Aldrig förr har det generat Viveke och mig att dela rum. Och nu gör det det. Att vi skall vara så trångbodda! Det är inte våra kroppar, som inte får rum tillsammans. Det är våra själar. Ibland tycker jag, att Vivekes själ fyller upp varenda kubikmillimeter, så att jag inte har plats att andas. Jag känner henne bakom skärmen utan att se henne. Jag känner hennes tankar, men det är bara liksom deras yttersida. Jag kan inte tränga in i dem längre. Men jag erfar ett behov inför dessa ouppenbarade tankar att krypa ihop och bli en knapp, en synål eller en bandbit, som kunde kastas i en låda och låsas igen om. Och i stället känner jag att jag eller mina tankar och föreställningar sväller ut och tar proportioner så att de vill kväva henne. Hur skall det gå, vart håller vi på att ta vägen? Det har kommit så långt, att jag drar en suck av lättnad, då hon går till skolan. Ja, ty då lever jag. Jag gitter inte gå ut annat än till doktorn. När jag kommer hem frampå förmiddagen, sitter jag på balkongen och förnimmer tillvaron, det är en känsla av mig själv i samklang med universum. Det är doktorn, som är upphovet till detta. Jag som alltid tyckte att jag skorrade emot! Jag vet inte, hur han gjort det. Jag tycker att han ungefär behandlat min själ, som om den vore en enda ond böld. I den bölden har han ända till botten stuckit in en sond. Man kan kalla den sanningen eller psykoanalysen eller vad man vill. Och så har allt det otäcka i själen runnit bort. Nu är jag varken ond eller god längre. Det vore kanske en smula överdrivet att säga, att jag är nyfödd efter jag erfarit och vet så mycket. Men något har blivit nytt för mig, ont och gott har blivit nytt eller jag står i ett annat förhållande till det. Kanske kom vändpunkten den underliga dag, då han frågade mig, vad jag förstod med sinnessjukdom.
Jag trodde, sade jag att det var upphävandet av kontroll.
— Upphävandet av kontroll, det är frälsning, sade doktorn.
Det var underligt, men jag tyckte plötsligt, att jag förstod, och det stämde alldeles överens med det som ”kvinnliga missionsarbetare” och Hedda Jern kallade frälsning, på den tiden, då jag höll mig till dem.
Hedda Jern talade ofta på frälsningsmötena om hur man skulle släppa sig själv, uppge kontrollen och sjunka in i Guds kärleks hav.
Det var flera, som gjorde det, efter vad de sedan vittnade på helgelsemötena. Och det kändes underbart, sade de. Men för mig gick det aldrig. Jag har visst hela livet gått och försökt lyfta mig själv i håret, och som bekant går det inte. När jag bröt mot sjätte budet, så skall ingen tro, att jag släppte taget i mig själv för det. Jag har en känsla av att jag förtog mig allra mest på lyftning då. Inte ett ögonblick släppte jag kontrollen. Det var som om jag hållit mig själv och hela universum. Jag kände det som om jag utförde ett slags oerhört hjältedåd, då jag trotsade världens dom och mina egna nedärvda, kvinnliga rättsbegrepp. Inte ens i kärleksförglömmelsens ögonblick tror jag, att jag helt tappade bort det medvetandet.
Och alltsedan, antingen jag bemödat mig om att vara ond eller god, har den nervspännande kontrollen fortsatt. Men nu släppte jag den. Med ens eller småningom, jag vet inte. Jag kände, hur jag dråsade. Vart frågade jag inte efter, och det var bara skönt. Närmast var det väl till doktorns fötter, andligt talat. Där ligger jag nu, och där njuter jag den enda sanna kvinnolycka jag fått eller kommer att få i mitt liv och som jag med mina erotiska erfarenheter aldrig känt, men som fyllt och fyller millioner kvinnors liv från världens grundläggning. Kvinnan, som tar sitt bröd andligt eller lekamligt ur mannens hand, och som kysser denna hand också, då den slår. Ja, hos mig, vet jag ju inte, om det är primitiv kvinnlighet eller masochism.
För resten tänker jag inte så värst mycket på doktorn, då jag sitter här på balkongen. Jag har annat att göra. Jag famnas av universum. Ja, ingenting mer eller mindre. Det är ju också den lämpligaste konceptionen vid min ålder. Annars är det allvarligt, och det är bara en omskrivning av min ovannämnda samklang med det hela. Jag förnimmer tillvaron som rytm, rytmen av manligt och kvinnligt. Det är grundtonen i alltsammans. Det är hög ande, men det är också blod och blodets makt, och jag förstår att just detta blod har jag hatat antingen jag gav efter för det eller reste mig mot det i trots. Nu gungar det min själ i sin böljegång. Jag är med som en droppe i havet, och jag är lycklig. När jag ligger i min vilstol, gör jag ofrivilligt en rörelse med mina händer. Handens insidor upp, halvslutna som skålar att mottaga. Det är nästan mer än en symbol. Solen flammar från den blå himmeln, fast jag ser den från bakgården. Den eviga skaparmakten sjunger sin segersång.