Samtalen med doktorn väcker upp så många minnen. I dag tänker jag hela dagen på madame de la Roque och ser hennes mörka, sorgsna ögon. Madame de la Roque bodde i Stockholm på Carlas tid, och om någon kunnat hjälpa mig mot Carla, var det hon, hon var så god, och jag älskade henne (obs.! med en ren kärlek), men jag berättade aldrig om mitt för henne. Stackars madame de la Roque sökte i stället ibland råd och hjälp hos mig.
Samtalet med doktorn var detta.
— Doktorn, jag står inte ut med att känna mig inför Viveke som en fallen kvinna för en sedlighetsfru.
— Tror ni, att er dotter känner sig som en sedlighetsfru för en fallen kvinna?
— O nej, det tror jag inte. Hon är alldeles för ren till det.
— Där ser ni. Hur kände ni som ung flicka för er mor på det området?
— Jag ... jag minns nu, att det fanns perioder under min uppväxt, då jag tyckte mig förakta henne för att hon inte var jungfru.
— Det är det som kommer igen. Ni tror väl inte att det var er ”renhet”, som led den gången.
— Nej, det var det naturligtvis inte. Det var tvärtom. Avsky = begär, så mycket har jag väl lärt mig. Men Viveke har aldrig avskytt det, tror jag, så det kan gå bra för henne. Det kanske bara är det man avskyr, som är farligt. Vet doktorn, när människor är riktigt sedligt indignerade, tror jag dem alltid själva om det värsta. De änglalika är de mest toleranta.
Det var då madame de la Roque dök fram i mitt medvetande.
Jag har aldrig träffat en ”hederlig” kvinna, som varit så fördomsfri som hon och som kunde tala så oblygt om allt som hörde till den fysiska kärleken. Den otroliga orsaken kom man underfund med vid närmare bekantskap, och då föreföll den till sist både trolig och naturlig. Madame de la Roque var av en mild(?) försyn så inrättad att hon aldrig erfarit famntagets ljuvhet, men när det nu i alla fall hörde till hennes äktenskapliga förpliktelser, hon var hustru och mor, hade hon tagit för vana, berättade hon mig, att under de avgörande ögonblicken tänka på annat. Hon tyckte inte, att denna enligt hennes uppfattning groteska sysselsättning borde lägga beslag på hennes högre andliga förmögenheter. Jag minns, att jag undrade, om hon slog i sig italienska glosor eller i andanom studerade kontrapunkt vid de tillfällena, ty hon hade en vetgirig och bildningstörstande själ.
När jag tänker efter, var hon nog ett ganska beaktansvärt fall för utredande av kvinnans könsliv. Hennes stora, mörka, beslöjade ögon utvisade inte alls, att hon älskade renlevnaden, och flera unga män blevo våldsamt förälskade i henne. Hon frågade mig, om jag kunde förstå, hur hon som var så kall, kunde tända sådana lågor. Och jag som den tiden ansågs ung och ogift, ehuru jag alltid har förstått det mesta på det området, svarade henne, att hennes ögon utan att hon visste det lovade ting, som hon aldrig skulle vara i stånd att ge. Hon grubblade en smula över mitt svar och sedan berättade hon mig en episod från sin tidiga ungdom. Hon hade varit förälskad i en ung man. Hon ansåg åtminstone nu att det kunde kallas så. Men på den tiden fann hon alltsammans oförklarligt. När den unge mannen kom in i rummet, bleknade hon och fick hjärtklappning. När han fattade hennes hand kände hon underliga sällhetsrysningar, och ett par gånger fick hon i hans närhet en smärtsam krampaktig förnimmelse i en del av sin kropp, som hon på den tiden kände varken teoretiskt eller praktiskt, men som hon nu namngav med ett blygselfritt leende. Den unge mannen gjorde henne aldrig något lekamligt närmande.
Hon gifte sig ett par år senare, och mannen hade aldrig för ett ögonblick förmått väcka hennes sinnlighet.
Vad skulle en nervläkare säga om henne? Förmodligen, att hon fått fel man. Hon brydde sig i alla fall aldrig om att skaffa sig någon annan. Det hör kanske till historien, att den hon hade var av sensuell läggning och hade lätt att göra erövringar på andra håll.
Hon är visst död nu. Åtminstone är hon lam. Jag tycker jag ser hennes stora, mörka, brännande ögon, som tycktes fråga: Varför är jag till? Jag har aldrig bett om en roll i den här komedin.