja sitt öga för att ej se den. Hennes haka var nämligen några linjer för stor och antydde en underkäke, som var onödigt mycket utbildad för en som upphört gripa, fasthålla och sönderslita olagat kött; och när han såg den i profil, kunde han utkonstruera en blivande häxfysionomi, då en gång gummans tänder skulle lossna, läpparne falla in, bilda en trubbig vinkel och näsan sjunka ner över den framträdande hakan. Men han måste övervinna denna påminnelse om rovdjur, och han förföljde ansiktet med sina blickar, tecknade om det i fantasien, tvang ögat, att när det fäste sig vid ansiktet, se detsamma i sin helhet.
Nu hörde han steg och rop nere på backen, och i vild yra visade sig Ömans hustru med en skara kvinnor, som i triumf buro den återtagna noten ner mot gistena.
I hast kännande sin myndighet kränkt, kastade han på sig hatten, gick ner till uppsyningsmannen och påkallade dennes hjälp såsom varande i kronans tjänst och skyldig lämna handräckning.
I stugan satt tullkarlen vid kaffebordet och hade som vanligt sin hand om svägerskans liv, då Vestman var ute på fiske. Vid intendentens inträde släppte han sitt tag, och under inflytande av fruktan för att bli röjd visade han en större tjänstvillighet, än han eljes skulle ha ådagalagt. Sedan han fått sin galonerade mössa på sig, gick han ut, och i ett hastigt behov att få vara den rättfärdige mannen stormade han fram mot kvinnohopen och fattade i noten:
— Förbannade kärngar, vet ni inte, att det är straffarbete på att bryta kronans lås och sigill!
Kärngarne svarade i en korus av tillmälen, som gingo ut över intendenten och uppsyningsmannen i gemen, av huvudinnehåll att de brydde sig fan om kronans lås och sigill och att båda herrarna voro av den beskaffenhet, att de kunde sättas på Långholmen när som helst.
Därpå fattade uppsyningsmannen eld och ropade åt en vaktmästare, att han skulle hämta länsman.
Vid ordet länsman samlade sig folk, krypande fram ur hål och vrår som myror, när man krafsar i stacken.
Folket tycktes genast vara färdiga att taga parti för kvinnorna, hotande ord föllo. Men intendenten ansåg det nu vara tid att personligen ingripa för att icke komma under en underordnads beskydd. Han gick därför fram mot folkhopen och frågade vad de önskade.
Då han därpå intet svar erhöll, vände han sig till kvinnorna och tilltalade dem med en hövlig men bestämd ton.
— Som jag förut upplyst er om, att riksdagen eller edra egna valda ombud beslutat att för era barns och efterkommandes skull fisket måste skyddas genom förbud mot begagnande av sådan redskap, som fördärvar fisket utan att inbringa er någon fördel, och då ni haft tre år på er att slita de gamla notarna, men ändock byggt nya emot lagliga föreskrifter, så har jag på kronans vägnar varit nödsakad beslaglägga den lagstridiga redskapen. Icke dess mindre och i trots mot gällande förbud har ni brutit kronans lås och sigill, vilket kan komma att gäldas med straffarbete. Nu vill jag icke desto mindre låta nåd gå för rätt, om ni fogar er och lyder, och frågar jag er därför för sista gången: vill ni utlämna noten godvilligt?
Därpå svarade kvinnorna med ett nytt anskri och en ny skur tillmälen.
— Nå, avslutade intendenten. Efter som jag icke är polisman, och ni äro flertalet, ber jag uppsyningsman sända efter länsman med handräckning och samtidigt låta avgå anhållan om arresteringsorder från konungens befallningshavande mot hustru Öman.
När han uttalat sista ordet, kände han två mjuka, varma händer fatta sin högra hand, två stora, barnsliga ögon se in i sina och en röst med tonfall av en mor, som ber om nåd för sitt barns liv.
— I himlens namn hav förbarmande med en olycklig fattig kvinna och gör henne intet ont, bönföll den unga flickan, som vid uppträdets början kommit ut ur stugan.
Intendenten ville göra sig lös och vända sig bort från de stora ögonen, vilkas blickar han ej kunde uthärda, men han kände sin hand allt hårdare omslutas och slutligen tryckas mot en mjuk barm, hörde ord med smältande tonfall, och fullständigt besegrad viskade han till den sköna: — Släpp mig lös, och jag skall låta saken förfalla.
Flickan släppte sitt tag, och intendenten, som i ett halvt ögonblick uppgjort sin plan, fattade uppsyningsmannen vid armen och förde honom med sig uppåt tullstugan, såsom om han ville meddela honom några order. När de nått dörren, sade intendenten kort och avgörande, såsom om han fattat ett nytt beslut:
— Jag skall själv meddela mig med konungens befallningshavande skriftligt. Tack för hjälpen emellertid.
Och därmed gick han upp på sitt rum.
När han blivit ensam och samlat sina tankar, måste han erkänna, att hans sista handling blivit bestämd av lägre motiv, då hans könsimpulser fått råda i så hög grad, att han låtit narra sig till en lagstridig handling, ty något medlidande med folk, som voro jämförelsevis förmögna, då de ägde hus och fiskvatten, båtar och redskap till många hundra kronors värde, ägde skälberg och fågelkobbar samt dessutom skattade för kapital och ett par små ställen, som de arrenderade ut, kunde icke bliva tal om. Den falska föreställningen att en kvinna besegrat honom fick dock intet insteg, ty han visste mycket väl, medveten som han var på alla punkter, att han fallit för sina egna drifter eller intresset att vinna något av denna kvinna. Men inför folkhopen var hans myndighet slut, hans anseende rubbat, och det skulle hädanefter icke finnas en kärng eller en pojke, som icke skulle anse sig stå över honom. Detta kunde visserligen vara likgiltigt, ty att äga eller icke äga någon makt över dessa stackare var honom ungefär detsamma. Värre dock syntes honom, att denna kvinna, som han nu kände att han måste binda sig vid för att kunna vara lycklig, från första ögonblicket skulle insöva sig i den tron, att hon vunnit ett slag på honom och jämviktsförhållandet sålunda i en framtida förening bli stört.
Han hade väl haft många tycken och förbindelser förr med kvinnor, men hans bestämda medvetande om mannens överlägsenhet över den mellanform mellan man och barn, som kallas kvinna, hade gjort det för honom omöjligt att länge kunna dölja detta, och därför hade hans förbindelser endast haft kort varaktighet. Han ville bli älskad av en kvinna, vilken skulle se upp till honom som den starkare, han ville bli tillbedd, icke tillbedja, han ville vara grundstammen, på vilken det svaga skottet skulle okuleras, men han var född i en period full av andliga farsoter, då kvinnokönet härjades av epidemisk storhetsmani, framkallad av urartade sjuka män och av politiska småheter, som behövde massor till voteringarne. Därför hade han fått gå ensam. Väl visste han, att i kärleken mannen måste ge, måste låta narra sig och att det enda sättet att nalkas en kvinna var på alla fyra. Och han hade krupit tidtals, och så länge han kröp, hade allt gått väl, men när han slutligen rätat ut sig, så tog det slut, alltid med en mängd tillvitelser om att han varit falsk, att han hycklat undergivenhet, att han aldrig älskat och så vidare.
Dessutom hade han, som ägde de högsta intellektuella njutningarne, som kände sig vara en bland undantagsmänniskorna, icke hyst så livlig åtrå efter de lägre affektiva, icke åtrått att bli underlaget för en parasit, aldrig längtat att få föda konkurrenter, och hans starka jag hade upprest sig mot att bli medlet för en kvinna till hennes ätts fortplantning, vilken roll han sett nästan alla sina jämnåriga män intaga.
Men nu stod han likafullt där igen inför dilemmat: assimilera en kvinna genom att låta sig assimileras. Att förställa sig eller låta sitt yttre uttrycka, vad han ej kände, kunde han ej; men han ägde en stor förmåga att anpassa sig efter umgänget, att sätta sig in i andras sätt att tänka och lida, ty hos andra fann han aldrig annat än förflutna stadier, som han själv genomgått, och behövde följaktligen endast hämta ur minnet och erfarenheten, släppa av taget, minska spänningen framåt. Och han hade alltid funnit behag i fruntimmers sällskap, såsom vila och distraktion, just på denna grund och även av samma orsak som sällskapandet med barn utgör en föryngring och stärkande förströelse, när det icke blir långvarigt och urartar till ansträngning.
Nu hade han känt beslutet växa i sig att äga denna kvinna, men oaktat han var forskare och visste, att mänskan var ett däggdjur, ägde han full klarhet om, att den mänskliga kärleken utvecklat sig som allt annat och upptagit beståndsdelar av högre själslig art utan att lämna det sinnliga underlaget. Han visste precis, huru mycket av osund himmelskhet, insmugen med kristendomens reaktion mot det rent djuriska, som skulle reduceras bort, och han trodde icke på sipphet, som dolde vad som icke kunde visas, likalitet som han medgav, att sänglaget var det enda målet med den äkta föreningen. Han åtrådde en intim, fullständig förening till kropp och själ, där han som den starkare syran skulle neutralisera den passiva basen, men utan att som i kemien bilda en ny indifferent kropp, utan tvärtom lämna ett överskott av fri syra, som alltid skulle ge föreningen dess karaktär och ligga i beredskap att neutralisera varje frigöringsförsök av underlaget, ty den mänskliga kärleken var icke någon kemisk förening, utan en psykisk, organisk, som liknade den förra i vissa avseenden utan att vara densamma. Han väntade sig sålunda icke någon tillökning av sitt jag, icke något tillskott i sin styrka, endast en förhöjning av sin livslust, och i stället för att söka ett stöd erbjöd han sig som stöd för att få erfara sin styrka och känna njutningen i att mäta ut sin kraft, strö med fulla händer sin själ utan att därför bli svagare eller mera utblottad.