I dessa tankar lät han sina blickar gå ut igen genom fönstret, och de råkade straxt den han sökte, ty den unga flickan stod utanför förstugukvisten och mottog handtryckningar av kvinnor och män, klappade barn på huvudet och syntes överväldigad av de känslor, som så mycken och så offentlig sympati framkallade.
— Vilken egendomlig sympati för brottslingar, tänkte intendenten, vilken kärlek till de andligen fattiga! Och hur väl de förstodo varandras drifter, som de skröto med att vara känslor och som de trodde vara mera än klara fullgångna tankar.
Hela scenen var en sådan väva av absurditet, att den icke kunde redas, speglande det kaotiska i dessa hjärnors och ryggmärgars första svaga försök att resonera.
Där stod hon, som narrat honom till ett lagbrott, och mottog tillbedjan som en ängel. Om nu också lagbrottet från hans sida vore från deras synpunkt en vacker, ädel handling, så skulle väl han ha tacken, som lät nåd gå för rätt. Det skulle han icke, menade väl hopen, som visste, att motivet till hans handling icke var välvilja mot densamma, utan kanske ömmare känslor för en ung flicka, galanteri eller hoppet att vinna henne. Ja, men motivet till hennes uppträdande kunde ju i så fall vara att vinna hopens sympati, att bli omtyckt, populär, få handtryckningar, och hopen spelade här samma roll som publiken i balsalongen, de promenerande på gatan eller torget. Och hon hade narrat honom genom kroppslig beröring, oskyldigt måhända, beräknat möjligen, sannolikt hälften av var, att begå en dålig handling, varför hon blev dyrkad.
Men nu måste han vinna henne och därför stoppa i säcken alla sina reflexioner över förhållandet, och han insåg i ett ögonblick, att han genom detta medium kunde fortplanta sina idéer och planer ner till hopen, genom denna ledning röra massorna, påtvinga dem sina välgärningar, göra dem till sina vasaller, att han kunde sedan sitta och le som en Gud åt deras dårskap, när de trodde sig ha skapat sin egen lycka själva och endast gingo dräktiga med hans tankar, hans planer, åto draven från hans storbrygd, vars starka maltdryck de aldrig skulle få till sina läppar. Ty vad brydde han sig om huruvida dessa ödeskär underhöllo en halvsvältande, obehövlig folkstock eller ej; vad medlidande kunde han hysa med sina naturliga fiender, som representerade den orörliga massa, vilken legat kvävande på hans liv, hindrat hans växt och som själva saknade varje spår av medlidande med varandra, som med vilddjurshat förföljde sina välgörare, vilka endast hämnades med nya välgärningar!
Det skulle bli hans stora, starka njutning att sitta obemärkt, ansedd som en dåre och leda dessa människors öden, under det att de trodde sig ha kuvat honom, avskurit hans förbindelser, bundit hans händer. Han skulle slå dem med blindhet, förvända synen på dårarne, att de skulle inbilla sig vara hans överman och han deras tjänare.
Under det dessa tankar samlade sig och vuxo ut i ett starkt beslut, knackade det på dörren, och vid intendentens »stig in» syntes uppsyningsmannen, som skulle framföra fruntimrens inbjudning till en kopp te.
Intendenten tackade och lovade komma.
Sedan han ordnat sin toalett och tänkt över, vad han skulle säga och icke säga, gick han ner.
På förstugukvisten mötte han fröken Maria, som med en överdriven värme fattade hans händer och, tryckande dem, framsade med rörelse:
— Tack för vad ni gjorde den fattiga kvinnan! Det var ädelt, det var stort!
— Nej, min fröken, det var ingendera, svarade intendenten genast, ty det var från min sida en dålig handling, som jag ångrar, och den var dikterad endast av artighet mot er.
— Ni förtalar er själv av idel artighet, och jag skulle sätta mera värde på litet uppriktighet, genmälde fröken, i detsamma som modren kom tillstädes.
— Ack! Ni är ett gott barn, inföll modren med den mest orubbliga övertygelse och bjöd intendenten stiga in i stora stugan, där teet stod serverat.
Utan att inlåta sig djupare i bottenlösa frågor steg han in. Och nu såg han i en blick, hur fiskarstugans enkla möblering blivit korsad med spillror av en sliten stadsbolyx. Det hade kommit gulnade alabastervaser på byrån, fotografier i fönstren mellan blommorna, en emmastol med blommig kreton och mässingsspikar i ett hörn vid spiseln, några böcker på ett divansbord omkring en moderatörlampa.
Det var nätt anordnat, men med en ängslig matematisk noggrannhet, allting symmetriskt, men ändock litet snett och vint, där det var ämnat rätt. Teservisen, som var av gammalt saxiskt porslin med guldkanter och körsbärsröda namnchiffer, var sprucken här och var och hade några sinkar på kannlocket. Sedan han betraktat den avlidne familjefadrens porträtt, men utan att våga fråga, vad han var, och han sett, att han varit ämbetsman, förstod han, att här voro pauvres honteux.
Samtalet gled först runt allt det yttre, som ögat kunnat fästa sig vid, övergick till dagens händelse och kom in på befolkningen. Intendenten hörde straxt, att damerna voro intresserade för andra angelägenheter och levde i sjuklig oro för de lägre klassernas väl. Som han sett, att hans uppriktighet stött fruntimren för huvet, och hans ärende icke bestod i att såra dem genom att bära fram sina meningar, lade han genast bi och lät sig drivas. Ibland reste sig hans inre, och han ville vedervåga en liten anmärkning eller upplysning, men det lade sig genast som mjuka händer för hans mun, lindade sig runda armar om hans hals, så att ordet kvävdes. Och för övrigt voro åsikterna här så bergfasta, allt var så färdigt, alla frågor utagerade, och de logo endast vänligt, milt överseende, när de läste ett tvivel hos honom om deras axiomer. Men så girade samtalet över på befolkningens moraliska och andliga tillstånd, och där var intendenten fullt med. Han skildrade med värme förmiddagens råheter med fylleri och slagsmål, beklagade bristen på upplysning och berättade slutligen om scener röjande fullständig hedendom. Han talade om, huru fiskarne offrade på älvstenar, laddade bössorna med bly från kyrkfönster, talade om Tors bockar, när åskan gick, och om Odens vilda jakt, när grågässen kommo om våren, hur de inåt öarne läto skatorna ödelägga kycklingarna, då folket ej vågade riva ner bona av fruktan för okända hämnare.
— Ja, inföll kammarrådinnan, som hon titulerades på en kappsäck, vilken ännu stod under ett bord, det är icke deras fel, och hade de icke så långt till kyrkan, skulle här se annorlunda ut.
Dit hade icke intendentens tankar gått, men i ett ögonblick hade han sett, vilken stormakt han skulle få till bundsförvant; och utvecklande tankefröt, han fått om morgonen vid åsynen av gudstjänsten ombord på kronoångaren, utbrast han med verklig hänförelse:
— Nå, men man kan ju få ett missionshus för gott pris. Tänk, om jag skulle skriva till styrelsen!
Damerna omfattade saken med största iver, åtogo sig själva att skriva till Stiftelsen och några föreningar, föreslogo en basar, men erinrade sig, att här icke fanns någon dansande publik.
Intendenten undanröjde alla svårigheter med att erbjuda sig förskottera summan och ombesörja byggnaden, som kunde fås färdiggjord på snickerifabriken, endast damerna ville skaffa en lekmannapredikant. Dock, tillade han, borde man härvidlag och till en början helst välja en av den skarpa sorten, som kunde ta itu med folket och åstadkomma en väckande rörelse av allvarligaste art, ty här vore halvhet icke på sin plats.
Damerna gjorde lindriga invändningar och anbefallde kärleksfullare medel, men intendenten visade, huru fruktan vore det grundelement, man borde bygga en första uppfostran på; sedan kunde man komma med kärlek.
Ett stort gemensamt intresse hade svetsat ihop dessa själar, under det de glödgade sig vid den stora kärlekens brasa, och de talade upp sig till en översvallande allbarmhärtighet med allt skapat, tryckte varandras händer och skildes under välsignelser och lyckönskningar till att ödet sammanfört tre goda människor, som i endräkt skulle arbeta för mänsklighetens bästa.
När intendenten kom ut, skakade han på sig, som om han ville befria sig från något damm, kände detsamma, som han erfarit vid besök i en kvarn, ett visst välbehag att se alla föremål överdragna med en mjuk, halvvit mjölton, som stämde järn, trä, lärft, glas i ett ackord, samma känsla av dunkel vällust att vidröra lås, ledstänger, säckar bepudrade med halt mjöldamm, men på samma gång ha svårt att andas, behöva hosta, ta fram näsduken.
Och likafullt hade det varit en angenäm kväll. Denna omärkliga värmestrålning från modren, som tinade upp tankarnes torka, denna dunstkrets av innerlighet och barnslighet hos den unga kvinnan, som föryngrade honom, denna barnatro på det som i hans ungdom var dagens naiva ideal, att lyfta upp det som låg nere, beskydda det förkrympta, sjuka, svaga, allt som han nu visste vara rätt emot det som kunde befordra mänsklighetens sällhet och förkovran, som han hatade av instinkt, då han såg, huru allt starkt, varje utbrott av ursprunglighet förföljdes av de vanlottade. Och nu skulle han ingå förbund med dessa mot sig själv, arbeta på sin egen undergång, trycka ner sig i nivå, hyckla deltagande för arvfienden, bestå krigskassan åt motståndarne. Tanken på de njutningar, dessa kraftprov skulle skänka, berusade honom, och han styrde sina steg neråt havsstranden för att i ensamheten återuppsöka sig själv. Och när han nu i den stilla, ljumma sommarnatten vandrade i sanden, där han kände igen sina fotspår från dagarne förut, där han kunde varje sten, visste, var den och den örten stod, märkte han, att alltsammans fått ett annat utseende, antagit en ny gestalt, gjorde helt andra intryck, än då han vandrat fram där dagen förut. En förändring hade inträtt, något nytt kommit emellan. Han kunde icke längre framkalla denna stora ensamhetskänsla, där han kände sig som allena gentemot naturen och mänskligheten, ty det stod någon vid hans sida, bakom honom. Isoleringen var upphävd, och han var fastlödd vid det lilla banala livet, trådar hade spunnits om hans själ, hänsyn började binda hans tankar, och fruktan och fegheten att hysa andra tänkesätt än dem hans vänner hyste slogo sina klor i honom. Och att bygga upp en lycka på falsk grund vågade han ej, ty när han timrat till åsen, kunde allt ramla en gång, och då blev fallet större, smärtan djupare, och ändå måste det ske, om han ville äga henne, och det ville han med hela mannaålderns bergbrytande kraft. Lyfta henne till sig? Hur skulle det gå till? Icke kunde han göra henne från kvinna till man, icke frigöra henne från de okuvliga drifter, hennes kön nedlagt i henne, icke kunde han giva henne sin egen uppfostran, som tagit trettio år, icke skänka henne den utveckling han genomgått, de erfarenheter, de studier han tillkämpat sig. Då måste han sänka sig till henne, men tanken på detta sänkande pinade honom såsom det största tänkbara onda, såsom sjunkande, nedåtgående, börjande om igen, vilket för övrigt var omöjligt. Återstod honom endast göra sin person dubbel, klyva sig, skapa en personlighet, fattlig och tillgänglig för henne, spela en duperad älskare, lära sig beundra hennes underlägsenhet, vänja sig vid en roll, som hon ville ha den, och så i tysthet leva sitt andra halva liv i hemlighet och för sig själv, sova med ena ögat och hålla det andra öppet.
Han hade stigit upp för skäret utan att märka det. Och nu såg han det lysa nere i fiskläget och hörde vilda skrik, jubelskrik över den slagne fienden, som velat lyfta deras barn och barnbarn ur fattigdom, bespara dem arbete, giva dem nya njutningar. Och med ett vaknade hos honom igen begäret att få se dessa vildar tama, att se dessa Torsdyrkare böja knä för vite Krist, jättarne gå under för de ljuse Asar. Barbaren måste passera kristendomen såsom en skärseld, lära sig vördnad för andens makt i de svaga muskelknippena; folkvandringsresterna ha sin medeltid, innan de kunde komma fram till tänkandets renässans och handlingens revolution.
Här skulle kapellet resas på högsta åsen av skäret och dess lilla spira sticka upp över utkik och flaggstång och hälsa de sjöfarande på långt håll som en erinran om att … Här stannade han och reflekterade. Och ett löje drog över hans bleka ansikte, när han böjde sig ner och plockade upp fyra gneisflisor, som han lade ut i en rektangel från öster till väster, sedan han gått upp trettio steg på längden och tjugo på bredden.
— Vilken utmärkt landkänning för de sjöfarande! tänkte han, när han vandrade ner för berget och gick upp att lägga sig.
SJÄTTE KAPITLET.
Intendenten hade hållit sig instängd i två dygn för att arbeta, och när han på tredje dagens morgon gick ut att vandra på stranden, mötte han av en händelse kammarrådinnan. Hon hade ett bekymrat utseende, och när intendenten frågade om hennes dotters befinnande, fick han veta, att hon var opasslig.
— Det är brist på förströelse, sade han på måfå.
— Ja, vad skall man göra i ensamheten? svarade den bekymrade modren.
— Fröken skall ut på sjön, fiska och segla och röra på sig, ordinerade han utan någon vidare tanke på vad han sade.
— Ack ja, vidtog modren, men inte kan min stackars Maria fara ensam.
Som han här endast hade ett att svara, svarade han:
— Om damerna behaga hålla till godo med mitt sällskap, så skall jag gärna stå till tjänst.
Modren fann, att han var alltför god, och antog tillbudet, förklarande, att hon skulle straxt säga till Maria, att hon tog på sig.
Intendenten gick ner till hamnen för att rusta ut båten, och under vägen började han töja på stegen, såsom om han gått utför en backe, där tyngden sköt på fortare, än han ville. Det tog emot i honom, det, att han blivit så hastigt satt i rörelse av en kraft utifrån, innan han hunnit besinna sig, och han ville göra motstånd utan att kunna det. Men det var för sent, och han lät sig drivas, medveten om, att han ändock alltid skulle kunna sköta rodret och bestämma kursen.
Han hade hissat focken på sin blekingseka, påsatt styret och lagt fånglinan lös och färdig att kasta loss, då fröken och hennes mor syntes i stranden. Flickan var klädd i en ultramarinblå klädning med vita garneringar och bar en blå skotsk yllemössa, som klädde henne utmärkt och gav något pojkaktigt, käckt uttryck, alldeles främmande mot det änglalika, hon ett par dagar förut visat.
Sedan intendenten hälsat och frågat om befinnandet, bjöd han sin hand att föra damerna ombord. Flickan mottog den räckta handen och var med ett lätt hopp i båten, varpå hon placerades akteröver vid rodret, men när sedan samma hand räcktes åt modren, förklarade denna, att hon icke kunde följa, emedan hon skulle laga middagen. Intendenten, som fått överraskningar så häftigt över sig, kände ånyo en lust att göra motstånd mot denna mjuka styrka, som ledde honom, dit han icke velat, men tillbakahölls av fruktan att visa sig obelevad, och sedan han kort och gott beklagat, att han måste undvara kammarrådinnans angenäma sällskap, lossade han fånglinan, befallde fröken Maria lägga om rodret, stack storskotet i hennes hand och hissade seglet.
— Men jag kan ju inte segla, skrek flickan; jag har aldrig hållit i ett styre!
— Det är ingen konst! Gör bara som jag säger, och ni ska kunna segla med en gång, svarade intendenten; satte sig framför flickan och hjälpte henne med manövern.
Det blåste en svag bris, och båten gled ut ur hamnen för bidevind.
Intendenten höll fockeskotet och instruerade till en början den vackra båtförerskan, fattade då och då hennes handlove och pressade rorkulten mot vinden, tills de kommit ut, fått fart och intagit den bog, på vilken de kunde ligga ut till skären med en gång.
Ansvaret, ansträngningen, känslan av att behärska farkosten, som inneslöt de tvås liv, väckte domnade krafter i den veka kvinnogestalten, och hennes öga, som uppmärksamt följde seglens ställning, glödde av mod och tillförsikt, när hon såg, huru båten lydde den minsta tryckning av handen. Begick hon ett fel, rättade han det med ett vänligt ord, intalade henne mod att fortfara genom att berömma hennes påpasslighet, undanröjde svårigheter genom att förklara hela förloppet som något, vilket sade sig självt.
Hon strålade av lycka, började tala om det förflutna, om sina trettiofyra år, huru hon trott liv och levnadsmod vara förbi, huru hon kände sig ung på nytt, huru hon alltid drömt om ett liv i verksamhet, i manlig verksamhet framför allt, att få ägna sina krafter åt mänskligheten, åt andra. Hon visste, att hon som kvinna var en paria …
Intendenten hörde på allt som på välbekanta hemligheter, formler för en orimlig strävan att få det lika, som naturen gjort med avsikt så olika som möjligt för att bespara mänskligheten arbete, men att nu svara på detta ansåg han lönlöst, och sin roll att vara en tacksam åhörare och att låta henne tala ur sig sina sjuka inbillningar, som den friska vinden skulle blåsa bort, höll han vid. Och i stället för att ta fram kniven och skära av de trassliga härvor, hennes orediga tankar räckte fram åt honom, ville han helt enkelt icke låtsas se dem, fubbla undan dem och, genom att samka intryck dem han avsiktligt framkallade, nysta på det gamla trasslet och begagna det som bobiner, vilka endast skulle tjäna till underlag för nytt garn, spunnet ut från hans rika slända.
I hast improviserade han en plan, huru han, begagnande det åskådningsmedel, som skären erbjödo, skulle i levande bilder, utan att hon märkte det, på några timmar låta henne genomvandra sensationer, som hon skulle tro komma utifrån, och på det sättet skulle han smyga sin själs nät över hennes, stämma hennes strängar i samklang med sitt instrument. Med en rörelse på huvudet antydde han nu, att båten skulle falla, och sedan han släckt något på skoten, släppte ekan landkänningen och plaskade ut över det öppna havsgattet. Den vida horisonten, det oändliga ljushavet, där intet föremål skymde, kastade en ljusning över det sköna ansiktet; de små dragen likasom förstorades, halvmärkliga rynkor slätades, hela uttrycket fick en karaktär av frigörelse från vardagsomsorger, småaktiga tankar; och ögat, som i ett moment kunde överskåda en så stor del av jordkroppen, syntes se i stort, så att den lilla personen svällde ut, kände sin relativa makt, och när nu de långa havssjöarne sakta lyfte och sänkte båten i väldiga rytmer, såg han, huru hänförelsen blandades med ett grand fruktan, som ville trycka ner.
Intendenten, som märkte, att den stora synen icke förfelat sitt intryck, beslöt nu att lägga text under känslosvallningarnes svaga musik, leda hennes gryende tankar ut på den stora stråten, han ville lossa skalen på de svällande fröen, så att groddarna skulle komma ut.
— Det verkar planet! improviserade han. Jorden, den banala, den tråkiga, den mylliga, blir himlakropp. Känner man sig icke som redan delaktig av himlen, när man upplöser motsättningen, den falska motsättningen mellan himmel och jord, vilka äro ett, liksom delen och det hela! Märker ni inte, hur ni växer i stället för att krympa, när ni överlistar vinden och tvingar honom föra er åt höger, när han vill åt vänster; erfar ni inte, vilken stormakt innebor i er, när ni rider upp på vågen, då han med tusen skålpunds tryck vill pressa er ner i djupet! Den, som tros ha skapat fågelns vingar och behövde femtio tusen år för att göra en flygare av en krypare, var mindre kvick än den, som först satte en duk på en stång och i ett ögonblick uppfann navigationen.
Är det då underligt, om människan skapat Gud utav sitt beläte, slutande från sin sinnrikhet till en ändå sinnrikare!
Flickan, som uppmärksamt lyssnat till hans utbrott, betraktade hans ansikte oavbrutet, som om hon vänt sitt eget mot en eld för att värmas; de ovanliga orden, hon hört, syntes helt ha slagit ner i hennes sinne och verkat som jästämne. Bedövad, insövd av de veka, övertalande tonfallen, mottog hon utan besinning de nya synpunkter, han gav henne över det förut för henne så livlösa, entoniga landskapet, över livets upphov och mening, och utan att inse, det hennes egen religiösa övertygelse myllades ner, innan den upplösts, tog hon emot det nya och travade det ovanpå det gamla.
— Ni talar, som jag ingen hört tala förr, sade hon drömmande; tala mer!
Han teg och gav med ett nytt tecken båten en ny kurs.
De nalkades Svartbådans hemska vulkanbildning. Den svartgnistrande dioriten med det likvita sjömärket, kallat vita märren, såg ännu mer skrikande dystert ut i solskenet, som förgäves sökte stämma de ytterliga färgerna svart och vitt.
Över flickans ansikte drog ett moln, dragen krymptes, ögonbrynen lade sig i valkar, som om de ville fälla sig ner och dölja den tryckande tavlan. En omärklig rörelse på roret antydde, att hon ville hålla undan för skäret, men han gav båten dess riktning framåt, och med vindens sammanpressade krafter sköt ekan in i ravinen mellan de svarta klipporna, där sjöarne suckande sögo den framåt.
Det blev tyst i båten, och intendenten ville icke söka gissa de mörka minnen, som väcktes hos ledsagerskan, utan han inskränkte sig till att peka på ett vitblekt skelett av en alfågel, som låg kvar på den svarta hällen.
Och så tog vinden i seglen igen, fyllde dem och släpade ut farkosten på det öppna vattnet.
De passerade rönnkobben med sitt enda träd och sin sädesärla och nalkades Svärdsholmen, där han första gången sett henne. Där landade de, och han förde henne samma väg, som han kommit om söndagsförmiddagen, lät henne erfara samma intryck, som han haft, ledde henne ner i blomsterängen och visade henne mellan vildaplarne, var han först fått se henne.
Hon kom nu i ett lynne av ysterhet, ty att alla dessa små iakttagelser av biomständigheter fästat sig i hans minne, måste betyda, att han var betagen. Hon skrattade, när han talade om, hur han först hört henne hosta, och i ett utbrott av lekfullhet bad hon honom gå ner på samma ställe och tala, så skulle hon gissa, vem som talade.
Han lydde och hoppade ner från bergspallen, ställde sig bakom oxlarne och härmade en tjurs bölande.
— Nej, så vackert han kan sjunga, skämtade flickan. Det är bestämt en hottentottaktör.
Intendenten, som fann behag i barnsligheten och inte hade lekt med barn på många år, höll rollen, och framträdande på den gröna slätten med ut- och invänd rock och lorgnetten hängande på ena örat uppförde han en improviserad vilddans, beledsagad av en sång, som han hört hottentotter sjunga i Jardin d’Acclimatation.
Flickan syntes både förvånad och road.
— Vet ni vad? sade hon. Så där tycker jag mer om er, då jag ser, att ni kan vara människa ett ögonblick och lägga bort den filosofiska minen.
— Är då hottentotten mera människa i era ögon än filosofen? lät intendenten undslippa sig, men ångrade straxt, att han väckt henne till medvetande, bröt en gren från oxeln, virade en krans och lämnade åt flickan, som mörknat något vid inseendet, att hon sagt en kapital dumhet och röjt sig.
— Nu ska ni bekransa offerdjuret, fröken Maria! kastade intendenten åt sidan. Jag skulle önska, jag vore hundra och fick som en hekatomb gå till slaktarbänken för er.
Han föll på knä och mottog kransen av den blidkade skönheten, varpå han satte till att springa ner åt stranden och flickan efter.
Nere vid sandkanten stannade de.
— Ska vi kasta smörgås? föreslog hon.
— Gärna, svarade han och valde en flat sten.
De slungade stenar utåt vattnet en stund, tills de blivit varma.
— Ska vi bada! utropade plötsligen flickan, som om hon länge ruvat tanken, vilken måste bryta sig ut.
Intendenten visste inte, var han var hemma; om det var ett skämt eller om förslaget framkom allvarsamt med reservationer, såsom underförstått bibehållande av en del kläder eller den ena partens avlägsnande.
— Bada ni, så går jag bort så länge, fann han slutligen för gott att svara.
— Badar inte ni då? frågade flickan.
— Nej, jag har inte kläder med mig, svarade intendenten, och dessutom badar jag inte kallt.
— Hahahaha! skallade ett kallt, obehagligt hånande skratt från flickans struphuvud.
— Ni är rädd för kallt vatten? hånade flickan, och kanske inte kan simma?
— Det kalla vattnet är för rått för mina fina nerver. Men om ni tar ett kallt bad här, så går jag bort på norra udden och tar mig ett varmt.
Flickan hade redan skjutit av sig kängorna, och kastande en blick av förakt och sårad fåfänga sade hon:
— Ni kan väl inte se mig därbortifrån?
— Såvida ni ej simmar allt för långt ut, svarade intendenten och gick.
När han uppnått norra branterna av holmen, utsökte han en klyfta i berget, som var skyddad för nordliga vinden av en bergmur på sina femtio fots höjd. Den svarta hornblendegneisen var polerad som agat av vågsvallet och buktade sig i svaga, läckra valkar, som liknade mänskokroppens muskler och smögo sig under den bara fotens urgrävningar som en bolster. Ingen vindfläkt nådde hitin, och solen hade bränt i sex timmar mot de mörka hällarne, så att här stod en uppvärmd luft av flera grader över kroppens temperatur, och stenarne nästan brände under fötterna. Han hade gått ner i båten och hämtat en yxa, varmed han nu avhögg det torraste ljungris och sandhavra, gjorde upp en flammande eld på berget, medan han klädde av sig. Och när brasan hastigt brunnit ut, sopade han hällen som en bakugn, slog med öskaret det kristallklara havsvattnet på de hettade stenarne och lät ångan svepa omkring sin nakna kropp. Därpå satte han sig i en av de länstolar, havet skulpterat ur bergpallarne, och drog sin filt omkring sig, kröp ihop med knäna under hakan, slöt ögonen och syntes försjunka i sömn. Men han sov icke, utan brukade denna metod till det han kallade dra opp sig för att några ögonblick låta sin hjärna vila och återtaga sin spänstighet. Ty det ansträngde honom att anpassa sig i umgänge med andras orediga tankar. Hans tankemekanism led av beröring av andras, så att den blev orolig, opålitlig som kompassnålen vid närvaro av järn. Och varje gång han ville tänka klart över något eller fatta ett beslut, försatte han sin själ i harmonisk domning genom ett varmt bad, släckte medvetandet i en halvslummer för en kort stund genom att tänka på intet, varunder allt det mottagna observationsmaterialet tycktes bringas i smältning, varefter legeringen kvällde fram, när han släckte av eldarne och väckte sig till medvetande.
När han setat en stund och solen värmt igenom honom, reste han sig plötsligt och stod som vaken efter en genomsoven natt. Hans tankar arbetade ånyo, och han såg lycklig ut, som om han löst ett problem.
Hon är trettiofyra år, tänkte han. Detta hade jag glömt under intrycket av hennes ungdomliga skönhet. Därför detta kaos av tillryggalagda stadier, dessa bitar av roller, som hon successivt spelat i livet, dessa massor av skiftande reflexer från män, som hon sökt vinna och anpassat sig efter. Och nu nyss måtte hon ha blivit bankrutt i någon förälskelsehistoria. Han, som sammanhållit alla dessa traslappar av en själ, hade vikit undan, säcken hade spruckit, och nu låg alltihop där som en lumpsamlares skräp. Hon hade visat provbitar på prästgårdsromantik från 1850 med mänskoräddningsuppstötningar från århundradets början, trosnit från Duvoröstens och Pietistens konjunkturströmmar, cynismer från George-Sand- och androgynperioden. Att söka botten i detta såll, genom vilket så många soppor passerat, att lösa en gåta, som icke var någon, det var han för klok att spilla tid på. Här återstod endast att plocka ut ur benhögen det som passade till att sätta ihop ett skelett, vilket han sedan skulle fylla på med levande kött och inblåsa sin anda i. Men detta skulle hon ej märka, ty då tilläte hon det ej. Hon skulle aldrig se, huru hon mottog av honom, ty det skulle endast väcka hat och motstånd. Han skulle växa underjordiskt som rotstocken och på sig ympa henne att skjuta upp, synas för världen och bära blomman, som människorna fingo beundra.
Nu hörde han måsarna skrika och förstod därav att hon summit ut. Han klädde sig därför hastigt, och sedan han samlat sina saker, plockade han fram ur båtgarneringen till en liten frukost, vilken han dukade på mossan under en halvstammig pinjeliknande tall.
Det var endast få rätter, men allt dyrbart, utsökt och serverat på spillror av en porslinssamling, han en gång börjat anlägga. Smöret lyste äggult i en serpentinask med skruvlock och stod i ett fragment av Henri II-fajans med is; kakes’en låg på ett genombrutet fat av Marieberg och sardellerna på ett tefat av blåskäckigt Nevers. Fruktan för den överallt instörtande banaliteten i konst, industri och dagligt liv hade drivit ägaren ut på det moderna sökandet efter det ovanliga; samtidens rysliga trivialitet och hat mot det originella hade jagat honom som så många andra ut i det raffinerade för att söka rädda sin personlighet från att slipas i den stora rullstensfloden. Hans fint utvecklade sinnen sökte icke den tarvliga skönheten i form och färg, som så lätt föråldras, utan han ville se historia, minnen av världshändelser i det som omgav honom. Denna flisa av Henri II-fajans med dess gräddvita piplera inkrusterad med rött, svart och gult väckte sålunda minnen av det sköna Loirelandskapet med dess renässansslott, och dess ornament i bokbandsstil erinrade borgfrun Hélène de Genlis och hennes bibliotekarie, vilka tillsammans med en krukmakare tryckte fram en stil, rent personlig, som likväl icke kunde undgå att färgläggas av ridderlighetens tidevarv, då man vördade skönhet i livet och själva hantverket ordnade sig under vetenskapen och konsten, inseende det förmånliga i en andens rangordning.
När han dukat och besåg sitt verk, var det honom, som om han flyttat in ett stycke kultur hitupp i den halv-arktiska vildmarken. Sardeller från Bretagne, kastanjer från Andalusien, kaviar från Volga, ost från Gruyèrealperna, wurst från Thüringen, kakes från Britannien och apelsiner från Mindre Asien. Därtill en bastvirad flaska Chiantivin från Toscana att serveras i fotglas med Fredrik den förstes namnchiffer i guld, allt bildade ett huller om buller utan att smaka samlare eller museum, små färgtoucher kastade in här och där, blommor pressade som souvenirer mellan bladen i en resehandbok och icke i ett herbarium.
Nu hörde han flickans röst från badstället ropa hallå, varpå han svarade; och strax därpå trädde hon fram ur buskarna, rak, rask och strålande av hälsa och levnadslust. När hon fick se den dukade frukosten, lyftade hon sin mössa och bugade sig skämtsamt, men mot sin vilja imponerad av det förnäma i tillställningen.
— Ni är en trollkarl, sade hon, tillåt mig att buga!
— Inte för så lite, svarade intendenten.
— Ja, ni antyder, att ni kan mer, men behärska naturen, som ni nyss jollrade om, det blir ni efter i, invände flickan med den överlägsna moderliga tonen.
— Min fröken! Jag uttryckte mig icke så kategoriskt; jag påminde endast, att vi delvis lärt oss kuva naturkrafterna, under vilka vi själva delvis lyda — observera det lilla viktiga ordet delvis — och att det står i vår makt att ändra både ett landskaps karaktär och dess innevånares hela själsliv.
— Gott! Trolla då fram ett italienskt landskap med marmorvillor och pinjer ur detta rysliga gråstens-paysage!
— Jag är visserligen ingen taskspelare, men om ni utmanar mig, så lovar jag er till er födelsedag om tre veckor ha förvandlat detta friska naturstycke, vars make ni får leta i Europa, till ett skogslöst, förbränt, blomkålslandskap efter er smak.
— Topp! Vi parera! Om tre veckor alltså; och om jag förlorar?
— Så vinner jag — vad?
— Det få vi se då!
— Det få vi se! Men vill ni sköta min tjänst under tiden?
— Er tjänst! Vad är det för slag? Att ligga på soffan och röka cigarretter.
— Ja, om ni kan som jag sköta min tjänst från soffan, så — gärna. Men det kan ni inte, och nu ska ni höra, varför, och vad meningen är med min vistelse här på skäret! Tag ett glas vin först till wursten!
Han skänkte i ett glas av det mörkröda Chiantivinet och räckte flickan, som tömde det i ett tag.
— Ni vet, började intendenten, min officiella uppgift är här på fiskläget att lära befolkningen fiska.
— Det måtte bli skönt, ni, som skryter med att ni aldrig hållit i ett metspö.
— Avbryt mig inte — jag skall inte heller lära dem meta med spö. Ser ni, saken förhåller sig så, att dessa kvarsittare, konservativa som allt pack! …
— Vad är det för språk! avbröt flickan ånyo.
— Rent språk! Emellertid! Av oförstånd och konservatism hålla dessa urinnevånare på att undergräva sin ställning såsom fiskätande däggdjur, och därför får staten lov att ställa dem under förmyndare. Strömmingen — Gud välsigna fisken! — som utgör dessa autoktoners förnämsta näringskälla, hotar att sina. Det angår mig visserligen inte alls, ty om några hundra ichtyofager mer eller mindre öka eller minska en överflödig folkhord, är komplett likgiltigt för det stora hela. Men nu ska de leva, eftersom lantbruksakademien önskar det, och därför skall jag hindra dem att fiska sin nödtorft. Erkännes den logiken?
— Det är omänskligt, men ni är också ett bödelsämne!
— Också därför har jag på eget bevåg, utan att begära vasaorden eller någon tack, utfunnit en ny näringskälla, som skall ersätta den gamla, ty om även strömmingen skulle stimma till efter en halv mansålder sedan skärfolket utvandrat, så hotas ändock denna näringsgren av en konkurrent, vilken efter hundra års vila stigit upp igen mer fruktansvärd än någonsin. Vet ni av, att sillen kommer igen till Bohuslän i höst?
— Nej, jag har inte haft något brev från den på länge!
— Den gör det i alla fall. Alltså måste vi sluta med strömmingen och fiska lax i stället.
— Lax? I havets djup?
— Ja! Den ska finnas, fastän jag inte sett den ännu! Ni ska ta reda på den!
— Men om den inte finns!
— Jag upplyser ju er, att den finns! Ni ska bara fånga de första, så är laxfisket öppet.
— Men hur vet ni, att det finns lax, då ni inte sett den? vrenskades flickan.
— På en massa undersökningar, som äro för vidlyftiga att upprepa konversationsvis, dels verkställda ute på sjön …
— En gång!
— Jag arbetar fort som tjugo, tack vare min ovanliga intelligens — dels på min soffa och mest i böckerna. Nog av, vill ni vara med och förstöra befolkningen, först med lax och sedan med missionshus, som ni glömt.
— Ni är en demon, en djävul, utbrast flickan mitt emellan skämt och allvar.
Intendenten, som endast i ett anfall av lynne slagit in på det skeptiska, men nu fann, att detta var det som mest gjorde intryck, fann för gott att stanna vid den rollen.
— Ni tror bestämt inte på Gud? frågade flickan med en min, som om hon för evigt skulle avsky honom, om han jakade.
— Nej, det gör jag inte.
— Och ni vill bli en Ansgarius och införa kristendomen på skäret?
— Och laxen! Ja, jag vill bli en dämonisk Ansgarius! Men vill ni också lägga laxreven och bli välsignad av riksdagens revisorer?
— Ja, jag skall arbeta för detta folket, som jag tror på, jag skall offra mina svaga krafter för de förtryckta, och jag skall visa er, att ni är en blaserad, en utlevad, en hånare … Nej, det är ni inte, fast ni visar er sämre än ni är, ty ni är ett gott barn i alla fall, det såg jag i söndags …
Hon sade det där om ett gott barn, som det tycktes, med en säker beräkning, att han skulle nappa på betet och ställa sig under henne som barnet, sak samma det goda eller onda. Men nu hade han redan fått smak på dämonen såsom överlägsnare och intressantare, därför behöll han den tacksammare uppgiften. Visserligen kände han av erfarenhet, att det lättaste sättet insinuera sig hos en kvinna var att låta henne leka modren med alla dess friheter till intimitet, men det var ett så utnött spel och kunde så lätt leda till outrotligt översitteri från hennes sida. Hellre då giva henne återlöserskans tacksammare parti, i vilket icke ingick något absolut överordnat utan endast gudamodrens mellanhandsuppgift, därvid hon blev inställd såsom medlerska mellan två lika starka makter.
Men övergången var icke lätt funnen, och i ett anfall av leda vid hela detta spel, som dock var nödvändigt, om han ville nå sitt mål, och det ville han, låtsades han behöva gå och se efter, om båten var riktigt förtöjd, då det nu börjat blåsa upp.
Nerkommen till stranden andades han ut såsom efter en ansträngning över krafterna. Han knäppte upp västen, som om han burit en järntröja, svalkade sitt huvud och kastade en längtande blick utåt det fria vattnet. Nu skulle han ha givit mycket för att få vara ensam, få skaka av sig det boss, som fallit över hans själ under beröringen med en lägre ande. Han hatade henne i detta ögonblick, ville vara fri från henne, äga sig själv igen, men det var för sent! Spindelvävarna hade fäst sig i hans ansikte, silkeslena, slemmiga, osynliga och omöjliga att avlägsna. Och på samma gång — när han vände sig om och såg henne sitta och skala en kastanje med sina långa fingrar och vassa tänder — och han påmindes om en mandrill, han sett i ett menageri, fattades han av ett oändligt medlidande, en fläkt av den världssmärta, som den lyckligare känner, när han ser en vanlottad, tänkte straxt på hennes förtjusning att se honom som hottentott, blev ond igen, lade band på sig, och med en världsmans hela självbehärskning nalkades han henne, och för att få första bemantlande ordet erinrade han, att de måste segla, emedan vinden ökade. Hon hade emellertid märkt det drag av trötthet och frånvaro, som stannat i hans ansikte, och med en skärpa, som totalt avkylde hans känslor för ögonblicket, replikerade hon:
— Ni är trött på sällskapet! Låt oss resa.
Men när han ej svarade med en artighet, återtog hon med en rörelse, som var svår att döma såsom sann eller låtsad:
— Förlåt mig, att jag är elak! Men jag har blivit sådan, och jag är otacksam! Se så!
Hon torkade ögonen och började med en husmoders övade omsorg plocka ihop diskarne.
Och nu, när hon böjde sig ner, lutad över kvarlevor och solkiga tallrikar med servetten knuten som ett förkläde om livet och bar servisen ner till stranden för att skölja, då skyndade han fram för att befria henne från bördan, driven av ett oemotståndligt begär att slippa se henne i tjänarens skepelse, kännande ett stygn vid att bli uppassad av den han ville höja högt över sig på samma gång hon skulle se upp till honom såsom den där förlänat henne makten över sig.
Vid den skenstrid, som uppstod om vem som skulle tjäna den andra, släppte flickan servisen. Hon uppgav ett skrik, men då hon mönstrat det sönderslagna, klarnade hon:
— Det var lyckligtvis bara gammalt! Gud, så rädd jag blev!
Han undertryckte sin småaktiga tanke på förlusten genast genom att ställa sig på hennes sida såsom den av olyckan drabbade, och glad att få ett bullersamt slut på de korsande stämningar, som revo sönder honom, kastade han smörgås med skärvorna utåt viken och avrundade den tillspetsade situationen med ett skämtsamt:
— Nu slipper vi diska, fröken Mari!
Varpå han räckte henne handen att föra henne i båten, som redan högg i fånglinan under de växande sjöarnes skvalp.
SJUNDE KAPITLET.
En fullsolig sommarmorgon sitter intendenten med sin lärjunge uppe i träpaviljongen, som han låtit uppföra på skärets högsta kam alldeles invid den nylagda stenfoten till missionshuset. Nere i hamnen ligger en skonare, som lossar de tillpassade ämnena till byggnaden, vilka bäras upp till deras plats och sammanfogas av verkmästaren och hans arbetare. Det är därför ovanligt livligt på skäret sedan någon tid och mindre skärmytslingar ha redan förefallit mellan fiskarfolket och stadsarbetarne, vilka senare behandlat de förre med översitteri, vilket återigen givit anledning till en rad försoningsfester med dryckenskap och nya slagsmål, attentat mot sedligheten och äganderätten. Det hade därför också ett ögonblick ångrat intendenten och kammarrådinnan, att de tagit befattning med befolkningens civilisering, då redan de första stegen visat så sorgliga resultat, så mycket mer som nattbullret, sången, skriket och klagomålen stört allt arbete och all vila för dem, som enkom rest ut att söka ro. Intendenten, som förlorat allt anseende, sedan han en gång släppt efter på sin myndighet, kunde icke återställa lugnet, men fröken Maria hade däremot lyckats bättre och förstod att genom ett raskt uppträdande, ett gott ord då och då dämpa stormen, och alldenstund hon icke ville tillskriva detta sin skönhet och sitt behagfulla sätt, hade hon tillmätt sig en högre grad av styrka och förstånd än hon ägde och så levat sig in i föreställningen om sina ovanliga själsförmögenheter, att även nu, då hon satt som elev hos sin lärare, hon mottog hans lärdomar under form av bekanta saker, dem hon med mera spetsiga än skarpsinniga anmärkningar tycktes korrigera och utlägga i stället för att inhämta.
Modren, som satt bredvid och broderade en altarduk till predikstolen i det nya missionshuset, syntes då och då häpna över sin dotters genomträngande förstånd och stora kunskaper, då denna med en enfaldig fråga gjorde läraren svarslös.
— Ser ni, fröken Maria, föreläste intendenten, alltjämt bedragande sig med hoppet om att kunna uppfostra henne, det obildade ögat har en benägenhet att se allting enkelt, det outvecklade örat att höra allting enkelt. Ni ser häromkring er bara gråstenar, och målaren och poeten göra likaså. Därför måla och skildra de allt så monotont, därför finna de skären så monotona, och likafullt, se på denna geologiska karta över trakten och kasta sedan en blick ut över landskapet. Vi sitta på den röda gneisens region. Se på denna flisa, ni kallar gråsten, hur rikt omväxlande den är sammanbakad av den svarta glimmern, den vita kvartsen och den rosenröda fältspaten.
Han hade tagit provet från den stenhög, som grundläggarne sprängt ur skäret och lagt samman till byggnadens fot.
— Och se här en annan. Det är vad man kallar eurit! Se, huru fina färgskiftningar från laxrött inåt flintblått. Och här är vit marmor eller urkalk.
— Finns det marmor här? frågade flickan, som av föreställningen om denna lyxstenart lystrade till.
— Ja, det finns marmor, fastän den är grå på ytan utan att ändock vara grå. Ty om ni ser nogare efter, skall ni finna, vilken oändlig rikedom av färger, som dessa lavar äga. Vilken skala av de finaste färger från svedlavens tuschsvarta, genom Stenlavens askgrå, sköldlavens läderbruna, ringlavens Scheeles-gröna och lunglavens fläckiga, koppargröna, vägglavens äggula. — Se nogare efter utåt skären, dem solen nu belyser, skall ni se, att kobbarne ha olika färg och att folket, som är vant att iakttaga, även givit dem namn efter färgskalan, som de känt utan att veta det. Ser ni, att svartkobben är svartare än de andra, därför att den består av det mörka hornblendet, att rökobben är röd, därför att han är danad av röd gneis, vitskären av renspolad eurit. Är det inte mer att veta varför än att veta, att så är det, och mindre ändå än att inte se annat än jämngrått, som målarne, vilka måla alla skär med en blandning av svart och vitt! Hör nu på vågornas brus, såsom poeterna summariskt kalla denna symfoni av ljud. Blunda ett ögonblick, så hör ni bättre, medan jag analyserar denna harmoni i enkla toner. Ni hör först ett brus, som liknar det man förnimmer i ett maskinrum eller i en stor stad. Det är vattenmassornas slammer mot sig själva; därpå hör ni ett fräsande, det är de lättare mindre vattenpartierna, som sönderpiskas till skum; och nu ett skrapande som knivens mot slipstenen, det är vågens rivande mot sanden; och nu ett rassel, som när man tömmer en gruskärra; det är sjöns uppvräkande av småstenarna, och sedan ett dunsande, doft som när man slår den kupiga handen mot örat, det är vågen, som pressar luften framför sig i en hålighet; och sist detta mullrande som av en avlägsen åska, det är de stora stenblocken, som rullas på stenbotten.
— Ja, men det där är ju att förstöra naturen för sig! utbrast flickan.
— Det är att göra naturen intim med sig! Det ger mig lugn att veta, och jag befrias därigenom från poetens halvdolda fruktan för det okända, som icke är annat än minnen från vildens diktartid, då man sökte förklaringar, men icke kunde finna dem i hast och därför i sin nöd tillgrep fabler om sjöjungfrur och jättar. Men nu övergå vi till fisket, som skulle upphjälpas, och lämna laxen så länge för att först försöka med nya strömmingsmetoder. Om två månar börjar storfisket, och om jag icke räknat orätt, så kommer det att slå fel i höst.
— Hur kan ni spå det från er soffa? frågade flickan mera spetsigt än nyfiket.
— Jag spår det på de grunder, att jag sett — från min soffa — huru drivisen i våras skrapade ren grunden från tång och andra alger, i vilka strömmingen går att leka; jag förutsäger det på den vetenskapliga grunden, att de små kräftdjuren — samma vad de heta — av vilka strömmingen lever, uteblivit från bankarna, sedan tången skrapades bort. Vad skall man så göra? Jo, man skall försöka fiska på djupet! Om fisken inte kommer till mig, så får jag komma till fisken. Och därför få vi försöka med drivgarn, som flyta efter en drivande båt. Det är enkelt!
— Det är storartat! utbrast fröken Maria.
— Det är gammalt, invände intendenten, och är inte min uppfinning! Men nu ska vi som kloka människor tänka på reträtten, ty om vi också få strömming och inte få pris på den, då västkusten åter fångar sillen, så måste vi ha annat i beredskap.
— Det är laxen!
— Det är laxen, som måste finnas här, fastän jag icke sett den.
— Så långt hade vi kommit sist, men nu vill jag veta, hur ni kan veta det.
— Jag ska förkorta bråket och i få ord säga skälen till min visshet. Laxen vandrar som de andra flyttfåglarna.
— Laxen är ju en fågel?
— Ja visst, en riktig flyttfågel. Han finns utanför norrländska floderna, är funnen ett par gånger i not i norra skärgården, fiskas utanför Gottland och hela vägen söderut, alltså måste han gå förbi här. Nu är det ert göra att leta upp honom med flytande långrev. Har ni lust med det i egenskap av min assistent mot åtnjutande av mitt gage.
Det sista kom så tvärt, men med beräkning, och förfelade icke sin verkan.
— Jag skall förtjäna pengar, mamma, utropade fröken Maria med en glättig ton, som skulle dölja den verkliga glädje hon erfor. Men, tillade hon, vad ska ni då göra?
— Jag ska ligga på min soffa, och så ska jag förstöra naturen åt er.
—Vad skall ni göra? frågade modren, som trodde hon hört orätt.
— Jag skall göra ett italienskt landskap åt fröken Maria, svarade intendenten, och nu lämnar jag er, mina damer, för att kasta ut skissen.
Därmed reste han sig och gick med en artig bugning ner åt stranden.
— Det är en underlig människa, sade modren, när intendenten avlägsnat sig.
— En ovanlig människa, åtminstone, svarade flickan, men jag tror aldrig, han är riktigt klok. Grundsatser tyckes han dock ha och är i det hela en välvillig man. Vad säger du om honom?
— Ge mig mitt nystan, barn, svarade kammarrådinnan.
— Nej, men säg någonting … säg, om du tycker om honom eller ej, upprepade flickan.
Modren svarade endast med en halvt sorgsen, halvt resignerad blick, som uttryckte: jag vet ingenting.
*
Emellertid hade intendenten gått ner till hamnen och tagit sin båt för att ro ut till skären. Sommarvärmen hade rått en månad härute, så att luften var het; men drivisarne kommo ännu norrifrån, där en ovanligt sträng vinter vid stränderna framkallat bottenfrysningar, vilka nu, drivande söderut, avkylde vattnet, så att de lägre luftlagren höllo sig vid en större täthet än de övre och strålbrytningen därigenom vanställde skärens yttre och åstadkommit de praktfullaste hägringar under de sista dagarne. Dessa skådespel hade givit anledning till långvariga tvister mellan intendenten och damerna och i vilka dispyter fiskarfolket blivit inkallade till skiljedomare såsom varande mest kompetenta, då de sett dessa naturfenomen sedan barndomen. Och när en morgon de ljusröda gneisskären genom strålbrytningen sträcktes i höjden och genom luftlagrens olika täthet syntes lagrade såsom Normandies faläser, förfäktade fröken Maria den åsikten, att det verkligen var dessa kalkstensklippor, som genom en för vetenskapen ännu outredd naturlag reflekterades ända hit in i Östersjön. Samtidigt hade dyningarnes vita svall i strandstenarne genom refraktionen förstorats och mångdubblats, så att det verkligen såg ut, som om en flottilj normandiska fiskarbåtar loverade under faläsen. Intendenten, som förgäves sökt giva den enda riktiga förklaringen och därmed borttaga det övernaturliga, helst folket ur fenomenet ville draga spådomar naturligtvis om förestående missöden och denna tro på olycksödet kunde inverka förlamande på deras företagsamhet, fann sig försatt i den belägenheten, att han måste uppträda först som trollkarl för att vinna folkets öra, med beslut att sedan avlägsna det underbara, sedan han talat om, hur han gjort sin trollkonst.
Därför hade han frågat de troende, om de även skulle tro, att det var en spegling av Italien de sågo, om de fingo se ett italienskt landskap; och då svaret blivit ja, beslöt han sig för att förena det nyttiga med det nöjsamma och genom några små förändringar framställa sitt till fröken Marias födelsedag utlovade sydländska landskap, så att det vid nästa hägring skulle uppstiga i horisonten i en stor skala, sett genom det kolossala förstoringsglas, som de olika täta luftlagren erbjödo.
Sittande i sin båt viserade han nu Svärdsholmen med dioptern, vars linser han betydligt förstärkt. Det gällde nu först att få det mest karaktäristiska i formationen eller de lagrade bergarterna att stiga upp, och detta hade naturen delvis undangjort. Därpå behövde han en pinje, en cypress, ett marmorpalats och en terrass med spaljerade oranger.
Sedan han därför observerat och tecknat skärets kontur, hade han planen klar och landade snart med sin båt, i vilken han instuvat ett järnspett, en skeppsskrapa, en rulle zinktråd och en pyts gulockra med en stor tjärborste jämte yxa, såg, spik och ett förråd dynamitpatroner.
När han kommit i land och packat upp sina saker, kände han sig som en Robinson, den där skulle gå lös på och upptaga en kamp mot naturen, men nu så mycket skarpare och segervissare, som han medförde alla kulturens hjälpmedel. Sedan han uppställt ett lantmätarbräde på stativ och därpå ställt diopterlinjalen, grep han sig an.
Bergåsen, vars stupade skikt lyckligt härmade söderns sedimentära lager, behövde han endast skrapa ren från lavar, där sådana funnos, men lämna några horisontella linjer mörkare än lagren. Det var icke något tungt arbete, utan skeppsskrapan for över den glatta ytan som en retucherpensel på en dekorationsmålares stora duk.
Ibland kom det över honom ett äckel, att han satte bort tid och krafter på barnsligheter, men den kroppsliga ansträngningen jagade blodet åt huvudet, så att han såg småsakerna större, kände något av Titan, som stormade skapelsen, korrigerade upphovsmannens kråkfötter, vrickade på jordaxeln så att söder kom liten smula åt norr.
När han så randat bergväggen, vars yta icke behövde vara mer än några meter lång, då den skulle mångfaldigas av luftlagren, tog han fatt på pinjetillverkningen. På bergknallens kam stodo en grupp halvstammiga tallar, vilka tillsammans endast brukade hägra som ett skogsbryn. Det gällde nu att fälla ett halvt dussin för att isolera den bästa och den som silhuetterade sig mot luften.
Att såga ner de övertaliga var en halv timmes göra. Den kvarlåtne var en slank en, vars hela växtlighet samlat sig i kronan, just därför att de andra, stående tätt inpå, hindrat grenbildning på stammen. Men nu måste han med yxan gallra kronan, så att den utmärkande paraplyställningen med dess spröt kom fram. Det var lätt gjort, men när han sedan viserade sin skapelse i dioptern, såg han, att stilen ännu icke var fullkomlig, utan att toppgrenarne måste med zinktråd stagas uppåt och sidogrenarne något neråt och utåt. När pinjen var färdig, tog han ett glas vin och utsåg råmaterialet till cypresserna. Detta gav sig snart själv i ett par toppiga enar, vilka han endast behövde välja, så att de stodo mot luften, varpå yxan och kniven putsade. Men som de stodo väl ljusa, tog han ett ämbar vatten, i vilket han löste kimrök, och med lösningen stänkte han dem, tills de fått en riktig kyrkogårdsfärg.
När han så beskådade sitt verk, blev han hemsk till mods, erinrade en mörk historia om flickan, som trampade på brödkakan, och när de vita måsarne upphävde rysliga skrik över hans huvud, tänkte han på de två svarta korparne, som kommo från himlen att hämta själen till helvetet.
Sedan han suttit en stund, så att blodet återvänt till hjärnan, log han åt sitt verk och åt sin barnsliga fruktan. Om naturen icke gått precis så hastigt till väga vid arternas uppkomst, så var det icke brist på vilja, utan bara på förmåga.
Nu gällde det marmorpalatset; men som han utgått från det och spekulerat ut allt hemma på sin soffa, så var det arbetet icke stort svårare än det andra.
Kalkskiktet låg alldeles stupat färdigt att bli fasaden, visserligen endast några kvadratmeter, men mer behövdes ej, och det fordrades endast att lösa euritplattorna, som genom vittring rämnat, ifrån kalken. Järnspettet visade sig i början tillräckligt men vid foten måste han lägga en dynamitpatron i skrevan.
När skottet small av och flisorna regnade ner, erfor han något av skaldens längtan att få på en gång hälla ner i en vulkan de stående arméernas ammunitionsvagnar och befria mänskligheten från tillvarons smärta och utvecklingens besvär.
Nu var marmorplattan emellertid blottad, och den korniga kalkstenens kristaller gnistrade som toppsocker i solskenet. Med sina färgpytsar drog han nu opp en rusticerad sockel och tecknade två små kvadratiska fönster. På bergpallen ovanför slog han ner två störar, lade en tredje mitt över och band fast, så att det hela bildade en pergola. Sedan behövde han endast upplyfta mjölonrevorna, som voro famnslånga, och fläta omkring stängerna, så var vinrankan på sin plats och hängde ner i festoner.
Slutligen retucherade han terrängen med en kanna saltsyra, utspädd i sin mängd vatten, varigenom uppstod en lysande vit schattering i gröngräset, som skulle föreställa fläckar av Bellis eller Galanthus, dem han sett karaktärisera romerska Campagnan, när den »andra våren» infann sig i oktober efter vinskördens slut.
Och därmed var hans arbete färdigt.
Men det hade dragit ut till aftonen. För att få undret att göra tillbörlig verkan återstod likväl att kunna bebåda i förväg dess inträdande och allra bäst bestämma dagen. Nu visste han, att stark värme rått i södra Europa och att därför en nordlig vind icke länge kunde vara borta. Den hade nu stått på osten en tid, emedan barometertrycket i Nordsjön varit lågt. Drivis låg, enligt rapporterna, vid Arholma, och så fort vinden kantrade några streck åt norr, måste drivisen följa den strömfåra, som går väster om Åland, när Bottniska bassängen tömmer sig i Östersjön. Kunde han bara få nordlig vind den ena dagens afton, så var han säker, att den stod ett par dagar, och som med densamma alltid följde klar luft, skulle han åtminstone dagen förut kunna förespå fenomenets uppträdande; och var han så långt kommen, bleve timman en bisak, ty hägring uppträdde endast några timmar efter solens uppgång, vanligen mellan klockan tio och tolv.
När han nu inträdde i sin kammare, stängde han dörren för att få sätta sig till sitt arbete, sitt stora arbete, som han planerade sedan tio år och ämnade ha färdigt vid sitt femtionde; målet, som uppehöll hans liv och vilket han bar på som sin hemlighet. Han njöt i tanken på att få äga sig själv några timmar, ty de veckor, som förflutit, sedan de båda fruntimren ankommit, hade han varje afton varit upptagen med att hålla dessa sällskap, och det, som skulle bli en vila och ett nöje, hade blivit ett tvång och ett arbete. Den unga flickan älskade han, och han ville leva med henne i äktenskap, i fullständig förening, där den lediga stunden improviserades till förtroenden och vila, men detta halvhetstillstånd, där han skulle på bestämda timmar infinna sig och, antingen han var disponerad eller ej, konversera, plågade honom som en tjänstgöring. Hon hade slagit sig fast på honom och tröttnade aldrig att ta emot, helst han ägde förmågan att alltid vara ny och underhållande, men han, som aldrig fick något, kunde i längden finna behov av att förnya sig. Men när han då drog sig tillbaka, blev hon orolig, nervös och pinade honom med frågor om huruvida hon var för efterhängsen, varpå han ej kunde som väl uppfostrad svara ja.
Nu öppnade han sitt manuskriptskåp, där kartongerna lågo ordnade med anteckningar, små lappar med improviserade tankar över observationer, uppfästade på halvark som ett herbarium, och vilka han roade sig med att ordna och ordna omigen efter nya indelningsgrunder för att utröna, om verkligen företeelserna kunde ordnas på så många sätt, som hjärnan ville, eller de verkligen endast kunde ordnas efter en enda indelningsgrund, såsom naturen lagrat dem, om verkligen naturen hade gått till väga efter en lagbunden ordning. Denna sysselsättning väckte hos honom föreställningen om att han var den verklige ordnaren av kaos, som skilde ljus och mörker, och att kaos upphörde först med uppkomsten av det urskiljande medvetenhetsorganet, då ljus och mörker i verkligheten ännu icke voro skilda. Han berusade sig vid denna tanke, kände huru hans jag växte, huru hjärncellerna grodde, sprängde sina skal, förökade sig och bildade nya arter av föreställningar, som skulle en gång gå ut i tankar, falla i andras hjärnmassor som jästsvampar, få millioner att, om ej förr, så efter hans död, vara drivbänkar åt hans tankefrön …
Det knackade på dörren, och med exalterad röst, som om han blivit störd i ett lönnligt möte, frågade han, vem det var.
Det var en hälsning från damerna med förfrågan, om icke intendenten ville komma ner.
Därpå svarade han med en återhälsning, att han icke hade tid i afton, emedan han måste arbeta, så vida icke hans närvaro var påkallad av någon mera tvingande omständighet.
Så blev det tyst en stund. Som han trodde sig bestämt veta, vad som nu komme att följa, lämnade han det avbrutna arbetet och städade undan sina manuskript, vilket göromål han just slutat, då han hörde kammarrådinnans steg i trappan. I stället för att vänta en knackning öppnade han dörren och hälsade med en fråga. — Fröken Maria är sjuk?
Modren studsade, men hämtade sig straxt och bad doktorn komma och se på henne, då det var omöjligt få läkare.
Intendenten var icke medicinare, men hade läst sig igenom elementerna av patologi och terapi, observerat sig själv och alla sjuka, som kommit inom hans krets, samt filosoferat över sjukdomarnes och läkemedlens natur och slutligen upprättat en terapi, som han brukade för sig själv. Han lovade därför att komma om en halv timme och medföra läkemedel, sedan han hört, att flickan låg i konvulsioner.
Det hade nämligen icke varit svårt för honom att utgissa sjukdomens natur. Då första budskickningen icke haft något att förmäla om sjukdomsfall, måste detta ha inträffat emellan de båda buden och ha varit en följd av hans vägran att komma, alltså ett psykiskt illamående, som han så väl kände igen och som gick under det ännu svävande namnet hysteri. Ett litet tryck på viljan, en hindrad önskan, en korsad plan, och straxt följde en allmän nedsättning, under vilken själen sökte förlägga smärtorna inom kroppen utan att kunna lokalisera dem. Han hade i farmakodynamiken sett så ofta bredvid läkemedlens namn och deras verkan små försiktiga tillägg »på ett ännu ej känt sätt» eller »vars verkningssätt är ofullständigt känt» och hade genom iakttagelse och spekulation trott sig finna, att just på grund av andens och materiens enhet, läkemedlet verkade både kemiskt-dynamiskt och psykiskt på en gång. En nyare tids medicin hade utstrukit läkemedlet eller det materiella underlaget och antagit i hypnotismen en rent psykisk eller i diet och kroppsrörelser en vulgär, ofta skadlig mekanisk metod. Dessa överdrifter ansåg han vara nödvändiga och välgörande övergångsformer, oaktat försöken krävt sina offer, såsom då man med kallt vatten rev opp nervösa personer i stället för att lugna dem med varma bad eller tröttkörde svaga med våldsamma promenader i rå luft.
Han hade ansett sig finna, att de gamla läkemedlen kunde tjäna ännu liksom åskådningsmateriel, populärt talat, för att väcka och ändra stämningar, och likasom den gruppen adstringentia verkligen åstadkom en sammandragning av magsäcken, så framkallade desamma likasom en koncentrering av själens spridda krafter, vilket den förslappade drinkaren visste av erfarenhet, då han om morgonen drog upp sitt utgångna verk med en bitter.
Denna kvinna kände sig illamående i kroppen utan att direkt vara det. Därför komponerade han nu en serie läkemedel, av vilka det första skulle framkalla ett verkligt fysiskt illabefinnande, varigenom patienten skulle tvingas att lämna det sjukliga själstillståndet och få det rent lokaliserat i kroppen. Till den ändan uttog han ur sitt husapotek den vidrigaste av alla droger eller dyvelsträck, som bäst kunde framkalla tillståndet av allmänt illamående och i så stor dos att verkliga konvulsioner skulle uppstå, det vill säga: hela fysiken med luktsinnet och smaken skulle resa sig i revolt mot detta för kroppen främmande ämne och alla själens funktioner rikta sin uppmärksamhet på att avlägsna detta. Därmed vore de inbillade smärtorna glömda, och det gällde sedan endast att efter varandra framkalla övergångar från den ena vidriga förnimmelsen ner genom allt svagare, tills slutligen befrielsen från det sista stadiet genom en uppåtstigande skala av kylande, täckande, mjukande, mildrande medel återväckte en fullkomlig lustkänsla såsom efter genomgångna mödor och faror, vilka det är ljuvt att minnas.
Efter att ha klätt sig i en vit kaschmirjacquett och knutit en crèmefärgad halsduk med svaga ametistfärgade randningar, påtog han för första gången sedan damernas ankomst sitt armband. Varför allt detta, kunde han icke säga; men han gjorde det under inflytandet av en stämning, hämtad från sjukbädden, han skulle besöka, och som han framkallat inom sig. Och när han nu såg sig i spegeln utan att observera sitt ansikte, märkte han, att hans yttre stämde milt, sympatiskt men även ovanligt och dragande uppmärksamheten till sig, utan att uppröra en nervös person.
Därpå samlade han sina rekvisita såsom en magiker, den där går att göra konster, och gav sig i väg till sjukbädden.
När han blivit ledd in i kammaren, såg han flickan ligga på soffan, iklädd en persisk morgonrock och med utslaget hår. Ögonen voro onaturligt stora och stirrade föraktligt på den inträdande.
Intendenten kände sig ett ögonblick förlägen, men endast ett ögonblick, varpå han gick fram och fattade hennes hand.
— Hur är det med er, fröken Maria? frågade han deltagande.
Hon skärpte ögat, som om hon ville se igenom honom, men svarade intet.
Han tog upp sitt ur, räknade pulsslagen och sade:
— Ni har feber.
Detta ljög han, men han måste vinna hennes förtroende, och det hörde till kuren.
Flickans ansikte ändrade också strax uttryck.
— Om jag har feber! O, jag tror, att jag brinner opp!
Hon hade fått beklaga sig, och den fientliga stämningen mot den inträdande hade givit vika, så att ledningskontakt kunde uppstå.
— Vill ni lova att lyda min ordination, så skall jag bota er, upptog intendenten samtalet, under det han lade sin hand på hennes panna.
Vid ordet lyda kände han, hur patienten röck till, som om hon icke alls ville lyda, men i detsamma föll armbandet ner inunder manschetten, och den inbillningssjukes motstånd upphörde.
— Gör med mig vad ni vill, svarade hon undergivet, under det hon höll ögonen fästade på den gyllene ormen, vilken fascinerade henne och väckte hennes fruktan för något okänt.
— Jag är inte läkare till yrket, som ni vet, men jag har studerat konsten och vet så mycket som behövs för tillfället. Här har jag en drog, som är mycket svår att ta, men den brukar vara ofelbar. Jag är ingen hemlighetsmakare och skall säga er, vad jag ger er in. Detta är gummiresina (Asafœtida), som beredes av roten till en mångårig ört, vilken växer i Steniga Arabien.
Flickan lystrade vid ordet Arabien, som förmodligen väckte några tankar på vällukter, vilka icke kunde nedtysta lady Macbeths stinkande brott.
Hon tog därför emot skeden och luktade på innehållet. Men i samma ögonblick kastade hon huvudet tillbaka och utropade:
— Jag kan inte!
Han lade sin arm om hennes nacke, kraftigt och milt, räckte skeden ännu en gång och jollrade:
— Visa nu, att ni är ett snällt barn!
Därpå hällde han i henne drogen, utan att hon kunde göra motstånd.
Hon föll tillbaka mot soffdynorna, och hennes kropp vred sig under smärtorna av det vidriga intrycket, som det vitlöksluktande hartset framkallat; och hennes ansikte uttryckte en fasa, såsom om allt ont och motbjudande i denna världen hopat sig över henne. Och med bedjande röst anhöll hon få vatten för att befria sig från kvalen.
Det fick hon ej, utan hon måste lägga sig ner och överlämna sig på nåd och onåd åt de obehagliga känslor läkemedlet väckt.
När han nu såg henne upplöst av vämjelse, framtog han sin drog numro två.
— Nu, fröken Maria är ökenvandringen i Steniga Arabien slut och nu skall ni upp på alpen och dricka bergluft, koncentrerad i den raska gentianans beska rot, gul som solskenet, sade intendenten med en uppmuntrande, manhaftig stämma.
Viljelös mottog flickan den bittra drogen och for tillsammans, som om man stött en kniv i henne.
Men strax därpå reste hon sig, som om hennes spridda krafter ryckt tillhopa och energien kommit igen. Det våldsamma medlet hade förtagit det förras vidriga smak, men retade maghinnorna genom sin skärpa, och ökade pulsen.
— Nu ska vi släcka elden med täckena, fortfor intendenten. Och nu gå vi till Bretagnes havsstrand att hämta balsam i den milda Caraghéenalgen. Känner ni, hur mjukt limmet lägger sig skyddande över de angripna magväggarna; och märker ni doften av havets salter?
Ett stilla lugn bredde sig över patientens upphetsade ansikte, och som läkaren nu ansåg henne kraftig nog att höra på hans tal, började han reminiscera Bretagnes kuster, seglingar på Atlanten, livet hos fiskarne i Quimper och sjöfågelsjakter vid Sarzeau.